#84: Det Nordiska Optiska Teleskopet (NOT)

Av Jesper Sollerman

Vi har redan skrivit om det svenska solteleskopet på Kanarieön La Palma, men även svenska nattastronomer har i många år regelbundet besökt den branta vulkanön. Högst upp bland teleskopen ligger det Nordiska Optiska Teleskopet (NOT). Ett alt-az-monterat teleskop med roterande dom och en primärspegel på 2,56 meter i diameter.

NOT-projektet startades som ett nordiskt samarbetsprojekt mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland redan tidigt i början av 1980-talet, och teleskopet började observera år 1990. Själv gjorde jag mitt första besök 1994, då jag observerade mina första supernovor. 2382 meter över havet tronar det nordiska teleskopet högst upp på vulkanbranten. Läget, och den redan från början moderna designen (till stora delar Torben Andersens förtjänst), har gjort att NOT alltid haft en konkurrenskraftig bildkvalitet, ofta bättre än de större teleskopen längre ner på bergsluttningen. NOT har sedan starten skötts av en svensk stiftelse, NOTSA, och det teleskop som den förste direktören Arne Ardeberg lämnade över år 1995 var av högsta kvalitet, även om den tidiga instrumentparken inte var lika välfungerande.

En natt på observatoriet. Film: NOT/Gintaras Barisevicius.

Många nordiska astronomer har startat sina observationskarriärer på NOT. Själv arrangerade jag några nordiska doktorandkurser på berget under tidiga 2000-talet, och flera av studenterna är idag yrkesastronomer runt omkring i norden. Numera ordnar flera nordiska universitet (däribland Stockholm) regelbundna kurser där studenterna får använda teleskopet. Att faktiskt själv få utföra alla moment som att rikta, fokusera och exponera är nämligen ett oslagbart sätt att lära sig observationsteknik – och många av Sveriges idag verksamma optiska observatörer lärde sig detta på NOT. På modernare teleskop, som Very Large Telescope (VLT) i Chile, får observatören inte ens se teleskopet, och alla handgrepp utförs av observatoriepersonalen.

Den stora bilden visar Virvelgalaxen (M51) och togs med NOT. De infogade bildrutorna visar ett område av galaxen före och efter en supernovaexplosion år 2011. På bilden längst ner, som togs före explosionen, är en stjärna markerad i centrum. På den övre bilden, som togs efter explosionen, har denna försvunnit. Foto: Mattias Ergon & medarbetare.

De senaste åren har varit lite skakiga för NOT. Sverige (via Vetenskapsrådet) beslutade att lämna NOTSA för att istället satsa på ESO:s nya flaggskepp, the Extremely Large Telescope (ELT). Den sortens bondeoffer förekommer ibland inom forskningspolitiken, men lämnade NOT i en osäker sits då ingen av de andra ländernas forskningsråd ville sitta ensamma med ansvaret för ett teleskop i Spanien. Som svensk representant i NOTSA har jag de senaste åren sett ett febrilt arbete för att rädda situationen. Nu i november (2019) kommer så NOTSA kunna lämna över NOT till en ny organisation där universiteten i Åbo och Århus står som huvudmän, med ambition att driva NOT vidare ytterligare 10 år. Stockholms universitet har gått in som delpartner, åtminstone under de första fyra åren. Med en planerad ny spektrograf färdig under 2021, ska NOT fortsätta vara ett aktivt och framgångsrikt teleskop även framöver. Jag tror nämligen att små flexibla teleskop som NOT kommer vara en förutsättning för att svenska astronomer ska kunna utarbeta forskningsansökningar som står sig i konkurrensen om teleskoptid vid framtidens jätteteleskop ELT.

#83: Cosmonova, den svenska omniteatern

Av Aage Sandqvist

För länge sedan fanns det ett förstklassigt planetarium i Sverige men på fyrtiotalet såldes det till Chapel Hill i USA. Då jag 1971 kom till Sverige efter att ha doktorerat i astronomi vid University of Maryland i USA blev jag ganska bestört när jag upptäckte att det inte fanns något publikt planetarium i Sverige, ett tillstånd som landet delade med endast några få andra länder i den utvecklade världen.

Kjell Engström, tidigare museichef för Naturhistoriska riksmuseet samt Cosmonovas initiativtagare och första chef. Foto: Staffan Waerndt.

År 1972 fick jag kontakt med Kjell Engström, chef på Naturhistoriska riksmuseet. Han hade redan 1965 börjat propagera för ett planetarium placerat på Riksmuseet. Vi bildade en liten grupp och under många år studerade vi planetarier på olika ställen i världen och bedrev lobbyverksamhet i Sverige för att få ekonomiskt stöd. Samtidigt utvecklades planetarietekniken och möjligheten att projicera en datoriserad stjärnhimmel på kupolen samt vidvinkel 70-mm film som kunde täcka det mesta av kupolen. Golvet och kupolen fick lutning – konceptet ”omniteater” var fött. Det var som att förflytta åskådaren från ett hål i marken till toppen av ett berg, och med hjälp av den datoriserade planetarieprojektorn ”Digistar” kunde man numera för första gången visualisera rymdresor bortom solsystemet ut genom Vintergatan. Med dessa hjälpmedel kunde omniteatern också visa många andra naturvetenskapliga ämnen utöver astronomi, inte minst från växt- och djurvärlden.

En av de många PR-aktiviteter som vi genomförde var Rymdveckan och Planetariedagen 1978 på Wenner-Gren Center. Inför detta evenemang utvecklade Björn Boström, Jan Högbom och jag ett portabelt ”planetarium” – ett stjärnparaply.  Ett mer avancerat portabelt planetarium kom så småningom till stånd år 1983.

Aage Sandqvist med det portabla ”planetariet”, stjärnparaplyet, som fortfarande säljs av Forskning & Framsteg. Stjärnorna samt konstellationerna är tryckta på insidan av paraplyet, och det finns instruktion hur man med hjälp av Karlavagnen ställer in paraplyet mot himlen, så att alla stjärnorna är på rätt plats och kan medverka till att identifiera det som finns på den riktiga stjärnhimlen. Foto: Karin Sandqvist.

I planetariedagens aktiviteter på Wenner-Gren Center deltog bland annat chefen för Statens delegation för rymdverksamhet Kerstin Fredga – hon skulle senare bli ordförande för en ny stiftelse, ”Svenska Omniteatern”. Denna stiftelse, som inrättades år 1984, hade som ändamål att inrätta en planetarieanläggning/omniteater i anslutning till Naturhistoriska riksmuseet med syfte att (1) bereda astronomisk och annan undervisning och utbildning, (2) främja vetenskaplig forskning, (3) genom anknytning till Riksmuseet åskådliggöra sambandet evolution – ekologi – miljö, samt (4) hos en bred allmänhet väcka intresse för industriell utveckling och modern teknologi. I stiftelsen ingick Statens delegation för rymdverksamhet (numera Rymdstyrelsen), Nationalkommittén för astronomi, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Kungliga Vetenskapsakademin, Tekniska museet i Stockholm, Naturvetenskapliga Forskningsrådet och Forskningsrådsnämnden (det två senare numera Vetenskapsrådet).

Omniteatern, Cosmonova, döljer sig bakom Naturhistoriska riksmuseets kulturskyddade fasad i Stockholm, men i denna genomskärning framstår omniteatern tydligt. Teckning: Naturhistoriska riksmuseet.

Det tog lång tid innan omniteatern började byggas – många gjorde stora insatser, bland annat Gösta Gahm som i två år var tillförordnad museichef under Kjell Engströms ledighet. Den 16 oktober 1992 öppnade Cosmonova med sin 23-m kupol äntligen sina portar för publiken och det blev genast en stor succé. Under många år levde Cosmonova upp till sina fyra ovannämnda syften. Sedan dalade dock omniteaterns besökssiffror (såsom i många andra omniteatrar över hela världen). Värst blev det när Cosmonova gjorde sig av med sin interna astronomi-expertis för cirka tio år sedan. Olyckligtvis skedde detta kort tid efter att planetariumsystemet Uniview hade installerats och nya program blev inte utvecklade med denna teknik. Ändå användes Uniview av Magnus Näslund och Jesper Sollerman för mycket lyckade aktiviteter under Astronomins Dag och Natt åren 2012-2014, samt för ett inslag i Magnus Näslunds universitetskurs. Cosmonova drog sig dock ur även dessa aktiviteter. Uniview uppdaterades aldrig och det tekniska systemet förföll tills det i dag endast visas film.

Denna utveckling hade varit olycklig för populariseringen av astronomi i Sverige om inte Knut och Alice Wallenbergs Stiftelses 100-årsjubileumsfond år 2017 hade donerat 150 miljoner kronor till det storslagna visualiseringsprojektet Wisdome där 100 miljoner går till byggande och utveckling av fem domteatrar (något mindre än Cosmonova) i svenska ”Science Centers”: Umevatoriet i Umeå, Tekniska Museet i Stockholm, Science Center i Malmö, Universeum i Göteborg, och det redan existerande Visualiseringscenter i Norrköping. Resterande 50 miljoner kronor går till Visualiseringscenter i Norrköping för utveckling och produktion av mjukvara och program som distribueras till dessa fem domteatrar. Huvudman för detta projekt är professor Anders Ynnerman, konsortiedirektör vid Visualiseringscenter. Det bör nämnas att astronomi endast blir en del av de mångfaldiga visualiseringsmöjligheter som är på gång i detta projekt – precis som var tänkt från början i de fyra syften definierade för Cosmonova.

#81: Sällskapets ungdomsstipendium

Av Jesper Sollerman

Ungdomen är framtiden. Inte minst för en förening som Svenska astronomiska sällskapet. I vårt syfte att främja den astronomiska vetenskapen har vi naturligtvis velat uppmuntra ungdomar med brinnande intresse för astronomi och rymd. Dessa finns det gott om. Sedan Astronomiåret 2009 har vi delat ut Svenska Astronomiska Sällskapets ungdomsstipendium årligen till en ungdom vars astronomiintresse vi velat uppmärksamma och uppmuntra. Tio stycken har det alltså blivit fram tills i år.

Det är en entusiastisk skara ungdomar med ganska olika ingångar till astronomiintresset vi fått möta. Senast var det astrofotografen Anna Olsson som belönades, men stipendiaterna innehåller även amatörastronomer, föreningsdrivare, bloggare och lägerledare. Ofta har vi försökt dela ut stipendiet vid ett tillfälle där många har möjlighet att ta del av firandet och där stipendiaten kunnat berätta lite om sin egen verksamhet. Jag delade exempelvis ut Ungdomsstipendiet till Mikael Ingemyr i samband med Astronomdagarna i Göteborg 2011 – och Mikael fick då möjlighet att berätta lite om sina undersökningar av exoplaneten WASP-12b. Året efter startade Mikael förresten vårt ungdomsförbund Astronomisk Ungdom. Det året mottog Robin Andersson sitt stipendium inför ett fullsatt Cosmonova i Stockholm där vi körde rymdfilmer hela dagen under Astronomins dag och natt. 2017 fick Cornelia Ekvall ge en egen föreläsning på Vetenskapens hus för att berätta om sin väg till astronomin. Vi hoppas att stipendierna inte bara ska uppmuntra stipendiaterna, utan även stimulera fler ungdomar att hitta och utöka sitt rymdengagemang. De allra flesta av ungdomsstipendiaterna har varit verksamma just med att entusiasmera fler ungdomar i deras astronomiintresse.

Ungdomsstipendiater närvarande vid sällskapets 100-årsjubileumsmiddag den 26 oktober 2019. F.v. Måns Holmberg, Jennifer Andersson, Cornelia Ekvall, Josefine Nittler, Robin Andersson, och Mikael Ingemyr. Foto: Robert Cumming.

Stipendiet kallas ibland Rosa Tengborgs stipendium, eftersom en del av pengarna som förvaltas av Planetariefonden kom från en donation från just Rosa Tengborg. Själv föredrar jag namnet Svenska astronomiska sällskapets ungdomsstipendium, eftersom det är just sällskapet som väljer ut stipendiaterna och delar ut stipendiet.

I år, 2019, fyller ju sällskapet 100 år, och därför delar vi ut två stipendier. De går till Jennifer Andersson och Måns Holmberg som båda är och har varit drivande i Astronomisk Ungdom – ungdomsförbundet som uppnått spektakulära 4800 medlemmar, och där det mesta av Sveriges rymdverksamhet för ungdomar numera organiseras. Stipendieutdelningen kommer att ske den 26 oktober i samband med 100-årsfesten för sällskapet. Förhoppningsvis finns flera av de gamla stipendiaterna på plats när Jennifer och Måns får chansen att berätta om sin verksamhet i AU.

#79: Peter Nilsons rymdepos

Av Daniel Helsing

Peter Nilson (1937–1998), bondsonen från Småland som blev astronomidocent i Uppsala, lämnade akademin 1977 för ett liv som heltidsförfattare. Hans författarskap präglas genomgående av förundran inför existensens mysterium och ett sökande efter mening, vare sig han skriver essäistiskt om solsystemets uppkomst eller skönlitterärt om medeltida trollkarlar. De flesta av hans romaner och noveller bär drag av magisk realism – omöjliga eller övernaturliga händelser skildras som om de vore en del av vår verklighet – och kan svårligen betecknas som science fiction. Men på 1990-talet skrev han två romaner som sammantagna utgör ett ”rymdepos”: Rymdväktaren (1995) och Nyaga (1996).

Handlingen i eposet spänner över ett drygt sekel – från 1980-talet till 2090-talet – och utspelar sig i trakterna kring Uppsala, i Vatikanen, på månen, till och med ute i kosmos. De två huvudpersonerna är matematikerna Diana Emerson, kallad Ninni, och Peter Lorentzen, kallad Danny. Det är en fartfylld berättelse med en invecklad handling som är berättad utifrån olika perspektiv, men i korthet kan sägas att vi får följa med Ninni och Danny i deras försök att med matematikens och datavetenskapens hjälp förstå universums innersta hemligheter och bevisa Guds existens. Deras sökande äger rum i en värld präglad av katastrofala klimatförändringar och märkliga händelser som involverar kosmiska besökare, maskhål och övermänskliga intelligenser. Berättelsen tar Ninni och Danny från blygsamma begynnelser i Uppsalatrakten till en världshistorisk scen på 2000-talet för att sluta i ett utomjordiskt och utommänskligt projekt, ”Nyaga-projektet”, i slutet av 2000-talet.

Många teman, frågeställningar och inspirationskällor från Nilsons tidigare böcker återkommer i eposet, exempelvis fascinationen inför medeltidens världsbild och kärleken till musiken, i synnerhet J. S. Bach. Två av Nilsons största influenser – Hermann Hesses Glaspärlespelet (1943) och Harry Martinsons Aniara (1956) – märks också redan i Rymdväktarens första kapitel, när superkvantdatorn Angelica, som bär drag både av glaspärlespelet i Hesses roman och Miman i Aniara, introduceras.

Med rymdeposet ville Nilson föra in det kosmiska perspektivet – de hisnande teorier och stora sammanhang som vår tids vetenskap målar upp – i skönlitteraturen. Även i detta påminner eposet om Aniara, där Martinson ville skildra och begrunda mänsklighetens öde i rymd- och atomåldern.

Till skillnad från det positiva mottagande som många tidigare romaner och essäböcker hade fått möttes rymdeposet av blandade reaktioner. Många recensenter reagerade på personskildringarna, som uppfattades som platta. Det kosmiska perspektivet köptes på bekostnad av ett mänskligt perspektiv. Även om berättelsen kretsar kring en grupp människor med Ninni och Danny i centrum är det kunskapen och kunskapssökandet som utgör bokens verkliga huvudperson. Ninni och Danny fortsätter sitt sökande medan miljarder människor dör i katastrofer runt om i världen. Människornas öden smälter in i den kosmiska väven utan att beröra någon nämnvärt. Här ser man också en av de stora skillnaderna gentemot Aniara – för Martinson var inte kunskapen eller det kosmiska perspektivet huvudsaken, utan de fungerade mer som en språngbräda för att utforska mänskliga känslor och handlingar.

Även om Rymdväktaren och Nyaga brister i karaktärsskildringarna och det mänskliga perspektivet väcker de intressanta och viktiga frågor. Går det att skriva gripande skönlitteratur som inte har ett mänskligt fokus? Hur långt kan man tänja berättandets gränser? Vad är forskarnas ansvar i en alltmer teknologiserad värld? Hur avgör man kunskapens pris? Vem avgör kunskapens pris?

#78: Peter Nilson

Av Jesper Sollerman

Få svenska astronomer har betytt så mycket för svensk astronomi som Peter Nilson (1937-1998). Inte bara för sin astronomiska forskning, den omfattande galaxkatalogen Uppsala general catalog of galaxies (UGC), utan framförallt för sitt populärvetenskapliga och skönlitterära författarskap.

Peter Nilson. Foto: Norstedts/Ulla Montan.

Peter Nilson var astronomen med det svindlande perspektivet, humanistiska kunnandet och förmågan att gestalta och berätta. Född i Småland hamnade han så småningom vid Uppsala observatorium där han började arbeta med sin doktorsavhandling vid 27 års ålder. Under knappt 10 år jobbade han med katalogisering av 12 921 galaxer, ett monumentalt arbete på den tiden. Med utgångspunkt i denna katalog utförde han sedan en statistisk undersökning av galaxernas orientering för sin doktorsavhandling, som blev klar 1974. Peter Nilson fortsatte som galaxastronom i Uppsala i några år till, men hans fokus låg inte längre på forskningen – det var författare han ville vara.

Uppsala general catalog of galaxies. Foto: Ebay.

De första böckerna var fast förankrade i astronomin och astronomins historia. Upptäckten av Universum (1975) och Himlavalvets sällsamheter (1977) är fortfarande bland mina favoriter när det gäller att beskriva vidden av de astronomiska landvinningarna i ett vidare mänskligt perspektiv.

Skönlitterär författare debuterade han som med boken Arken (1982). Den genre som Nilson använder sig av i denna och många av de kommande böckerna kallas magisk realism, och tillät honom att låta huvudpersonen i Arken vandra genom den mänskliga historien från biblisk tid och vidare in i framtiden, från jordens uppkomst till universums död. Med trilogin Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar (1993) var han tillbaka med essäer om rymden och skrev sedan om sin egen hembygd i Småland liksom de science fiction-inspirerade böckerna Rymdväktaren och Nyaga (1996). Jag avundas er som ännu inte läst Peter Nilsons böcker, ni har många spännande timmar framför er.

Ibland har jag fascinerats av diskrepansen mellan Peter Nilsons sprudlande fantasi och monumentala överblick över det mänskliga vetandet och det säkerligen trista sisofysarbetet med den galaxkatalog som blev hans inomvetenskapliga forskningsbidrag. Förlorade svensk astronomi en framstående galaxforskare när Nilson så tidigt hoppade av den akademiska karriären? Kanske var det så, men jag tror att detta uppvägdes flerfalt av det intresse för rymden, astronomi och naturvetenskap som Nilson genom sina böcker lyckades förmedla. På detta sätt nådde han bra många fler människor än via sin galaxkatalog. Undertecknad är inte den enda astronom som hade Nilsons böcker liggande på nattygsbordet i sin ungdom.

#77: Viking, en svensk rymdpionjär inom norrskensforskningen

Av Kerstin Fredga

Inom det svenska nationella rymdprogrammet hade vi under 1960- och 1970-talen byggt alltmer avancerade nyttolaster för sondraketer som sändes upp från Esrange-basen strax utanför Kiruna. Det var en teknik som vi behärskade. Det borde inte vara så mycket svårare att bygga en liten billig satellit tänkte Bengt Hultqvist, då chef för Kiruna geofysiska observatorium (numera Institutet för rymdfysik). Så startade Viking-projektet och Sveriges småsatellitprogram.

Viking var en liten platt satellit, knappt två meter i diameter och med ett stort antal bommar, spröt och antenner som stack ut åt olika håll, samt ett helt batteri av instrument för mätningar av partiklar, vågor liksom elektriska och magnetiska fält. Dessa mätningar kompletterades med två kameror ombord som tog bilder i ultraviolett ljus av norrskenet som befann sig längre ner under satelliten. Instrumenten var byggda av forskargrupper i Sverige, Danmark, Norge, Västtyskland, Kanada och USA. Rymdbolaget och Saab Space svarade för själva satelliten.

Förstadagsbrev med Viking-frimärke utgivet 1984. Foto: Colnect.com.

Viking sändes upp i februari 1986 med en Ariane 1 raket från den europeiska rymdbasen Kourou i Franska Guyana i Sydamerika. Ombord fanns också den franska fjärranalyssatelliten SPOT. Med en egen liten raketmotor placerades sedan Viking i en långsmal bana över polerna med en högsta höjd över jordytan på 13 500 km över nordpolen och en lägsta höjd på 820 km över sydpolen. Drift och datanedtagning skedde från Esrange och forskarna hade möjlighet att direkt växelverka med sina instrument. En första preliminär databearbetning skedde också omedelbart på plats. Den typen av drift var då mycket ovanlig i satellitsammanhang, men visade sig mycket lyckosam.

Inspelning från uppskjutningen av Viking från franska raketbasen Kourou den 22 februari 1986 (på franska och engelska).

Viking blev en stor framgång. En viktig uppgift för Viking var att ta reda på var och hur norrskenspartiklarna accelererades till sina höga energier. För att accelerera laddade partiklar behövs ett elektriskt fält och man hade indirekt kunnat sluta sig till att det borde finnas elektriska fält som är parallella med det jord-magnetiska fältet, och som spelar en viktig roll för uppkomsten av norrsken. Redan de första observationerna bekräftade att Viking hade hittat rätt och rörde sig rakt igenom accelerationsområdet och att detta låg på 1-2 jordradiers höjd över jordytan.

De två kamerorna ombord på Viking tog mer än 40 000 bilder av olika norrsken. Genom att filtrera ut två speciella våglängdsområden i ultraviolett ljus blev det möjligt att avbilda norrskenet även på jordens dagsida, vilket gav unika bilder av hela norrskensovalen över polarkalotten. Observationerna visade bland annat att aktiviteten på dagsidan i allmänhet är mycket större än på nattsidan.

Viking hittade också en typ av mycket intensiva radiovågor med våglängder på några kilometer. Dessa vågor kan endast observeras från rymden. Sedd på avstånd, utifrån rymden, kan jorden alltså uppföra sig som en stark radiokälla. Det är fascinerande att tänka sig att denna strålning kanske är det första en eventuell utomjordisk varelse skulle upptäcka när den närmar sig jorden.

I maj 1987, efter 444 dagar slutade Viking att fungera på grund av en gradvis försämring av kraftförsörjningen. Vikings livstid blev nära 15 månader, nästan dubbelt så lång som den ursprungligen planerade livstiden på åtta månader.

Några av de personer som var inblandade i Viking-projektet. Från vänster projektledaren Per Zetterquist och systemingenjören Sven Grahn, båda från Rymdbolaget, Kerstin Fredga från Statens delegation för rymdverksamhet, och Ulf Ohlsson som var chef för SAAB:s flyg- och robotsektor. De står samlade framför en modell av satelliten. Foto: Rymdbolaget.

Viking är nog den av alla våra satelliter som ligger mitt hjärta närmast. Jag var vetenskaplig projektledare för Viking och mitt jobb bestod huvudsakligen i att säkerställa projektets finansiering, samordna de olika forskargruppernas insatser och ta tillvara deras intressen. Ett hundratal forskare kom att arbeta med Viking-data.

Vad var det då som gjorde Viking så unik? Jo, vi var tidigt ute, väldigt tidigt. Fördelarna med Viking var de samtidiga mätningarna av de verkligt relevanta fysikaliska storheterna och på plats mitt i accelerationsområdet för norrskenspartiklarna. Dessutom den omedelbara informationen om vad som pågick. Allt syntes och registrerades när det verkligen skedde. Forskarna kunde justera sina instrument och ge nya order till satelliten när något inträffade. Detta kan låta självklart i dag, men det var faktiskt första gången det tillämpades i satellit-sammanhang. Det kom också att bilda skola för senare satellitobservationer.

#76: Nordenmark-föreläsningarna

Av Johan Kärnfelt

Den 6 oktober 1919 sammanträdde det som skulle bli Svenska astronomiska sällskapet för första gången. Nils Nordenmark hade efter att ha sonderat intresset bjudit in till konstituerande möte på restaurang Rosenbad i Stockholm. Resten är som det brukar heta historia.

Nordenmark hade disputerat i astronomi men skulle aldrig lämna några bestående bidrag till detta vetenskapsområde, istället gjorde han karriär inom försäkringsbranschen. Likafullt var han en central aktör inom, eller snarare strax intill, den svenska astronomin: han tog som sagt initiativ till Sällskapet och kom under många decennier att agera som dess starke man; han fick genom en artikel om den sorgfälliga statusen på svenska observatorier Knut Wallenberg att öppna plånboken och donera de medel som behövdes för att bygga observatoriet i Saltsjöbaden; han ordnade så att Stockholmsutställningens planetarium kom under Sällskapets kontroll, och senare så att det med god förtjänst kunde säljas till USA; och kanske viktigast av allt, han skrev och översatte en lång rad populärvetenskapliga böcker, som väckte intresset för astronomin hos flera generationer.

Affischen till Nordenmark-föreläsningen 2013 där Nils Bergvall pratade om galaxastronomi. Foto: Svenska astronomiska sällskapet.

Men denna bakgrund, och speciellt med tanke på hans populärvetenskapliga engagemang, är det helt följdriktigt att Sällskapet döpt de föreläsningar som är ett stående inslag i ämneskonferensen Astronomdagarna till just Nordenmark-föreläsningar. Dessa föreläsningar är, som det heter i Sällskapets vitbok, ”tänkt att vara ett festligt tillfälle när god föreläsarkonst premieras genom att en framstående astronomisk folkbildare får visa upp sig”. Föreläsningarna ges som regel på kvällen efter de ordinarie förhandlingarna, på svenska och är öppna för en bredare allmänhet.

