2. Föreningsliv – Svenska astronomiska sällskapet 100 år

Bonus 1: Rune Fogelquist och Bifrost-observatorierna

Av Bengt Gustafsson

Rune Fogelquist (1924-2014) på trappan till huset i Börje någon gång på 50-talet. Okänd fotograf.

Vad var det för ett schabrak som någon slagit upp på gärdet mellan Bösslinge och Broby? Det såg ut som en toppluva i takpapp. Det tog inte lång tid innan vi fick veta av en klasskamrat i Börje skola, att det var en student inifrån Uppsala som hyrt in sig och ställt upp en stjärnkikare. Strax gick vi dit på besök. Han, Fogelquist hade ljus snedlugg och visade stolt sin skapelse, ett sex-tums spegelteleskop. Man skulle kika in från sidan i det. Men inte mycket syntes på himlen, det var ju mitt på dagen och mulet. Fogelquist ställde in kikaren på trädtopparna vid Brunnby. De kom nära och vispade fram och tillbaka i kikaren.

Så kom april 1957 och vår familj var i Värmland och hälsade på bekanta, och på kvällen såg vi en stor komet med yvig svans stå över åsarna vid Ekshärad. Jag fotograferade den med min gamla kamera. När vi kom hem såg vi i Upsala Nya Tidning att Fogelquist också hade tagit bilder. Men han hade upptäckt en svans till, åt motsatt håll. En ”anti-svans”.

Rune Fogelquists historiska bild av Arend-Roland-kometen från den 22 april 1957 där antisvansen var tydlig. Bilden togs med en dubbelanastigmat med 12 cm brännvidd och 2,5 cm öppning. Exponeringstiden var 1 timme. Antisvansen diskuterades senare av Gunnar Larsson-Leander vid Stockholms observatorium som, bland annat baserat på Fogelquists bilder, tolkade den som resultat av stoftrikt material från komethuvudet som koncentrerats i kometens banplan. Anti-svansar har senaste upptäckts även för andra kometer, till exempel komet Kohoutek 1973. Foto: Rune Fogelquist.

Sen flyttade Fogelquist sitt observatorium till Bälinge någon mil norrut. Jag fick en 70 mm refraktorlins i konfirmationspresent och byggde ett teleskopstativ i träslöjden och fick hjälp med monteringen av en farbror som var ingenjör med tillgång till verkstad. Jag fick tillstånd att ställa upp teleskopet i en tom kupol i Observatorieparken i Uppsala och jag och några skolkamrater började observera månen på jakt efter förändringar i månlandskapet. I parken träffade jag astronomiinstitutionens forskningsingenjör Bernt Malm som berättade om Bifrostobservatoriet som han och Fogelquist nu byggde på. De bjöd generöst ut mig som handräckning i bygget, och så kom det sig att jag åkte ut till bergknallen vid Karlberg strax väster om Bälinge kyrkby en kväll i veckan.

Bifrost-observatoriet i Bälinge. Till höger om stationsbyggnaden syns kupolerna för 15 cm-teleskopet och för Schmidt-teleskopet (som aldrig togs i bruk) samt längst till höger kupolen för 38 cm-teleskopet. Foto: Rune Fogelquist.

En kupol för Runes 15 cm-teleskop var redan färdig, en till var planerad för en Schmidt-kamera, men det stora projektet var ett 38 cm spegelteleskop. Optiken fanns sedan en tid – slipad av Runes kontakt i Tyskland med det passande namnet Lichtenknecker. Stommen till själva kupolen hade Rune och Bernt tiggt ihop – de satte en ära i att hålla kostnaderna nere genom omfattande ”fund-raising” av naturabidrag. Jag minns mest hur vi murade upp och inredde kupolbyggnaden av skorstenstegel, och när den var klar började inreda en stationsbyggnad. Mellan arbetspassen fikade vi och pratade. Rune och Bernt odlade en hjärtlig jargong med ett sofistikerat käftande som gjorde djupa intryck på mig som den uppfostrade gymnasist jag blivit. Rune brukade också förmedla något ur sin stora astronomiska kunskapsbank. Han berättade om sina systematiska studier av variabla stjärnor – Johan Kärnfelt som gått igenom arkivet efter honom har funnit mer än 1000 väldokumenterade observationer från 40- och 50-talen. Han berättade också om sin fotografiska atlas över norra stjärnhimlen, och förstås om sina observationer av Arend-Roland-kometen. Men han hade också tankar om framtida instrument och undersökningar, av planetariska nebulosors spektra, T-Tauri-stjärnor, kanske till och med galaxernas rödförskjutningar. Hans funderingar kring de senaste astronomiska upptäckterna och de stora kosmologiska frågorna kom att bli en stimulerande bas för mitt eget fortsatta astronomistudium, parallellt med Åke Wallenquists och Fred Hoyles böcker.

38-cm-teleskopet med spegel från Lichtenknecker tandemmonterades i ett senare skede med ett 60-cm-teleskop med spegel från Dany Cardoen i Belgien. Foto: Rune Fogelquist.

Så flyttade Rune 1977 till Mariestad. Observatoriet i Bälinge drevs vidare av Bernt Malm och Lars Lundin, och huvudinstrumentet fick en 60 cm spegel från USA. Men den verksamheten lades ner kring 2010 när arrendet på tomten gick ut. Rune satte upp det nya Bifrost-observatoriet i Lugnås utanför Mariestad tillsammans med likasinnade i Mariestads astronomiska klubb (MAK), som nu har ungefär 50 medlemmar. Observatoriet, som byggdes av donerat timmer, kom att bli en magnifik anläggning, med sex teleskop med spegeldiametrar om 25 cm eller mer, det största på 60 cm, samt en föreläsningssal. Det blev ett centrum för svensk amatörastronomi med årliga ”Träffar under stjärnorna”, med månadsmöten, visningar, och flera andra arrangemang.

Betydelsen av Rune Fogelquists och MAK:s insatser sträcker sig långt. Från vetenskaplig synpunkt präglas de av teknisk uppfinningsrikedom (så var Fogelquist också till professionen patentingenjör), kreativ finansiering och systematiskt allvar. I en av sina många observationsjournaler slår han fast: ”Huvudregeln är att endast sådana ob[servationer] skall företas, som kan tänkas ha vetenskapligt intresse”. Men insatserna når långt utöver det rent astronomiska. De har bidragit till mångas kunskaper och intresse för naturvetenskap och teknik. ”Ett vetenskapligt resultat som inte populariseras finns inte”, är ett annat av Fogelquists yttranden. Trots den stränghet som kan utläsas ur meningar som dessa, fanns hos Fogelquist en okuvlig entusiasm – han tycktes drivas av en optimism som ofta präglades av munterhet och vitterhet. Genom sin personlighet kom han att fungera som en folkbildare av rang.

***

En längre intervju med Fogelquist finns i Populär astronomi 2002. Många av hans funderingar publicerades i medlemsbladet Asterisken, ibland i poetisk form (se till exempel hans dikt om supersträngar, återgiven i Populär astronomi 2014).

#75: Sällskapets medlemstal

Av Dan Kiselman

Vi vet inte exakt hur många de första medlemmarna var när Svenska astronomiska sällskapet bildades den 6 oktober 1919. Enligt en notis i Dagens Nyheter dagen efter var det ett fyrtiotal närvarande på restaurang Rosenbad där det konstituerande mötet hölls. DN räknar upp några för samtiden intressanta namn där det förutom en radda professorer finns ett par som än idag är kändisar, som ”redaktör Branting” och ”konstnären Carl Milles”. Av protokollet framgår att några icke närvarande hade skickat brev där de önskade bli upptagna som medlemmar och det fick de bli. DN avslutar sin notis så här: ”Sällskapet, vars namn är Astronomiska Sällskapet, kommer att under den instundande vintern anordna föreläsningar månatligen, vadan amatörastronomernas antal väl kommer att efter detta bli glädjande stort.”

Antalet medlemmar för år 1920 – det första hela verksamhetsåret – blev 251. Och det var kanske glädjande. Medlemsavgiften var 15 kr vilket uppräknat med konsumentprisindex motsvarar 270 kr idag. Det stämmer märkvärdigt väl med dagens medlemsavgift på 280 kr, men som andel av en typisk inkomst motsvarar det förstås betydligt mer.

Diagrammet visar medlemstalet varje år från 1920 till 2018. För de år när särskilda junior- eller ungdomsavgifter gällde så är ungdomarna markerade med rött. Till år 2001 är statistiken entydig eftersom medlemskapen löpte på kalenderår. Men från och med det året tillämpas ett rullande medlemskap och det måste göras vissa avvägningar för att rekonstruera ett medlemstal motsvarande läget den 31 december varje år.

Vad säger denna kurva? Vi ser först långsamma variationer mellan 200 och 400 medlemmar under ett par decennier. Alla tiders bottennotering noteras under krigsåren med 243 medlemmar både 1940 och 1941. Därefter en stadig tillväxt – kanske återspeglande den ekonomiska dito – fram till åren kring 1980. Så en tillbakagång under 1980- och 1990-talen. Den skulle kunna tolkas som tecken på en tid när föreningslivet i allmänhet började avta i styrka samtidigt som det blir lättare att komma åt astronomisk information på andra sätt. Som framgått av tidigare inlägg började Astronomisk Tidsskrift kännas otidsenlig och dess skandinaviska språkblandning var inte så populär. Samtidigt var det svårt att reformera detta skandinaviska samarbete. När så skedde till slut kommer ett hopp i kurvan. Tidningen blir helsvensk (2000) och byter namn till Populär astronomi (2001). På ett par år mer än fördubblas medlemstalet för att sedan lägga sig på en stadig nivå mellan 2600-2800.

Nästa förändring blir den kraftiga ökningen de senaste åren. Den beror på att Astronomisk ungdom bildas och dess medlemmar erbjuds Populär astronomi och medlemskap utan egen kostnad. Vi vet att detta arrangemang inte kommer att hålla länge till men nog ser kurvan vacker ut så här på 100-årsdagen!

#63: Astronomisk Ungdom

Av Mikael Ingemyr

Under våren 2012 föddes hos mig idén om en nationell förening för astronomi- och rymdintresserade barn och unga. Jag hade under åren dess för innan som student vid Rymdgymnasiet i Kiruna och senare på astronomiprogrammet vid Uppsala universitet, fått uppleva glädjen i att till vardags omges av människor som delar mitt intresse för rymden. Från tidigare engagemang inom föreningslivet, visste jag hur stor skillnad det kan göra att få engagera sig för sitt intresse i föreningsform och träffa likasinnade i uppmuntrande sammanhang.

Frida Stenebo, Mikael Ingemyr och Assi Süer, sällskapets tre ungdomsstipendiater 2009, 2011 respektive 2010. Taget i samband med mötet där idén om Astronomisk Ungdom presenterades för Frida och Assi i början av augusti 2012. Foto: Mikael Ingemyr.

Idén diskuterades under försommaren med vänner och bekanta inom astronomivärlden. Bland annat myntades under ett samtal namnet ”Astronomisk Ungdom” av Populär Astronomis redaktör, Robert Cumming. Under sommaren kontaktade jag sedan en mångfald av ungdomar runt om i landet, och som jag tänkte kunde bli ett bra team för att utgöra föreningens första styrelse: de tidigare mottagarna av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium, Assi Süer i Göteborg och Frida Stenebo i Skåne; den entusiastiska grundaren av en astronomiförening på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, Elisabeth Werner; en hängiven student i en övre årskurs på kandidatprogrammet i astronomi i Uppsala, Cecilia Gullström; en elev med föreningserfarenhet vid Rymdgymnasiet i Kiruna, Erik Liliequist; samt Sara Magnusson, tidigare elev på Rymdgymnasiet och sedermera student vid Linköpings universitet och aktiv i Unga Forskares förbundsstyrelse. Till min glädje hoppade samtliga tillfrågade på projektet mer eller mindre på stående fot, och med det hade vi representation över hela landet.

Under sensommaren skrev vi stadgar och utvecklade idéer till verksamhet. Den 19 augusti klockan 12:00 höll vi så ett konstituerande årsmöte över internettelefoni. Föreningens namn blev efter viss diskussion Astronomisk Ungdom (AU) och dess syfte att främja intresset för astronomi och rymdfart hos unga i Sverige, och det genom att arrangera astronomiläger, träffar, tävlingar och dela ut stipendier. Efter ansökan om anslutning till Svenska astronomiska sällskapet beslutade sällskapets styrelse, där jag sedan våren 2012 ingick som ledamot, att anta AU som dess officiella ungdomsförening. Under Astronomins dag och natt 2012 lanserades AU på bred front och började anta medlemmar via sin webbsida. Vårt mål var att bli uppemot 150 medlemmar på sikt.

Artikel i *Populär Astronomi*, nr 4, 2012. Foto: Mikael Ingemyr.

Att intresset för föreningen var större än väntat märkte vi direkt. En månad efter lanseringen samlade föreningen 65 medlemmar, och takten med vilka nya medlemmar anslöt sig bara ökade. I början av mars 2013 höll föreningen sitt första astronomiläger, Ungdomens Star Party, där 25 av föreningens då exakt 100 medlemmar deltog. I augusti 2013, ett år senare, hölls det andra lägret, då på Ven. Medlemstillväxten hade fortsatt, och flera diskussioner hölls om AU:s framtid. En lägerdeltagare, Lars Johansson från Vilhelmina, ansåg att AU hade potential att nå över 1000 medlemmar och därmed skulle kvalificera sig för organisationsbidrag från staten, och då få råd med egen kanslilokal, anställd personal, med mer. Med tiden skulle han få rätt.

Även verksamheten ökade i omfattning, och vi började tydligt rikta oss till alla former av rymdintresse — fans av både Carl Sagan, Elon Musk och Luke Skywalker inkluderades i samma gemenskap. I början av 2015 passerades 500 medlemmar, och efter mars månads astronomiläger i Stockholm uttryckte en grupp medlemmar bosatta där att de önskade ses mera frekvent och arrangera egna lokala aktiviteter, och undrade huruvida det var möjligt att inrymma det inom AU. Svaret blev att de gärna fick starta en egen lokalförening och ansluta den till AU. Detta blev startskottet för AU:s övergång från förening till förbund av föreningar. Med tiden startade medlemmar lokalföreningar i de flesta större städer i Sverige, och även föreningar på gymnasieskolor och universitet anslöt sig. Nya verksamheter, såsom poddradio, bloggportal, gatuastronomi, utdelning av projektbidrag, deltagande i temadagar och konferenser, startades upp. Sedan tidigare erbjöds Populär Astronomi till medlemmarna, stipendier delades ut, tävlingar hölls, och nyheter kring rymden och organisationen spreds i olika kanaler.

Gruppbild under Astronomisk ungdoms första läger på Ven, augusti 2013. Foto: Lars Johansson.

En ytterligare händelse av vikt för AU:s utveckling skedde i samband med utdelningen av vårt årliga hedersstipendium till en person utanför AU som verkat i linje med vårt syfte. Bland mottagare genom åren finns exempelvis Marie Rådbo och Ulf Danielsson. Hösten 2015 delades hedersstipendiet ut till Christer Fuglesang under ett seminarium på KTH, med flera ledande företrädare för rymdbranschen närvarande i publiken. I pausen, efter presentationen av vår organisation och verksamhet, kom VD:n för OHB Sweden, Gierth Olsson, fram och önskade ett möte med oss. Det blev starten för flertalet samarbeten med svenska rymdföretag, Rymdstyrelsen och andra institutioner. Dessa har framförallt möjliggjort den numera mest omfattande verksamheten i organisationen sedan 2016: Rymdforskarskolan, en tolv dagar lång sommarskola i astronomi och rymdteknik för begåvade och rymdintresserade gymnasieelever. Elever från hela landet kan ansöka om att bli antagna och delta, vilket är helt kostnadsfritt tack vare den generösa finansieringen. Christer Fuglesang ställer upp som rektor för programmet och signerar deltagarnas diplom.

Christer Fuglesang föreläser under Rymdforskarskolan 2016. Foto: Mikael Ingemyr.

Även internationella sällskapsresor genomförs årligen. Exempelvis firades förbundets femårsjubileum 2017 i Wyoming, USA, två dagar innan gruppen om 18 medlemmar framgångsrikt observerade den totala solförmörkelsen. Sedan det året uppbär AU också statsbidrag, vilket medger ett eget kansli med en anställd generalsekreterare, övrig personal och mycket annat. Sedan årsskiftet 2018/2019 är förbundets kansli lokaliserat i Stockholms gamla observatorium.

I slutet av 2018 hade förbundet Astronomisk Ungdom 46 ungdomsföreningar av olika typer anslutna till sig, samt 6 distrikt. Totalt samlade föreningarna 4827 medlemmar, varav ett par hundra årligen engagerar sig i organisationens verksamheter och föreningar på sin fritid. Det som jag, tidigare ordförande och numera generalsekreterare, tar med mig och anser mest värdefullt i AU är alla de otaliga nya vänskaper och relationer som skapats och skapas genom organisationen, och all den personliga utveckling som man ser medlemmar genomgå när de deltar och engagerar sig ideellt. Den inkluderande gemenskap som kännetecknar AU:s inre liv kan vara något som påverkar och berikar individer för många år framöver, ja kanske under hela livet.

#52: Tidskriften Astronomi & Rymdfart

Av Thommy Eriksson

Under 90-talet lyftes klubbtidningen Aurora upp till att bli en nationell astronomitidning – Astronomi & Rymdfart – för att sedan falla likt Ikaros. Jag var en av chefredaktörerna. Vad var det som hände egentligen?

Aurora började 1977 som en enkel klubbtidning för Göteborgs astronomiska klubb, med Göran Hasse som första redaktör. Nästan omedelbart började en lång process av förbättringar: Tidningen fick ett omslag, fler sidor, och illustrationer. Arbetsbördan ökade naturligtvis också, och flera redaktörer började hjälpas åt. Efter ett par år, 1979, gjorde Claes Tunälv sitt första nummer. Själv kom jag in i klubben 1984, samtidigt som jag började gymnasiet. Claes var duktig på att dra in andra i ambitiösa projekt. Jag var duktig på att teckna, och redan under hösten undrade Claes om jag kunde skriva och illustrera en artikel om Hubble-teleskopet. Jag växte upp tillsammans med Aurora; medan jag gjorde fler och fler illustrationer och artiklar och tillslut blev redaktör för mina egna nummer, så blev tidningen mer och mer omfattande och genomarbetad.

*Aurora*, som från början var en tämligen enkel publikation, var Göteborgs astronomiska klubbs medlemstidning. Här ett specialnummer från 1978 signerat av klubbens mycket livaktiga amatörsektion.

Varför gör man en tidskrift om astronomi egentligen? Det var inte något jag tänkte på egentligen; jag älskade astronomi, det var jätteroligt att göra tidningen, det var tillfredsställande att se ett konkret resultat. I början så plockade vi tidningen för hand; vi brukade samlas en liten grupp i klubbhuset i Göteborg, lägga upp sorterade högar med alla sidor på ett bord, och sedan gick vi varv efter varv runt bordet och plockade ihop, häftade. Fotografierna förstorade och rastrerade jag själv i klubbens mörkrum. Media var bokstavligt talat handgripligen på den tiden.

I början av 90-talet drev Claes Tunälv fram två viktiga förändringar. Först så fångade Claes upp den nyblivna klubbmedlemmen Ulrika Engström, som snabbt började skriva och vara redaktör. Sedan så hade vi en kampanj där medlemmarnas samlade in pengar till en dator, som slutligen installerades på Observatoriet i Slottsskogen. Aurora gjordes nu med desktop publishing, det vill säga text, sidor, bilder sattes ihop digitalt. Vi började också trycka på tryckeri. På sätt och vis saknar jag taktiliteten i att bokstavligt talat klistra ihop en tidning, men å andra sidan är det så mycket effektivare, mer flexibelt och mer exakt att göra det med en dator att det kändes som att bli fri från metaforiska bojor när jag satte mig vid datorn för att göra nummer efter nummer av tidningen.

Aurora hade i början av 90-talet cirka 500 läsare. Men, det innebar att Göteborgs astronomiska klubb hade lika många medlemmar, för det var enda sättet att få tag i tidningen. Aurora började helt enkelt växa ur klubben. Mer än hälften av klubbens medlemmar var inte göteborgare och merparten av klubbens ekonomi var egentligen tidningens ekonomi. Klubben och tidningen skiljdes åt som vänner, och jag, Claes, Ulrika och nyligen tillkomna Olov Alderholm startade en ny förening för att bara ge ut tidningen: Astronomi och rymdfartsfrämjandet. Vi bytte namn på tidningen till Astronomi & Rymdfart och satte upp ett mål – att lansera tidskriften i Pressbyrån så man kunde köpa den över disk, och att nå minst tusen prenumeranter.

Första Pressbyrånumret av tidskriften *Astronomi & Rymdfart*, nr 4 1993.

Sommaren 1993 var Ulrika redaktör för vårt stora Pressbyrån-nummer, nr 4. Naturligtvis satsade vi mycket tid och en del pengar på att skapa och trycka ett så välgjort nummer som vi klarade av. Men veckor innan lanseringen i Pressbyrån gick distributören i konkurs och vi nådde aldrig ut så brett som hade hoppats. Vi toppade prenumerationskurvan på cirka 800 prenumeranter, vilket vi var mycket stolta över, men luften gick ändå ur redaktionen. Det var inte längre värt att lägga så mycket av fritiden på tidskriften, och vi började alla få familjer och bli klara med utbildningar. Ulrika gick vidare och blev journalist. Jag blev kommunikatör (och långt senare doktor i digital gestaltning av media). Sista numret gavs ut 1997.

Så här drygt tjugo år senare så ser jag tillbaka på Astronomi & Rymdfart med ömhet. Det var mycket roligt och jag lärde mig grunderna i mediaproduktion, något som gav mig mitt yrkesliv. Jag har sett mediaproduktion förändras i grunden; från sax och klister till tangentbord och mus. Men utvecklingen har gått ännu längre nu. Om jag idag tillsammans med goda vänner skulle göra en tidning om astronomi så skulle jag aldrig göra en tidning… jag skulle starta en YouTube-kanal.

#50: Tycho Brahe-observatoriet – en dröm som blev verklighet

Av Peter Linde

Amatörastronomerna i Malmöområdet fanns under 1960-talet representerade i två ganska olika föreningar, Astronomiska sällskapet Tycho Brahe (ASTB) och den då nystartade föreningen Malmö Astronomi & RymdfartsSällskap (MARS). ASTB var redan då en ganska ärevördig institution, grundad som den var 1937 av den legendariske astronomiprofessorn Knut Lundmark. Där fanns en del aktiva amatörastronomer, ledda av framför allt Per-Åke Björklund, som tidigt skapade en särskild spegelslipningssektion. MARS hade startat som en ren skolförening men växte snart till en stor ungdomsförening för hela Malmö. Där fanns det gott om aktiva observatörer, icke minst av variabla stjärnor, solfläckar, meteorer och satelliter.

Per-Åke Björklund vid sitt privata observatorium. Foto: Bildbyrån, Hässleholm. Fotograf: Bosse Nilsson.

Bägge föreningarna hade ambitionen att skapa ett amatörobservatorium. En delegation från MARS-styrelsen hade uppvaktat kommunen som vänligt markerade ett kryss på en stadsplan för ett kommande bygge. Mer hände dock inte med det. Ungefär samtidigt, men dittills oberoende, arbetade Per-Åke Björklund för ungefär samma sak. Han hade själv byggt ett fint privatobservatorium i Småland. Per-Åke var nu ordförande i ASTB och kunde dessutom från en hög position inom Malmö kommun naturligt utnyttja sitt nätverk för projektet.

Runt 1970 började de båda sällskapen att på allvar diskutera ett samarbete. Björklund insåg att planerna skulle bli mycket mer trovärdiga om ASTB med sin kompetens och MARS med sin entusiasm skulle kunna presentera ett gemensamt projekt. Så skedde också. På hösten 1970 gick det in en skrivelse till kommunfullmäktige. Kvarnarna skulle mala men troligen påskyndades processen av att arbetslösheten då var stor. Man tillstyrkte projektet och använde särskilt arbetsmarknadsstöd för finansieringen. Placeringen blev i Oxie, i sydöstra delen av Malmö, där kommunen just byggt ett nytt vattentorn. Inte direkt idealiskt ur mörkersynpunkt men med goda kommunikationer.

Björklund satte stora avtryck på designen. Idén med avdragbara tak istället för kupoler hämtade han från sin egen erfarenhet. Gemensamt hade vi god hjälp från astronomiska institutionen i Lund och med hjälp av deras expertis och Björklunds ekonomiska kontakter beställdes ett imponerande Celestron 14” Schmidt-Cassegrain teleskop med tillhörande 8” Schmidt-kamera. Dessutom installerades ett hembyggt 30 cm Newton-Gregory teleskop. Administrativt sköttes observatoriet under lång tid av en driftskommitté med egen ekonomi, och med representanter från vardera föreningen.

Det nybyggda Tycho Brahe-observatoriet. 1973. Foto: Malmö Gatukontor.

Sommaren 1973 var bygget klart och den 16 december samma år var det dags för invigning. Observatoriet blev snabbt en succé. Ungdomarna från MARS stod i kö, icke minst för att ta bilder med den fantastiska Schmidt-kameran.

Under 1990-talet hände flera omvälvande saker. Redan 1992 införskaffade observatoriet sin första CCD-kamera. Detta blev en revolution för intresset då en ny värld öppnade sig i de hyperkänsliga pixlarna. Schmidtkameran pensionerades – Oxiehimlen hade dessutom under tiden ljusnat betänkligt. Fotolabbet förvandlades till en garderob och verkstaden till ett datorrum.

Betydligt tråkigare var det faktum att huvudbyggnaden råkade ut för en anlagd brand 1995. Instrumenthusen klarade sig dock. Det blev tuffa förhandlingar med kommunen som inte hade försäkrat sina byggnader. Men det finns modiga och handlingskraftiga kommuntjänstemän och något år senare stod ett återuppståndet observatorium på plats.

Ett levande observatorium utvecklas och förändras. MARS-föreningen stagnerade och vid sekelskiftet lades driftskommittén ner och ASTB tog över hela ansvaret, dock under mycken debatt och många omvälvningar. Tekniskt gjordes flera stora innovationer. Celestron-teleskopet, som användes vid de publika visningarna ersattes med ett modernt Meadeteleskop. 1999 hade vi ”first light” för det hypermoderna och fjärrstyrbara teleskopet i det andra observationshuset. Trots en ljusnande Oxiehimmel kan man med dess CCD-kamera nå ner till åtminstone 20:e magnituden. Gymnasister över hela landet har möjlighet att använda det för sina gymnasiearbeten.

Vy från drönare 2018. Foto: Bengt Rönde.

2012 hade vi ett fruktbart samarbete med skolförvaltningen i Malmö. Detta ledde till ett tillbygge av en samlingslokal, perfekt för att hålla visningar i. Denna gång var det elever från ett närliggande byggymnasium som i sin praktik skötte byggandet.

Under senare år har den direkt amatörastronomiska verksamheten minskat till fördel för den publika verksamheten. Traditionen med öppet för allmänheten alla stjärnklara måndagskvällar fortsätter sedan 1973. Skolklasser och grupper av alla slag kan boka in sig andra kvällar. De senaste tio åren har vi, med stöd från arbetsförmedlingen, successivt kunnat halvtidsanställa två astropedagoger. Dessa är avgörande för ASTB:s aktiva barn- och ungdomsverksamhet, något som uppskattas mycket, även av kommunen.

Så blev drömmen från 1960-talet till verklighet.

***

Mer att läsa om Tycho Brahe-observatoriets historia finns på anläggningens hemsida.

#38: Sällskapet lär ut konsten att bygga teleskop

Av Johan Kärnfelt

Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med amatörastronomisk verksamhet. Amatörerna har sina egna sammanslutningar och organiseras nationellt sedan flera decennier av Svensk amatörastronomisk förening. Men det hindrar inte att Sällskapet ur ett historiskt perspektiv spelat en central roll för utvecklingen av området.

Redan från starten 1919 pekades, vid sidan av fackastronomer och allmänt astronomiinstresserade, amatörer ut som en målgrupp för Sällskapet. Vid tiden fanns bara en handfull aktiva amatörer, och ambitionen var att rekrytera en kader av tämligen avancerade amatörer som skulle kunna vara vetenskapen behjälplig. Även om ambitionen var vällovlig och flera initiativ togs i denna riktning så rann den ut i sanden en bit in på 20-talet. Ett skäl till detta var att teleskoppriserna var så höga att de i praktiken stängde dörren för alla utom de mest välbeställda. Det fanns en lösning på detta problem, men den skulle nå Sverige först på 40-talet.

*Amateur telescope making* kom i sin första upplaga 1926 men har sedan dess tryckts om i en rad nya, och utökade, upplagor. Den finns fortfarande i tryck och utgörs idag av tre volymer om sammanlagt cirka 2000 sidor.

I USA och i nära anslutning till tidskriften Scientific American, hade en amatörastronomisk folkrörelse börjat ta form. Man talade om Amateur Telscope Making, eller ATM kort och gott. Grundidén var enkel: Istället för att försöka spara ihop pengar för att köpa en liten refraktor, kunde man med små medel och hemma i garaget själv slipa optiken till en reflektor, det vill säga ett spegelteleskop. Kostnaden för materialet — råglas, slip och polermedel, virke och diverse beslag — inskränkte sig till några dollar; vad som krävdes var egentligen bara tid, noggrannhet och en stor portion uthållighet. Runt denna idé växte alltså en rörelse. Den bars fram av tidskriften och inte minst av en handbok redigerad av tidskriftens redaktör Albert Ingalls. Teleskopbyggarnas bibel, Amateur telescope making, kom i sin första av många upplagor 1926.

Ett exemplar av handboken letade sig med tiden över Atlanten och fångade intresse hos några av Sällskapets medlemmar, inte minst hos gruvingenjören och chefen för myntverket Alf Grabe liksom hos optikern och AGA-ingenjören Ragnar Schöldström. Med sällskapets välsignelse började de bägge sälja in idén om att amatörer själva skulle bygga sina teleskop. Schöldström satte, inspirerad av den amerikanska förlagan, ihop en 50-sidig handbok som gick igenom hela konstruktionsprocessen i detalj; Grabe publicerade artiklar i olika tidningar om saken. De lyckades också övertyga Clas Ohlson i Insjön, som själv var astronomiintresserad och dessutom medlem i Sällskapet, om att både börja sälja Schöldströms manual och att ta in det nödvändiga råmaterialet. 1945 kunde man från postorderfirman köpa allt som behövdes för att slipa en 15 cm spegel och bygga ett teleskop runt denna för under 100 kronor, vilket var en bråkdel av vad ett fabrikstillverkat teleskop kostade vid tiden.

Annons från Clas Ohlson-katalogen 1944/45. Figuren visar slutresultatet om man byggde ett 15 cm teleskop efter Schöldströms anvisningar.

Sällskapets grundare Nils Nordenmark poserar med några hemmabyggda teleskop vid en utställning som Sällskapet organiserade i samband med dess 25-årsjubileum 1943. Teleskopet i bakgrunden var Schöldströms eget, och det i förgrunden byggt efter instruktionen i hans manual. Bilden från Yngve Öhman, ”En utställning av amatörtillverkade teleskop”, *Populär Astronomisk Tidskrift*, vol. 25 (1944) 99.

Under de följande åren byggdes på detta sätt hundratals teleskop ute i stugorna. Plötsligt fanns det en snabbt växande grupp mer eller mindre aktiva amatörastronomer i landet. Sällskapet fortsatte att hjälpa fram amatörastronomin, bland annat genom att under 60-talet driva ett tiotal amatörsektioner. Men en konsekvens av att amatörastronomin börjat nå kritisk massa, var att amatörerna successivt började organisera sig i sina egna föreningar. Med tiden skulle detta innebära att amatörastronomin knoppades av från Sällskapet, och vid början av 70-talet var bodelningen i princip genomförd.

* * *

Jag har tidigare skildrat denna historia mer i detalj. Artikeln (på engelska) finns att läsa här.

#36: Karlskrona astronomiförenings utveckling 1975-2019

Av Bernth Svensson

Karlskrona astronomiförening (KAF) började ursprungligen sin historia för 65 år sedan på våren 1954. Jag var nio år och hade bestämt mig för att ha astronomi som hobby. Det som väckte astronomiintresset var den totala solförmörkelsen den 30 juni 1954. Jag hade då ingen aning om hur enorm den tekniska utvecklingen skulle bli, eller hur den skulle påverka både föreningsliv och astronomins utveckling. Det var vänstertrafik i Sverige och TV fanns inte.

Författaren astronomiintresse väcktes redan i unga år. Foto: Bernth Svensson.

Åren som följde fram till 1973, bestod för min del mestadels av utbildning, och inom rymdforskningen var det rymdkapplöpningen som dominerade. Apollo-programmet blev höjdpunkten. Jag fick idén om att starta en astronomiförening i Karlskrona i samband med bokrean 1973. Då tog jag kontakt med Svenska astronomiska sällskapet och fick information om dess verksamhet. Föreningsbildandet fick hjälp av komet Kohoutek som oväntat dök upp i slutet av 1973 och fick stor uppmärksamhet i massmedia. Vid denna tidpunkt kände vetenskapen till 9 planeter och 31 månar i solsystemet och bara Saturnus hade ringar.

I november 1974 höll föreningen sitt första möte, då under namnet Carlskrona rymdsällskap, och beslut fattades att officiellt bildande skulle ske den 1 januari 1975. Jag valdes till ordförande och kassör, vilket jag fortfarande är. Föreningen kom igång via en studiecirkel om astronomi, och 1976 började vi utge bulletinen Andromeda, som senare blev Castor, och som skrevs ut med skrivmaskin och klistrades ihop till en ”medlemstidning”. Vad vi 1974 inte visste, var att det tidigare funnits en astronomiförening i Karlskrona som hette Icarus.

Den tekniska utvecklingen inom rymdtekniken medförde att många intressanta upptäckter gjordes. Exempel på detta är upptäckten av Uranus ringar 1977, Plutos måne Charon 1978, väldigt många månar runt Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, samt ringarna runt Jupiter och Neptunus. Upptäckterna gjordes dels via rymdsonder och dels via bättre teleskop.

Några av sällskapets medlemmar som samlats för en fotokurs. Foto: Bernth Svensson.

Parallellt med utvecklingen inom astronomi och rymdfart gjorde informationstekniken stora framsteg. Från de första informationerna om astronomi som presenterades med hjälp av diabilder och overheadbilder, samt maskinskrivna informationsblad som Andromeda och Castor är det numera IT-tekniken som tagit över. Dessutom har fototekniken övergått från analog till digital teknik. Mörkrumsarbete är ett minne blott. Numera kan fotona kollas ”på plats”. En negativ sak som teknikutvecklingen medfört är ljusföroreningarna. Att hitta mörka observationsplatser blir allt svårare. Till exempel har Chapmanskolans observatorium, vilket föreningen har tillgång till, blivit mer och mer utsatt för bland annat vägbelysning såsom motorvägen in till centrala Karlskrona. Många händelser har KAF bevakat/observerat, till exempel Merkurius- och Venuspassager samt sol och månförmörkelser.

År 1975 anslöts föreningen till Scandinavian union of amateur astronomers (SUAA), och jag deltog i unionens kongresser 1976 i Malmö, 1977 i Aalborg, samt 1978 i Stockholm. Det var under denna period, som samarbetet mellan lokalföreningarna kom igång, och SUAA:s Telemed var ett bra forum. Jag blev redaktör för Telemed under ett halvår, men många tjänsteresor gjorde att jag fick avsäga mig uppdraget. Unionen upplöstes med tiden och ersattes under 1980-talet av Svensk amatörastronomisk förening.

Under åren som gått har KAF blivit etablerats som lokalavdelning till Svenska astronomiska sällskapet. Föreningen har samarbete med bland annat Karlskrona fotoklubb och Astronomiska sällskapet Aquila i Kristianstad samt Grönhögen astronomiska förening. Efter några års verksamhet på af Chapmangymnasiet, fick KAF driftansvaret för observatoriet, som huserar en refraktor tillverkad i München 1934. Studiebesök har gjorts på bland annat Onsala Observatoriet, Tycho Brahe-observatoriet och Jävans observatorium, samt grillkvällar vid sjön Mien, som är ett cirka 120 miljoner år gammalt meteoritnedslag. Marinens planetarium har besökts flera gånger.

Föreningens observatorium på taket på af Chapmanskolan. Foto: Bernth Svensson.

2010 föreslog tre av KAF:s medlemmar att föreningen skulle arrangera en astronomikonferens på Tjurkö i Karlskrona skärgård, med observationskväll på Uttorps naturreservat på Sturkö. Detta blev så lyckat att det fortsatt ett antal år. Observationskvällen har avslutat fredagsaktiviteterna, som startat med att Astrosweden informerat om sin verksamhet och KAF om observationsteknik. Lördagsprogrammet har bestått av två föreläsningar av aktiva föreläsare med anknytning till astronomin. Träffen har döpts till 6171 Uttorp, efter en asteroid med samma namn. Dessutom har KAF medverkat i Astronomins dag och natt.

Några av föreningens medlemmar observerar Merkuriuspassagen 2016. Foto: Bernth Svensson.

Avslutningsvis kan nämnas att KAF planerar en resa till Ven i maj, och förbereder sig för firandet av sitt 45-årsjublieum 2020, bland annat genom att arrangera stjärnträffen 6171 Uttorp.

#29: MARS – ungdomarna som blåste liv i amatörastronomin

Av Peter Linde

Året är 1966 och jag står i begrepp att möta aliens, närmare bestämt marsianer. Jag går i åttan och tycker sedan flera år att rymden och stjärnorna är bland det mest spännande som finns. Fast precis som det fortfarande verkar vara för många rymdentusiaster är jag ganska ensam om mitt intresse, en solitär och lite av en nörd, omgiven av kompisar med helt andra intressen.

På den tiden fanns det – som nu – både bra och dåliga lärare i skolan. Jag hade turen att ha en mycket trevlig och duktig fysiklärare. Han kunde däremot nästan ingenting om astronomi – och han erkände det. Jag fick till exempel tillfälle att inför hela klassen berätta att en nova inte var en ny stjärna, utan istället närmast motsatsen – en stjärna på väg att dö. Detta gjorde mig troligen identifierbar som nörd för klassen – för resten av livet. När vi hade en återträff 50 år senare var det förstås stjärnor man i första hand associerade mig med.

Nu för tiden finns det en hel vetenskap om begreppet ”nudging”, det vill säga att en liten knuff i rätt riktning kan få stora konsekvenser. Så blev det för mig. Fysikläraren hade hört talas om att det arrangerades en astronomiutställning på Malmö stadsbibliotek – borde jag inte ta mig dit och ta en titt? Med viss tvekan gjorde jag det – och stötte för första gången på marsianer. Det visade sig vara Malmö Astronomi & RymdfartsSällskap, MARS, som organiserat utställningen. Denna min första kontakt med ”aliens” skulle bli en viktig händelse i mitt liv – det fanns andra nördar!

MARS-ungdomar på besök i Runde Torn i Köpenhamn. Närmast kameran från vänster: Ulf R. Johansson, Peter Linde, Dainis Dravins, Leif Sahlin, Hans Hilderfors och Bengt Rönde. Foto:Leif Petersson.

MARS hade startats 1962 som en skolförening av en kärna ungdomar med Ulf R. Johansson i spetsen. Under deras dynamiska ledarskap växte den snabbt och genererade en rad spännande aktiviteter. Själv fastnade jag på en gång – det var ju ett mecka av duktiga likasinnade! Sammanträdena var välorganiserade, det var ordning och reda – det såg Ulf R., Carsten Nilsson och flera andra aktiva till. Här fanns det både åsikter och kunskaper. Det var diskussioner och tävlingar – men det seriösa var alltid i centrum. Vi fick låna 16 mm film från amerikanska ambassaden och se de senaste rymdfilmerna – spännande! Stora namn från Lunds universitet kom på besök som föredragshållare, icke minst professorerna Gösta Ehrenswärd och Sten von Friesen. Det gjordes minnesvärda utflykter både till danske amatörastronomens Erik Poulsens privatobservatorium och till Råö, det vill säga till Onsala rymdobservatorium som det numera heter.

Mest imponerande av allt för en nybliven medlem var kanske den oförskräckthet med vilken man försökte påverka även storpolitiken! Det skickades välformulerade och välgrundade promemorior till de amerikanska och sovjetiska ambassaderna – vore det inte bättre för mänskligheten om de båda stormakterna samarbetade istället för att hålla på med en dyrbar politisk rymdkapplöpning? USA gav ett vänligt svar – från Sovjetunionen hördes ingenting. Kanske inte så märkvärdigt ändå, MARS roll i storpolitiken var trots allt ganska begränsad …

Två nummer av sällskapets språkrör MARS-bulletinen. Foto: Gustav Holmberg.

För min egen (och flera andra) utgjorde MARS porten in till vetenskapens och astronomins värld. Under några aktiva gymnasieår fick jag chansen att leva ut mitt intresse både med observationer på himlen och med administrativa insatser. Föreningen spelade faktiskt en liten men global roll då vi fick förtroendet att arrangera den internationella amatörastronomiska unionens (IUAA) andra världskongress i Malmö 1972 (se #9). Ett mer bestående projekt blev bygget av Tycho Brahe-observatoriet. Under ledning av dåvarande ordföranden för Tycho Brahe-sällskapet, Per-Åke Björklund, fick de två astronomiska sällskapen Malmö kommun att 1973 satsa på att bygga ett amatörobservatorium. Det blev en succé med mycket hög aktivitet från MARS-ungdomarna under 70- 80- och 90-talen. Fortfarande 2019 är observatoriet mycket aktivt, numera mest i populariseringssträvandena för skolor och allmänhet.

MARS då? Många av oss då aktiva försvann förstås till andra verksamheter. Andra tog över. Men strax efter sekelskiftet lades föreningen dessvärre ner. Men bara tillfälligt skulle det visa sig! I december 2018 bestämde sig en grupp ungdomar i samarbete med Tycho Brahe-sällskapet och Astronomisk Ungdom för att återstarta föreningen. Det blir spännande att se vad detta kan leda till.

* * *

Våren 2018 gjorde författaren en intervju med några av dem som var med och grundade MARS. Inspelningen kan avnjutas nedan.

Del 1.

Del 2.

#20: Värmland Star Party

[I dag den 8 mars startar den tjugonionde upplagan av Värmland Star Party. Vi uppmärksammar detta med ett inlägg från några av arrangörerna av årets träff. Samtidigt vill vi passa på att önska dem och alla tillresande klara skyar. /Red.]

Av Christer Jansson och Mats Yderstig

Tankarna går till flydda tider. Året var 1990. Några amatörastronomer sitter framför brasan i Mats Yderstigs stuga i Lysvik. Diskussionerna löper längs slingrande vägar. Ett antal stjärnträffar och konferenser har besökts, och ur dessa erfarenheter väcks tanken på en egen träff här i Värmland. Drivande i samtalet är naturligtvis den legendariske Jan Sandström. Utan denna dynamiska kraft skulle det aldrig ha blivit något Värmland Star Party. Till pionjärgruppen hörde, förutom Yderstig och Sandström, också Conny Petersson, Calle Westlund och Christer Jansson.

Så genomfördes då den första träffen. Mats stuga var träffens centrum vid denna tid. Så småningom förflyttades dock tyngdpunkten till Berga Gård där både boende och föredragsmöjligheter gjorde det hela till en konferensanläggning.

Finns det något tydligt definierat framgångsrecept? Nej inget medvetet planerat. Möjligen att vi velat ha en tämligen informell träff med rätt mycket ”luft” i planeringen och en inriktning framför allt för de som gillar att observera natthimlen. Vi har utgått från att den främsta drivkraften för deltagarna är möjligheten att träffa andra amatörer. Vi är också lite ensamma om att ha en träff på våren. De första åren var det en höstträff, men vi flyttade den ganska snabbt till tidig vår och på detta sätt undvek vi kollisioner med Mariestads- och Sagittariusträffen.

Deltagarnas geografiska spridning har varit och är fortfarande imponerande. Från Skåne till övre Norrland, och även våra nordiska grannländer har bidragit till mångfalden. Antalet deltagare har stigit från ett 20-tal i början till som mest ett 80-tal.

Den uppskattade VSP-lunchen på Berga gård. En av författarna, Christer Jansson, sitter i röd tröja vi bordet närmast kameran. Foto: Mats Yderstig.

Man kan inte skriva om VSP utan att nämna tipspromenaderna. Många är de deltagare som i kyla och ishalka brytt sina små grå över mer eller mindre kluriga frågor. Med tiden har svårighetsgraden skruvats upp, för att numera närma sig en tentamen i kosmologi. Otaliga är också de föreläsare som gästats oss genom åren. Många av dessa har kommit från vetenskapens absoluta frontlinjer, ingen nämnd ingen glömd.

Teleskopdiskussioner under första träffen år 1990. Från vänster och närmast kameran syns Conny Jonsson, Christer Jansson och Curt Olsson. Foto: Mats Yderstig.

Nästa år blir den 30:e träffen i ordningen och då kommer det att bli lite mer pådrag än vanligt, det lovar vi.

Avslutningsvis ett VSP så som bloggredaktören vill minnas det — i vinterskrud och med några teleskop redan monterade för kvällens observationer. Foto: Johan Kärnfelt.

#10: Sandvretens observatorium

Av Dan Kiselman

Efter ett upprop i pressen bildades föreningen Uppsala Amatörastronomer i februari 1980. Medlemmarna var i huvudsak pojkar i alla åldrar: alltifrån skolåldern till nära på pensionärer (i skolpojkarnas ögon). Många var utrustade med smärre teleskop men hyste längtan efter mer. Ett riktigt observatorium vill man ju ha. Med ett stort teleskop. Helst långt utanför staden på en riktigt bra observationsplats.

Med sådana ambitioner kunde projektet verka omöjligt. Men ändå satte vi igång. Den snörika vintern 1981/82 letades platser utanför Uppsala. Kräsna var vi. Observatoriet krävde bra sikt mot söder och helst inte stadsljus i den riktningen, körväg så att det skulle gå att transportera en kupol, helst en elstolpe i närheten och så skulle det gå att få lov att bygga. Märkvärdigt nog fanns det en sådan plats. Sandvreten ett bra stycke utanför Uppsala.

Av vad för material skulle observatoriet byggas? En av oss hade erfarenhet av amatörobservatoriebyggen och hade gjort sådana i glasfiber och i trä. Alltså dags att pröva plåt. Logiken kan diskuteras, men så blev det. Hur gör man en kupol i plåt? Mariestadsmodellen, lanserad av Rune Fogelquists Bifrost-observatorium har formen av två cylindrar som skär varandra vinkelrätt. Plåtarna behöver alltså bara böjas i en riktning.

Författaren försöker såga metall. Foto: Dan Kiselman

Astronomiska observatoriet upplät generöst nog ett skjul vid sin verkstad för bygget. Sommaren 1982 var lång och varm. För mig ägnades den helt åt kapning medelst vinkelslip och elsvetsning. Gnistorna flög. Svetselektroderna gick upp i rök. (I mitt fall utan att något fogades samman.) En kväll fick den gamla svetsen propparna att gå varför en senarbetande forskare måste avbryta sitt arbete. (Förlåt, Bengt! Vi kunde iallafall ställa upp en bil med strålkastare så att du kunde avsluta och packa ihop på ett kontrollerat sätt.)

Fackverket till observatoriet svetsas ihop. Från vänster: Lars Hermansson, Roine Lönnholm, Bo Svensson. Foto: Dan Kiselman.

Själva teleskopkonstruktionen gjordes också av plåt av bara farten. Alt-az-montering var modernt och utrymmessparande. Huvudspegeln skickades efter från USA. Just när den beställts kom jättedevalveringen 1982 vilket innebar en ekonomisk smäll. Det var rätt mycket pengar som vi slantade in i bygget.

Kupolen lyfts på plats. Foto: Dan Kiselman.

Den 29 oktober 1983 gjordes det stora lyftet när kupolen transporterades ut och sattes på plats. En värmestuga tillkom. Så långt var jag med. Någon kort titt i teleskopet blev det också. Observatorieprojektet började gå långsammare och ryckigare. Men det dog inte och sköt så småningom fart igen. Nya entusiaster tog vid när de gamla försvann. En har dock varit med under hela historien och det är Lasse Hermansson som med lugn intensitet sett till att lågan hållits brinnande.

Galaxen NGC 4565 fotograferad från Sandvreten med teleskopet T41. Foto: Sandvretens Observatorium

En nutida besökare upptäcker att vårt teleskop (T45) med åren fått sällskap. Fler teleskop har tillkommit och amatörer från andra orter har fått montera sin utrustning på den lilla kullen. Numera kan många observationer göras på distans. Från Sandvreten kommer observationsresultat och bilder som skulle varit helt otroliga 1982.