#31: PRIMA, instrumentet som inte fick göra vetenskap

Av Gabriella Stenberg Wieser

Rymden finns i rymden. Det betyder att om man vill mäta på plats exempelvis vilka joner och atomer som finns där, vilken energi de har och hur de rör sig så behöver man lift av en raket eller satellit. Flera forskargrupper i Sverige är specialister på att bygga instrument till raketer och satelliter och det pågår en ständig jakt på möjligheter att flyga dem.

PRISMA:s huvudsatellit Mango (med stora vertikala solpaneler) och målfarkosten Tango (den mindre lådan med horisontella solpaneler ovanpå Mango) innan de båda integreras med raketen vid uppskjutningsplatsen (Dombarovsky-kosmodromen), nära Jasnyj i Ryssland. Foto: SSC

När rymdbolaget utvecklade PRISMA-satelliterna Mango och Tango för att testa formationsflygning så ville forskarna på Institutet för rymdfysik i Kiruna skicka med ett (mycket litet) instrument för att mäta joner. Men det gick inte för sig. Expeditionen var en teknikdemonstration och ingen vetenskap tilläts. Det låter kanske hårt men forskare har en viss tendens till att vilja bestämma för mycket och skulle snart börja diktera villkoren. Det ville man till varje pris undvika och därför var all vetenskap förbjuden ombord.

Prototyp till PRIMA (Prisma Mass Analyzer ). Foto: IRF.

Skam den som ger sig, tänkte forskarna: Vi behöver ju också teknologitesta vårt instrument! Det argumentet fungerade och det lilla (men prima!) instrumentet PRIMA fick en plats ombord på PRISMA som så kallad ”sekundär nyttolast” för att möjliggöra teknisk utveckling under förutsättning att man dyrt och heligt lovade att inte göra någon forskning. Som en andra-klass-passagerare fick PRIMA också bara köra när ingen annan ombord ville göra det. Men det räckte: Under sin flygning testade PRIMA både specialutvecklade elektroniska och mekaniska komponenter och ny flygmjukvara.

Magnus Emanuelsson på IRF utför ett elektromagnetisk kompatibilitetstest (EMC-test) av PRIMA-instrumentet. PRIMA själv står längst fram på kopparplattan närmast fotografen. Foto: IRF.

Det fanns inga pengar för att betala nedtagningen av data till rymdbasen Esrange så när ingen annan ombord behövde dataöverföring längre så sinade dataströmmen från PRIMA. Till i mars 2012 då hederlig gammal byteshandel fick ett oväntat uppsving. Sex dagar med PRIMA-mätningar visade sig kunna tas ned i utbyte mot ett Iridium-satellitmodem som forskarna inte längre behövde men som Esrange gärna ville ha. De sex dagarna med mätningar fördubblade den totala datavolymen från PRIMA.

Forskare vore inte forskare om de inte gjorde vetenskap av allt de kommer över. PRIMA-data var inget undantag även om man i början inte pratade högt om det. För varje varv runt jorden passerade satelliten fyra gånger genom jordens strålningsbälten. Det gav forskarna en utmärkt möjlighet att titta på hur känsliga partikeldetektorerna i instrumentet var för de högenergielektroner som finns i strålningsbältena. Det var faktiskt unika mätningar: tidigare fanns inga data alls från den typ av detektor som PRIMA hade, särskilt inte för sådana energier som strålningsbältespartiklarna typiskt har. Det visade sig dessutom att de forskningsstudier som gjordes med PRIMA var oumbärliga: Tack varje PRIMA fick forskarna reda på hur de nya instrument just nu byggs för att flyga till Jupiter måste designas för att klara den besvärliga strålningsmiljön där.

PRIMA-data uppmätta i bana runt jorden den 9 december 2010.
De översta två panelerna visar latitud och longitud för satelliten. Den nedersta panelen visar tidsutvecklingen hos de kalla jonerna som PRIMA mätte. Varmare färger betyder ett högre flöde av joner. De vertikala banden (över alla energier) beror på att satelliten korsar jordens strålningsbälten. Dessa passager användes senare för att bestämma känsligheten för högenergetisk strålning hos PRIMA:s detektorer. Foto: Martin Wieser, IRF.

Och när det till slut dracks gravöl över PRISMA talades det till och med en viss stolthet över de vetenskapliga resultat som gjorts med data från instrumentet som från början absolut inte på några villkor fick användas för forskningsändamål. Den fula ankungen hade förvandlats till en svan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *