#39: Hasselblads kamera på månen

Av Katja Lindblom

Många känner till att kameran som Neil Armstrong bar med sig under historiens första månpromenad var av märket Hasselblad och att det är främst genom sin roll som rymdkamera som Hasselblad blev berömt världen över. Men kanske är det inte lika många som känner till hur det kom sig att NASA valde en Hasselblad.

Redan innan 1960-talet var Hasselblad världsledande vad det gällde mellanformatskameror. Kamerorna var kända för sin förträffliga bildkvalitet, men att det blev just en Hasselblad som fick följa med NASA:s astronauter ut i rymden, och senare även till månen, var tack vare astronauten Walter “Wally” Schirra – en hängiven amatörfotograf som under sin första rymdfärd med Mercury 8 hade tagit med sin egen Hasselblad 500C.

Kameran var framtagen för civilt bruk och det enda föremålet ombord som inte var speciellt utformat för rymdresan men när Schirra såg fotografiernas kvalitet blev han så imponerad att han föreslog att NASA snarare än att tillverka egna kameror skulle använda sig av Hasselblad. NASA var inte svåra att övertyga, då det skulle spara dem tid såväl som pengar att använda sig av en redan befintlig kameramodell och så kom det sig att NASAs officiella rymdkamera 1962 blev en Hasselblad.


Hasselblads kamera modell 500C modifieras för att fungera under viktlösa förhållande och på månen. Foto: Hasselblad.

Dock var det inte riktigt så enkelt som att bara förse astronauterna med inköpta 500C-modeller. För att kamerorna skulle vara optimala för bruk i rymden krävdes vissa modifikationer. Hasselbladsfabriken i Göteborg öppnade en specialavdelning där man tillverkade “rymdkamerorna”. I de modifierade modellerna togs spegelmekaniken bort helt, eftersom det var viktigt att göra kameran så lätt som möjligt. Man såg även till att avlägsna alla delar av plast som vid en eventuell brand skulle kunna utveckla giftiga gaser. De oljebaserade smörjmedlen ersattes av pulver för att inte riskera att små droppar av olja skulle förstöra kameran inuti. Dessutom tillverkades ett nytt magasin för ny Kodak-film som hade kapacitet för 70 fotografier istället för de vanliga 12. Utöver Hasselblad 500C modifierades även SWC-modellen, vilken var den typ av kamera som Michael Collins råkade tappa under en rymdpromenad 1966. I god humoristisk anda skulle man kunna säga att han därmed satte Sveriges första satellit i omloppsbana.

Då Saturn V-raketen med tillhörande Apollo 11-modul, som skulle föra Neil Armstrong, Edwin “Buzz” Aldrin och Michael Collins till månen, sköts upp den 16 juli 1969 hade inte mindre än drygt 9000 Hasselbladsfotografier tagits från rymden. För att kameran skulle hålla även på månen, som har en dagstemperatur på närmare 130°C, hade man bestrukit kameran med ett lager silverfärg som skulle reflektera bort så mycket värmestrålning som möjligt.

Den modifierade Hasselbladskameran som Armstrong bar under sin månpromenad var fast monterad på bröstet. Det krävde därför en hel del träning för att hantera den. Totalt tog han drygt 120 bilder under sin promenad. Foto: NASA.

När Neil Armstrong nedsteg på månens yta och yttrade sina numera världsberömda ord “Det är ett litet steg för människan, men ett jättekliv för mänskligheten” hade han kameran fäst på bröstet. Med astronautdräktens klumpiga handskar, och hjälmens stora visir, var det inte tal om något precisionsarbete. För att ta sina fotografier var Armstrong helt enkelt tvungen att stå vänd rakt mot objektet och sedan hoppas på det bästa. Givetvis blev inte alla bilder bra, vilket förklarar varför endast en handfull av Armstrongs fotografier kom att publiceras efter hemkomsten. Allt som allt fick tre Hasselbladskameror följa med under Apollo 11:s färd men endast en, den som Michael Collins använde för att ta det berömda fotografiet av jorduppgång över månen, fick återvända till jorden. För att underlätta avfärden från månens yta var astronauterna tvungna att göra Eagle så lätt som möjligt och således fick två kameror lämnas kvar tillsammans med en mängd andra saker, inklusive den amerikanska flaggan, astronauternas ytterdräkter och diverse vetenskapliga instrument. Dock var det av största vikt att kameramagasinen kom med och Buzz Aldrin skulle senare beskriva det som ett spännande företag att hissa upp de två magasinen i någonting som mest kunde liknas vid en tvättlina.

Buzz Aldrin i färd med att packa upp ett seismiskt experiment på månen. Foto togs av Armstrong med Hasselbladskameran. Foto: NASA/Neil Armstrong.

Resten är, som vi vet, historia. När de tre astronauterna återvände till jorden kunde hela världen pusta ut, inte minst på Hasselbladskontoret i Göteborg, då det snart skulle visa sig att fotografierna som tagits under månfärden mycket riktigt hade blivit till de historiska dokument man hade hoppats på. I ett pressmeddelande som Hasselblad skickade ut i september 1969 stod det bland annat att läsa: “Vi som röker på Hasselblad, tände en segercigarett, precis som Houstonteknikerna tänder sina segercigarrer efter varje lyckad splashdown.”

Efter Apollo 11 följde Hasselbladskamerorna med på varje bemannad månfärd, ända fram tills 1972 då NASA i och med Apollo 17 för sista gången skickade människor till månen.

#31: PRIMA, instrumentet som inte fick göra vetenskap

Av Gabriella Stenberg Wieser

Rymden finns i rymden. Det betyder att om man vill mäta på plats exempelvis vilka joner och atomer som finns där, vilken energi de har och hur de rör sig så behöver man lift av en raket eller satellit. Flera forskargrupper i Sverige är specialister på att bygga instrument till raketer och satelliter och det pågår en ständig jakt på möjligheter att flyga dem.

PRISMA:s huvudsatellit Mango (med stora vertikala solpaneler) och målfarkosten Tango (den mindre lådan med horisontella solpaneler ovanpå Mango) innan de båda integreras med raketen vid uppskjutningsplatsen (Dombarovsky-kosmodromen), nära Jasnyj i Ryssland. Foto: SSC

När rymdbolaget utvecklade PRISMA-satelliterna Mango och Tango för att testa formationsflygning så ville forskarna på Institutet för rymdfysik i Kiruna skicka med ett (mycket litet) instrument för att mäta joner. Men det gick inte för sig. Expeditionen var en teknikdemonstration och ingen vetenskap tilläts. Det låter kanske hårt men forskare har en viss tendens till att vilja bestämma för mycket och skulle snart börja diktera villkoren. Det ville man till varje pris undvika och därför var all vetenskap förbjuden ombord.

Prototyp till PRIMA (Prisma Mass Analyzer ). Foto: IRF.

Skam den som ger sig, tänkte forskarna: Vi behöver ju också teknologitesta vårt instrument! Det argumentet fungerade och det lilla (men prima!) instrumentet PRIMA fick en plats ombord på PRISMA som så kallad ”sekundär nyttolast” för att möjliggöra teknisk utveckling under förutsättning att man dyrt och heligt lovade att inte göra någon forskning. Som en andra-klass-passagerare fick PRIMA också bara köra när ingen annan ombord ville göra det. Men det räckte: Under sin flygning testade PRIMA både specialutvecklade elektroniska och mekaniska komponenter och ny flygmjukvara.

Magnus Emanuelsson på IRF utför ett elektromagnetisk kompatibilitetstest (EMC-test) av PRIMA-instrumentet. PRIMA själv står längst fram på kopparplattan närmast fotografen. Foto: IRF.

Det fanns inga pengar för att betala nedtagningen av data till rymdbasen Esrange så när ingen annan ombord behövde dataöverföring längre så sinade dataströmmen från PRIMA. Till i mars 2012 då hederlig gammal byteshandel fick ett oväntat uppsving. Sex dagar med PRIMA-mätningar visade sig kunna tas ned i utbyte mot ett Iridium-satellitmodem som forskarna inte längre behövde men som Esrange gärna ville ha. De sex dagarna med mätningar fördubblade den totala datavolymen från PRIMA.

Forskare vore inte forskare om de inte gjorde vetenskap av allt de kommer över. PRIMA-data var inget undantag även om man i början inte pratade högt om det. För varje varv runt jorden passerade satelliten fyra gånger genom jordens strålningsbälten. Det gav forskarna en utmärkt möjlighet att titta på hur känsliga partikeldetektorerna i instrumentet var för de högenergielektroner som finns i strålningsbältena. Det var faktiskt unika mätningar: tidigare fanns inga data alls från den typ av detektor som PRIMA hade, särskilt inte för sådana energier som strålningsbältespartiklarna typiskt har. Det visade sig dessutom att de forskningsstudier som gjordes med PRIMA var oumbärliga: Tack varje PRIMA fick forskarna reda på hur de nya instrument just nu byggs för att flyga till Jupiter måste designas för att klara den besvärliga strålningsmiljön där.

PRIMA-data uppmätta i bana runt jorden den 9 december 2010.
De översta två panelerna visar latitud och longitud för satelliten. Den nedersta panelen visar tidsutvecklingen hos de kalla jonerna som PRIMA mätte. Varmare färger betyder ett högre flöde av joner. De vertikala banden (över alla energier) beror på att satelliten korsar jordens strålningsbälten. Dessa passager användes senare för att bestämma känsligheten för högenergetisk strålning hos PRIMA:s detektorer. Foto: Martin Wieser, IRF.

Och när det till slut dracks gravöl över PRISMA talades det till och med en viss stolthet över de vetenskapliga resultat som gjorts med data från instrumentet som från början absolut inte på några villkor fick användas för forskningsändamål. Den fula ankungen hade förvandlats till en svan.

#30: Odin

Av Aage Sandqvist

Odin har blivit vuxen! Den 20 februari 2019 fyllde den svenska forskningssatelliten, Odin, arton år. Arton år tidigare hade ryssarna konverterat en av sina fruktade START 1-missiler och ersatt stridsspetsen med en ny svensk satellit ägnad åt forskningsuppdrag inom astronomi och aeronomi (det vetenskapliga studiet av fysiska och kemiska egenskaper hos atmosfären).

Odin, som satelliten benämndes, är egentligen ett internationellt projekt där Sverige stod för ungefär 60 %, och resten delades mellan Kanada, Finland och Frankrike. Odin var tänkt att hålla i två år men har snart fungerat tio gånger längre tid.

Svobodny, Sibirien, nära den kinesiska gränsen den 20 februari 2001. En rysk interkontinental missil SMART-1 (även benämnd SS-25), där vätebomben har ersatts med Odin-satelliten, förbereds för uppskjutning. Notera Odin-logotypen mitt på missilen. Foto: Rymdbolaget (SSC).

Studier av det interstellära mediet och jordens atmosfär krävde likartade tekniska lösningar, vilket sammanförde astronomi och aeronomi i detta unika projekt. För astronomins del var huvudsyftet att upptäcka och studera förekomsten av vattenånga och molekylärt syre som förväntades existera i stora stoft- och gasmoln mellan stjärnorna. För aeronomins del var inriktningen inställd på kemiska reaktioner i jordens övre atmosfär med speciell inriktning på högtliggande nattlysande moln och även ozonhålsproblemet.

Teckning av Odin i sin omloppsbana på en höjd av 500-600 km och inställd i aeronomi- observationsmod där satelliten sveper upp och ner genom jordens atmosfär för kemiska studier. Över jorden syns Vintergatan, föremål för Odins andra huvuduppgift när den är i astronomi-observationsmod. Bild: Chalmers Tekniska Högskola.

Den interstellära syrgasen ville inte låta sig upptäckas. Efter mycken möda lyckades Odin för första gången någonsin fånga en mycket svag syresignal nära stjärnan Rho i Ormbärarens stjärnbild där det närmaste stjärnbildningsområde ligger, bara 500 ljusår från jorden. Men syremängden var tusen gånger lägre än vad modeller förutsåg och teoretikerna tvingades korrigera modellerna om den komplexa kemin i gasmolnen. Däremot lyckades Odin med att detektera och kartlägga vattenånga i en mängd olika objekt såsom atmosfärerna på Mars och Jupiter, ett stort antal kometer, signifikanta stjärnbildningsområden såsom Orionnebulosan och Sagittarius B2. I Orionnebulosan kunde Odin identifiera 38 olika kända molekyler, bland annat olika former av svaveldioxid, kväveoxid, kolmonoxid och vatten. Över 60 olika signaler av okänt ursprung observerades också. I Vintergatans centrum upptäckte Odin en stor mängd vattenånga (motsvarande 200 000 gånger jordens massa) i en skiva med en diameter på sju ljusår som roterar kring det tunga svarta hålet, Sagittarius A*, som finns i Vintergatans mitt.

År 2009 fick världens astronomer tillgång till Herschel Space Observatory, European Space Agencys (ESA) magnifika infraröda teleskop som var 3,5 gånger större än Odins och mycket mer känsligt. Odin gick då över till att huvudsakligen övervaka jordens atmosfär i aeronomimod från och med år 2007 med fortsatt stöd från den svenska Rymdstyrelsen och även från ESA:s Earthnet program. Men viss astronomisk forskning bedrivs fortfarande med Odin: En (minst) 18-årig övervakning av vattenånga i Jupiters atmosfär, stora internationella samarbetsprojekt angående så kallade ”Targets of Opportunity” såsom observationer av NASA:s LCROSS månsond som genom en kollision med en krater på månens sydpol 2009 studerade vattenhalten däri, eller Comet Lovejoy där man 2015 för första gången hittade etylalkohol och socker på en komet – av några kallas denna komet ”Likörkometen”. Nyligen har Odin även detekterat en svag signal av vattenånga från en galax (NGC1365) som befinner sig på ett avstånd av 60 miljoner ljusår.

Odin fortsätter nu i sitt nittonde år med sina femton varv per dag runt jorden i en nord-syd bana. I början av juni i år har Odin genomfört 100 000 varv kring jorden!

#25: ESRO, Esrange och neutralitetspolitiken

Av Martin Emanuel

”Undén: Vi kan inte vara utanför … Kiruna skall vara med.”

Anteckningen gjordes av Hans Löwbeer vid ett regeringssammanträde den 19 februari 1962. Löwbeer, som var statssekreterare under ecklesiastikminister Ragnar Edenman, hade just föredragit rymdforskningsfrågor och Sveriges eventuella inträde i European Space Research Organisation (ESRO) (föregångaren till dagens European Space Agency, ESA). Anteckningen kan tyckas kryptisk men är i själva verket lättolkad. Utrikesminister Östen Undén hade för det första understrukit att Sverige inte kunde stå utanför ESRO. För det andra så menade Undén att Sveriges deltagande förutsatte att organisationen etablerade en raketbas utanför Kiruna, den som sedermera kom att få namnet Esrange.


Sekvens, sannolikt från slutet av 60-talet, med bilder från uppskjutningen av en Nike Apache-raket från Esrange filmad med 16 mm 24 bilder/sekund. Foto: Okänd fotograf, Tekniska museets arkiv.
Nyttolasten från en Nike Apache-raket grävs fram efter nedslaget.
Foto: Okänd fotograf, Tekniska museets arkiv.

I boken Sverige i rymden (1997) ger Jan Stiernstedt, tjänsteman vid utbildningsdepartmentet och sedermera chef och ordförande för Statens delegation för rymdverksamhet, sitt inifrånperspektiv på skeendena. ESRO-medlemskapet var nära förbundet med Sveriges neutralitetspolitik. Undén var inte nödvändigtvis begeistrad i rymdforskning – även om han kan ha varit det – utan han värnade om Sveriges relationer till Västeuropa. Sverige hade av hänsyn till sin neutrala ställning nyligen valt att stå utanför det EEG, föregångaren till EG och EU. Därför låg det nu i Undéns intresse att Sverige engagerade sig i varje möjlig europeisk samarbetsform utan militär anstrykning. ESRO verkade vara en sådan – åtminstone sedan man lyckats separera ut utvecklingen av en europeisk rymdraket som byggde vidare på militär teknologi.

Bengt Hultqvist inviger Esrange 1966. Foto: IRF.

Det hade inte varit självklart. NATO umgicks med planer om att organisera rymdforskningen, vilket skulle ha omöjliggjort deltagande av neutrala länder som Sverige och Schweiz. Den europeiska forskareliten bakom ESRO hade CERN som förebild, man ville åstadkomma en ”fredlig” rymdorganisation. I slutändan blev det ett europeiskt rymdprogram uppdelat på två organisationer. ESRO skulle stå för det vetenskapliga programmet och European Launcher Development Organization (ELDO) för utvecklingen av en europeisk rymdraket. Sverige valde att stå utanför ELDO. Man oroade sig över hur Sovjetunionen skulle reagera, att delta i ett raketutvecklingsprogram tillsammans med tunga NATO-länder kunde betraktas som ett avsteg från neutralitetsprincipen.

Sveriges medlemskap i ESRO hängde som sagt också på raketbasen utanför Kiruna. Sondraketuppskjutningar i norrskenszonen var högintressant för utländska forskare, men det fanns konkurrerande placeringar av en bas. Bengt Hultqvist – mångårig direktör för Institutet för rymdfysik (då Kiruna Geofysiska Institut) och som helt nyligen gick bort vid 91 års ålder – spelade en viktig roll. Med flera tunga uppdrag i planeringen av den europeiska rymdforskningen, och med en plats i den svenska arbetsgrupp som utredde Esrange, kunde han jobba på flera fronter för en rymdbas i Kiruna. Det var nog ingen slump att det var Hultqvist som fick den äran att förrätta invigningen av Esrange 1966.

Svenska rymdentusiaster hade nu lotsat Sverige in i den europeiska rymdgemenskapen, men på hemmaplan misslyckades de med att få regeringens stöd för ett kraftigt utbyggt nationellt program. Regeringsbeslutet 1964 var ett hårt bakslag och följdes av en tuff period som har kallats den svenska rymdverksamhetens ”ökenvandring”. Förutsättningar förändrades 1972 och det skedde återigen i dynamik med den europeiska nivån. När ESRO:s första avtalsperiod närmade sig sitt slut stod organisationen på randen till upplösning. Medlemsländerna kunde inte komma överens. Samtidigt hade intresset för att utnyttja Esrange minskat i takt med att ESRO alltmer fokuserade på satelliter snarare än sondraketer. Höga kostnader, hårda säkerhetsföreskrifter och svensk byråkrati lyftes fram som andra skäl, och ESRO förslog att basen lades ned. Tuffa förhandlingar ledde i slutändan till en starkare tonvikt på tillämpningsprogram bortom grundforskning: satelliter för telekommunikation, metereologi och luftfart. Sverige gick med i samtliga – mot att man fick överta Esrange under fördelaktiga former.

Uppskjutning av ESA:s Maxus 4 den 29 april 2001 from Esrange. Foto:
ESA/ESRANGE/Lars Thulin.

I själva verket hade många intressenter på hemmaplan förespråkat ett utträde ur ESRO. För dem var ett nationellt program att föredra framför att Sveriges rymdmedel slussades ut i Europa. Men över tid bytte de fot, särskilt som ett övertagande av Esrange började diskuteras. Det skulle mer eller mindre pressa fram ett större nationellt program, för hur skulle man annars kunna utnyttja Esrange? Vidare behövde Sverige bygga upp ett industriutvecklingsprogram för att göra deltagandet i ESRO:s tillämpningsprogram meningsfullt. Lite tillspetsat kan man säga att Esrange och ESRO-reformen blev en hävstång för att få till ett starkt nationellt rymdprogram med egen myndighet (Delegationen för svensk rymdverksamhet), en flerdubblad budget, och det statliga serviceorganet Rymdbolaget. Som Jan Stiernstedt avslutar sin bok: ”Alla svenska rymdforskares, rymdteknikers och rymdentusiasters önskningar från början av 60-talet hade uppfyllts. … Ökenvandringens år var förbi.”

#5: Rosetta, ICA och jag

Av Gabriella Stenberg Wieser

Det är som att ha barn. Man slutar aldrig oroa sig. Även om man vet att man inte kan påverka så mycket som man skulle önska. Man känner sig stolt. Fast det inte är man själv som står för prestationen.

Under drygt två år ingick jag i det team på några få personer som ansvarade för jonmasspektrometern ICA (Ion Composition Analyzer) på rymdsonden Rosetta och under den tiden utvecklade jag en personlig relation till en aluminiumcylinder som, efter att den skjutits upp, aldrig befann sig närmare än drygt en astronomisk enhet.

Rosetta med sin landare (Philae) och komet 
67P/Tjurjumov-Gerasimenko (bilden är ett montage). Bilden på kometen togs av navigationskameran ombord på Rosetta (ESA/Rosetta/NavCam). Rosetta sköts upp 2003 av den Europeiska rymdflygstyrelsen ESA. Kometen nåddes 2014 varefter Rosetta uppehöll sig i dess närhet i två års tid.
Foto: ESA/ATG medialab. 

Vi kastade oss över de mätdata som ICA producerade så fort de blev tillgängliga. Omgivningen kring kometen 67P/Tjurjumov-Gerasimenko överraskade oss, men ICA skötte sig utmärkt. Faktiskt fungerade instrumentet bättre och bättre ju längre expeditionen pågick. Vi glömde den ångest vi haft i början för att ICA skulle sluta fungera.

Jag och min man Martin, som också ingick i teamet runt ICA, kände oss därför inte särskilt nervösa när vi en kväll efter middagen laddade ner de senaste observationerna. Solen lyste in genom fönstret – det var i slutet på april och en månad kvar till midnattssolen i Kiruna.

Jonmasspektrometern ICA (Ion Composition Analyser) byggdes på Institutet för rymdfysik och flög med Rosetta. Foto: Institutet för rymdfysik.

Plötsligt var det något som fångade uppmärksamheten: Det fanns konstiga signaturer i mätningarna. Instrument som ICA använder högspänningar och det finns risk för överslag inne i instrumentet om ett fel uppstår. Hjärtat slog snabbare i bröstet. Kan det vara överslag? Höll ICA på att gå sönder? Jag kände mig maktlös.

Som två hysteriska föräldrar tittade jag och maken på varandra och det vred till i magen. Det är bråttom, manade en röst inuti huvudet. 

– Du måste ringa Hans, sa jag. Vi måste stänga av ICA!

För mätinstrumentföräldrar är det en reflex att i ett sådant här läge stänga av instrumentet för att analysera problemen innan de förvärras.

Hans Nilsson var huvudansvarig för ICA och han bodde längre bort på samma gata som vi. Vi skulle kunnat springa dit men det gick fortare att ringa. Det måste gå fort, upprepade rösten inuti mitt huvud.

Hans kunde förstås inte stänga av ICA själv. Han måste kontakta Emanuele, som samordnade de kommandosekvenser som styrde instrumentpaketet som ICA ingick i. Det visade sig att vi måste stänga av hela instrumentpaketet, med fyra ytterligare instrument. Och för att stänga av allt måste Emanuele ringa till MOC (Mission Operation Center) för att få dem att skicka rätt kommando. Och kommandot måste vänta tills nästa gång MOC hade kontakt med Rosetta. Det kändes som om ICA skulle kunna dö vilken sekund som helst. Och det skulle vara vårt fel för att vi inte hade upptäckt problemen i tid.

Först nästa dag kunde vi konstatera att ICA levererat data ända fram till det ögonblick vi stängde av. Pulsen sjönk och det gick att andas igen.

Det tog oss några veckor att konstatera att det inte skett några överslag i ICA och vi vågade börja mäta igen. ICA fungerade sedan perfekt ända till expeditionen avslutades med att Rosetta kraschlandade på kometen i september 2016. Men vi slutade aldrig att oroa oss.