#85: Vintergatan från lundahorisont

Av Sofia Feltzing

Det var först i början på 1900-talet som astronomer började få grepp om att Vintergatan dels var mycket större och mer komplex än man tidigare trott och dels kanske inte var den enda av sitt slag, det vill säga att det fanns andra lika stora och komplexa stjärnsystem – galaxer. Astronomer i Lund bidrog redan tidigt till denna kunskap och har så fortsatt göra.

Vintergatspanorama från Gaia-satelliten baserad på mätningar av 1.7 miljarder stjärnor. Bild: ESA/Gaia/DPAC.

Efter att man förstått att Vintergatan bara är en bland många andra galaxer ökade behovet av att utforska vår galax och förstå hur den fungerar. Till det behöver man verktyg, ett grundläggande sådant är att kunna ge olika astronomiska objekt koordinater i system som hjälper oss i själva utforskandet. Att ett koordinatsystem med ekvatorn längs Vintergatsplanet vore lämpligt insåg redan William Herschel, men först 1932 publicerades vad som, fram till revisionen 1958, förblev standardsystemet för de så kallade galaktiska koordinaterna av John Ohlson i Lund.  När man väl har ett bra koordinatsystem blir det intressant att räkna stjärnorna – hur många är de? Hur är de fördelade i rymden? Lundaastronomen Gunnar Malmquist tog sig an projektet och kom att beskriva det som kallas Malmquist bias, det vill säga varför vissa stjärnor saknas i räkningen och hur man kan kompensera för detta. Andra astronomer i Lund har följt i hans spår och kartlagt både öppna stjärnhopar (Collinder, Lyngå och Roslund) och speciella stjärnor som hjälper oss att kartlägga Vintergatan och samtidigt lär oss mer om stjärnutveckling (Lundström och Stenholm). Katalogen med data för öppna stjärnhopar från 1931 citeras ännu idag. Nya studier av öppna stjärnhopar i Lund har fokuserat på om solen ursprungligen kan komma från M67 och studier av så kallad atomär diffusion, vilket kan förklara att stjärnor kan ha olika grundämneshalter trots att de alla bildats från samma gas.

För att kunna väga Vintergatan måste vi kunna beräkna hur stjärnorna rör sig under inflytande av den så kallade gravitationella potentialen. För att göra det krävs tre saker – förmåga att sätta upp relevanta ekvationer, förmåga att lösa dem, samt observationer av stjärnornas rörelse på himlen och längs siktlinjen. Ett pionjärarbete med att lösa stjärnors rörelseekvationer i två galaxer som krockar utfördes i Lund med hjälp av glödlampor och ljusmätare på 1940-talet (av Erik Holmberg). Även om detta är en synnerligen elegant demonstration som rätteligen har fått mycket uppmärksamhet, krävs mer beräkningskraft än den som en ljusmätare kan erbjuda. I mitten av nittonhundratalet investerade Sverige i att bygga upp kunskap om beräkningsdatorer. Den första var BESK som utnyttjades av Ingrid Torgård i Lund för att beräkna stjärnors banor. Dessa arbeten utfördes delvis i samarbete med forskare från Leiden i Nederländerna som har en stark Vintergatsforskning och utgjorde naturliga samarbetspartners.

Astronomer i Lund har under de senaste fem decennierna varit djupt involverade i astrometrisatelliterna Hipparcos och Gaia som mäter stjärnornas positioner, avstånd och rörelser på himlen. Tillsammans med nya jordbaserade projekt som 4MOST ger teleskopen alla de observationer vi behöver för att idag kunna utforska Vintergatan på ett sätt som astronomerna under första halvan av nittonhundratalet bara kunde drömma om. Ett rykande hett resultat från Gaia visar till exempel att en ganska stor galax ramlade in i vår egen för cirka tio miljarder år sedan, och nästan varje vecka kommer en artikel som berättar om nya stjärnströmmar och sönderfallande smågalaxer som hittats med hjälp av Gaia-data.   

Till sist är den stora Vintergatskartan från Lund världskänd. Knut Lundmark lät tillverka den på 1950-talet. Så sent som på 1990-talet var den den mest reproducerade panoramat över Vintergatan. Den figurerar bland annat frekvent i ”propagandamaterialet” för Gaia ända till dess att Gaias egen bild av Vintergatan kunde publiceras.

Vintergatspanoramat som Knut Lundmark lät makarna Tatjana och Martin Kesküla förfärdiga på 50-talet. Målningen, vars yttermått är 229 x 118 cm, hänger idag på Institutionen för astronomi och teoretisk fysik i Lund. Foto: Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet.

Jag har bara kunnat snudda vid några av alla de studier av Vintergatan som gjorts och görs i Lund. Slående är att när man tar fram artiklarna från 1900-talets första hälft så inser man hur många forskare som faktiskt bidrog till de enskilda arbetena, även om i slutändan bara en författare står på artikeln. Man tackar en rad lokala kollegor och professorer som bidragit med material, kunskap och diskussioner. I tackorden ser man också hur internationella nätverken var och att man besökte varandra. Ofta flera månader i sträck. Till detta kommer tackord till räknebiträdena som leddes av fröken Ingeborg Olsson. Idag har det istället blivit kutym att alla som bidragit på något sätt också är medförfattare. Artiklarna från Gaia-teamet har flera hundra författare, mer vanligt är kanske fem till tjugo medförfattare. Det kan alltså se ut som att forskarna tidigare arbetade ensamma men i verkligheten var de lika beroende av ett ”team” som vi är idag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *