#55: Knockad av månen

Av Ulf R. Johansson

Det var, det fattade ju även jag, en historisk morgon när Apollo 11:s månlandare Eagle tog mark den 20 juli 1969 på månen och Neil Armstrong sen satte — då skrev vi svensk tid morgonen 21 juli – som fotbollsexperter säger sin ”känsliga” vänsterfot på månytan. Alla 40-talister har egna minnen från det ikoniskt historiska ögonblicket. Här är min historia med små utvikningar i korthet.

Tevebilderna från månlandningen var långt ifrån dagens högupplösta utsändningar. Så här såg det ut på svensk teve vid denna historiska begivenhet. Ett kollage med olika avsnitt från utsändningarna finns på SVT:s Öppet arkiv.

Jag hade börjat arbeta som journalist i Malmöpressen, jag var purung frilansande radiomedarbetare med några astronomiska program i CV:n och hade en astronomibok bakom mig, men befann mig denna morgon som radikalpacifist, vapenfri tjänstepliktig, som det hette, på en av civilförsvarets moduler ute i Solna och följde dramat. TV-bilderna, i svartvitt förstås, flimrade förbi i en skraltig liten TV, och när vi väl såg Armstrong försiktigt ta steget ner på månytan utan att sjunka ner i månens egen version av kvicksand, andades vi i TV-publiken ut. Månlandaren hade landat på någorlunda fast mark, så vi förstod att Armstrong inte heller skulle sjunka ner och försvinna ur vår åsyn. Men helt säkra kunde vi inte vara.

Teorin om det förrädiskt djupa måndammet hade steady state-kosmologen och Cornell-astronomen Thomas Gold kommit med, men han hade lika fel där som när han ställde upp för projektet med Dala Djupgas – professor Gold närmast garanterade att det fanns mängder av lättåtkomliga oljerikedomar att plocka upp under Siljansringen, vilket många riskvilliga svenskar bittert fick erfara inte stämde. Den historien är värd en egen berättelse och den bortre parentesen för Siljans-projektet är ännu inte satt.

Fotspår i måndammet. Foto: NASA.

Jag har från morgontumultet i Solna inget direkt minne av Armstrongs berömda sentens ”Ett litet steg för en människa men ett gigantiskt steg för mänskligheten”, men jag minns att jag var väldigt stolt över att ”tvåan” på månen var en amerikan med svenskrötter: Edwin (Buzz) Aldrin. Släkten Aldrin – med betoning på den andra stavelsen – kom från Stjärnfors i Värmland. I ett program i Sveriges Radio berättades härom året att månfararens pappa, som hette Edvin i förnamn, föddes 1896 och blev pionjärpilot och kamrat med Charles Lindberg. Så det fanns äventyrs-DNA i blodet!

Som civilist fick jag uppdraget att tjänstgöra på Sjöhistoriska museet, vilket ledde mig både till Birka och till Wasavarvet, och det var ett nöje att gaffla om månlandningen vid frukosten med gamle dykarlegenden och Wasa-utforskaren Per Edvin Fälting. Vad meningsutbytet exakt gick ut på har försvunnit ur minnets annaler, ni får ursäkta. Men detta minns jag: Fälting om någon visste vad det betydde att befinna sig i en fientlig miljö i en tät dräkt och vara beroende av att trycket höll och att syret rann till som det skulle. Legenden Fälting trodde fullt och fast att han hade en skyddsängel, ”den gamle”, som höll ett vakande öga över honom i djupet – hade Armstrong och Aldrin det också?

Historiker har definierat månlandningen 1969 som 1900-talets viktigaste enskilda händelse. Jag kan köpa det även om de bägge världskrigen med 10-tals miljoner döda konkurrerar om ”utmärkelsen”. På en punkt var ju månlandningen fullkomligt osannolik. 1957 satte Sovjet Sputnik 1 i omloppsbana. Tolv år senare, ett Jupitervarv runt solen, var vi på månen. Aldrig förr har ett liknande tekniskt kvantsprång ägt rum i mänsklighetens historia.

Fem och ett halvt kilo månsten insamlade av Armstrong under Apollo 11. Foto: NASA, Johnson.

Månlandningen formade inte specifikt mitt intresse för astronomi, det satt där redan. Jag var nog mer intresserad av vad månstenarna, som Apollo 11-trion tog hem, kunde avslöja, inte den tekniska bedriften som sådan (jag fattade den ändå inte). Däremot, det inser jag numera, toppade månlandningen en typisk ung 40-talists lista över viktiga världshändelser: månlandningen först, sen kom mordet på president Kennedy, och sen Ingemar Johanssons knock den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York. Mina föräldrar påstod att jag hade leviterat när Ingo slog ner Floyd Patterson. Det kan jag inte ha gjort här på jorden – möjligtvis på månen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *