#33: Jakten på Sirius B

Av Peter Rosén

Sirius A, α Canis Majoris, är natthimlens ljusstarkaste stjärna och ligger på magnitud -1,46. År 1844 upptäckte den tyska astronomen Fredrich Bessel att stjärnans egenrörelse uppvisade oregelbundenheter och drog slutsatsen att det måste finnas en osynlig följeslagare som orsakar störningarna. Alvan Graham Clark blev 1862 den första att observera denne visuellt när han testade optiken i ett nytillverkat 47 cm teleskop, dåtidens största refraktor. Stjärnan, som har visat sig vara en vit dvärg ungefär av jordens storlek, ligger på magnitud +8,3 och har fått namnet Sirius B, mera informellt även kallad “valpen”.

Idag är det flera amatörer som har lyckats observera eller fotografera Sirius B med betydligt mindre instrument men nästan alltid från sydliga breddgrader och rapporterna är samstämmiga om att allt hänger på seeingen som måste vara exceptionell. Sådana nätter inträffar kanske en eller två gånger per år och därför måste man framför allt vara rustad med ett stort mått av tålamod och envishet. Från Stockholm där jag observerar stiger Sirius som mest till en höjd av endast 14° ovanför horisonten vilket ytterligare försämrar oddsen.

Stjärnfältet runt Sirius A. Foto: Författaren.

Under sin 50-åriga vandring runt Sirius A varierar separationen mellan stjärnorna och är nu som mest gynnsam. Jag startade mina försök 2011 och öppnade en första tråd på Astronet i början av 2012 för att diskutera projektet. Jag fick mycket input och många intressanta tips som går att läsa här. Under de kommande sex åren genomförde jag varje vinter en mängd försök med olika kombinationer av teleskop, förstoringar, filter, exponeringstider och bildbehandlingsmetoder.

Jag stackade långa filmsekvenser, granskade tusentals bilder en och en, bearbetade och förstärkte resultaten på alla tänkbara sätt men lyckades inte få någon otvetydig detektion.

Gif-animation med några bilder från detekteringstillfället. Sirius B syns som en svag ljuspuff ungefär klockan tio. Foto: Författaren.

Vad är det då som gör det så svårt att observera eller fotografera Sirius B? Svaret är helt enkelt den stora skillnaden i ljusstyrka mellan komponenterna där följeslagaren formligen dränks i skenet från huvudstjärnan. Förhållandet är ca 1 till 10.000.

Genombrottet kom 2018. Jag hade precis köpt en begagnad 20 cm Maksutov, ett utpräglat planetinstrument som borde vara perfekt för den här typen av projekt. Den 28 mars riktade jag för första gången mitt nya teleskop mot Sirius och förhållandena visade sig äntligen vara väldigt goda. Trots att det var sent på säsongen, Sirius hade dalat till bara 8° höjd, såg jag ganska snart på dataskärmen en liten ljuspunkt ligga och dallra till vänster om Sirius A (se animationen ovan). Jag var säker på att äntligen ha lyckats efter alla år och kände ett stort glädjerus. Noggranna mätningarna på vinkel och avstånd från Sirius A bekräftade att det verkligen var Sirius B för den låg exakt där den skulle.

Efter noggranna mätningar ritade jag in positionen i Photoshop för Sirius B som en röd prick och den hamnade nära nog spot on på den förväntade platsen. Foto: Författaren.

Jag tänker nu vidareutveckla detta projekt genom att fortsätta fotografera Sirius B under kommande år och sätta ihop bilderna till en liten animation som visar dess rörelse runt Sirius A som ett litet segment i dess omloppsbana.

Var det då så lätt med rätt teleskop och bra förutsättningar? Trots ett dussintal försök under 2019 har jag inte lyckats en enda gång, så jag får sänka ambitionsnivån och satsa på att få till en ny bild vartannat år i stället. Fortsättning följer… Förhoppningsvis.

#29: MARS – ungdomarna som blåste liv i amatörastronomin

Av Peter Linde

Året är 1966 och jag står i begrepp att möta aliens, närmare bestämt marsianer. Jag går i åttan och tycker sedan flera år att rymden och stjärnorna är bland det mest spännande som finns. Fast precis som det fortfarande verkar vara för många rymdentusiaster är jag ganska ensam om mitt intresse, en solitär och lite av en nörd, omgiven av kompisar med helt andra intressen. 

MARS-möte. Foto: Leif Petersson.

På den tiden fanns det – som nu – både bra och dåliga lärare i skolan. Jag hade turen att ha en mycket trevlig och duktig fysiklärare. Han kunde däremot nästan ingenting om astronomi – och han erkände det. Jag fick till exempel tillfälle att inför hela klassen berätta att en nova inte var en ny stjärna, utan istället närmast motsatsen – en stjärna på väg att dö.  Detta gjorde mig troligen identifierbar som nörd för klassen – för resten av livet. När vi hade en återträff 50 år senare var det förstås stjärnor man i första hand associerade mig med.

Nu för tiden finns det en hel vetenskap om begreppet ”nudging”, det vill säga att en liten knuff i rätt riktning kan få stora konsekvenser. Så blev det för mig. Fysikläraren hade hört talas om att det arrangerades en astronomiutställning på Malmö stadsbibliotek – borde jag inte ta mig dit och ta en titt? Med viss tvekan gjorde jag det – och stötte för första gången på marsianer. Det visade sig vara Malmö Astronomi & RymdfartsSällskap, MARS, som organiserat utställningen. Denna min första kontakt med ”aliens” skulle bli en viktig händelse i mitt liv – det fanns andra nördar!

MARS-ungdomar på besök i Runde Torn i Köpenhamn. Närmast kameran från vänster: Ulf R. Johansson, Peter Linde, Dainis Dravins, Leif Sahlin, Hans Hilderfors och Bengt Rönde. Foto:Leif Petersson.

MARS hade startats 1962 som en skolförening av en kärna ungdomar med Ulf R. Johansson i spetsen. Under deras dynamiska ledarskap växte den snabbt och genererade en rad spännande aktiviteter. Själv fastnade jag på en gång – det var ju ett mecka av duktiga likasinnade! Sammanträdena var välorganiserade, det var ordning och reda – det såg Ulf R., Carsten Nilsson och flera andra aktiva till. Här fanns det både åsikter och kunskaper. Det var diskussioner och tävlingar – men det seriösa var alltid i centrum. Vi fick låna 16 mm film från amerikanska ambassaden och se de senaste rymdfilmerna – spännande! Stora namn från Lunds universitet kom på besök som föredragshållare, icke minst professorerna Gösta Ehrenswärd och Sten von Friesen.  Det gjordes minnesvärda utflykter både till danske amatörastronomens Erik Poulsens privatobservatorium och till Råö, det vill säga till Onsala rymdobservatorium som det numera heter.

Mest imponerande av allt för en nybliven medlem var kanske den oförskräckthet med vilken man försökte påverka även storpolitiken! Det skickades välformulerade och välgrundade promemorior till de amerikanska och sovjetiska ambassaderna – vore det inte bättre för mänskligheten om de båda stormakterna samarbetade istället för att hålla på med en dyrbar politisk rymdkapplöpning? USA gav ett vänligt svar – från Sovjetunionen hördes ingenting.  Kanske inte så märkvärdigt ändå, MARS roll i storpolitiken var trots allt ganska begränsad …

Två nummer av sällskapets språkrör MARS-bulletinen. Foto: Gustav Holmberg.

För min egen (och flera andra) utgjorde MARS porten in till vetenskapens och astronomins värld. Under några aktiva gymnasieår fick jag chansen att leva ut mitt intresse både med observationer på himlen och med administrativa insatser. Föreningen spelade faktiskt en liten men global roll då vi fick förtroendet att arrangera den internationella amatörastronomiska unionens (IUAA) andra världskongress i Malmö 1972 (se #9). Ett mer bestående projekt blev bygget av Tycho Brahe-observatoriet.  Under ledning av dåvarande ordföranden för Tycho Brahe-sällskapet, Per-Åke Björklund, fick de två astronomiska sällskapen Malmö kommun att 1973 satsa på att bygga ett amatörobservatorium. Det blev en succé med mycket hög aktivitet från MARS-ungdomarna under 70- 80- och 90-talen. Fortfarande 2019 är observatoriet mycket aktivt, numera mest i populariseringssträvandena för skolor och allmänhet.

MARS då? Många av oss då aktiva försvann förstås till andra verksamheter. Andra tog över. Men strax efter sekelskiftet lades föreningen dessvärre ner.  Men bara tillfälligt skulle det visa sig! I december 2018 bestämde sig en grupp ungdomar i samarbete med Tycho Brahe-sällskapet och Astronomisk Ungdom för att återstarta föreningen. Det blir spännande att se vad detta kan leda till.

* * *

Våren 2018 gjorde författaren en intervju med några av dem som var med och grundade MARS. Inspelningen kan avnjutas nedan.

Del 1.
Del 2.

#24: Voyager 3

Av Peter Rosén

1979 for sonderna Voyager 1 och 2 förbi  Jupiter och tog helt fantastiska närbilder av planetens molnformationer. Några år senare la NASA upp en svartvit animationssekvens på nätet som visar Voyager 1:s inflygning under 28 dagar och centrerad på den stora röda fläcken. Bilderna är tagna vid varje hel rotation det vill säga separerade med 9 timmar 56 minuter och visar bland annat ekvatorialzonen som flyter fram som en snabb fors, den stora röda fläckens rotation varv efter varv och en uppsjö av små intrikata virvlar.

Till väster en bild ur Voyager 1:s time lapse sekvens som inspirerade mig till detta projekt. Till höger en motsvarande bild ur vår virtuella inflygning från Voyager 3.

Vi vrider fram klockan till slutet av 2013. Sedan jag första gången såg inflygningssekvensen har jag klurat på om det skulle vara genomförbart att sätta ihop stillbilder tagna av amatörer till en liknande time lapse-animation, och då inte bara över några dagar utan över en hel säsong på flera månader. Det har aldrig gjorts tidigare och jag hade inte någon klar strategi för hur ett sådant projekt skulle kunna genomföras. Tur var kanske det för hade jag anat hur omfattande och tidskrävande det skulle bli, så hade det troligtvis stannat vid en dröm.

I sin 12-åriga bana runt solen skulle Jupiter stå högt på natthimmeln i början av 2014 så jag insåg att detta var det idealiska tillfället att köra igång och testa mina idéer. Jag kontaktade sex andra likasinnade svenska planetfotografer spridda över landet och satte ihop ett team i slutet av 2013. Uppgiften var att fotografera Jupiter så ofta som möjligt fram till slutet av mars 2014.

Gruppbild på teamet, från vänster Daniel Sundström, Torbjörn Holmqvist, initiativtagaren Peter Rosén, Göran Strand, Johan Warell med dottern Noomi, Martin Högberg och Roger Utas längst till höger.

Martin och jag körde omfattande tester och använde oss av Winjupos, ett program för att göra om Jupiterbilderna till cylindriska projektioner i ett precist koordinatsystem. Innan nyår 2014 hade vi redan lyckats få ihop en hel första karta vilket gav oss en rejäl kick. Men så kom januari och februari med det sämsta observationsvädret vi har upplevt sedan 1988 så det tog oss ytterligare två hela veckor innan vi fick ihop vår andra heltäckande karta. I slutet av mars hade vi satt ihop 18 stycken över perioden men tyvärr var de väldigt ojämnt fördelade i tiden vilket gav en ryckig animation.

Till vänster Jupiterbilder med passagen av den stora röda fläcken och till höger motsvarande cylindriska projektionskartor.
Sammanslagning av cylindriska projektioner till en heltäckande karta.

Jag jobbade vidare i ytterligare tre månader med att putsa på precisionen och använde mig av morfingteknik för att mjukvarumässigt utöka de ursprungliga 18 kartorna till totalt 90 som nu animerades mjukt och fint. Som sista steg kunde jag med programmet StarryNightPro+ projicera tillbaka kartorna till en tredimensionell modell av Jupiter och därmed visualisera planeten från valfri riktning och avstånd i rymden. Med så kallad stop-motion teknik byggde jag upp animationssekvenser bild för bild och kunde därmed återskapa vår egen förbiflygning. Detta tog flera veckor men då visste jag att projektet var i hamn.

I början av juni skickade jag över alla videosekvenser till Göran Strand som utförde videoredigeringen. I två veckors tid satt vi i timslånga telefonsamtal nattetid efter jobbet och diskuterade alla detaljer tills vi båda var nöjda med resultatet. Den 14 juni, efter sex långa månader och sammanlagt tusentals timmars arbete för teamet kunde jag äntligen lägga upp filmen på Vimeo under titeln “Voyager 3 Project”.

Slutresultatet av Voyager 3 Project. En mer utförlig presentation av projektet finns i ett gästinlägg på The Planetary Societys blog.

Filmen fick en stor spridning världen över och uppmärksammades bland annat av Glenn Orton och teamet på NASA/JPL som jobbar med rymdsonden Juno. I god tid inför Junos ankomst till Jupiter i början av juli 2016 satte de ihop ett samarbete mellan proffs och amatörer. Mitt bidrag blev en ny animation som jag har kallat “A Journey to Jupiter”. Filmen tog ett helt år att sammanställa och ligger på Youtube. Jag har fått en mängd nya internationella kontakter och har nyligen påbörjat ett samarbete för att utveckla nya verktyg som förhoppningsvis kommer att snabba upp och förenkla arbetsgången för den här typen av planetanimationer i framtiden.

#23: Kometåret 1996-97

Av Johan Warell

Vissa astronomiska händelser fäster sig i minnet, blir livslånga och går till historien, oavsett om man är amatörastronom eller inte. Den fyrfaldiga serien av totala solförmörkelser 1914, 1927, 1945 och 1954 hör dit. Så gör också återkomsten av Halleys komet 1910, liksom den ännu ljusare ”dagsljuskometen” tidigare samma år. Detta var spektakulära astronomiska händelser och naturupplevelser som fick gemene man att blicka uppåt, förundras och vilja veta lite mer. Sådana sker inte mer än några få gånger per århundrade, men det makalösa ”kometåret” 1996-1997 hör utan tvekan dit.

Hale-Bopp svävar majestätiskt på norrhimlen över en låg norrskensbåge den 2 april 1997. Koman befinner sig nära stjärnan Almaak i Andromeda och gassvansen sträcker sig över 15 grader norrut förbi Dubbelhopen i Perseus. 35mm f/3.5 Chinon Zoom, Kodak PPF 400, exponering 5 minuter. Fotograf: Mauritz Andersson.

Under dessa två senvintrar visade sig nämligen två osedvanligt ljusa kometer på jordens himmel, och båda var exceptionellt bra placerade för observatörer på våra breddgrader. Den närgångna kometen Hyakutake, närmare bestämt C/1996 B2, svepte snabbt fram i mars 1996. Vid det laget hade nästa celebra gäst varit känd i närmare ett år, C/1995 O1 (Hale-Bopp), men denna visade upp sig i alla sin prakt först ett år senare. Dessa två kometer upptäcktes av amatörastronomer och var helt olika varandra, men båda väckte stor förundran och gav betydande bidrag till vår kunskap om kometer.

Jag minns många stjärnklara nätter tillsammans med dessa håriga stjärnor, särskilt de tillfällen som jag och mina amatörastronomiska vänner i Uppsala amatörastronomer samlades för observationer under den mörka lanthimlen. På Sandvretens observatorium fanns då endast två fasta teleskopinstallationer, och observatoriet var i början på den expansion som fortsätter än i dag. Den gaffelmonterade 45 cm Newtonreflektorn var huvudinstrument, men där fanns även min egen plattform med en 22 cm Newton. Dessa, och många andra portabla teleskop och kameror som ställdes upp i närheten, användes för visuella observationer och fotografering med den tidens standardmässiga verktyg – vi talar systemkameror typiskt laddade med hyprad Kodak Technical Pan 2415 eller den tidens ledande färgfilm, Fujicolor SG800 Plus.

Kometen C/1996 B2 (Hyakutake) fotograferad av Margareta Westlund den 25 mars 1996. Koman befinner sig här norr om Karlavagnens tistelstång. Svansen är drygt 30 grader lång och sveper över stjärnfälten i Draken, Herkules, Stora björnen, Jakthundarna och Berenikes hår. 5 minuters exponering med 52 mm f/1.8 objektiv på hyprad TP 2415.

Min första observation av Hyakutake gjordes just med 45 cm teleskopet en tidig morgon tillsammans med Lars Hermansson under begynnande gryningsljus 21 februari 1996. Den stod då på fem graders höjd över södra horisonten i Vågens stjärnbild, och endast en diffus, mycket blek fläck av 8:e magnituden var synlig. Visuellt fanns ingen antydan om att den bara någon månad senare skulle vara synlig inifrån de ljusaste stadskärnorna och på en mörk himmel uppvisa en magnifik svans, tiotals grader lång.

Hyakutakes koma tecknad av Johan Warell tidigt den 19 mars 1996. Koman har en bågformad front och närmast pseudokärnan en solfjäderformad struktur i solriktningen och en ”spik” i svansriktningen. Observation med 45 cm-reflektorn på Sandvretens observatorium, x222, synfält 25′.

Den längsta svanslängderna sågs dagarna kring den 26:e mars då kometen också var som ljusast, nära magnitud 0 och med en koma över två grader i diameter. Komans distinkta blågröna färg av emission från C2 och CN kunde ses redan för blotta ögat. Den längsta svanslängden jag såg var fantastiska 65 grader – Hyakutakes huvud var då bara ett par grader från Polstjärnan med svansen riktad över Stora björnen och Jakthundarna långt ner i Berenikes hår, likt timvisaren på en jättelik klocka. En månad senare försvann kometen från synlighet på kvällshimlen i Perseus, då den fortfarande var runt andra magnituden.

Kometen Hale-Bopp var en helt annan historia. Till skillnad från Hyakutake var den synlig under lång tid, även för blotta ögat, men dess svans var förhållandevis kort på himlen. Detta berodde på att den passerade på ett över tiofaldigt större avstånd från jorden än Hyakutake, nästan 200 miljoner kilometer. Hale-Bopp var en ovanligt stor och ovanligt aktiv komet, och om Hyakutake hade passerat på samma avstånd hade den passerat revy helt utan uppståndelse. Under mars 1997 rörde sig Hale-Bopp sävligt över norra himlen under Cassiopeias ”W”. Svansen nådde en maximal längd av 20 grader men koman blev aldrig större än fullmånen, trots att den var dubbelt så ljusstark som Hyakutakes.

Kometen Hale-Bopp avtecknar sig mot Vintergatan i Ödlan och Cepheus den 11 mars 1997, med Deneb och Nordamerikanebulosan i Svanen mot höger. Gassvansen är cirka 20 grader lång. Fotograf: Margareta Westlund. 8 min exponering, 50 mm objektiv f/2,8, Kodak GPZ 1000.

Ur ett observationellt perspektiv var Hale-Bopp anmärkningsvärd särskilt ur två aspekter: dels de fantastiska striationerna i den vida stoftsvansen, dels de häpnadsväckande koncentriska bågarna i komans innersta del. Båda orsakades av stoft som spreds från aktiva områden på kärnan. Striationerna syntes bara på fotografier men bågarna kunde ses i amatörteleskop. Sällan har så mycket detaljer varit synliga visuellt i en komet, och Hale-Bopp kan i detta hänseende jämföras med kometen Donati 1858.

Komet Hale-Bopp fotograferad på kvällshimlen från Nacka. Foto: Dan Kiselman

Även om det efter kometåret 1996-97 vid ett par tillfällen har funnits förhoppningar att lovande kometer skulle bjuda på liknande skådespel väntar vi ännu på att detta ska ske. Statistiskt sett skulle detta kunna inträffa vilket år som helst – håll utkik och var redo!

#20: Värmland Star Party

[I dag den 8 mars startar den tjugonionde upplagan av Värmland Star Party. Vi uppmärksammar detta med ett inlägg från några av arrangörerna av årets träff. Samtidigt vill vi passa på att önska dem och alla tillresande klara skyar. /Red.]

Av Christer Jansson och Mats Yderstig  

Tankarna går till flydda tider. Året var 1990. Några amatörastronomer sitter framför brasan i Mats Yderstigs stuga i Lysvik. Diskussionerna löper längs slingrande vägar. Ett antal stjärnträffar och konferenser har besökts, och ur dessa erfarenheter väcks tanken på en egen träff här i Värmland. Drivande i samtalet är naturligtvis den legendariske Jan Sandström. Utan denna dynamiska kraft skulle det aldrig ha blivit något Värmland Star Party. Till pionjärgruppen hörde, förutom Yderstig och Sandström, också Conny Petersson, Calle Westlund och Christer Jansson.

Jan Sandström. Foto: Mats Yderstig.

Så genomfördes då den första träffen. Mats stuga var träffens centrum vid denna tid. Så småningom förflyttades dock tyngdpunkten till Berga Gård där både boende och föredragsmöjligheter gjorde det hela till en konferensanläggning.

Finns det något tydligt definierat framgångsrecept? Nej inget medvetet planerat. Möjligen att vi velat ha en tämligen informell träff med rätt mycket ”luft” i planeringen och en inriktning framför allt för de som gillar att observera natthimlen. Vi har utgått från att den främsta drivkraften för deltagarna är möjligheten att träffa andra amatörer. Vi är också lite ensamma om att ha en träff på våren. De första åren var det en höstträff, men vi flyttade den ganska snabbt till tidig vår och på detta sätt undvek vi kollisioner med Mariestads- och Sagittariusträffen.

Deltagarnas geografiska spridning har varit och är fortfarande imponerande. Från Skåne till övre Norrland, och även våra nordiska grannländer har bidragit till mångfalden. Antalet deltagare har stigit från ett 20-tal i början till som mest ett 80-tal.

Den uppskattade VSP-lunchen på Berga gård. En av författarna, Christer Jansson, sitter i röd tröja vi bordet närmast kameran. Foto: Mats Yderstig.

Man kan inte skriva om VSP utan att nämna tipspromenaderna. Många är de deltagare som i kyla och ishalka brytt sina små grå över mer eller mindre kluriga frågor. Med tiden har svårighetsgraden skruvats upp, för att numera närma sig en tentamen i kosmologi. Otaliga är också de föreläsare som gästats oss genom åren. Många av dessa har kommit från vetenskapens absoluta frontlinjer, ingen nämnd ingen glömd.

Teleskopdiskussioner under första träffen år 1990. Från vänster och närmast kameran syns Conny Jonsson, Christer Jansson och Curt Olsson. Foto: Mats Yderstig.

Nästa år blir den 30:e träffen i ordningen och då kommer det att bli lite mer pådrag än vanligt, det lovar vi.

Avslutningsvis ett VSP så som bloggredaktören vill minnas det — i vinterskrud och med några teleskop redan monterade för kvällens observationer. Foto: Johan Kärnfelt.

#19: Hur observatoriet i Uppsala fick en filial i Kvistaberg

Av Eric Stempels

Nils Tamm var målare utbildad vid konstakademin i Stockholm, men i hjärtat en mycket driven och självlärd astrofotograf som gjorde sig ett namn bland såväl amatörer som professionella astronomer. Han hade ett eget privat observatorium, med tillgång till de senaste och bästa fotoutrustningen. Vid observatoriet studerade han bland annat variabla stjärnor, och han upptäckte flera nya stjärnor av denna typ. Han upptäckte dessutom två novor 1936. Nils Tamm hade även ett brett kontaktnät i Stockholm och Uppsala, och fick redan tidigt tillträde till astronomins finrum genom att han blev invald i Svenska astronomiska sällskapets första styrelse 1919. Att sitta mellan renommerade professorer gjorde honom mycket glad och kanske också lite hedrad.

Nils Tamm vid sin refraktor 1919. Foto: Astronomiska institutionen, Uppsala.

Vid 67 år ålder började Nils Tamm fundera på hur hans samling astronomiska teleskop, fotografiska instrument, plåtar och böcker kunde bli till nytta även efter hans bortgång. Han var barnlös men hade ett stort välinvesterat kapital, samt ägde en mycket fin fastighet, Kvistaberg, belägen vid Mälaren i utkanten av Bro. I januari 1944 skrev Nils Tamm därför ett brev till sin vän och förtrogne Åke Wallenquist i Uppsala, där han presenterade ett förslag om att donera sina instrument, Kvistaberg liksom ett stort kapital, som han såg som en enhet, till Uppsala astronomiska observatorium. Nils Tamm var medveten om att förutsättningarna för astronomiska observationer från centrala Uppsala inte längre var optimala, och hoppades att Kvistaberg skulle kunna vara ett alternativ. Den första reaktionen från Uppsala var mycket positiv, och man föreslog initialt att hela observatorieverksamheten skulle flyttas till Kvistaberg.

Under våren av 1944 ritade Tamm flera konceptskisser till ett nytt och stort observatorium, ofta med tydlig inspiration av den neoklassiska stilen på sitt privatobservatorium, men också från Saltsjöbadens nyligen färdigställda observatorium. Dessutom blev Tamm tilldelad ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet, och promoverades den 31 maj 1944 för förtjänster inom astronomi, bland annat för hans systematiska letande efter variabla stjärnor och novor, och för utveckling av tillhörande observationstekniker. Några dagar tidigare, den 24 maj 1944, undertecknades gåvobrevet som överförde fastigheten och en del av Tamms kapital till Uppsala astronomiska observatorium.

Målning av Nils Tamm med hans vision av hur ett nytt observatorium på Kvistaberg skulle kunna ta sig ut. Foto: Eric Stempels/Uppsala universitet.

Att förflytta hela institutionen till Kvistaberg ansågs nu emellertid som alldeles för radikalt, och som ett första steg byggdes istället ett mindre Cassegrain-teleskop med tillhörande kupolbyggnad, vilken stod färdig redan 1950. Även ett mindre Schmidt-teleskop flyttades till Kvistaberg. Uppsalaastronomerna lyckades under tiden kompletterade donationen med statliga medel, och bestämde att ett nytt huvudinstrument skulle inrättas på Kvistaberg, och att detta skulle vara ett större Schmidt-teleskop med objektivprisma, en spegeldiameter på 135 cm och ett bildfält på cirka 4° x 4°. Bygget av huvudkupolen, inte i neoklassisk stil som Tamm föreställt sig men som ett funktionellt 50-talsbygge, påbörjades 1951 och instrumentet stod klart 1963. Nils Tamm fick tyvärr aldrig se det färdiga teleskopet – han gick bort 1957, kort efter att han bevittnade slipningen av primärspegeln i Uppsala. Tamms bostad blev därefter tjänstebostad för den nya föreståndaren Wallenquist, med övernattningsmöjligheter för observatörerna.

Observatoriet i Kvistaberg. Längst till höger, delvis skymd av träd, Tamms ursprungliga dom. I mitten Cassegrain-domen, uppförd 1950, och till vänster den stora domen för Schmidt-teleskopet, som stod klart 1963. Foto: Wikimedia commons/Annika Peterson.

Under perioden 1960-1980 användes Kvistaberg flitigt, i huvudsak för systematiska fotometriska och spektrofotometriska studier av stjärnor kring den norra galaktiska polen. Upptäckten hösten 1970 av utbrottet av V1057 Cyg, den andra stjärnan av FU Ori-typ som någonsin observerats, har en särskild plats i observatoriets annaler.
Bland svenska astronomer går den ofta under benämningen Welins stjärna efter upptäckaren Gunnar Welin. Fram till början av 00-talet har teleskopet också används för asteroidstudier, och ett femtiotal himlakroppar har upptäckts därifrån.

Kvistabergs observatorium är idag inte längre i aktivt bruk. Bostadshuset ägs numera av Bro kommun, som där bedriver dagverksamhet för äldre. I den stora Schmidtkupolen finns en liten utställning om Nils Tamm och astronomiska observationer under 1900-talet. Några gånger per år öppnas observatoriet för allmänheten.

#16: En svensk supernova

Av Jesper Sollerman

I september 2006 gjordes den första upptäckten av en supernova från svensk mark. Upptäckare var amatörastronomen Gregor Duszanowicz. Han hade börjat sitt sökande två år tidigare från sin tomt i Åkersberga. Supernovan fick beteckningen SN 2006iv. Den låg 111 miljoner ljusår bort i Stora Björnens stjärnbild.

Gregor Duszanowic. Foto: SAAF.

En supernova är en exploderande stjärna som plötsligt flammar upp på stjärnhimlen. Supernova-forskningen är ett hett ämne inom svensk astronomi sedan länge, men hur hittar man egentligen en supernova – från Sverige?

Tycho Brahe såg en supernova med blotta ögat från Herrevads kloster år 1572, vilket var början på hans lysande astronomikarriär. På den tiden tillhörde dock Skåne Danmark, så vi kan knappast kalla det en svensk supernova. Supernovor är dessutom så pass ovanliga att vi tvingas vänta hundratals år mellan de stjärnsmällar som är närbelägna nog att ses med blotta ögat. Senast det hände var i februari år 1987 då supernova 1987A flammade upp i Stora magellanska molnet – som dessvärre bara syns från södra halvklotet. För att leta supernovor behövs därför teleskop som möjliggör att man söker igenom många, många avlägsna galaxer.

Gregor Duszanowicz är alltså amatörastronom men letar supernovor precis som proffsen gör. Han använder digitala bilder där man i datorn kan jämföra nattens bilder av avlägsna galaxer med tidigare tagna galaxbilder, allt för att försöka upptäcka en ny ljusprick. SN 2006iv blev alltså den första som upptäcktes från svensk horisont. Med det Nordiska optiska teleskopet (NOT) på La Palma kunde vi sedan visa att den supernovan var av det ovanligare slaget, en Typ IIb. Duszanowicz har sedan hittat ytterligare supernovor från Åkersberga, men letar numera även med ett fjärrstyrt teleskop beläget i Italien.

Duszanowicz bild av den första supernovan som hittats från svensk mark. Supernovan är den ljusa fläcken som pekas ut av de svarta strecken. Foto:
Gregor Duszanowicz.

Amatörastronomerna har varit viktiga just inom supernovaforskningen, och var länge i framkant med att upptäcka nya stjärnexplosioner. Numera hittas dock de flesta supernovorna av yrkesastronomer. Med vår nya kamera på Palomar Mountain kan övertecknad en bra morgon hitta flera supernovor innan frukost. Men Palomar ligger ju i Kalifornien och inte i Sverige.

Gregor Duszanowicz fick 2007 Svenska astronomiska sällskapets medalj för sin upptäckt.

#10: Sandvretens observatorium

Av Dan Kiselman

Efter ett upprop i pressen bildades föreningen Uppsala Amatörastronomer i februari 1980. Medlemmarna var i huvudsak pojkar i alla åldrar: alltifrån skolåldern till nära på pensionärer (i skolpojkarnas ögon). Många var utrustade med smärre teleskop men hyste längtan efter mer. Ett riktigt observatorium vill man ju ha. Med ett stort teleskop. Helst långt utanför staden på en riktigt bra observationsplats.

Med sådana ambitioner kunde projektet verka omöjligt. Men ändå satte vi igång. Den snörika vintern 1981/82 letades platser utanför Uppsala. Kräsna var vi. Observatoriet krävde bra sikt mot söder och helst inte stadsljus i den riktningen, körväg så att det skulle gå att transportera en kupol, helst en elstolpe i närheten och så skulle det gå att få lov att bygga. Märkvärdigt nog fanns det en sådan plats. Sandvreten ett bra stycke utanför Uppsala.

Av vad för material skulle observatoriet byggas? En av oss hade erfarenhet av amatörobservatoriebyggen och hade gjort sådana i glasfiber och i trä. Alltså dags att pröva plåt. Logiken kan diskuteras, men så blev det. Hur gör man en kupol i plåt? Mariestadsmodellen, lanserad av Rune Fogelquists Bifrost-observatorium har formen av två cylindrar som skär varandra vinkelrätt. Plåtarna behöver alltså bara böjas i en riktning.

Författaren försöker såga metall. Foto: Dan Kiselman

Astronomiska observatoriet upplät generöst nog ett skjul vid sin verkstad för bygget. Sommaren 1982 var lång och varm. För mig ägnades den helt åt kapning medelst vinkelslip och elsvetsning. Gnistorna flög. Svetselektroderna gick upp i rök. (I mitt fall utan att något fogades samman.) En kväll fick den gamla svetsen propparna att gå varför en senarbetande forskare måste avbryta sitt arbete. (Förlåt, Bengt! Vi kunde iallafall ställa upp en bil med strålkastare så att du kunde avsluta och packa ihop på ett kontrollerat sätt.)

Fackverket till observatoriet svetsas ihop. Från vänster: Lars Hermansson, Roine Lönnholm, Bo Svensson. Foto: Dan Kiselman.

Själva teleskopkonstruktionen gjordes också av plåt av bara farten. Alt-az-montering var modernt och utrymmessparande. Huvudspegeln skickades efter från USA. Just när den beställts kom jättedevalveringen 1982 vilket innebar en ekonomisk smäll. Det var rätt mycket pengar som vi slantade in i bygget.

Kupolen lyfts på plats. Foto: Dan Kiselman.

Den 29 oktober 1983 gjordes det stora lyftet när kupolen transporterades ut och sattes på plats. En värmestuga tillkom. Så långt var jag med. Någon kort titt i teleskopet blev det också. Observatorieprojektet började gå långsammare och ryckigare. Men det dog inte och sköt så småningom fart igen. Nya entusiaster tog vid när de gamla försvann. En har dock varit med under hela historien och det är Lasse Hermansson som med lugn intensitet sett till att lågan hållits brinnande.

Galaxen NGC 4565 fotograferad från Sandvreten med teleskopet T41. Foto: Sandvretens Observatorium

En nutida besökare upptäcker att vårt teleskop (T45) med åren fått sällskap. Fler teleskop har tillkommit och amatörer från andra orter har fått montera sin utrustning på den lilla kullen. Numera kan många observationer göras på distans. Från Sandvreten kommer observationsresultat och bilder som skulle varit helt otroliga 1982.

Exoplanetpassage observerad fotometriskt 2013 med två teleskop från Sandvreten. Stjärnans ljusstyrka minskar en aning när planeten passerar framför den från jorden sett. En sådan observation var bokstavligen otänkbar när observatorieprojektet startade.

#9: International Union of Amateur Astronomers

Av Ulf R. Johansson

Egentligen var idén helt vansinnig: De flesta av oss var unga, inga akademiska meriter hade vi ännu, vi hade inga förmögenheter att ösa ur, en del av de verkligt unga, uppbar fortfarande barnbidrag, och cyberrymden fanns inte ens i begreppsvärlden. När vi kommunicerade med varandra över världen var det via brev med frimärke. Kanske flygpost. Gudskelov fanns Postverket men inte Postnord.

Författaren när det begav sig. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Vi skriver mitten av 1960-talet. International Union of Amateur Astronomers (IUAA) såg efter ett upprop i Sky & Telescope 1966 av Patrick Moore och undertecknad dagens ljus. Trots att IUAA fungerade ett antal år, ända in på 1980-talet, blev den med tanke på förutsättningarna där och då, en märklig parentes i amatörastronomins historia.

Starten? För min egen del började det med att vi grundade gymnasieföreningen Malmö Astronomi- och Rymdfartssällskap, mera känt som MARS, som hade sitt högkvarter på en gymnasieskola i centrala Malmö. Vi kalkerade verksamheten efter det äldre Tycho Brahe-sällskapets mall med bland annat månadsmöten, och till oss kom astronomiintresserade från de andra gymnasierna i staden. På Latinskolan gick till exempel Bertil Pettersson, som snabbt blev en stöttepelare och en av dem som MARS kan sägas ha fostrat som yrkesforskare inom astronomin (= Uppsala). Det finns flera.

IUAA:s historia är enkel att förklara. Patrick hade spelat in sitt tv-program Sky at Night på dagen i klassiska BBC-högkvarteret i London och jag satt med bakom kulisserna och följde jobbet. Vi kläckte idén om en amatörunion på tåget mellan London och det mooreska hemmet i Sussex. Brevet till Sky & Telescope författades, och det publicerades senare. Sen rullade processen på.

Peter Linde öppnar förhandlingarna vid International Union of Amateur Astronomers kongress i Malmö 1972. Sittande från vänster är vice-president Oto Oburka, Tjeckoslovakien, president Luigi Baldinelli, Italien, och vice-president Mike Flinsch, USA. Foto: Lars-Bertil Sjöström.

Responsen var överraskande stor. Till italienska Bologna förlades första kongressen 1969, Malmö följde 1972. Malmö stad stöttade oss, festmiddagen garanterades, och runt Stortorget smattrade samtliga deltagande länders flaggor. Vi sponsrades även av en och annan kändisbankdirektör, som Hans Cavalli-Björkman.

IUAA var ett nobelt misslyckande. Vi var för tidigt ute. För oss yngre i Malmö var det en kul (men arbetsam) grej, och vi struntade ganska högaktningsfullt i att responsen från en tung aktör som Svenska astronomiska sällskapet kunde upplevas som kall och likgiltig. Gubbarna i Tycho Brahe-sällskapet var mest förvånade. Och det var förstås 60 mil till Stockholm, men betydligt närmare till de goda vännerna i Danmark och övriga Europa.

Patrick Moore i talarstolen. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

I sina memoarer anklagar Patrick italienarna i IUAA-ledningen för att ha kört projektet i sank. Så långt vill jag inte gå, men vi gjorde flera misstag. IUAA skulle absolut inte ha börjat syssla med diverse ”kommissioner” — jag tror att variabelorganisationen AAVSO direkt reagerade negativt över konkurrens från IUAA:s sida och det kan jag faktiskt förstå. Vi skulle också ge ut publikationer (Proceedings, Newletters) på olika språk, och vi byråkratiserade tillvaron onödigt mycket. IUAA blev som jag sagt någon gång ”världens dyraste sociala klubb” med tanke på alla resor som folk gjorde och som de själva fick betala. Folk dök upp från USA, Kanada, Irland, Danmark, England, Polen, Tjeckoslovakien, Spanien, Brasilien, Japan, alla kända väderstreck.

Kongressen i Malmö 1972 var välbesökt och med tanke på inspelningsutrustningen på första bänk väldokumenterad. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Den enda kommission som gått till hävderna och som de då närvarande fortfarande pratar om var ”whisky-kommissionen”, som avslutade IUAA-kongressen hemma hos mig 1972. Patrick Moore undrade om jag hade en whiskysort kallad Tar of the Mountain. Det hade jag inte. ”Tjäran från berget” var en fiktiv whisky uppfunnen av Compton MacKenzie, som låg bakom boken/filmen Massor av whisky.

Det fanns också idéer i svang om att IUAA skulle försöka få stöd från FN-organet UNESCO:s sida, men jag har glömt hur det gick med de propåerna. Idén att förlägga IUAA:s högkvarter till Västberlin var 1972 naiv!

Teleskopen som visades vid kongressen ådrog sig förstås stort intresse. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Det man inte kan ta ifrån IUAA är att likasinnade träffades i Malmö, och från de vänkretsarna kunde så småningom skapas både nordiska och inhemska sammanslutningar av vilka några lever och verkar i dag. Undrar till exempel om inte Svensk amatörastronomisk förenings yttersta DNA är från Malmökongressen 1972?

Fler bilder från tillställningen finns här.