#48: Svante Arrhenius och livets utbredning genom världsrymden

Av David Dunér

Få intryck är så upplyftande, skrev Svante Arrhenius i Världarnas utveckling (1906), som då man en molnfri natt betraktar himlavalvet med dess tusenden av stjärnor. ”Då man sänder tanken bort till dessa i det oändliga fjärran glittrande ljus, kan man knappast undgå att fråga sig, om i deras omgifning finnas planeter liknande vår, som äro hemvist för organiskt lif.” På samma sätt som en ö i tropikerna med en underbar mångfald av liv, till skillnad från en ödslig ö i de arktiska trakterna, utövar de främmande världarna en helt annan dragningskraft på vår tanke om de har liv än om de bara är döda massor som svävar omkring i rymden.

Svante Arrhenius. Tekniska Museets ämbetsarkiv, okänd fotograf.

Denna fråga om livets utbredning genom världsrymden upptog fysikern och kemisten Svante Arrhenius (1859–1927) i flera populärvetenskapliga böcker, men också i vetenskapliga uppsatser. Arrhenius som beskrivits som den fysikaliska kemins grundare, tillika nobelpristagare i kemi 1903, var också en av grundarna av Svenska astronomiska sällskapet 1919 där han intog posten som vice ordförande. Men hans gärning tränger också in i vår tid. Han var den förste som beskrev växthuseffekten (1896), det vill säga hur koldioxiden i atmosfären stänger inne värmestrålningen. Tanken om atmosfärens betydelse för liv blir också en av huvudfrågorna för hans spekulationer rörande liv på andra planeter i vårt solsystem.

I sin bok Stjärnornas öden (1915) framlägger Arrhenius sin övertygelse att Venus har liv, en fuktig, ångande värld med frodig vegetation och primitivt liv. Han antar att medeltemperaturen på Venus var 47 grader och fuktigheten ”tre gånger så hög som i Kongo”. Utan tvivel täcktes därför, säger han, större delen av dess yta av sumpmarker. Där fanns troligen lägre stående former av liv, särskilt växter. Så småningom kommer emellertid temperaturen att sjunka, ”de täta molnen och dunklet skingras”, och när livet har slocknat på jorden, kommer högre växt- och djurformer där framträda.

Venus yta består enligt Arrhenius av sumpmarker påminnande om förhållanden vid tiden för stenkolslagrens bildande på jorden. Bild: Naracosaurus.

Föreställningen om kanaler på Mars tror Arrhenius inte på. Knappast någon annan planet i vårt solsystem skulle kunna vara hemvist för högre varelser än just vår jord. Men det är högst troligt, tillägger han, att det bland de otaliga solar som sänder sitt ljus till oss kretsar mörka kroppar som bebos av intelligenta varelser.

En av Arrhenius mest högtflygande tankar om liv i rymden, var den så kallade panspermiehypotesen, tanken att livet kunde spridas genom rymden likt frön i vinden. Tanken hade föresvävat redan Anaxagoras på 400-talet f.Kr. Kemisten Jöns Jacob Berzelius hade visat att meteoriter kunde innehålla organiskt material. På 1860-talet spekulerade Hermann Richter kring tanken att meteoriter skulle kunna bära med sig spår av utomjordiskt liv. År 1903 publicerade Arrhenius en artikel i den vetenskapliga tidskriften Die Umschau, där han förklarade hur mikroskopiskt liv kan spridas i rymden genom strålningstrycket från stjärnorna. Några år senare tar han upp frågan i Världarnas utveckling om hur livsfrön irrar omkring i världsalltets rymder, träffar planeter och när betingelserna är de rätta fyller dess yta med liv.

Schiaparellis karta över Marsytan (1888). Arrhenius förhåller sig kritisk till idén om kanaler på Mars, och menar att det är ”nog sangviniskt, att af de s. k. kanalernas förekomst sluta till att intelligenta väsen finnas på Mars. Många antaga ’kanalerna’ bero på synvillor.” Arrhenius, Världarnas utveckling (1906).

Arrhenius hypotes går ut på att det finns levande organismer, så små att strålningstrycket från solen kan driva ut dem i rymden. På 9000 år skulle de kunna nå vårt närmaste solsystem Alfa Centauri. Frön av lägre organismer strös beständigt ut från jorden och andra bebodda planeter. De flesta går ”döden till mötes i den kalla, oändliga, världsrymden”, men ett litet antal faller ned på himlakroppar med gynnsamma förhållanden och ger där upphov till en mångfald av levande varelser. Livet på andra bebodda världar skulle alltså sannolikt vara besläktad med de former som vi finner på jorden.

Diskussionen om att livet har spridits genom rymden har levt vidare alltsedan Arrhenius. Debatter har blossat upp i tolkningen av bland annat Murchinsonmeteoriten och meteoriten Allan Hills 84001. På senare tid har man också experimentellt visat att mikrobiskt liv, även så kallade björndjur, kan färdas och överleva i rymden. Kanske svävar Arrhenius livsfrön fortfarande där ute i världsrymden?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *