#60: Sällskapets amatörsektioner

Av Johan Kärnfelt

Decennierna efter andra världskriget innebar ett mycket dynamiskt skede för Svenska astronomiska sällskapet. Framförallt strömmade nya medlemmar till — där man samlat ungefär trehundra personer 1950 hade sällskapet växt till det tredubbla 1970. Förklaringar till denna snabba utveckling var bland annat de stora barnkullarna efter kriget, den begynnande utbildningsexplosionen, liksom förstås rymdkapplöpningen som öppnade ögonen för astronomi och rymdfart för en hel generation. En annan verksam faktor var att den svenska amatörastronomin, framburen av ATM-rörelsen och de billiga massmarknadsteleskopen, på allvar börjat få luft under vingarna. Rent organisatoriskt skapade detta senare nya utmaningar, dels för att amatörerna började starta sina egna föreningar som kunde konkurrera med Sällskapet, och dels för att de som var medlemmar i Sällskapet hade delvis andra behov än den ordinarie medlemsstocken. Från styrelsens sida stod det klart att något måste göras för att tillgodose amatörernas intressen och på så sätt hålla dem kvar i Sällskapet. Detta något materialiserades i form av amatörsektioner.

Inspiration hämtades från England och från British astronomical association, vilken ända från starten 1890 hade organiserat mycket av sin verksamhet i form av mer eller mindre självstyrande sektioner fokuserade på någon aspekt av amatörastronomin: man hade till exempel sektioner för variabla stjärnor, för sol- och månobservationer. En liknande organisation fanns också i det danska Astronomisk selskab.

Idén om amatörsektioner fångades upp av Gunnar Larsson-Leander och presenterades för styrelsen i början av 1960. Larsson-Leander hade börjat sin bana som amatörastronom, men var vid tiden docent i astronomi verksam i Lund. Förslaget mötte styrelsens gillande och tillsammans med Gunnar Darsenius, trafikledare inom flygvapnet och mycket aktiv amatörastronom, utvecklade han ett skarpt förslag med tio sektioner ledda av var sin sektionsledare. Med styrelsens välsignelse tillkännagavs sektionerna i årets första nummer av Populär astronomisk tidskrift som kom senare på våren.

Svenska astronomiska sällskapets amatörsektioner skapades 1960.

Av bevarade dokument är det svårt att bilda sig en uppfattning om sektionsverksamhetens omfattning och kvalitet, detta speciellt som den sköttes helt och håller av sektionsledarna själva och utan egentlig insyn från Sällskapets styrelse. Men mest lyckosam verkar Juniorsektionen och Sektionen för variabla stjärnor ha varit. Den förra rekryterade snart ett fyrtiotal medlemmar, och fungerade i praktiken som en frågelåda där Kerstin Lodén svarade på ungdomarnas frågor om teleskop, lämpliga objekt att observera, utbildning etcetera. Den senare var ungefär hälften så stor, men hade å andra sidan de mest aktiva medlemmarna som regelbundet rapporterade in sina observationer så att Darsenius kunde sammanställda och vidarebefordra dem till internationella sambandscentraler för variabla stjärnor. Övriga sektioner hade högst varierande ambitionsnivå, helt beroende på den tid och det engagemang som sektionsledare orkade uppbåda.

En teckning av månkratern Capuanus urförd av Håkan Williams, som också var aktiv i Sällskapets månsektion. Källa: Per Olow Karlsson, ”Månsektionens verksamhet 1960”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 42, 1961, s. 75.

Även om Sällskapets sektionsverksamhet för en tid fyllde en viktig funktion, så skulle den snart spela ut sin roll. Mot slutet av 60-talet kroknade flera av sektionsledarna och en efter en avsomnade sektionerna. En viktig anledning till detta var den ökande konkurrensen från amatörernas egna föreningar, inte minst den mycket livaktiga sektionsverksamhet som kom att bedrivas inom Scandinavian union of amateur astronomers, grundad 1972. Sällskapet var förstås inte omedveten om denna utveckling och 1974 väcktes första gången frågan om att lägga ner sektionerna. Det dröjde dock till 1978 innan det formella beslutet togs, men då hade i praktiken all verksamhet redan upphört.

Detta beslut innebar också att Sällskapet i praktiken avhändade sig ansvaret för amatörastronomin, och att detta istället kom att axlas av amatörernas egna organisationer. Noteras kan emellertid att just ungdomsverksamheten, som alltså var tämligen livkraftig under 60-talet, har fått en renässans i och med Astronomisk ungdom (mer om denna i ett kommande inlägg). Föreningen, som idag kan ståta med nära femtusen medlemmar grundades utanför Sällskapets regi 2012, men är sedan några år tillbaka organiserad som dess ungdomsförbund.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *