#74: Björnar i rymden

Av Ingemar Jönsson

Den 14 september 2007 lyfte en Sojuzraket från Bajkonur-rampen i Kazakstan bärande på satellit-kapseln FOTON-M3 och på utsidan av denna satt experimentplattformen Biopan 6, konstruerad av den europeiska rymdorganisationen ESA. Bland flera provbehållare och mätinstrument i Biopan 6 fanns en svensktillverkad behållare med omkring 3000 mikroskopiskt små djur av en taxonomisk grupp som länge betraktats som en av de mest stresståliga på jorden, tardigrader eller björndjur som de ofta kallas på svenska. Experimentet i rymden gick under namnet Tardigrades in Space (TARDIS) och var det första där ett djur utsattes för samtidig exponering för rymdvakuum, kosmisk strålning, och UV-strålning från solen. Jag minns att jag väntade med spänning på de utlovade live-bilderna från uppskjutningen, men tekniken fallerade och inga bilder kom.

ESA:s experimentplattform Biopan 6 öppnad efter flygningen i september 2007. TARDIS-experimentet syns längst ner till höger. Foto: ESA.
Närbild på TARDIS-experimentet. Foto: Ingemar Jönsson.

Efter 10 dygns exponering drygt 250 km över havsytan återvände FOTON-kapseln och provbehållaren till jorden och landade på stäppen i Kazakstan. Biopan skickades till ESA:s rymdcentrum ESTEC i Nederländerna, där jag själv hämtade TARDIS-behållaren. Redan i samband med försökets genomförande var det mediala intresset överväldigande, och när resultaten ett år senare publicerades väckte de om möjligt ännu större uppmärksamhet världen över. Förutom att björndjuren hade klarat att utsättas för både den kosmiska strålningen och den extrema uttorkning som rymdvakuum innebär, hade några av djuren också klarat höga doser av UV-strålning, och kunde dessutom reproducera sig efter den spektakulära resan. Inget annat djur hade tidigare klarat detta, och ingen hade heller försökt testa det. Såvitt jag vet innehar björndjuren fortfarande positionen som det enda djur som överlevt i verklig rymdmiljö.

Tanken att dessa djur skulle kunna klara sig i rymdmiljö var dock inte ny, redan 1923 skrev den tyske zoologen Gilbert Rahm i en kommentar om Svante Arrhenius panspermi-teori att ”The cold condition in space, the ultraviolet radiation, and even the lack of oxygen, can these animals, tardigrades, rotifers and nematodes withstand without damage.“ Men det tog alltså drygt 80 år innan vi fick detta bekräftat. Rahm gjorde själv en hel del undersökningar av björndjurens tålighet, och det var framför allt deras förmåga att klara uttorkning som väckte intresse.

Björndjur av en av de arter (Richtersius cf. coronifer) som ingick i TARDIS-studien. Denna art klarade rymdvakuumet utan problem men överlevde inte UV-strålningen alls, till skillnad från björndjur av en annan art (Milnesium tardigradum) som också ingick i försöket. Foto: Ingemar Jönsson.

Björndjur har också använts av andra forskargrupper för studier i rymden, och på FOTON-M3 flygningen 2007 fanns två projekt med björndjur, men dessa djur exponerades inte för vakuum eller UV-strålning. Som nyligen har rapporterats fanns björndjur också med i lasten på den israeliska rymdsonden Beresheet som kraschade på månen i april 2019. 

Jag var själv också inblandad i Phobos LIFE, ett projekt organiserat av den privata amerikanska rymdorganisationen Planetary Society. Projektet var knutet till det ryska rymdprojektet Phobos-Grunt som hösten 2011 skickade upp en rymdsond med destination Phobos, en av planeten Mars två månar. Sonden skulle landa på Phobos och samla in material från dess yta för att sedan återvända till jorden efter närmare tre år i rymden. Phobos LIFE innehöll förutom ett antal olika mikroorganismer även tre arter av björndjur som under resan skulle utsättas för tyngdlöshet och kosmisk strålning. Av detta blev dock intet, eftersom man redan kort efter uppskjutningen tappade kontrollen över sonden och i januari 2012 föll den ner i Stilla havet väster om Chile.

Björndjuren har sedan de upptäcktes 1773 fascinerat både biologer och allmänhet, och kommer med säkerhet att fortsätta göra det. Kombinationen av ett extremt tåligt djur och en extremt ogästvänlig miljö (rymden) har gjort dem omåttligt populära, och goda ambassadörer för astrobiologin. Och för den astrobiologiska forskningen kommer de naturligtvis att fortsatt vara intressanta organismer, eftersom de tillhör de djur som kan överleva i de mest extrema miljöerna.

Jag vill avsluta med en reflektion kring den akronym vi valde för Tardigrades in Space projektet, TARDIS. När akronymen bestämdes var jag helt ovetande om den engelska serien Doctor Who, och den poliskiosk som figurerar i denna under namnet TARDIS. Kiosken har den säregna egenskapen att vara betydligt större på insidan än på utsidan, och kan färdas i både tid och rum. Det ser nästan ut som en tanke att björndjursprojektet fick akronymen TARDIS, för jag har svårt att hitta ett djur som bättre knyter an till dessa egenskaper än miniatyrbjörnarna, som i sin litenhet ändå har den storslagna förmågan att kunna stänga av hela sitt livsmaskineri under långa perioder, för att sedan återgå till ett aktivt liv som om inget hänt. I detta kryptobiotiska tillstånd är de i stor utsträckning isolerade från det omgivande rummet, och avskärmade också i tiden eftersom den biologiska klockan stannar när metabolismen upphör.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *