#20: Värmland Star Party

[I dag den 8 mars startar den tjugonionde upplagan av Värmland Star Party. Vi uppmärksammar detta med ett inlägg från några av arrangörerna av årets träff. Samtidigt vill vi passa på att önska dem och alla tillresande klara skyar. /Red.]

Av Christer Jansson och Mats Yderstig  

Tankarna går till flydda tider. Året var 1990. Några amatörastronomer sitter framför brasan i Mats Yderstigs stuga i Lysvik. Diskussionerna löper längs slingrande vägar. Ett antal stjärnträffar och konferenser har besökts, och ur dessa erfarenheter väcks tanken på en egen träff här i Värmland. Drivande i samtalet är naturligtvis den legendariske Jan Sandström. Utan denna dynamiska kraft skulle det aldrig ha blivit något Värmland Star Party. Till pionjärgruppen hörde, förutom Yderstig och Sandström, också Conny Petersson, Calle Westlund och Christer Jansson.

Jan Sandström. Foto: Mats Yderstig.

Så genomfördes då den första träffen. Mats stuga var träffens centrum vid denna tid. Så småningom förflyttades dock tyngdpunkten till Berga Gård där både boende och föredragsmöjligheter gjorde det hela till en konferensanläggning.

Finns det något tydligt definierat framgångsrecept? Nej inget medvetet planerat. Möjligen att vi velat ha en tämligen informell träff med rätt mycket ”luft” i planeringen och en inriktning framför allt för de som gillar att observera natthimlen. Vi har utgått från att den främsta drivkraften för deltagarna är möjligheten att träffa andra amatörer. Vi är också lite ensamma om att ha en träff på våren. De första åren var det en höstträff, men vi flyttade den ganska snabbt till tidig vår och på detta sätt undvek vi kollisioner med Mariestads- och Sagittariusträffen.

Deltagarnas geografiska spridning har varit och är fortfarande imponerande. Från Skåne till övre Norrland, och även våra nordiska grannländer har bidragit till mångfalden. Antalet deltagare har stigit från ett 20-tal i början till som mest ett 80-tal.

Den uppskattade VSP-lunchen på Berga gård. En av författarna, Christer Jansson, sitter i röd tröja vi bordet närmast kameran. Foto: Mats Yderstig.

Man kan inte skriva om VSP utan att nämna tipspromenaderna. Många är de deltagare som i kyla och ishalka brytt sina små grå över mer eller mindre kluriga frågor. Med tiden har svårighetsgraden skruvats upp, för att numera närma sig en tentamen i kosmologi. Otaliga är också de föreläsare som gästats oss genom åren. Många av dessa har kommit från vetenskapens absoluta frontlinjer, ingen nämnd ingen glömd.

Teleskopdiskussioner under första träffen år 1990. Från vänster och närmast kameran syns Conny Jonsson, Christer Jansson och Curt Olsson. Foto: Mats Yderstig.

Nästa år blir den 30:e träffen i ordningen och då kommer det att bli lite mer pådrag än vanligt, det lovar vi.

Avslutningsvis ett VSP så som bloggredaktören vill minnas det — i vinterskrud och med några teleskop redan monterade för kvällens observationer. Foto: Johan Kärnfelt.

#10: Sandvretens observatorium

Av Dan Kiselman

Efter ett upprop i pressen bildades föreningen Uppsala Amatörastronomer i februari 1980. Medlemmarna var i huvudsak pojkar i alla åldrar: alltifrån skolåldern till nära på pensionärer (i skolpojkarnas ögon). Många var utrustade med smärre teleskop men hyste längtan efter mer. Ett riktigt observatorium vill man ju ha. Med ett stort teleskop. Helst långt utanför staden på en riktigt bra observationsplats.

Med sådana ambitioner kunde projektet verka omöjligt. Men ändå satte vi igång. Den snörika vintern 1981/82 letades platser utanför Uppsala. Kräsna var vi. Observatoriet krävde bra sikt mot söder och helst inte stadsljus i den riktningen, körväg så att det skulle gå att transportera en kupol, helst en elstolpe i närheten och så skulle det gå att få lov att bygga. Märkvärdigt nog fanns det en sådan plats. Sandvreten ett bra stycke utanför Uppsala.

Av vad för material skulle observatoriet byggas? En av oss hade erfarenhet av amatörobservatoriebyggen och hade gjort sådana i glasfiber och i trä. Alltså dags att pröva plåt. Logiken kan diskuteras, men så blev det. Hur gör man en kupol i plåt? Mariestadsmodellen, lanserad av Rune Fogelquists Bifrost-observatorium har formen av två cylindrar som skär varandra vinkelrätt. Plåtarna behöver alltså bara böjas i en riktning.

Författaren försöker såga metall. Foto: Dan Kiselman

Astronomiska observatoriet upplät generöst nog ett skjul vid sin verkstad för bygget. Sommaren 1982 var lång och varm. För mig ägnades den helt åt kapning medelst vinkelslip och elsvetsning. Gnistorna flög. Svetselektroderna gick upp i rök. (I mitt fall utan att något fogades samman.) En kväll fick den gamla svetsen propparna att gå varför en senarbetande forskare måste avbryta sitt arbete. (Förlåt, Bengt! Vi kunde iallafall ställa upp en bil med strålkastare så att du kunde avsluta och packa ihop på ett kontrollerat sätt.)

Fackverket till observatoriet svetsas ihop. Från vänster: Lars Hermansson, Roine Lönnholm, Bo Svensson. Foto: Dan Kiselman.

Själva teleskopkonstruktionen gjordes också av plåt av bara farten. Alt-az-montering var modernt och utrymmessparande. Huvudspegeln skickades efter från USA. Just när den beställts kom jättedevalveringen 1982 vilket innebar en ekonomisk smäll. Det var rätt mycket pengar som vi slantade in i bygget.

Kupolen lyfts på plats. Foto: Dan Kiselman.

Den 29 oktober 1983 gjordes det stora lyftet när kupolen transporterades ut och sattes på plats. En värmestuga tillkom. Så långt var jag med. Någon kort titt i teleskopet blev det också. Observatorieprojektet började gå långsammare och ryckigare. Men det dog inte och sköt så småningom fart igen. Nya entusiaster tog vid när de gamla försvann. En har dock varit med under hela historien och det är Lasse Hermansson som med lugn intensitet sett till att lågan hållits brinnande.

Galaxen NGC 4565 fotograferad från Sandvreten med teleskopet T41. Foto: Sandvretens Observatorium

En nutida besökare upptäcker att vårt teleskop (T45) med åren fått sällskap. Fler teleskop har tillkommit och amatörer från andra orter har fått montera sin utrustning på den lilla kullen. Numera kan många observationer göras på distans. Från Sandvreten kommer observationsresultat och bilder som skulle varit helt otroliga 1982.

Exoplanetpassage observerad fotometriskt 2013 med två teleskop från Sandvreten. Stjärnans ljusstyrka minskar en aning när planeten passerar framför den från jorden sett. En sådan observation var bokstavligen otänkbar när observatorieprojektet startade.

#9: International Union of Amateur Astronomers

Av Ulf R. Johansson

Egentligen var idén helt vansinnig: De flesta av oss var unga, inga akademiska meriter hade vi ännu, vi hade inga förmögenheter att ösa ur, en del av de verkligt unga, uppbar fortfarande barnbidrag, och cyberrymden fanns inte ens i begreppsvärlden. När vi kommunicerade med varandra över världen var det via brev med frimärke. Kanske flygpost. Gudskelov fanns Postverket men inte Postnord.

Författaren när det begav sig. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Vi skriver mitten av 1960-talet. International Union of Amateur Astronomers (IUAA) såg efter ett upprop i Sky & Telescope 1966 av Patrick Moore och undertecknad dagens ljus. Trots att IUAA fungerade ett antal år, ända in på 1980-talet, blev den med tanke på förutsättningarna där och då, en märklig parentes i amatörastronomins historia.

Starten? För min egen del började det med att vi grundade gymnasieföreningen Malmö Astronomi- och Rymdfartssällskap, mera känt som MARS, som hade sitt högkvarter på en gymnasieskola i centrala Malmö. Vi kalkerade verksamheten efter det äldre Tycho Brahe-sällskapets mall med bland annat månadsmöten, och till oss kom astronomiintresserade från de andra gymnasierna i staden. På Latinskolan gick till exempel Bertil Pettersson, som snabbt blev en stöttepelare och en av dem som MARS kan sägas ha fostrat som yrkesforskare inom astronomin (= Uppsala). Det finns flera.

IUAA:s historia är enkel att förklara. Patrick hade spelat in sitt tv-program Sky at Night på dagen i klassiska BBC-högkvarteret i London och jag satt med bakom kulisserna och följde jobbet. Vi kläckte idén om en amatörunion på tåget mellan London och det mooreska hemmet i Sussex. Brevet till Sky & Telescope författades, och det publicerades senare. Sen rullade processen på.

Peter Linde öppnar förhandlingarna vid International Union of Amateur Astronomers kongress i Malmö 1972. Sittande från vänster är vice-president Oto Oburka, Tjeckoslovakien, president Luigi Baldinelli, Italien, och vice-president Mike Flinsch, USA. Foto: Lars-Bertil Sjöström.

Responsen var överraskande stor. Till italienska Bologna förlades första kongressen 1969, Malmö följde 1972. Malmö stad stöttade oss, festmiddagen garanterades, och runt Stortorget smattrade samtliga deltagande länders flaggor. Vi sponsrades även av en och annan kändisbankdirektör, som Hans Cavalli-Björkman.

IUAA var ett nobelt misslyckande. Vi var för tidigt ute. För oss yngre i Malmö var det en kul (men arbetsam) grej, och vi struntade ganska högaktningsfullt i att responsen från en tung aktör som Svenska astronomiska sällskapet kunde upplevas som kall och likgiltig. Gubbarna i Tycho Brahe-sällskapet var mest förvånade. Och det var förstås 60 mil till Stockholm, men betydligt närmare till de goda vännerna i Danmark och övriga Europa.

Patrick Moore i talarstolen. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

I sina memoarer anklagar Patrick italienarna i IUAA-ledningen för att ha kört projektet i sank. Så långt vill jag inte gå, men vi gjorde flera misstag. IUAA skulle absolut inte ha börjat syssla med diverse ”kommissioner” — jag tror att variabelorganisationen AAVSO direkt reagerade negativt över konkurrens från IUAA:s sida och det kan jag faktiskt förstå. Vi skulle också ge ut publikationer (Proceedings, Newletters) på olika språk, och vi byråkratiserade tillvaron onödigt mycket. IUAA blev som jag sagt någon gång ”världens dyraste sociala klubb” med tanke på alla resor som folk gjorde och som de själva fick betala. Folk dök upp från USA, Kanada, Irland, Danmark, England, Polen, Tjeckoslovakien, Spanien, Brasilien, Japan, alla kända väderstreck.

Kongressen i Malmö 1972 var välbesökt och med tanke på inspelningsutrustningen på första bänk väldokumenterad. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Den enda kommission som gått till hävderna och som de då närvarande fortfarande pratar om var ”whisky-kommissionen”, som avslutade IUAA-kongressen hemma hos mig 1972. Patrick Moore undrade om jag hade en whiskysort kallad Tar of the Mountain. Det hade jag inte. ”Tjäran från berget” var en fiktiv whisky uppfunnen av Compton MacKenzie, som låg bakom boken/filmen Massor av whisky.

Det fanns också idéer i svang om att IUAA skulle försöka få stöd från FN-organet UNESCO:s sida, men jag har glömt hur det gick med de propåerna. Idén att förlägga IUAA:s högkvarter till Västberlin var 1972 naiv!

