#89: Onsala rymdobservatorium

Av Robert Cumming

Norrskensforskaren och ornitologen Ingrid Sandahl brukade åka ner hit från Kiruna för att skåda fåglar. Just idag, en kylig oktoberdag 2019, är det ovanligt stilla och fåglarna som flyger bland teleskopen hörs på långt håll. Spillkråkan ropar från en tall bortåt LOFAR-teleskopet. Gröngölingen flyger mot 20-metersteleskopets runda, vita kupol. Sedan hörs det ett nytt, mer bekant pip och jag har triss i hackspettar. Kanske var den här platsen där Sandahl bestämde sig för att satsa på fåglarna – hon blev under sina sista år i livet föreståndare för Haparanda Sandskärs fågelstation.

25-metersteleskopet vid invigningen den 26 november 1964. Foto: Bert Hansson/Chalmers/Onsala rymdobservatorium.

Onsala rymdobservatorium är en plats för att lyssna på naturen och titta ut med alla slags uppspärrade ögon. Och en plats för att ta chansen. Det är ett intryck jag får av att ströläsa i Olof Rydbecks omfattande självbiografi. Innan han grundade observatoriet reste han ut i världen, till USA, och upptäckte att världsrymden höll på bli synlig på helt nya sätt. I gränslandet mellan ingenjörskonst och astronomi öppnade sig nya möjligheter. Forskarna fick syn på universum i allt fler nyanser av det elektromagnetiska spektrumet, och här fanns stora upptäckter att göra.

Redan på 1930-talet hade molekyler upptäckts i rymden för första gången. Atomerna hängde ihop därute på samma sätt som i våra kroppar, och fåglarnas och tallarnas, där speciellt kolbärande molekyler har betydelse. Belgaren Pol Swings pekade ut möjliga tecken på molekylen CH – en kol och en väteatom – i den rymden mellan stjärnorna. Det var en molekyl som inte är stabil här hemma men vars blotta existens tydde på att därute kunde det pågå kemi, organisk kemi. Och om det var så kunde det kanske också bildas liv. Fanns det mer att hitta?

Rydbeck gick igång på det här på alla cylindrar, och han var inte ensam i jakten på rymdens molekyler. Han insåg hur man kunde använda kunskap om elektromagnetism för att bygga radioteleskop och känsliga mottagare, och han visste hur man hittade de smartaste ingenjörerna, bland annat på Chalmers, för att göra det. Likt många andra inom det nya fältet astrokemi älskade han att gotta sig i kvantfysikens djupaste och krångligaste detaljer. Det gällde att lista ut vad man kunde förvänta sig när materia och ljus växelverkade på olika skalor. Då kunde man både utveckla sensorteknik som i omänskliga små skalor utforskade skeenden i omänskligt stora skalor ute bland stjärnorna  med hjälp av lagom stora radioteleskop.

Trots att han var höjdrädd klättrar Olof Rydbeck ändå upp på stegen under bygget av 25-metersteleskopet i Onsala. Foto: Chalmers/Onsala rymdobservatorium.

Han blev en driven chef, och under hans regi växte observatoriet på Råö snabbt till en av Sveriges största forskningsanläggningar. Kriget var över och radarantennerna som tyskarna hade lämnat kvar överallt kunde göras om till radioteleskop. Han köpte två för 300 kronor från Norge, ingenjörerna fick släpa hit dem och få igång dem, och så började de fredsjobbet med att spana efter atomer och molekyler i rymden.

Bygget av 25-metersteleskopet – invigt 1963 och verksamt än idag – slet på Rydbeck och hans team, men det kunde faktiskt vara värt det om de kunde hinna före holländarna och amerikanerna och se rymdens första molekyler med ett radioteleskop. Kunde man känna igen strålning från CH i den interstellära rymden, ja då kunde man inte bara upptäcka alla möjliga molekyler, men också se dem bildas i de tjocka, mörka moln där själva stjärnorna föddes. Det skulle kunna skrivas ner i historieböckerna.

Foto: Chalmers/Onsala rymdobservatorium.
Fredagen den 21 maj 1976. Kung Carl XVI Gustaf, nyss fylld 30, har precis invigd 20-metersteleskopet vars skyddande radom syns i bakgrunden. Olof Rydbeck berättar något för kungen och för Carl Gustaf Bernhard, då ständig sekreterare i Kungl. Vetenskapsakademien. Foto: Chalmers/Onsala rymdobservatorium.

1973 kunde Rydbeck och hans närmaste rapportera i tidskriften Nature att de sett CH med hjälp av det storslagna 25-metersteleskopet i Onsala. Artikeln blir startskottet för något otroligt. Molekyl efter molekyl identifieras i rymden, en utveckling som inte hade varit möjligt utan tekniska framsteg och en fördjupat förståelse för fysikens grundbultar, strålning och kvantmekanik.

Så blev det en rymdmolekylernas fabrik i Onsala och i ett decennium fanns ett av världens finaste teleskop här i Sverige.

Observatoriets historia fortsätter, via teleskopet SEST i Chile, in i vår tid. Idag är det sammankopplade teleskop, interferometri, och namn som ALMA, EHT och EVN som står för de stora upptäckterna, vart och ett med historier som Rydbecks efterträdare kan berätta.

Rydbeck hyllar i sina böcker radioastronomins snällaste hjältar som Lars E B Johansson, han gick bort 2008, och Åke Hjalmarson. Var det en omtänksam, öppen inställning som gjorde det möjligt för Chalmers och Onsala att bli en plats där kvinnor som Susanne Aalto, Cathy Horellou och Carina Persson blivit Sveriges mest kända radioastronomer? Eller var det förebilder som Ewine van Dishoeck, astrokemins holländska modergestalt, eller Chalmers mest envisa figur inom den utåtriktade astronomin, Marie Rådbo, som gjorde mest skillnad? Sådant hade jag kunnat fråga Ingrid Sandahl, tänker jag, men jag misstänker att det ändå var mest bara fåglarna och fysiken som gjorde att hon kände sig hemma i Onsala, de är trots allt viktigast.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *