#54: Kometen som kolliderade med Jupiter

Av Johan Warell

Sommaren 1994 gick många av oss i väntans tider – en komet var på väg att kollidera med Jupiter! Mycket var märkligt med denna komet: upptäckten, utseendet, banan, nedslaget, effekterna och det vi lärde oss av den.

Kometen hette Shoemaker-Levy 9 efter de amerikanska astronomerna Gene och Carolyn Shoemaker och David Levy. Men sitt amerikanska namn till trots var den ändå lite av en ”svensk komet”! Den sågs nämligen för första gången på en bild tagen 19 mars 1993 av Mats Lindgren, doktorand i planetgruppen vid Astronomiska observatoriet i Uppsala. Han sökte efter kometer i närheten av Jupiter med 1-meters Schmidtteleskopet på La Silla, objekt som kunde ha påverkats av jätteplanetens gravitation. Han markerade en underlig suddig fläck på plåten, men kontrollerade inte närmare dess identitet. På samma sätt agerade två andra observatörer med sina egna bilder – den japanske amatörastronomen Satoshi Osomo och den amerikanska astronomen Eleanor Helin. Alla tre såg de kometen på bilder flera dagar innan den upptäcktes officiellt.

Den fragmentiserade kometen fångad med hjälp av Hubble-teleskopet den 17 maj 1994. Foto: NASA.

Redan vid denna tidpunkt hade Shoemaker-Levys komet ett mycket märkligt utseende, utdragen som den var till ett diffust streck på grund av otaliga fragment utspridda längs dess bana. När positionsmätningar strömmade in till Minor Planet Center insåg man snart två extremt intressanta banegenskaper: dels hade kometen i mitten av april 1992 passerat mycket nära Jupiter och då sannolikt brutits sönder av tidvattenkrafter, dels skulle den i juli följande år passera mycket nära planeten igen. Snart stod det klart att kometen hade fångats in av Jupiter långt tidigare, innan 1960 och sannolikt redan någon gång kring 1920-talet, och den skulle komma att kollidera med Jupiter året därpå!

Den 16-21 juli 1994 störtade så kometens fragment ner i jätteplanetens atmosfär. Spekulationerna om vad som skulle hända vid nedslaget var vilda. Ingen kunde säkert veta vad som skulle ske när fragmenten förintades i atmosfären, men många trodde att åtminstone något skulle kunna gå att se i teleskopen, kanske också i amatörinstrument. För svenska observatörer skulle det dock bli svårt att studera Jupiter. Den stod nära horisonten på en ljus sommarhimmel och var synlig bara en kort stund efter solnedgången.

Flera svenska amatörer spanade under nedslagsveckan mot Jupiter. Ivrigast var Margareta Westlund och Karl-Gustav Andersson som tog sikte redan den 16 juli, strax efter nedslaget av fragment A. Denna kväll såg de inget ovanligt på Jupiters skiva, men den 18:e var det annorlunda: resultatet av nedslag G var tydligt synligt som en mörk och mycket stor fläck nära planetens sydpol.

Teckningar av Jupiters södra polarområde i samband med nedslagen av kometfragmenten. De mörka, runda fläckarna är spår efter de olika fragmenten. Teckningar av: a) Karl-Gustav Andersson, den 18 juli, b) Margareta Westlund, den 20 juli, c) Anders Wettergren, den 20 juli, d) Johan Warell, den 21 juli, e) Karl-Gustav Andersson, den 23 juli, f-i) Johan Warell, den 24, 25, 28 juli respektive den 16 augusti.

De följande veckorna följdes de nybildade fläckarna av flera svenska amatörer. Det oregelbundna pärlbandet av smutsfläckar utvecklades från dygn till dygn. Vissa fläckar varade länge, medan andra nedslag inte gav upphov till något synligt resultat alls. Vissa av fläckarna växte ihop, drogs ut av jetströmmarna och formade ett nytt, brett bälte, som under hösten blev allt blekare. De effekter som nedslagen hade i atmosfären visade sig vara korrelerade med fragmentens ljusstyrkor och relativa lägen i den sönderslitna kometsträngen, och tolkades som skillnader i densitet, struktur och sammansättning.

Bilderna ovan sammanfogade till ett så kallat driftdiagram. Diagrammet visar hur fragmenten slår ner ett efter ett varefter Jupiter roterar. Montage: Johan Warell.

Själv observerade jag fläckarna vid tjugo tillfällen från den 20 juli till den 28 augusti med 16 cm astrografen i Observatorieparken i Uppsala, och tog även ett antal foton. Det var spännande att följa tillkomsten av nya fläckar, deras inbördes storlekar, ljusstyrkor, rörelser och utveckling. Vädret samarbetade alltså, men några detaljer var inte möjliga att se på grund av den låga kontrasten och dåliga seeingen på Jupiters ringa höjd över horisonten. Jag beskrev resultaten av de observationer som samlades in av Svensk Amatörastronomisk Förenings solsystemssektion i Astronomisk Årsbok 1995 (Bokförlaget Inova), och en av mina teckningar rapporterades till British Astronomical Associations Jupiter Section och hamnade så småningom i boken The Great Comet Crash av John Spencer och Jacqueline Mitton (Cambridge University Press).

Shoemaker-Levys nedslag på Jupiter är ett av de mest spektakulära astronomiska fenomen som jag har upplevt. Ännu högre på listan kommer dock ett annat extraterrest atmosfärsfenomen som jag observerade med min 6 cm refraktor: Saturnusmånen Titans ockultation av stjärnan 28 Sagittari den 3 juli fem år tidigare, som var exakt central över Skandinavien och åtföljdes av en häpnadsväckande, blixtrande ljusflash. Detta är förstås en helt annan historia, men ett fenomen som nog är lika sällsynt som ett kometnedslag på Jupiter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *