#18: Med universum i bagaget

Av Marie Rådbo

Redan under mina första år på Chalmers började mitt engagemang för att stimulera intresset för naturvetenskap hos allmänheten, framför allt hos barn och ungdomar. För även då, i början på 70-talet, oroades man över det dåliga intresset för naturvetenskap i samhället. Men, intresset var egentligen inte dåligt alls, lika lite då som nu. Vi måste bara fånga upp det i tid! Så vad kunde vi från akademin göra?

Min chef Curt Roslund och jag bestämde oss för att starta kvällskurser som vände sig till allmänheten – de så kallade orienteringskurserna, de första i sitt slag i Sverige. Och jag besökte även skolor. Framför allt vände jag mig mot låg- och mellanstadiet, eftersom jag anser det nödvändigt att ta nyfikenhet på allvar långt ner i åldrarna. Som ett resultat av vår utåtriktade verksamhet blev det dessutom allt mer radio och TV, bland annat adventskalendern Stjärnhuset. Men vad mer gick att göra?

Foto: Marie Rådbo.

Det var då jag såg en annons från USA om det mobila planetariet Starlab. Jag sökte medel, som till min stora förvåning – och glädje – beviljades. När så plötsligt en dag tre stora lådor på totalt 50 kilo damp ner på kontoret visste jag inget om planetarier i allmänhet, än mindre om Starlab, men det fick jag snabbt lära mig. Och så i januari 1983 var det dags att packa in lådorna i bilen och åka ut till skolorna – med universum i bagaget.

Ett planetarium består vanligen av ett rum med välvt tak, där man projicerar stjärnhimlen med hjälp av en projektor. Starlab i sin tur bestod av ett tält som blåstes upp med en fläkt. Tältet var så stort att det rymde en skolklass. Via en tunnel kröp man in i tältet, och väl där inne satt barnen på golvet i en ring runt stjärnprojektorn i mitten. Visningarna var ”live” och genom att besökarna fick styra innehållet med sina frågor blev de även helt olika.

Starlab blev omedelbart en succé, och jag blev fullkomligt nerringd av skollärare. Under flera år reste jag runt i Sverige så mycket jag hann; från Kiruna i norr till Ystad i söder, från Brännö i väster till Gotland i öster. Ingen hade sett något liknande, och i vårt moderna samhälle med gatljus och neonskyltar är det många som inte heller kan se en stjärnhimmel. Det visade sig att många inte ens hade upplevt mörker.

En skolklass väntar på att få krypa in i planetariet. Foto: Marie Rådbo.

Min bedömning är att jag har visat Starlab för 100 000–150 000 barn och även ett antal vuxna – de uppskattar det lika mycket som barnen. Och jag förstår att de som har sett det aldrig glömmer det, till exempel berättar studenter jag möter att de minns det från sin skoltid.

Trots framgången, lämnade jag så småningom detta projekt, för jag anser att vi inom akademien gärna kan utarbeta nya idéer, men när de väl fungerar ska vi låta andra ta över, för att själva gå vidare med något nytt. Därför anlitade jag under några år en ”visare” som fortsatte arbetet i skolorna, men till sist var det dags att ta farväl av Starlab för gott. Jag skänkte det till Sydafrika, där jag lärde upp visare, och jag gläder mig nu åt att mitt Starlab fungerar lika bra på södra halvklotet. Där finns förstås samma nyfikenhet på universum som hos oss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *