#23: Kometåret 1996-97

Av Johan Warell

Vissa astronomiska händelser fäster sig i minnet, blir livslånga och går till historien, oavsett om man är amatörastronom eller inte. Den fyrfaldiga serien av totala solförmörkelser 1914, 1927, 1945 och 1954 hör dit. Så gör också återkomsten av Halleys komet 1910, liksom den ännu ljusare ”dagsljuskometen” tidigare samma år. Detta var spektakulära astronomiska händelser och naturupplevelser som fick gemene man att blicka uppåt, förundras och vilja veta lite mer. Sådana sker inte mer än några få gånger per århundrade, men det makalösa ”kometåret” 1996-1997 hör utan tvekan dit.

Hale-Bopp svävar majestätiskt på norrhimlen över en låg norrskensbåge den 2 april 1997. Koman befinner sig nära stjärnan Almaak i Andromeda och gassvansen sträcker sig över 15 grader norrut förbi Dubbelhopen i Perseus. 35mm f/3.5 Chinon Zoom, Kodak PPF 400, exponering 5 minuter. Fotograf: Mauritz Andersson.

Under dessa två senvintrar visade sig nämligen två osedvanligt ljusa kometer på jordens himmel, och båda var exceptionellt bra placerade för observatörer på våra breddgrader. Den närgångna kometen Hyakutake, närmare bestämt C/1996 B2, svepte snabbt fram i mars 1996. Vid det laget hade nästa celebra gäst varit känd i närmare ett år, C/1995 O1 (Hale-Bopp), men denna visade upp sig i alla sin prakt först ett år senare. Dessa två kometer upptäcktes av amatörastronomer och var helt olika varandra, men båda väckte stor förundran och gav betydande bidrag till vår kunskap om kometer.

Jag minns många stjärnklara nätter tillsammans med dessa håriga stjärnor, särskilt de tillfällen som jag och mina amatörastronomiska vänner i Uppsala amatörastronomer samlades för observationer under den mörka lanthimlen. På Sandvretens observatorium fanns då endast två fasta teleskopinstallationer, och observatoriet var i början på den expansion som fortsätter än i dag. Den gaffelmonterade 45 cm Newtonreflektorn var huvudinstrument, men där fanns även min egen plattform med en 22 cm Newton. Dessa, och många andra portabla teleskop och kameror som ställdes upp i närheten, användes för visuella observationer och fotografering med den tidens standardmässiga verktyg – vi talar systemkameror typiskt laddade med hyprad Kodak Technical Pan 2415 eller den tidens ledande färgfilm, Fujicolor SG800 Plus.

Kometen C/1996 B2 (Hyakutake) fotograferad av Margareta Westlund den 25 mars 1996. Koman befinner sig här norr om Karlavagnens tistelstång. Svansen är drygt 30 grader lång och sveper över stjärnfälten i Draken, Herkules, Stora björnen, Jakthundarna och Berenikes hår. 5 minuters exponering med 52 mm f/1.8 objektiv på hyprad TP 2415.

Min första observation av Hyakutake gjordes just med 45 cm teleskopet en tidig morgon tillsammans med Lars Hermansson under begynnande gryningsljus 21 februari 1996. Den stod då på fem graders höjd över södra horisonten i Vågens stjärnbild, och endast en diffus, mycket blek fläck av 8:e magnituden var synlig. Visuellt fanns ingen antydan om att den bara någon månad senare skulle vara synlig inifrån de ljusaste stadskärnorna och på en mörk himmel uppvisa en magnifik svans, tiotals grader lång.

Hyakutakes koma tecknad av Johan Warell tidigt den 19 mars 1996. Koman har en bågformad front och närmast pseudokärnan en solfjäderformad struktur i solriktningen och en ”spik” i svansriktningen. Observation med 45 cm-reflektorn på Sandvretens observatorium, x222, synfält 25′.

Den längsta svanslängderna sågs dagarna kring den 26:e mars då kometen också var som ljusast, nära magnitud 0 och med en koma över två grader i diameter. Komans distinkta blågröna färg av emission från C2 och CN kunde ses redan för blotta ögat. Den längsta svanslängden jag såg var fantastiska 65 grader – Hyakutakes huvud var då bara ett par grader från Polstjärnan med svansen riktad över Stora björnen och Jakthundarna långt ner i Berenikes hår, likt timvisaren på en jättelik klocka. En månad senare försvann kometen från synlighet på kvällshimlen i Perseus, då den fortfarande var runt andra magnituden.

Kometen Hale-Bopp var en helt annan historia. Till skillnad från Hyakutake var den synlig under lång tid, även för blotta ögat, men dess svans var förhållandevis kort på himlen. Detta berodde på att den passerade på ett över tiofaldigt större avstånd från jorden än Hyakutake, nästan 200 miljoner kilometer. Hale-Bopp var en ovanligt stor och ovanligt aktiv komet, och om Hyakutake hade passerat på samma avstånd hade den passerat revy helt utan uppståndelse. Under mars 1997 rörde sig Hale-Bopp sävligt över norra himlen under Cassiopeias ”W”. Svansen nådde en maximal längd av 20 grader men koman blev aldrig större än fullmånen, trots att den var dubbelt så ljusstark som Hyakutakes.

Kometen Hale-Bopp avtecknar sig mot Vintergatan i Ödlan och Cepheus den 11 mars 1997, med Deneb och Nordamerikanebulosan i Svanen mot höger. Gassvansen är cirka 20 grader lång. Fotograf: Margareta Westlund. 8 min exponering, 50 mm objektiv f/2,8, Kodak GPZ 1000.

Ur ett observationellt perspektiv var Hale-Bopp anmärkningsvärd särskilt ur två aspekter: dels de fantastiska striationerna i den vida stoftsvansen, dels de häpnadsväckande koncentriska bågarna i komans innersta del. Båda orsakades av stoft som spreds från aktiva områden på kärnan. Striationerna syntes bara på fotografier men bågarna kunde ses i amatörteleskop. Sällan har så mycket detaljer varit synliga visuellt i en komet, och Hale-Bopp kan i detta hänseende jämföras med kometen Donati 1858.

Komet Hale-Bopp fotograferad på kvällshimlen från Nacka. Foto: Dan Kiselman

Även om det efter kometåret 1996-97 vid ett par tillfällen har funnits förhoppningar att lovande kometer skulle bjuda på liknande skådespel väntar vi ännu på att detta ska ske. Statistiskt sett skulle detta kunna inträffa vilket år som helst – håll utkik och var redo!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *