#38: Sällskapet lär ut konsten att bygga teleskop

Av Johan Kärnfelt

Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med amatörastronomisk verksamhet. Amatörerna har sina egna sammanslutningar och organiseras nationellt sedan flera decennier av Svensk amatörastronomisk förening. Men det hindrar inte att Sällskapet ur ett historiskt perspektiv spelat en central roll för utvecklingen av området.

Redan från starten 1919 pekades, vid sidan av fackastronomer och allmänt astronomiinstresserade, amatörer ut som en målgrupp för Sällskapet. Vid tiden fanns bara en handfull aktiva amatörer, och ambitionen var att rekrytera en kader av tämligen avancerade amatörer som skulle kunna vara vetenskapen behjälplig. Även om ambitionen var vällovlig och flera initiativ togs i denna riktning så rann den ut i sanden en bit in på 20-talet. Ett skäl till detta var att teleskoppriserna var så höga att de i praktiken stängde dörren för alla utom de mest välbeställda. Det fanns en lösning på detta problem, men den skulle nå Sverige först på 40-talet.

Amateur telescope making kom i sin första upplaga 1926 men har sedan dess tryckts om i en rad nya, och utökade, upplagor. Den finns fortfarande i tryck och utgörs idag av tre volymer om sammanlagt cirka 2000 sidor.

I USA och i nära anslutning till tidskriften Scientific American, hade en amatörastronomisk folkrörelse börjat ta form. Man talade om Amateur Telscope Making, eller ATM kort och gott. Grundidén var enkel: Istället för att försöka spara ihop pengar för att köpa en liten refraktor, kunde man med små medel och hemma i garaget själv slipa optiken till en reflektor, det vill säga ett spegelteleskop. Kostnaden för materialet — råglas, slip och polermedel, virke och diverse beslag — inskränkte sig till några dollar; vad som krävdes var egentligen bara tid, noggrannhet och en stor portion uthållighet. Runt denna idé växte alltså en rörelse. Den bars fram av tidskriften och inte minst av en handbok redigerad av tidskriftens redaktör Albert Ingalls. Teleskopbyggarnas bibel, Amateur telescope making, kom i sin första av många upplagor 1926.

Ett exemplar av handboken letade sig med tiden över Atlanten och fångade intresse hos några av Sällskapets medlemmar, inte minst hos gruvingenjören och chefen för myntverket Alf Grabe liksom hos optikern och AGA-ingenjören Ragnar Schöldström. Med sällskapets välsignelse började de bägge sälja in idén om att amatörer själva skulle bygga sina teleskop. Schöldström satte, inspirerad av den amerikanska förlagan, ihop en 50-sidig handbok som gick igenom hela konstruktionsprocessen i detalj; Grabe publicerade artiklar i olika tidningar om saken. De lyckades också övertyga Clas Ohlson i Insjön, som själv var astronomiintresserad och dessutom medlem i Sällskapet, om att både börja sälja Schöldströms manual och att ta in det nödvändiga råmaterialet. 1945 kunde man från postorderfirman köpa allt som behövdes för att slipa en 15 cm spegel och bygga ett teleskop runt denna för under 100 kronor, vilket var en bråkdel av vad ett fabrikstillverkat teleskop kostade vid tiden.

Annons från Clas Ohlson-katalogen 1944/45. Figuren visar slutresultatet om man byggde ett 15 cm teleskop efter Schöldströms anvisningar.
Sällskapets grundare Nils Nordenmark poserar med några hemmabyggda teleskop vid en utställning som Sällskapet organiserade i samband med dess 25-årsjubileum 1943. Teleskopet i bakgrunden var Schöldströms eget, och det i förgrunden byggt efter instruktionen i hans manual. Bilden från Yngve Öhman, “En utställning av amatörtillverkade teleskop”, Populär Astronomisk Tidskrift, vol. 25 (1944) 99.

Under de följande åren byggdes på detta sätt hundratals teleskop ute i stugorna. Plötsligt fanns det en snabbt växande grupp mer eller mindre aktiva amatörastronomer i landet. Sällskapet fortsatte att hjälpa fram amatörastronomin, bland annat genom att under 60-talet driva ett tiotal amatörsektioner. Men en konsekvens av att amatörastronomin börjat nå kritisk massa, var att amatörerna successivt började organisera sig i sina egna föreningar. Med tiden skulle detta innebära att amatörastronomin knoppades av från Sällskapet, och vid början av 70-talet var bodelningen i princip genomförd.

* * *

Jag har tidigare skildrat denna historia mer i detalj. Artikeln (på engelska) finns att läsa här.

#36: Karlskrona astronomiförenings utveckling 1975-2019

Av Bernth Svensson

Karlskrona astronomiförening (KAF) började ursprungligen sin historia för 65 år sedan på våren 1954. Jag var nio år och hade bestämt mig för att ha astronomi som hobby. Det som väckte astronomiintresset var den totala solförmörkelsen den 30 juni 1954. Jag hade då ingen aning om hur enorm den tekniska utvecklingen skulle bli, eller hur den skulle påverka både föreningsliv och astronomins utveckling. Det var vänstertrafik i Sverige och TV fanns inte.

Författaren astronomiintresse väcktes redan i unga år. Foto: Bernth Svensson.

Åren som följde fram till 1973, bestod för min del mestadels av utbildning, och inom rymdforskningen var det rymdkapplöpningen som dominerade. Apollo-programmet blev höjdpunkten. Jag fick idén om att starta en astronomiförening i Karlskrona i samband med bokrean 1973. Då tog jag kontakt med Svenska astronomiska sällskapet och fick information om dess verksamhet. Föreningsbildandet fick hjälp av komet Kohoutek som oväntat dök upp i slutet av 1973 och fick stor uppmärksamhet i massmedia. Vid denna tidpunkt kände vetenskapen till 9 planeter och 31 månar i solsystemet och bara Saturnus hade ringar.

I november 1974 höll föreningen sitt första möte, då under namnet Carlskrona rymdsällskap, och beslut fattades att officiellt bildande skulle ske den 1 januari 1975. Jag valdes till ordförande och kassör, vilket jag fortfarande är. Föreningen kom igång via en studiecirkel om astronomi, och 1976 började vi utge bulletinen Andromeda, som senare blev Castor, och som skrevs ut med skrivmaskin och klistrades ihop till en ”medlemstidning”. Vad vi 1974 inte visste, var att det tidigare funnits en astronomiförening i Karlskrona som hette Icarus.

Den tekniska utvecklingen inom rymdtekniken medförde att många intressanta upptäckter gjordes. Exempel på detta är upptäckten av Uranus ringar 1977, Plutos måne Charon 1978, väldigt många månar runt Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, samt ringarna runt Jupiter och Neptunus. Upptäckterna gjordes dels via rymdsonder och dels via bättre teleskop.

Några av sällskapets medlemmar som samlats för en fotokurs. Foto: Bernth Svensson.

Parallellt med utvecklingen inom astronomi och rymdfart gjorde informationstekniken stora framsteg. Från de första informationerna om astronomi som presenterades med hjälp av diabilder och overheadbilder, samt maskinskrivna informationsblad som Andromeda och Castor är det numera IT-tekniken som tagit över. Dessutom har fototekniken övergått från analog till digital teknik. Mörkrumsarbete är ett minne blott. Numera kan fotona kollas ”på plats”. En negativ sak som teknikutvecklingen medfört är ljusföroreningarna. Att hitta mörka observationsplatser blir allt svårare. Till exempel har Chapmanskolans observatorium, vilket föreningen har tillgång till, blivit mer och mer utsatt för bland annat vägbelysning såsom motorvägen in till centrala Karlskrona. Många händelser har KAF bevakat/observerat, till exempel Merkurius- och Venuspassager samt sol och månförmörkelser.

År 1975 anslöts föreningen till Scandinavian union of amateur astronomers (SUAA), och jag deltog i unionens kongresser 1976 i Malmö, 1977 i Aalborg, samt 1978 i Stockholm. Det var under denna period, som samarbetet mellan lokalföreningarna kom igång, och SUAA:s Telemed var ett bra forum. Jag blev redaktör för Telemed under ett halvår, men många tjänsteresor gjorde att jag fick avsäga mig uppdraget. Unionen upplöstes med tiden och ersattes under 1980-talet av Svensk amatörastronomisk förening.

Under åren som gått har KAF blivit etablerats som lokalavdelning till Svenska astronomiska sällskapet. Föreningen har samarbete med bland annat Karlskrona fotoklubb och Astronomiska sällskapet Aquila i Kristianstad samt Grönhögen astronomiska förening. Efter några års verksamhet på af Chapmangymnasiet, fick KAF driftansvaret för observatoriet, som huserar en refraktor tillverkad i München 1934. Studiebesök har gjorts på bland annat Onsala Observatoriet, Tycho Brahe-observatoriet och Jävans observatorium, samt grillkvällar vid sjön Mien, som är ett cirka 120 miljoner år gammalt meteoritnedslag. Marinens planetarium har besökts flera gånger.

Föreningens observatorium på taket på af Chapmanskolan. Foto: Bernth Svensson.

2010 föreslog tre av KAF:s medlemmar att föreningen skulle arrangera en astronomikonferens på Tjurkö i Karlskrona skärgård, med observationskväll på Uttorps naturreservat på Sturkö. Detta blev så lyckat att det fortsatt ett antal år. Observationskvällen har avslutat fredagsaktiviteterna, som startat med att Astrosweden informerat om sin verksamhet och KAF om observationsteknik. Lördagsprogrammet har bestått av två föreläsningar av aktiva föreläsare med anknytning till astronomin. Träffen har döpts till 6171 Uttorp, efter en asteroid med samma namn.  Dessutom har KAF medverkat i Astronomins dag och natt.

Några av föreningens medlemmar observerar Merkuriuspassagen 2016. Foto: Bernth Svensson.

Avslutningsvis kan nämnas att KAF planerar en resa till Ven i maj, och förbereder sig för firandet av sitt 45-årsjublieum 2020, bland annat genom att arrangera stjärnträffen 6171 Uttorp.

#29: MARS – ungdomarna som blåste liv i amatörastronomin

Av Peter Linde

Året är 1966 och jag står i begrepp att möta aliens, närmare bestämt marsianer. Jag går i åttan och tycker sedan flera år att rymden och stjärnorna är bland det mest spännande som finns. Fast precis som det fortfarande verkar vara för många rymdentusiaster är jag ganska ensam om mitt intresse, en solitär och lite av en nörd, omgiven av kompisar med helt andra intressen. 

MARS-möte. Foto: Leif Petersson.

På den tiden fanns det – som nu – både bra och dåliga lärare i skolan. Jag hade turen att ha en mycket trevlig och duktig fysiklärare. Han kunde däremot nästan ingenting om astronomi – och han erkände det. Jag fick till exempel tillfälle att inför hela klassen berätta att en nova inte var en ny stjärna, utan istället närmast motsatsen – en stjärna på väg att dö.  Detta gjorde mig troligen identifierbar som nörd för klassen – för resten av livet. När vi hade en återträff 50 år senare var det förstås stjärnor man i första hand associerade mig med.

Nu för tiden finns det en hel vetenskap om begreppet ”nudging”, det vill säga att en liten knuff i rätt riktning kan få stora konsekvenser. Så blev det för mig. Fysikläraren hade hört talas om att det arrangerades en astronomiutställning på Malmö stadsbibliotek – borde jag inte ta mig dit och ta en titt? Med viss tvekan gjorde jag det – och stötte för första gången på marsianer. Det visade sig vara Malmö Astronomi & RymdfartsSällskap, MARS, som organiserat utställningen. Denna min första kontakt med ”aliens” skulle bli en viktig händelse i mitt liv – det fanns andra nördar!

MARS-ungdomar på besök i Runde Torn i Köpenhamn. Närmast kameran från vänster: Ulf R. Johansson, Peter Linde, Dainis Dravins, Leif Sahlin, Hans Hilderfors och Bengt Rönde. Foto:Leif Petersson.

MARS hade startats 1962 som en skolförening av en kärna ungdomar med Ulf R. Johansson i spetsen. Under deras dynamiska ledarskap växte den snabbt och genererade en rad spännande aktiviteter. Själv fastnade jag på en gång – det var ju ett mecka av duktiga likasinnade! Sammanträdena var välorganiserade, det var ordning och reda – det såg Ulf R., Carsten Nilsson och flera andra aktiva till. Här fanns det både åsikter och kunskaper. Det var diskussioner och tävlingar – men det seriösa var alltid i centrum. Vi fick låna 16 mm film från amerikanska ambassaden och se de senaste rymdfilmerna – spännande! Stora namn från Lunds universitet kom på besök som föredragshållare, icke minst professorerna Gösta Ehrenswärd och Sten von Friesen.  Det gjordes minnesvärda utflykter både till danske amatörastronomens Erik Poulsens privatobservatorium och till Råö, det vill säga till Onsala rymdobservatorium som det numera heter.

Mest imponerande av allt för en nybliven medlem var kanske den oförskräckthet med vilken man försökte påverka även storpolitiken! Det skickades välformulerade och välgrundade promemorior till de amerikanska och sovjetiska ambassaderna – vore det inte bättre för mänskligheten om de båda stormakterna samarbetade istället för att hålla på med en dyrbar politisk rymdkapplöpning? USA gav ett vänligt svar – från Sovjetunionen hördes ingenting.  Kanske inte så märkvärdigt ändå, MARS roll i storpolitiken var trots allt ganska begränsad …

Två nummer av sällskapets språkrör MARS-bulletinen. Foto: Gustav Holmberg.

För min egen (och flera andra) utgjorde MARS porten in till vetenskapens och astronomins värld. Under några aktiva gymnasieår fick jag chansen att leva ut mitt intresse både med observationer på himlen och med administrativa insatser. Föreningen spelade faktiskt en liten men global roll då vi fick förtroendet att arrangera den internationella amatörastronomiska unionens (IUAA) andra världskongress i Malmö 1972 (se #9). Ett mer bestående projekt blev bygget av Tycho Brahe-observatoriet.  Under ledning av dåvarande ordföranden för Tycho Brahe-sällskapet, Per-Åke Björklund, fick de två astronomiska sällskapen Malmö kommun att 1973 satsa på att bygga ett amatörobservatorium. Det blev en succé med mycket hög aktivitet från MARS-ungdomarna under 70- 80- och 90-talen. Fortfarande 2019 är observatoriet mycket aktivt, numera mest i populariseringssträvandena för skolor och allmänhet.

MARS då? Många av oss då aktiva försvann förstås till andra verksamheter. Andra tog över. Men strax efter sekelskiftet lades föreningen dessvärre ner.  Men bara tillfälligt skulle det visa sig! I december 2018 bestämde sig en grupp ungdomar i samarbete med Tycho Brahe-sällskapet och Astronomisk Ungdom för att återstarta föreningen. Det blir spännande att se vad detta kan leda till.

* * *

Våren 2018 gjorde författaren en intervju med några av dem som var med och grundade MARS. Inspelningen kan avnjutas nedan.

Del 1.
Del 2.

#20: Värmland Star Party

[I dag den 8 mars startar den tjugonionde upplagan av Värmland Star Party. Vi uppmärksammar detta med ett inlägg från några av arrangörerna av årets träff. Samtidigt vill vi passa på att önska dem och alla tillresande klara skyar. /Red.]

Av Christer Jansson och Mats Yderstig  

Tankarna går till flydda tider. Året var 1990. Några amatörastronomer sitter framför brasan i Mats Yderstigs stuga i Lysvik. Diskussionerna löper längs slingrande vägar. Ett antal stjärnträffar och konferenser har besökts, och ur dessa erfarenheter väcks tanken på en egen träff här i Värmland. Drivande i samtalet är naturligtvis den legendariske Jan Sandström. Utan denna dynamiska kraft skulle det aldrig ha blivit något Värmland Star Party. Till pionjärgruppen hörde, förutom Yderstig och Sandström, också Conny Petersson, Calle Westlund och Christer Jansson.

Jan Sandström. Foto: Mats Yderstig.

Så genomfördes då den första träffen. Mats stuga var träffens centrum vid denna tid. Så småningom förflyttades dock tyngdpunkten till Berga Gård där både boende och föredragsmöjligheter gjorde det hela till en konferensanläggning.

Finns det något tydligt definierat framgångsrecept? Nej inget medvetet planerat. Möjligen att vi velat ha en tämligen informell träff med rätt mycket ”luft” i planeringen och en inriktning framför allt för de som gillar att observera natthimlen. Vi har utgått från att den främsta drivkraften för deltagarna är möjligheten att träffa andra amatörer. Vi är också lite ensamma om att ha en träff på våren. De första åren var det en höstträff, men vi flyttade den ganska snabbt till tidig vår och på detta sätt undvek vi kollisioner med Mariestads- och Sagittariusträffen.

Deltagarnas geografiska spridning har varit och är fortfarande imponerande. Från Skåne till övre Norrland, och även våra nordiska grannländer har bidragit till mångfalden. Antalet deltagare har stigit från ett 20-tal i början till som mest ett 80-tal.

Den uppskattade VSP-lunchen på Berga gård. En av författarna, Christer Jansson, sitter i röd tröja vi bordet närmast kameran. Foto: Mats Yderstig.

Man kan inte skriva om VSP utan att nämna tipspromenaderna. Många är de deltagare som i kyla och ishalka brytt sina små grå över mer eller mindre kluriga frågor. Med tiden har svårighetsgraden skruvats upp, för att numera närma sig en tentamen i kosmologi. Otaliga är också de föreläsare som gästats oss genom åren. Många av dessa har kommit från vetenskapens absoluta frontlinjer, ingen nämnd ingen glömd.

Teleskopdiskussioner under första träffen år 1990. Från vänster och närmast kameran syns Conny Jonsson, Christer Jansson och Curt Olsson. Foto: Mats Yderstig.

Nästa år blir den 30:e träffen i ordningen och då kommer det att bli lite mer pådrag än vanligt, det lovar vi.

Avslutningsvis ett VSP så som bloggredaktören vill minnas det — i vinterskrud och med några teleskop redan monterade för kvällens observationer. Foto: Johan Kärnfelt.

#10: Sandvretens observatorium

Av Dan Kiselman

Efter ett upprop i pressen bildades föreningen Uppsala Amatörastronomer i februari 1980. Medlemmarna var i huvudsak pojkar i alla åldrar: alltifrån skolåldern till nära på pensionärer (i skolpojkarnas ögon). Många var utrustade med smärre teleskop men hyste längtan efter mer. Ett riktigt observatorium vill man ju ha. Med ett stort teleskop. Helst långt utanför staden på en riktigt bra observationsplats.

Med sådana ambitioner kunde projektet verka omöjligt. Men ändå satte vi igång. Den snörika vintern 1981/82 letades platser utanför Uppsala. Kräsna var vi. Observatoriet krävde bra sikt mot söder och helst inte stadsljus i den riktningen, körväg så att det skulle gå att transportera en kupol, helst en elstolpe i närheten och så skulle det gå att få lov att bygga. Märkvärdigt nog fanns det en sådan plats. Sandvreten ett bra stycke utanför Uppsala.

Av vad för material skulle observatoriet byggas? En av oss hade erfarenhet av amatörobservatoriebyggen och hade gjort sådana i glasfiber och i trä. Alltså dags att pröva plåt. Logiken kan diskuteras, men så blev det. Hur gör man en kupol i plåt? Mariestadsmodellen, lanserad av Rune Fogelquists Bifrost-observatorium har formen av två cylindrar som skär varandra vinkelrätt. Plåtarna behöver alltså bara böjas i en riktning.

Författaren försöker såga metall. Foto: Dan Kiselman

Astronomiska observatoriet upplät generöst nog ett skjul vid sin verkstad för bygget. Sommaren 1982 var lång och varm. För mig ägnades den helt åt kapning medelst vinkelslip och elsvetsning. Gnistorna flög. Svetselektroderna gick upp i rök. (I mitt fall utan att något fogades samman.) En kväll fick den gamla svetsen propparna att gå varför en senarbetande forskare måste avbryta sitt arbete. (Förlåt, Bengt! Vi kunde iallafall ställa upp en bil med strålkastare så att du kunde avsluta och packa ihop på ett kontrollerat sätt.)

Fackverket till observatoriet svetsas ihop. Från vänster: Lars Hermansson, Roine Lönnholm, Bo Svensson. Foto: Dan Kiselman.

Själva teleskopkonstruktionen gjordes också av plåt av bara farten. Alt-az-montering var modernt och utrymmessparande. Huvudspegeln skickades efter från USA. Just när den beställts kom jättedevalveringen 1982 vilket innebar en ekonomisk smäll. Det var rätt mycket pengar som vi slantade in i bygget.

Kupolen lyfts på plats. Foto: Dan Kiselman.

Den 29 oktober 1983 gjordes det stora lyftet när kupolen transporterades ut och sattes på plats. En värmestuga tillkom. Så långt var jag med. Någon kort titt i teleskopet blev det också. Observatorieprojektet började gå långsammare och ryckigare. Men det dog inte och sköt så småningom fart igen. Nya entusiaster tog vid när de gamla försvann. En har dock varit med under hela historien och det är Lasse Hermansson som med lugn intensitet sett till att lågan hållits brinnande.

Galaxen NGC 4565 fotograferad från Sandvreten med teleskopet T41. Foto: Sandvretens Observatorium

En nutida besökare upptäcker att vårt teleskop (T45) med åren fått sällskap. Fler teleskop har tillkommit och amatörer från andra orter har fått montera sin utrustning på den lilla kullen. Numera kan många observationer göras på distans. Från Sandvreten kommer observationsresultat och bilder som skulle varit helt otroliga 1982.

Exoplanetpassage observerad fotometriskt 2013 med två teleskop från Sandvreten. Stjärnans ljusstyrka minskar en aning när planeten passerar framför den från jorden sett. En sådan observation var bokstavligen otänkbar när observatorieprojektet startade.

#9: International Union of Amateur Astronomers

Av Ulf R. Johansson

Egentligen var idén helt vansinnig: De flesta av oss var unga, inga akademiska meriter hade vi ännu, vi hade inga förmögenheter att ösa ur, en del av de verkligt unga, uppbar fortfarande barnbidrag, och cyberrymden fanns inte ens i begreppsvärlden. När vi kommunicerade med varandra över världen var det via brev med frimärke. Kanske flygpost. Gudskelov fanns Postverket men inte Postnord.

Författaren när det begav sig. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Vi skriver mitten av 1960-talet. International Union of Amateur Astronomers (IUAA) såg efter ett upprop i Sky & Telescope 1966 av Patrick Moore och undertecknad dagens ljus. Trots att IUAA fungerade ett antal år, ända in på 1980-talet, blev den med tanke på förutsättningarna där och då, en märklig parentes i amatörastronomins historia.

Starten? För min egen del började det med att vi grundade gymnasieföreningen Malmö Astronomi- och Rymdfartssällskap, mera känt som MARS, som hade sitt högkvarter på en gymnasieskola i centrala Malmö. Vi kalkerade verksamheten efter det äldre Tycho Brahe-sällskapets mall med bland annat månadsmöten, och till oss kom astronomiintresserade från de andra gymnasierna i staden. På Latinskolan gick till exempel Bertil Pettersson, som snabbt blev en stöttepelare och en av dem som MARS kan sägas ha fostrat som yrkesforskare inom astronomin (= Uppsala). Det finns flera.

IUAA:s historia är enkel att förklara. Patrick hade spelat in sitt tv-program Sky at Night på dagen i klassiska BBC-högkvarteret i London och jag satt med bakom kulisserna och följde jobbet. Vi kläckte idén om en amatörunion på tåget mellan London och det mooreska hemmet i Sussex. Brevet till Sky & Telescope författades, och det publicerades senare. Sen rullade processen på.

Peter Linde öppnar förhandlingarna vid International Union of Amateur Astronomers kongress i Malmö 1972. Sittande från vänster är vice-president Oto Oburka, Tjeckoslovakien, president Luigi Baldinelli, Italien, och vice-president Mike Flinsch, USA. Foto: Lars-Bertil Sjöström.

Responsen var överraskande stor. Till italienska Bologna förlades första kongressen 1969, Malmö följde 1972. Malmö stad stöttade oss, festmiddagen garanterades, och runt Stortorget smattrade samtliga deltagande länders flaggor. Vi sponsrades även av en och annan kändisbankdirektör, som Hans Cavalli-Björkman.

IUAA var ett nobelt misslyckande. Vi var för tidigt ute. För oss yngre i Malmö var det en kul (men arbetsam) grej, och vi struntade ganska högaktningsfullt i att responsen från en tung aktör som Svenska astronomiska sällskapet kunde upplevas som kall och likgiltig. Gubbarna i Tycho Brahe-sällskapet var mest förvånade. Och det var förstås 60 mil till Stockholm, men betydligt närmare till de goda vännerna i Danmark och övriga Europa.

Patrick Moore i talarstolen. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

I sina memoarer anklagar Patrick italienarna i IUAA-ledningen för att ha kört projektet i sank. Så långt vill jag inte gå, men vi gjorde flera misstag. IUAA skulle absolut inte ha börjat syssla med diverse ”kommissioner” — jag tror att variabelorganisationen AAVSO direkt reagerade negativt över konkurrens från IUAA:s sida och det kan jag faktiskt förstå. Vi skulle också ge ut publikationer (Proceedings, Newletters) på olika språk, och vi byråkratiserade tillvaron onödigt mycket. IUAA blev som jag sagt någon gång ”världens dyraste sociala klubb” med tanke på alla resor som folk gjorde och som de själva fick betala. Folk dök upp från USA, Kanada, Irland, Danmark, England, Polen, Tjeckoslovakien, Spanien, Brasilien, Japan, alla kända väderstreck.

Kongressen i Malmö 1972 var välbesökt och med tanke på inspelningsutrustningen på första bänk väldokumenterad. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Den enda kommission som gått till hävderna och som de då närvarande fortfarande pratar om var ”whisky-kommissionen”, som avslutade IUAA-kongressen hemma hos mig 1972. Patrick Moore undrade om jag hade en whiskysort kallad Tar of the Mountain. Det hade jag inte. ”Tjäran från berget” var en fiktiv whisky uppfunnen av Compton MacKenzie, som låg bakom boken/filmen Massor av whisky.

Det fanns också idéer i svang om att IUAA skulle försöka få stöd från FN-organet UNESCO:s sida, men jag har glömt hur det gick med de propåerna. Idén att förlägga IUAA:s högkvarter till Västberlin var 1972 naiv!

Teleskopen som visades vid kongressen ådrog sig förstås stort intresse. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Det man inte kan ta ifrån IUAA är att likasinnade träffades i Malmö, och från de vänkretsarna kunde så småningom skapas både nordiska och inhemska sammanslutningar av vilka några lever och verkar i dag. Undrar till exempel om inte Svensk amatörastronomisk förenings yttersta DNA är från Malmökongressen 1972?

Fler bilder från tillställningen finns här.

#1: Svenska astronomiska sällskapet grundas

Foto: Ian Insch.

Av Johan Kärnfelt

I år firar Svenska astronomiska sällskapet seklet jämt. Det grundades närmare bestämt vid ett sammanträde den 6 oktober 1919. Initiativtagare till sällskapet var Nils Nordenmark. Han hade disputerat i astronomi i Uppsala 1894, men sedan lämnat akademin för vad som skulle bli en mycket framgångsrik karriär inom försäkringsbranschen. Astronomiintresset odlade han sedan på fritiden, dels som framstående populärvetenskaplig författare och dels som sällskapets starke man under många år.

Nils Nordenmark. Foto: Svenskt biografiskt lexikon.

Redan vid slutet av 1800-talet hade svenska astronomer börjat tala om vikten av en sammanslutning för aktiva på fältet liksom för människor som var mer allmänt intresserade av astronomin. Förebilder kunde man hitta utomlands. I England fanns till exempel fackastronomiskt orienterade Royal Astronomical Society (grundat 1820) och även amatörastronomernas sammanslutning British Astronomical Association (1890). Och i grannlandet Danmark hade Astronomiskt Selskab grundats 1916. Men i Sverige saknades alltså en motsvarande organisation, något som Nordenmark sommaren 1919 bestämde sig för att ändra på.

Efter preliminära sonderingar där han sökte stöd hos Vetenskapsakademiens astronom Karl Bohlin, geofysikern och astronomen Vil­helm Carlheim-Gyllen­sköld, och kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius, kallade han till ett konstituerande sammanträde på Restaurang Rosenbad i Stockholm. Ett femtiotal intresserade dök upp och mötet antog ett tidigare utarbetat stadgeförslag och tillsatte samtidigt en styrelse där Bohlin gjordes till ordförande, Arrhenius till vice ordförande, Carlheim-Gyllensköld till bibliotekarie och Nordenmark själv gavs det viktiga uppdraget som sekreterare. Utöver dessa ingick ytterligare några universitetsprofessorer, liksom ett par amatörastronomer i styrelsen.

Interiör från Restaurang Rosenbad. Här höll Sällskapet sitt konstituerande sammanträde 1919. Foto: Stockholms stadsmuseum, okänd fotograf.

Den bredd som antyds av styrelsens sammansättning återkommer också i stadgarnas första paragraf som säger att sällskapet ska vara ”en sammanslutning av den astronomiska vetenskapens utövare och vänner i Sverige”. I ett upprop i pressen specificerar man detta till ”fackmännen, amatörastronomer och övriga astronomiska intresserade”. Jämför man med den engelska scenen ville man alltså vara både Royal Astronomical Society och British Astronomical Association på en gång, ett förhållande som har präglat sällskapets hundraåriga historia och både skapat möjligheter och en del slitningar.

Läser vi vidare i de första stadgarna så talar den andra paragrafen om att sällskapets övergripande mål är att ”främja den astronomiska forskningen”, och att man i detta ärende ska anordna föreläsningar och förevisningar liksom utge publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Föreläsningsverksamheten drogs igång tämligen omgående, och vid det första tillfället talade Bohlin om Nova Aquilae 1918, Östen Bergstrand, föreståndare för observatoriet i Uppsala, om solförmörkelsen 1914, och Carlheim-Gyllenskiöld om amatörfotografier av solkoronan. Denna tradition med mer eller mindre populära föredrag har sedan upprätthållits in i vår egen tid. Sällskapets språkrör Populär astronomisk tidskrift startades året därpå, 1920, och jag ska återkomma till den i ett senare inlägg.

I samband med Sällskapets 25-årsjubileum skrev Nordenmark en kort historik, vilken också publicerades i tidskriften. Läs hela artikeln här.