Teleskopen som visades vid kongressen ådrog sig förstås stort intresse. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Det man inte kan ta ifrån IUAA är att likasinnade träffades i Malmö, och från de vänkretsarna kunde så småningom skapas både nordiska och inhemska sammanslutningar av vilka några lever och verkar i dag. Undrar till exempel om inte Svensk amatörastronomisk förenings yttersta DNA är från Malmökongressen 1972?

Fler bilder från tillställningen finns här.

#1: Svenska astronomiska sällskapet grundas

Foto: Ian Insch.

Av Johan Kärnfelt

I år firar Svenska astronomiska sällskapet seklet jämt. Det grundades närmare bestämt vid ett sammanträde den 6 oktober 1919. Initiativtagare till sällskapet var Nils Nordenmark. Han hade disputerat i astronomi i Uppsala 1894, men sedan lämnat akademin för vad som skulle bli en mycket framgångsrik karriär inom försäkringsbranschen. Astronomiintresset odlade han sedan på fritiden, dels som framstående populärvetenskaplig författare och dels som sällskapets starke man under många år.

Nils Nordenmark. Foto: Svenskt biografiskt lexikon.

Redan vid slutet av 1800-talet hade svenska astronomer börjat tala om vikten av en sammanslutning för aktiva på fältet liksom för människor som var mer allmänt intresserade av astronomin. Förebilder kunde man hitta utomlands. I England fanns till exempel fackastronomiskt orienterade Royal Astronomical Society (grundat 1820) och även amatörastronomernas sammanslutning British Astronomical Association (1890). Och i grannlandet Danmark hade Astronomiskt Selskab grundats 1916. Men i Sverige saknades alltså en motsvarande organisation, något som Nordenmark sommaren 1919 bestämde sig för att ändra på.

Efter preliminära sonderingar där han sökte stöd hos Vetenskapsakademiens astronom Karl Bohlin, geofysikern och astronomen Vil­helm Carlheim-Gyllen­sköld, och kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius, kallade han till ett konstituerande sammanträde på Restaurang Rosenbad i Stockholm. Ett femtiotal intresserade dök upp och mötet antog ett tidigare utarbetat stadgeförslag och tillsatte samtidigt en styrelse där Bohlin gjordes till ordförande, Arrhenius till vice ordförande, Carlheim-Gyllensköld till bibliotekarie och Nordenmark själv gavs det viktiga uppdraget som sekreterare. Utöver dessa ingick ytterligare några universitetsprofessorer, liksom ett par amatörastronomer i styrelsen.

Interiör från Restaurang Rosenbad. Här höll Sällskapet sitt konstituerande sammanträde 1919. Foto: Stockholms stadsmuseum, okänd fotograf.

Den bredd som antyds av styrelsens sammansättning återkommer också i stadgarnas första paragraf som säger att sällskapet ska vara ”en sammanslutning av den astronomiska vetenskapens utövare och vänner i Sverige”. I ett upprop i pressen specificerar man detta till ”fackmännen, amatörastronomer och övriga astronomiska intresserade”. Jämför man med den engelska scenen ville man alltså vara både Royal Astronomical Society och British Astronomical Association på en gång, ett förhållande som har präglat sällskapets hundraåriga historia och både skapat möjligheter och en del slitningar.

Läser vi vidare i de första stadgarna så talar den andra paragrafen om att sällskapets övergripande mål är att ”främja den astronomiska forskningen”, och att man i detta ärende ska anordna föreläsningar och förevisningar liksom utge publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Föreläsningsverksamheten drogs igång tämligen omgående, och vid det första tillfället talade Bohlin om Nova Aquilae 1918, Östen Bergstrand, föreståndare för observatoriet i Uppsala, om solförmörkelsen 1914, och Carlheim-Gyllenskiöld om amatörfotografier av solkoronan. Denna tradition med mer eller mindre populära föredrag har sedan upprätthållits in i vår egen tid. Sällskapets språkrör Populär astronomisk tidskrift startades året därpå, 1920, och jag ska återkomma till den i ett senare inlägg.

I samband med Sällskapets 25-årsjubileum skrev Nordenmark en kort historik, vilken också publicerades i tidskriften. Läs hela artikeln här.