Nedan följer en lista på samtliga Nordenmark-föreläsningar, inklusive uppgifter om värdinstitutioner:

  • 1999: Hans Olofsson, “Stormen före lugnet: Om solliknande stjärnors dödskamp”, Stockholms observatorium
  • 2001: Hans Rickman, “Måltavlan jorden”, Chalmers
  • 2003: Bengt Gustafsson, “De äldsta stjärnorna: Urtid i gåtfull belysning”, Lunds observatorium
  • 2005: Marie Rådbo, “Kvällshimlens stjärnor – lyser de för evigt?”, Uppsala astronomiska observatorium
  • 2007: Ella Carlsson, “En dröm, en längtan, en plan: Följ med på en resa till Mars!”, Institutet för rymdfysik
  • 2009: Lars Bergström, “Världsrymdens okända under: Från svarta hål till mörk materia”, Stockholms observatorium
  • 2011: Gösta Gahm, “Jord Luft Vatten Eld – Länken till kosmos”, Chalmers
  • 2013: Nils Bergvall, “Den kosmiska våren, galaxerna och det stora livspusslet”, Lunds universitet
  • 2015: Maria Sundin, “En radioastronoms perspektiv inklusive rymdvädret och astrohippofysik”, Uppsala universitet
  • 2017: Johan Kärnfelt, “Knut Lundmark och galaxastronomins historia”, Institutet för rymdfysik
  • 2019: Gabriella Stenberg Wieser, “En rymdforskares vardag”, Stockholms observatorium
Affischen till Nordenmark-föreläsningen 2015 där Maria Sundin pratade om radioastronomi. Foto: Svenska astronomiska sällskapet.

Jag hade förmånen att själv ge en av dessa föreläsningar när Astronomdagarna samlades vid Institutet för rymdfysik i Kiruna 2017. Om några veckor och i samband med årets upplaga av konferensen kommer Gabriella Stenberg Wieser axla detta hedersuppdrag.

#74: Björnar i rymden

Av Ingemar Jönsson

Den 14 september 2007 lyfte en Sojuzraket från Bajkonur-rampen i Kazakstan bärande på satellit-kapseln FOTON-M3 och på utsidan av denna satt experimentplattformen Biopan 6, konstruerad av den europeiska rymdorganisationen ESA. Bland flera provbehållare och mätinstrument i Biopan 6 fanns en svensktillverkad behållare med omkring 3000 mikroskopiskt små djur av en taxonomisk grupp som länge betraktats som en av de mest stresståliga på jorden, tardigrader eller björndjur som de ofta kallas på svenska. Experimentet i rymden gick under namnet Tardigrades in Space (TARDIS) och var det första där ett djur utsattes för samtidig exponering för rymdvakuum, kosmisk strålning, och UV-strålning från solen. Jag minns att jag väntade med spänning på de utlovade live-bilderna från uppskjutningen, men tekniken fallerade och inga bilder kom.

ESA:s experimentplattform Biopan 6 öppnad efter flygningen i september 2007. TARDIS-experimentet syns längst ner till höger. Foto: ESA.
Närbild på TARDIS-experimentet. Foto: Ingemar Jönsson.

Efter 10 dygns exponering drygt 250 km över havsytan återvände FOTON-kapseln och provbehållaren till jorden och landade på stäppen i Kazakstan. Biopan skickades till ESA:s rymdcentrum ESTEC i Nederländerna, där jag själv hämtade TARDIS-behållaren. Redan i samband med försökets genomförande var det mediala intresset överväldigande, och när resultaten ett år senare publicerades väckte de om möjligt ännu större uppmärksamhet världen över. Förutom att björndjuren hade klarat att utsättas för både den kosmiska strålningen och den extrema uttorkning som rymdvakuum innebär, hade några av djuren också klarat höga doser av UV-strålning, och kunde dessutom reproducera sig efter den spektakulära resan. Inget annat djur hade tidigare klarat detta, och ingen hade heller försökt testa det. Såvitt jag vet innehar björndjuren fortfarande positionen som det enda djur som överlevt i verklig rymdmiljö.

Tanken att dessa djur skulle kunna klara sig i rymdmiljö var dock inte ny, redan 1923 skrev den tyske zoologen Gilbert Rahm i en kommentar om Svante Arrhenius panspermi-teori att ”The cold condition in space, the ultraviolet radiation, and even the lack of oxygen, can these animals, tardigrades, rotifers and nematodes withstand without damage.“ Men det tog alltså drygt 80 år innan vi fick detta bekräftat. Rahm gjorde själv en hel del undersökningar av björndjurens tålighet, och det var framför allt deras förmåga att klara uttorkning som väckte intresse.

Björndjur av en av de arter (Richtersius cf. coronifer) som ingick i TARDIS-studien. Denna art klarade rymdvakuumet utan problem men överlevde inte UV-strålningen alls, till skillnad från björndjur av en annan art (Milnesium tardigradum) som också ingick i försöket. Foto: Ingemar Jönsson.

Björndjur har också använts av andra forskargrupper för studier i rymden, och på FOTON-M3 flygningen 2007 fanns två projekt med björndjur, men dessa djur exponerades inte för vakuum eller UV-strålning. Som nyligen har rapporterats fanns björndjur också med i lasten på den israeliska rymdsonden Beresheet som kraschade på månen i april 2019. 

Jag var själv också inblandad i Phobos LIFE, ett projekt organiserat av den privata amerikanska rymdorganisationen Planetary Society. Projektet var knutet till det ryska rymdprojektet Phobos-Grunt som hösten 2011 skickade upp en rymdsond med destination Phobos, en av planeten Mars två månar. Sonden skulle landa på Phobos och samla in material från dess yta för att sedan återvända till jorden efter närmare tre år i rymden. Phobos LIFE innehöll förutom ett antal olika mikroorganismer även tre arter av björndjur som under resan skulle utsättas för tyngdlöshet och kosmisk strålning. Av detta blev dock intet, eftersom man redan kort efter uppskjutningen tappade kontrollen över sonden och i januari 2012 föll den ner i Stilla havet väster om Chile.

Björndjuren har sedan de upptäcktes 1773 fascinerat både biologer och allmänhet, och kommer med säkerhet att fortsätta göra det. Kombinationen av ett extremt tåligt djur och en extremt ogästvänlig miljö (rymden) har gjort dem omåttligt populära, och goda ambassadörer för astrobiologin. Och för den astrobiologiska forskningen kommer de naturligtvis att fortsatt vara intressanta organismer, eftersom de tillhör de djur som kan överleva i de mest extrema miljöerna.

Jag vill avsluta med en reflektion kring den akronym vi valde för Tardigrades in Space projektet, TARDIS. När akronymen bestämdes var jag helt ovetande om den engelska serien Doctor Who, och den poliskiosk som figurerar i denna under namnet TARDIS. Kiosken har den säregna egenskapen att vara betydligt större på insidan än på utsidan, och kan färdas i både tid och rum. Det ser nästan ut som en tanke att björndjursprojektet fick akronymen TARDIS, för jag har svårt att hitta ett djur som bättre knyter an till dessa egenskaper än miniatyrbjörnarna, som i sin litenhet ändå har den storslagna förmågan att kunna stänga av hela sitt livsmaskineri under långa perioder, för att sedan återgå till ett aktivt liv som om inget hänt. I detta kryptobiotiska tillstånd är de i stor utsträckning isolerade från det omgivande rummet, och avskärmade också i tiden eftersom den biologiska klockan stannar när metabolismen upphör.

#73: Astronomins dag och natt

Av Robert Cumming

— Nu syns gnistrande vita prickar som pryder en tätt virad spiral. Från håll ser den bara rund ut, tillplattad, med mörka och ljusa partier, och förnimmelsen av komplexa molekyler som avdunstar och lockar…

Galaxer i all ära, men ska vi prata om festivalen Astronomins dag och natt, som firas i Sverige för åttonde gången den 28 september 2019, måste vi börja med en kanelbulle.

Det är november 2011 och jag sitter på fik i min nya hemstad Göteborg med en bulle och en kopp kaffe. Jag läser epost i mobilen och idén kommer i ett mejl från Jesper Sollerman, nytillträdd ordförande för Svenska astronomiska sällskapet. Han tänker tillbaka till Internationella astronomiåret 2009. Som så många av oss som jobbar med astronomi upplevde han då en sällsynt inspirerande global våg av kreativitet och entusiasm för att sprida vår kärlek till stjärnhimlen.

Det var något som vi ville återskapa nu i mer lagom skala. En 365:e-del skulle räcka långt, och varför inte instifta en temadag, som Hembakningsrådet gjorde med kanelbullarna?

Birgit Nilsson Bergströms idé om Kanelbullens dag blev snabbt ett folkligt fenomen under åren efter starten 1999. Under det nya millenniets första år ville alla vara med på temadagståget. Geologins dag fanns sedan 2001 som en populärvetenskaplig förlaga, och det var liksom underförstått att astronomin lätt skulle bräcka geologerna med våra stjärnhimlar, teleskop och drömmar om liv på andra planeter.

En projektgrupp tillsattes, och Gabriella Stenberg (idag Stenberg Wieser) utsågs som koordinator för det första Astronomins dag och natt, den 13 oktober 2012. Som redaktör för Populär Astronomi blev jag ansvarig för att kommunicera om festivalen och samla in programpunkter från hela landet. Landets astronomiföreningar, science centers och högskolor ordnade föredrag och visningar, och kulturprojekt med astronomitema.

Motionsloppet längs Sweden Solar System på Astronomins dag 2015. Åke Dahllöf (längst till vänster) och vänner tar en paus framför Naturhistoriska riksmuseet på väg mellan solen (Globen) och Mars (Mörby centrum).
Foto: Emma Holmbro.

Jag tyckte det gick lite trögt första året men framförallt under de nästkommande åren var det kul att se hur Astronomins dag och natt växte till sig som tillfälle för nya entusiaster att ta plats och vara påhittiga. Läraren Åke Dahllöf i Stockholm ordnade en löparrunda mellan stationerna i skalmodellen Sweden Solar System. Astronomisk ungdom lanserades under den första Astronomins dag och natt och är idag bland landets mäktigaste organisationer i sitt slag. Skolor i Lidingö, Hallsberg och Sollentuna bjöd in forskare för första gången. Örebros Tuvalie Mellin seglade upp som landets mest astronomiska festivalgeneral.

Och på många håll samlades folk med sina teleskop på kvällen i hopp om att se, ja, stjärnorna. Det där med ”och natt” förpliktigar, trots att vårt avlånga, nordliga, regniga land aldrig är lagom för den som vill skåda stjärnhimlen. Är det inte för ljust, för kallt, eller för mulet så är det för mycket norrsken.

Astronomins dag och natt ska inträffa, argumenterade Jesper Sollerman, på hösten när hela landet har mörka men skapligt varma nätter i september och oktober. Det var och är en bra tanke, men i praktiken bjuder det svenska vädret på regn och rusk i september och oktober.

Därför är det allt mer inomhusaktiviteter som Astronomins dag och natt vilar på. Ändå hoppas vi varje gång att just det här året ska molnen skingras.

Vintergatan lyser över 25-metersteleskopet på Astronomins dag och natt under Onsala stjärnträff 2013. Foto: Per Hanstorp.

Ibland har man tur med vädret, och då kan det bli magiskt. Under den andra Astronomins dag och natt 2013 var jag och Per Bjerkeli värdar för Onsala stjärnträff, ett experiment som höll för tre årgångar och en forskningsartikel (av Eva Wirström och mig), och det blev strålande stjärnklart väder på Västkusten. Vintergatan lyste klart över de stora antennerna vid Onsala rymdobservatorium där deltagarna hade internat. Den lilla skaran på femton stycken adepter hade fått lyssna på föredrag hela dagen, men nu kunde de stanna uppe länge, samtala och kolla på vår vidsträckta galax, både med ögonen och med radioteleskop. Så här borde en Astronomins dag och natt alltid vara.

#72: Astronomisk minneskultur

Av Johan Kärnfelt

En del av det vetenskapliga efterarbetet handlar om att minnas. Observationer ska bokföras, insamlade specimen prepareras, excerpter och arkivkopior ska sorteras. Men det finns också en annan sorts minnespraktiker som handlar mer om att högtidlighålla upptäckter, forskare, institutioner. På bilden nedan ses några olika uttryck för dessa praktiker.

Foto: Johan Kärnfelt.

Bilden är tagen på Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm. Här förvaras stora delar av Akademiens omfattande föremålssamling, däribland en stor mängd föremål tillskapade just för att minnas eller högtidlighålla.

De tre avbildade herrarna har alla det gemensamt att de uppburit tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom, och därmed basat över Stockholms observatorium på Observatoriekullen, och efter flytten över observatoriet i Saltsjöbaden. De har dessutom i tur och ordning efterträtt varandra.

Hugo Gyldén (1841-1896). Foto: Johan Kärnfelt.

Först ut av de tre är Hugo Gyldén, representerad i form av en så kallad dödsmask, det vill säga en avgjutning av hans ansikte gjord strax efter hans bortgång. (Idag kan det te sig märkligt, rent av lite groteskt, men förr var detta ganska vanligt bland bättre bemedlade. Syftet var bland annat att masken skulle kunna vara konstnärer behjälpliga om de till exempel ville skapa en byst av den bortgångne.) Gyldén kallades till tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom 1871, och kom då närmast från en tjänst vid observatoriet i Pulkova. I sin tid var han en av de mest framträdande rösterna inom den så kallade störningsteorin, en teoribildning inom den celesta mekaniken som syftade till att göra reda för planeternas gravitationella störningar på varandra för att sedan så noga som möjligt kunna beskriva deras banor runt solen.     

Karl Bohlin (1860-1939). Bysten utfördes av Giuseppe Alessandro Moretti 1914. Foto: Johan Kärnfelt.

När Gyldén gick ur tiden 1896 återbesattes posten som Vetenskapsakademiens astronom av Karl Bohlin, på bilden fångad i den mindre bysten. Även Bohlin intresserade sig för störningsteorin, och hade bland annat studerat Jupiters gravitationella störningar på asteroidernas banor, något som ledde fram till den nydanande gruppstörningsteorin som han är mest känd för. Bohlin var också en av de forskare som Nils Nordenmark överlade med när han tog initiativ till Svenska astronomiska sällskapet. När Sällskapet instiftades 1919 installerades Bohlin som dess förste ordförande, ett uppdrag han upprätthöll fram till 1926.  

Bertil Lindblad (1895-1965). Bysten utfördes av Gustaf Nordahl 1965. Foto: Johan Kärnfelt.

Sist ut, och den största bysten på bilden, är Bohlins efterträdare Bertil Lindblad. Han tillträdde som Vetenskapsakademiens astronom 1927, efter att Bohlin gått i pension. Där Gyldén och Bohlin var centralt placerade i den celesta mekaniken, representerade Lindblad (och många andra astronomer i hans generation) något helt annat. Astrofysiken hade gjort sitt intåg i Sverige några decennier tidigare, och med den försköts perspektiven bort från solsystemets inbyggare och ut till stjärnornas värld. Lindblads viktigaste insatser handlade här om Vintergatans dynamik, där han bland annat kunde visa hur olika stjärnpopulationer i galaxen har olika rörelsemönster. Lindblad var också sällskapets ordförande 1953-58.