#6: Nordliga försök flyttar söderut

Av Jesper Sollerman

I mitten av förra seklet var mycket av den astronomiska forskningen fortfarande tämligen nationell. Astronomiska observatorier och teleskop byggdes på hemmaplan innan internationaliseringen med dagens partikelacceleratorer och jätteobservatorieanläggningar tagit fart. Så invigdes exempelvis det stora Schmidt-teleskopet vid Kvistabergs observatorium i skogen utanför Upplands-Bro 1964 och kort dessförinnan ett lite mindre teleskop av samma typ i Saltsjöbaden.

De speciella förhållandena i nordligaste Sverige skulle potentiellt vara av intresse för astronomer och fysiker. Vi nämner här två exempel.

Med början sommaren 1950 ställde solforskaren Yngve Öhman upp sin koronagraf vid Abiskos fältstation (detta skildras utförligt här). Han ville undersöka om den friska fjälluften var tillräckligt klar för att bygga ett professionellt solobservatorium på platsen. I så fall skulle ju sommarmånaderna kunna erbjuda 24 timmars kontinuerlig observationstid. Faktum var att man var nöjd med luften, trots att man inte var på särskilt hög höjd. Dessvärre visade fortsatta undersökningar på problem; iskristaller i atmosfären och insekter på hög höjd ställde till det för observationerna. När en knottsvärm kom in i synfältet såg det ut som ett fyrverkeri. Kontentan blev att Vetenskapsakademiens solobservatorium istället kom att byggas på Capri i Medelhavet, för att senare hamna på La Palma, en av Kanarieöarna. 

Yngve Öhman och koronografen i Abisko. Foto: Yngve Öhmans arkiv, vol. 17, Centrum för vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademien. Okänd fotograf.

Abisko ligger vid Torneträsk, en djup, iskall och kristallklar Lapplandssjö. Här tänkte sig svenska astropartikelfysiker, under ledning av Per-Olof Hulth, att det kunde vara en utmärkt plats för en neutrinodetektor. Neutriner är spökpartiklar som far fram obehindrat genom jordklotet och kräver gigantiska apparater för att fångas upp, exempelvis stora mängder ljusdetektorer nedsänkta i en klar sjö. Under 1990-talet studerades därför förhållandena i Torneträsk noga. Vattnet var dock inte tillräckligt klart för de noggranna mätningarna man ville göra, så Per-Olof och hans neutrinofysiker slog sig ihop med amerikanerna och flyttade till sydpolen där man istället placerade detektorerna i djupa hål som borrats ned i den genomskinliga isen. IceCube heter anläggningen idag. Den består av nära 700 ljusdetektorer nedborrade i Antarktis is över en volym på en kubikkilometer. Netrinoastronomin är fortfarande i sin linda – IceCube detekterade sina första neutriner från rymden så sent som 2013 – men blir sannolikt nästa stora fas inom astronomin.

Neutrinoteleskopet IceCube. Foto: Sven Lidström.

Försvarar sin plats i nordligaste Sverige gör dock Institutet för rymdfysik i Kiruna och rymdverksamheten på Esrange. För dessa är den höga latituden en tillgång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *