#82: Svenska astronomiska sällskapet – hela listan

Av Dan Kiselman

Inget onödigt snack här. De flesta, kanske alla, astronomiintresserade är något av kalenderbitare och uppskattar listor, tabeller och kataloger.

Ordförandelängd

1919Karl Bohlin
1926Hugo von Zeipel
1936Östen Bergstrand
1942Nils V. E. Nordenmark
1953Bertil Lindblad
1958Gunnar Malmquist
1964Erik Holmberg
1972Tord Elvius
1986Aina Elvius
1990Per Lindblom
1996Hans Rickman
2000Gösta Gahm
2010Jesper Sollerman

Viceordförandelängd

1919Svante Arrhenius
1928Nils V. E. Nordenmark
1942Bertil Lindblad
1953Gunnar Malmquist
1958Bertil Lindblad
1965Åke Wallenquist
1968Per Olof Lindblad
1976Bengt Westerlund
1982Kerstin Lodén
1984Gunnar Darsenius
1988Kerstin Lodén
1992Hans Rickman
1996Kerstin Lodén
1998Peter Linde

Sekreterarlängd

1919Nils V. E. Nordenmark
1927Knut Lundmark
1934Gunnar Malmquist
1942Carl Schalén
1953Yngve Öhman
1958Jöran Ramberg
1959Per Olof Lindblad
1967Gunnar Darsenius
1984Kerstin Lodén
1988Kurt Sundewall
1996Dan Kiselman

Skattmästarlängd

1919Oscar Holtermann
1921Nils V. E. Nordenmark
1953Tord Elvius
1972Per Lindblom
1990Karin Wallin Norman
1994Peter Lindroos

Sällskapets tidskrifter

1920Populär astronomisk tidskrift
1968Astronomisk tidsskrift
(tills. med Norsk astronomisk selskap och
Astronomisk selskab (Danmark))
2000Astronomisk tidskrift
2001Populär Astronomi

Astronomdagar

1923Stockholm och Uppsala (“kongress”)
1925Stockholm och Lund (“kongress”)
1929Stockholm (“kongress”)
1958Uppsala
1959Lund
1962Stockholm
1964Göteborg
1966Uppsala
1969Lund
1972Stockholm
1999Stockholm
2001Göteborg
2003Lund
2005Uppsala
2007Kiruna
2009Stockholm
2011Göteborg
2013Lund
2015Uppsala
2017Kiruna
2019Stockholm
2021Växjö

Nordenmarkföreläsarna

1999Hans Olofsson
2001Hans Rickman
2003Bengt Gustafsson
2005Marie Rådbo
2007Ella Carlsson
2009Lars Bergström
2011Gösta Gahm
2013Maria Sundin
2015Nils Bergvall
2017Johan Kärnfelt
2019Gabriella Stenberg Wieser

Mottagare av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium

2009Assiye Süer
2010Frida Stenebo
2011Mikael Ingemyr
2012Robin Andersson
2013Elisabeth Werner
2014Anna Larsson
2015Josefine Nittler
2016Wictor Arthur
2017Cornelia Ekvall
2018Anna Olsson
2019Jennifer Andersson
2019Måns Holmberg

Mottagare av Anna-Lisa Wolds stipendium för framstående amatörastronomisk insats

1994Lennart Dahlmark
1996Rune Fogelquist
1997Sven O. Rehnlund
1998Jan Persson
1999Margareta Westlund
2000Rickard Billeryd
2006Jan Sandström
2009Roger Persson

Mottagare av Svenska astronomiska sällskapets medalj

1996Claes-Ingvar Lagerkvist:
första svenska kometupptäcktaren
2007Grzegorz Duszanowicz:
första upptäckten av en supernova från Sverige.

Ordförandenas citattävling

Det högsta antalet citeringar enligt Astrophysics data system för en vetenskaplig artikel med respektive ordförande som förstaförfattare. Data inhämtade 2019-10-27.

Karl Bohlin2
Hugo von Zeipel736
Östen Bergstrand4
Nils V. E. Nordenmark3
Bertil Lindblad65
Gunnar Malmquist30
Erik Holmberg915
Tord Elvius12
Aina Elvius46
Per Lindblom
Hans Rickman101
Gösta Gahm88
Jesper Sollerman139

#76: Nordenmark-föreläsningarna

Av Johan Kärnfelt

Den 6 oktober 1919 sammanträdde det som skulle bli Svenska astronomiska sällskapet för första gången. Nils Nordenmark hade efter att ha sonderat intresset bjudit in till konstituerande möte på restaurang Rosenbad i Stockholm. Resten är som det brukar heta historia.

Nordenmark hade disputerat i astronomi men skulle aldrig lämna några bestående bidrag till detta vetenskapsområde, istället gjorde han karriär inom försäkringsbranschen. Likafullt var han en central aktör inom, eller snarare strax intill, den svenska astronomin: han tog som sagt initiativ till Sällskapet och kom under många decennier att agera som dess starke man; han fick genom en artikel om den sorgfälliga statusen på svenska observatorier Knut Wallenberg att öppna plånboken och donera de medel som behövdes för att bygga observatoriet i Saltsjöbaden; han ordnade så att Stockholmsutställningens planetarium kom under Sällskapets kontroll, och senare så att det med god förtjänst kunde säljas till USA; och kanske viktigast av allt, han skrev och översatte en lång rad populärvetenskapliga böcker, som väckte intresset för astronomin hos flera generationer.

Affischen till Nordenmark-föreläsningen 2013 där Nils Bergvall pratade om galaxastronomi. Foto: Svenska astronomiska sällskapet.

Men denna bakgrund, och speciellt med tanke på hans populärvetenskapliga engagemang, är det helt följdriktigt att Sällskapet döpt de föreläsningar som är ett stående inslag i ämneskonferensen Astronomdagarna till just Nordenmark-föreläsningar. Dessa föreläsningar är, som det heter i Sällskapets vitbok, ”tänkt att vara ett festligt tillfälle när god föreläsarkonst premieras genom att en framstående astronomisk folkbildare får visa upp sig”. Föreläsningarna ges som regel på kvällen efter de ordinarie förhandlingarna, på svenska och är öppna för en bredare allmänhet.

Nedan följer en lista på samtliga Nordenmark-föreläsningar, inklusive uppgifter om värdinstitutioner:

  • 1999: Hans Olofsson, “Stormen före lugnet: Om solliknande stjärnors dödskamp”, Stockholms observatorium
  • 2001: Hans Rickman, “Måltavlan jorden”, Chalmers
  • 2003: Bengt Gustafsson, “De äldsta stjärnorna: Urtid i gåtfull belysning”, Lunds observatorium
  • 2005: Marie Rådbo, “Kvällshimlens stjärnor – lyser de för evigt?”, Uppsala astronomiska observatorium
  • 2007: Ella Carlsson, “En dröm, en längtan, en plan: Följ med på en resa till Mars!”, Institutet för rymdfysik
  • 2009: Lars Bergström, “Världsrymdens okända under: Från svarta hål till mörk materia”, Stockholms observatorium
  • 2011: Gösta Gahm, “Jord Luft Vatten Eld – Länken till kosmos”, Chalmers
  • 2013: Nils Bergvall, “Den kosmiska våren, galaxerna och det stora livspusslet”, Lunds universitet
  • 2015: Maria Sundin, “En radioastronoms perspektiv inklusive rymdvädret och astrohippofysik”, Uppsala universitet
  • 2017: Johan Kärnfelt, “Knut Lundmark och galaxastronomins historia”, Institutet för rymdfysik
  • 2019: Gabriella Stenberg Wieser, “En rymdforskares vardag”, Stockholms observatorium
Affischen till Nordenmark-föreläsningen 2015 där Maria Sundin pratade om radioastronomi. Foto: Svenska astronomiska sällskapet.

Jag hade förmånen att själv ge en av dessa föreläsningar när Astronomdagarna samlades vid Institutet för rymdfysik i Kiruna 2017. Om några veckor och i samband med årets upplaga av konferensen kommer Gabriella Stenberg Wieser axla detta hedersuppdrag.

#75: Sällskapets medlemstal

Av Dan Kiselman

Vi vet inte exakt hur många de första medlemmarna var när Svenska astronomiska sällskapet bildades den 6 oktober 1919. Enligt en notis i Dagens Nyheter dagen efter var det ett fyrtiotal närvarande på restaurang Rosenbad där det konstituerande mötet hölls. DN räknar upp några för samtiden intressanta namn där det förutom en radda professorer finns ett par som än idag är kändisar, som “redaktör Branting” och “konstnären Carl Milles”. Av protokollet framgår att några icke närvarande hade skickat brev där de önskade bli upptagna som medlemmar och det fick de bli. DN avslutar sin notis så här: ”Sällskapet, vars namn är Astronomiska Sällskapet, kommer att under den instundande vintern anordna föreläsningar månatligen, vadan amatörastronomernas antal väl kommer att efter detta bli glädjande stort.”

Antalet medlemmar för år 1920 – det första hela verksamhetsåret – blev 251. Och det var kanske glädjande. Medlemsavgiften var 15 kr vilket uppräknat med konsumentprisindex motsvarar 270 kr idag. Det stämmer märkvärdigt väl med dagens medlemsavgift på 280 kr, men som andel av en typisk inkomst motsvarar det förstås betydligt mer.

Diagrammet visar medlemstalet varje år från 1920 till 2018. För de år när särskilda junior- eller ungdomsavgifter gällde så är ungdomarna markerade med rött. Till år 2001 är statistiken entydig eftersom medlemskapen löpte på kalenderår. Men från och med det året tillämpas ett rullande medlemskap och det måste göras vissa avvägningar för att rekonstruera ett medlemstal motsvarande läget den 31 december varje år.

Vad säger denna kurva? Vi ser först långsamma variationer mellan 200 och 400 medlemmar under ett par decennier. Alla tiders bottennotering noteras under krigsåren med 243 medlemmar både 1940 och 1941. Därefter en stadig tillväxt – kanske återspeglande den ekonomiska dito – fram till åren kring 1980. Så en tillbakagång under 1980- och 1990-talen. Den skulle kunna tolkas som tecken på en tid när föreningslivet i allmänhet började avta i styrka samtidigt som det blir lättare att komma åt astronomisk information på andra sätt. Som framgått av tidigare inlägg började Astronomisk Tidsskrift kännas otidsenlig och dess skandinaviska språkblandning var inte så populär. Samtidigt var det svårt att reformera detta skandinaviska samarbete. När så skedde till slut kommer ett hopp i kurvan. Tidningen blir helsvensk (2000) och byter namn till Populär astronomi (2001). På ett par år mer än fördubblas medlemstalet för att sedan lägga sig på en stadig nivå mellan 2600-2800.

Nästa förändring blir den kraftiga ökningen de senaste åren. Den beror på att Astronomisk ungdom bildas och dess medlemmar erbjuds Populär astronomi och medlemskap utan egen kostnad. Vi vet att detta arrangemang inte kommer att hålla länge till men nog ser kurvan vacker ut så här på 100-årsdagen!

#73: Astronomins dag och natt

Av Robert Cumming

— Nu syns gnistrande vita prickar som pryder en tätt virad spiral. Från håll ser den bara rund ut, tillplattad, med mörka och ljusa partier, och förnimmelsen av komplexa molekyler som avdunstar och lockar…

Galaxer i all ära, men ska vi prata om festivalen Astronomins dag och natt, som firas i Sverige för åttonde gången den 28 september 2019, måste vi börja med en kanelbulle.

Det är november 2011 och jag sitter på fik i min nya hemstad Göteborg med en bulle och en kopp kaffe. Jag läser epost i mobilen och idén kommer i ett mejl från Jesper Sollerman, nytillträdd ordförande för Svenska astronomiska sällskapet. Han tänker tillbaka till Internationella astronomiåret 2009. Som så många av oss som jobbar med astronomi upplevde han då en sällsynt inspirerande global våg av kreativitet och entusiasm för att sprida vår kärlek till stjärnhimlen.

Det var något som vi ville återskapa nu i mer lagom skala. En 365:e-del skulle räcka långt, och varför inte instifta en temadag, som Hembakningsrådet gjorde med kanelbullarna?

Birgit Nilsson Bergströms idé om Kanelbullens dag blev snabbt ett folkligt fenomen under åren efter starten 1999. Under det nya millenniets första år ville alla vara med på temadagståget. Geologins dag fanns sedan 2001 som en populärvetenskaplig förlaga, och det var liksom underförstått att astronomin lätt skulle bräcka geologerna med våra stjärnhimlar, teleskop och drömmar om liv på andra planeter.

En projektgrupp tillsattes, och Gabriella Stenberg (idag Stenberg Wieser) utsågs som koordinator för det första Astronomins dag och natt, den 13 oktober 2012. Som redaktör för Populär Astronomi blev jag ansvarig för att kommunicera om festivalen och samla in programpunkter från hela landet. Landets astronomiföreningar, science centers och högskolor ordnade föredrag och visningar, och kulturprojekt med astronomitema.

Motionsloppet längs Sweden Solar System på Astronomins dag 2015. Åke Dahllöf (längst till vänster) och vänner tar en paus framför Naturhistoriska riksmuseet på väg mellan solen (Globen) och Mars (Mörby centrum).
Foto: Emma Holmbro.

Jag tyckte det gick lite trögt första året men framförallt under de nästkommande åren var det kul att se hur Astronomins dag och natt växte till sig som tillfälle för nya entusiaster att ta plats och vara påhittiga. Läraren Åke Dahllöf i Stockholm ordnade en löparrunda mellan stationerna i skalmodellen Sweden Solar System. Astronomisk ungdom lanserades under den första Astronomins dag och natt och är idag bland landets mäktigaste organisationer i sitt slag. Skolor i Lidingö, Hallsberg och Sollentuna bjöd in forskare för första gången. Örebros Tuvalie Mellin seglade upp som landets mest astronomiska festivalgeneral.

Och på många håll samlades folk med sina teleskop på kvällen i hopp om att se, ja, stjärnorna. Det där med ”och natt” förpliktigar, trots att vårt avlånga, nordliga, regniga land aldrig är lagom för den som vill skåda stjärnhimlen. Är det inte för ljust, för kallt, eller för mulet så är det för mycket norrsken.

Astronomins dag och natt ska inträffa, argumenterade Jesper Sollerman, på hösten när hela landet har mörka men skapligt varma nätter i september och oktober. Det var och är en bra tanke, men i praktiken bjuder det svenska vädret på regn och rusk i september och oktober.

Därför är det allt mer inomhusaktiviteter som Astronomins dag och natt vilar på. Ändå hoppas vi varje gång att just det här året ska molnen skingras.

Vintergatan lyser över 25-metersteleskopet på Astronomins dag och natt under Onsala stjärnträff 2013. Foto: Per Hanstorp.

Ibland har man tur med vädret, och då kan det bli magiskt. Under den andra Astronomins dag och natt 2013 var jag och Per Bjerkeli värdar för Onsala stjärnträff, ett experiment som höll för tre årgångar och en forskningsartikel (av Eva Wirström och mig), och det blev strålande stjärnklart väder på Västkusten. Vintergatan lyste klart över de stora antennerna vid Onsala rymdobservatorium där deltagarna hade internat. Den lilla skaran på femton stycken adepter hade fått lyssna på föredrag hela dagen, men nu kunde de stanna uppe länge, samtala och kolla på vår vidsträckta galax, både med ögonen och med radioteleskop. Så här borde en Astronomins dag och natt alltid vara.

#72: Astronomisk minneskultur

Av Johan Kärnfelt

En del av det vetenskapliga efterarbetet handlar om att minnas. Observationer ska bokföras, insamlade specimen prepareras, excerpter och arkivkopior ska sorteras. Men det finns också en annan sorts minnespraktiker som handlar mer om att högtidlighålla upptäckter, forskare, institutioner. På bilden nedan ses några olika uttryck för dessa praktiker.

Foto: Johan Kärnfelt.

Bilden är tagen på Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm. Här förvaras stora delar av Akademiens omfattande föremålssamling, däribland en stor mängd föremål tillskapade just för att minnas eller högtidlighålla.

De tre avbildade herrarna har alla det gemensamt att de uppburit tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom, och därmed basat över Stockholms observatorium på Observatoriekullen, och efter flytten över observatoriet i Saltsjöbaden. De har dessutom i tur och ordning efterträtt varandra.

Hugo Gyldén (1841-1896). Foto: Johan Kärnfelt.

Först ut av de tre är Hugo Gyldén, representerad i form av en så kallad dödsmask, det vill säga en avgjutning av hans ansikte gjord strax efter hans bortgång. (Idag kan det te sig märkligt, rent av lite groteskt, men förr var detta ganska vanligt bland bättre bemedlade. Syftet var bland annat att masken skulle kunna vara konstnärer behjälpliga om de till exempel ville skapa en byst av den bortgångne.) Gyldén kallades till tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom 1871, och kom då närmast från en tjänst vid observatoriet i Pulkova. I sin tid var han en av de mest framträdande rösterna inom den så kallade störningsteorin, en teoribildning inom den celesta mekaniken som syftade till att göra reda för planeternas gravitationella störningar på varandra för att sedan så noga som möjligt kunna beskriva deras banor runt solen.     

Karl Bohlin (1860-1939). Bysten utfördes av Giuseppe Alessandro Moretti 1914. Foto: Johan Kärnfelt.

När Gyldén gick ur tiden 1896 återbesattes posten som Vetenskapsakademiens astronom av Karl Bohlin, på bilden fångad i den mindre bysten. Även Bohlin intresserade sig för störningsteorin, och hade bland annat studerat Jupiters gravitationella störningar på asteroidernas banor, något som ledde fram till den nydanande gruppstörningsteorin som han är mest känd för. Bohlin var också en av de forskare som Nils Nordenmark överlade med när han tog initiativ till Svenska astronomiska sällskapet. När Sällskapet instiftades 1919 installerades Bohlin som dess förste ordförande, ett uppdrag han upprätthöll fram till 1926.  

Bertil Lindblad (1895-1965). Bysten utfördes av Gustaf Nordahl 1965. Foto: Johan Kärnfelt.

Sist ut, och den största bysten på bilden, är Bohlins efterträdare Bertil Lindblad. Han tillträdde som Vetenskapsakademiens astronom 1927, efter att Bohlin gått i pension. Där Gyldén och Bohlin var centralt placerade i den celesta mekaniken, representerade Lindblad (och många andra astronomer i hans generation) något helt annat. Astrofysiken hade gjort sitt intåg i Sverige några decennier tidigare, och med den försköts perspektiven bort från solsystemets inbyggare och ut till stjärnornas värld. Lindblads viktigaste insatser handlade här om Vintergatans dynamik, där han bland annat kunde visa hur olika stjärnpopulationer i galaxen har olika rörelsemönster. Lindblad var också sällskapets ordförande 1953-58.

#63: Astronomisk Ungdom

Av Mikael Ingemyr

Under våren 2012 föddes hos mig idén om en nationell förening för astronomi- och rymdintresserade barn och unga. Jag hade under åren dess för innan som student vid Rymdgymnasiet i Kiruna och senare på astronomiprogrammet vid Uppsala universitet, fått uppleva glädjen i att till vardags omges av människor som delar mitt intresse för rymden. Från tidigare engagemang inom föreningslivet, visste jag hur stor skillnad det kan göra att få engagera sig för sitt intresse i föreningsform och träffa likasinnade i uppmuntrande sammanhang.

Frida Stenebo, Mikael Ingemyr och Assi Süer, sällskapets tre ungdomsstipendiater 2009, 2011 respektive 2010. Taget i samband med mötet där idén om Astronomisk Ungdom presenterades för Frida och Assi i början av augusti 2012. Foto: Mikael Ingemyr.

Idén diskuterades under försommaren med vänner och bekanta inom astronomivärlden. Bland annat myntades under ett samtal namnet ”Astronomisk Ungdom” av Populär Astronomis redaktör, Robert Cumming. Under sommaren kontaktade jag sedan en mångfald av ungdomar runt om i landet, och som jag tänkte kunde bli ett bra team för att utgöra föreningens första styrelse: de tidigare mottagarna av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium, Assi Süer i Göteborg och Frida Stenebo i Skåne; den entusiastiska grundaren av en astronomiförening på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, Elisabeth Werner; en hängiven student i en övre årskurs på kandidatprogrammet i astronomi i Uppsala, Cecilia Gullström; en elev med föreningserfarenhet vid Rymdgymnasiet i Kiruna, Erik Liliequist; samt Sara Magnusson, tidigare elev på Rymdgymnasiet och sedermera student vid Linköpings universitet och aktiv i Unga Forskares förbundsstyrelse. Till min glädje hoppade samtliga tillfrågade på projektet mer eller mindre på stående fot, och med det hade vi representation över hela landet.

Under sensommaren skrev vi stadgar och utvecklade idéer till verksamhet. Den 19 augusti klockan 12:00 höll vi så ett konstituerande årsmöte över internettelefoni. Föreningens namn blev efter viss diskussion Astronomisk Ungdom (AU) och dess syfte att främja intresset för astronomi och rymdfart hos unga i Sverige, och det genom att arrangera astronomiläger, träffar, tävlingar och dela ut stipendier. Efter ansökan om anslutning till Svenska astronomiska sällskapet beslutade sällskapets styrelse, där jag sedan våren 2012 ingick som ledamot, att anta AU som dess officiella ungdomsförening. Under Astronomins dag och natt 2012 lanserades AU på bred front och började anta medlemmar via sin webbsida. Vårt mål var att bli uppemot 150 medlemmar på sikt.

Artikel i Populär Astronomi, nr 4, 2012. Foto: Mikael Ingemyr.

Att intresset för föreningen var större än väntat märkte vi direkt. En månad efter lanseringen samlade föreningen 65 medlemmar, och takten med vilka nya medlemmar anslöt sig bara ökade. I början av mars 2013 höll föreningen sitt första astronomiläger, Ungdomens Star Party, där 25 av föreningens då exakt 100 medlemmar deltog. I augusti 2013, ett år senare, hölls det andra lägret, då på Ven. Medlemstillväxten hade fortsatt, och flera diskussioner hölls om AU:s framtid. En lägerdeltagare, Lars Johansson från Vilhelmina, ansåg att AU hade potential att nå över 1000 medlemmar och därmed skulle kvalificera sig för organisationsbidrag från staten, och då få råd med egen kanslilokal, anställd personal, med mer. Med tiden skulle han få rätt.

Även verksamheten ökade i omfattning, och vi började tydligt rikta oss till alla former av rymdintresse — fans av både Carl Sagan, Elon Musk och Luke Skywalker inkluderades i samma gemenskap. I början av 2015 passerades 500 medlemmar, och efter mars månads astronomiläger i Stockholm uttryckte en grupp medlemmar bosatta där att de önskade ses mera frekvent och arrangera egna lokala aktiviteter, och undrade huruvida det var möjligt att inrymma det inom AU. Svaret blev att de gärna fick starta en egen lokalförening och ansluta den till AU. Detta blev startskottet för AU:s övergång från förening till förbund av föreningar. Med tiden startade medlemmar lokalföreningar i de flesta större städer i Sverige, och även föreningar på gymnasieskolor och universitet anslöt sig. Nya verksamheter, såsom poddradio, bloggportal, gatuastronomi, utdelning av projektbidrag, deltagande i temadagar och konferenser, startades upp. Sedan tidigare erbjöds Populär Astronomi till medlemmarna, stipendier delades ut, tävlingar hölls, och nyheter kring rymden och organisationen spreds i olika kanaler.

Gruppbild under Astronomisk ungdoms första läger på Ven, augusti 2013. Foto: Lars Johansson.

En ytterligare händelse av vikt för AU:s utveckling skedde i samband med utdelningen av vårt årliga hedersstipendium till en person utanför AU som verkat i linje med vårt syfte. Bland mottagare genom åren finns exempelvis Marie Rådbo och Ulf Danielsson. Hösten 2015 delades hedersstipendiet ut till Christer Fuglesang under ett seminarium på KTH, med flera ledande företrädare för rymdbranschen närvarande i publiken. I pausen, efter presentationen av vår organisation och verksamhet, kom VD:n för OHB Sweden, Gierth Olsson, fram och önskade ett möte med oss. Det blev starten för flertalet samarbeten med svenska rymdföretag, Rymdstyrelsen och andra institutioner. Dessa har framförallt möjliggjort den numera mest omfattande verksamheten i organisationen sedan 2016: Rymdforskarskolan, en tolv dagar lång sommarskola i astronomi och rymdteknik för begåvade och rymdintresserade gymnasieelever. Elever från hela landet kan ansöka om att bli antagna och delta, vilket är helt kostnadsfritt tack vare den generösa finansieringen. Christer Fuglesang ställer upp som rektor för programmet och signerar deltagarnas diplom.

Christer Fuglesang föreläser under Rymdforskarskolan 2016. Foto: Mikael Ingemyr.

Även internationella sällskapsresor genomförs årligen. Exempelvis firades förbundets femårsjubileum 2017 i Wyoming, USA, två dagar innan gruppen om 18 medlemmar framgångsrikt observerade den totala solförmörkelsen. Sedan det året uppbär AU också statsbidrag, vilket medger ett eget kansli med en anställd generalsekreterare, övrig personal och mycket annat. Sedan årsskiftet 2018/2019 är förbundets kansli lokaliserat i Stockholms gamla observatorium.

I slutet av 2018 hade förbundet Astronomisk Ungdom 46 ungdomsföreningar av olika typer anslutna till sig, samt 6 distrikt. Totalt samlade föreningarna 4827 medlemmar, varav ett par hundra årligen engagerar sig i organisationens verksamheter och föreningar på sin fritid. Det som jag, tidigare ordförande och numera generalsekreterare, tar med mig och anser mest värdefullt i AU är alla de otaliga nya vänskaper och relationer som skapats och skapas genom organisationen, och all den personliga utveckling som man ser medlemmar genomgå när de deltar och engagerar sig ideellt. Den inkluderande gemenskap som kännetecknar AU:s inre liv kan vara något som påverkar och berikar individer för många år framöver, ja kanske under hela livet.

#60: Sällskapets amatörsektioner

Av Johan Kärnfelt

Decennierna efter andra världskriget innebar ett mycket dynamiskt skede för Svenska astronomiska sällskapet. Framförallt strömmade nya medlemmar till — där man samlat ungefär trehundra personer 1950 hade sällskapet växt till det tredubbla 1970. Förklaringar till denna snabba utveckling var bland annat de stora barnkullarna efter kriget, den begynnande utbildningsexplosionen, liksom förstås rymdkapplöpningen som öppnade ögonen för astronomi och rymdfart för en hel generation. En annan verksam faktor var att den svenska amatörastronomin, framburen av ATM-rörelsen och de billiga massmarknadsteleskopen, på allvar börjat få luft under vingarna. Rent organisatoriskt skapade detta senare nya utmaningar, dels för att amatörerna började starta sina egna föreningar som kunde konkurrera med Sällskapet, och dels för att de som var medlemmar i Sällskapet hade delvis andra behov än den ordinarie medlemsstocken. Från styrelsens sida stod det klart att något måste göras för att tillgodose amatörernas intressen och på så sätt hålla dem kvar i Sällskapet. Detta något materialiserades i form av amatörsektioner.

Inspiration hämtades från England och från British astronomical association, vilken ända från starten 1890 hade organiserat mycket av sin verksamhet i form av mer eller mindre självstyrande sektioner fokuserade på någon aspekt av amatörastronomin: man hade till exempel sektioner för variabla stjärnor, för sol- och månobservationer. En liknande organisation fanns också i det danska Astronomisk selskab.

Idén om amatörsektioner fångades upp av Gunnar Larsson-Leander och presenterades för styrelsen i början av 1960. Larsson-Leander hade börjat sin bana som amatörastronom, men var vid tiden docent i astronomi verksam i Lund. Förslaget mötte styrelsens gillande och tillsammans med Gunnar Darsenius, trafikledare inom flygvapnet och mycket aktiv amatörastronom, utvecklade han ett skarpt förslag med tio sektioner ledda av var sin sektionsledare. Med styrelsens välsignelse tillkännagavs sektionerna i årets första nummer av Populär astronomisk tidskrift som kom senare på våren.

Svenska astronomiska sällskapets amatörsektioner skapades 1960.

Av bevarade dokument är det svårt att bilda sig en uppfattning om sektionsverksamhetens omfattning och kvalitet, detta speciellt som den sköttes helt och håller av sektionsledarna själva och utan egentlig insyn från Sällskapets styrelse. Men mest lyckosam verkar Juniorsektionen och Sektionen för variabla stjärnor ha varit. Den förra rekryterade snart ett fyrtiotal medlemmar, och fungerade i praktiken som en frågelåda där Kerstin Lodén svarade på ungdomarnas frågor om teleskop, lämpliga objekt att observera, utbildning etcetera. Den senare var ungefär hälften så stor, men hade å andra sidan de mest aktiva medlemmarna som regelbundet rapporterade in sina observationer så att Darsenius kunde sammanställda och vidarebefordra dem till internationella sambandscentraler för variabla stjärnor. Övriga sektioner hade högst varierande ambitionsnivå, helt beroende på den tid och det engagemang som sektionsledare orkade uppbåda.

En teckning av månkratern Capuanus urförd av Håkan Williams, som också var aktiv i Sällskapets månsektion. Källa: Per Olow Karlsson, ”Månsektionens verksamhet 1960”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 42, 1961, s. 75.

Även om Sällskapets sektionsverksamhet för en tid fyllde en viktig funktion, så skulle den snart spela ut sin roll. Mot slutet av 60-talet kroknade flera av sektionsledarna och en efter en avsomnade sektionerna. En viktig anledning till detta var den ökande konkurrensen från amatörernas egna föreningar, inte minst den mycket livaktiga sektionsverksamhet som kom att bedrivas inom Scandinavian union of amateur astronomers, grundad 1972. Sällskapet var förstås inte omedveten om denna utveckling och 1974 väcktes första gången frågan om att lägga ner sektionerna. Det dröjde dock till 1978 innan det formella beslutet togs, men då hade i praktiken all verksamhet redan upphört.

Detta beslut innebar också att Sällskapet i praktiken avhändade sig ansvaret för amatörastronomin, och att detta istället kom att axlas av amatörernas egna organisationer. Noteras kan emellertid att just ungdomsverksamheten, som alltså var tämligen livkraftig under 60-talet, har fått en renässans i och med Astronomisk ungdom (mer om denna i ett kommande inlägg). Föreningen, som idag kan ståta med nära femtusen medlemmar grundades utanför Sällskapets regi 2012, men är sedan några år tillbaka organiserad som dess ungdomsförbund.

#48: Svante Arrhenius och livets utbredning genom världsrymden

Av David Dunér

Få intryck är så upplyftande, skrev Svante Arrhenius i Världarnas utveckling (1906), som då man en molnfri natt betraktar himlavalvet med dess tusenden av stjärnor. ”Då man sänder tanken bort till dessa i det oändliga fjärran glittrande ljus, kan man knappast undgå att fråga sig, om i deras omgifning finnas planeter liknande vår, som äro hemvist för organiskt lif.” På samma sätt som en ö i tropikerna med en underbar mångfald av liv, till skillnad från en ödslig ö i de arktiska trakterna, utövar de främmande världarna en helt annan dragningskraft på vår tanke om de har liv än om de bara är döda massor som svävar omkring i rymden.

Svante Arrhenius. Tekniska Museets ämbetsarkiv, okänd fotograf.

Denna fråga om livets utbredning genom världsrymden upptog fysikern och kemisten Svante Arrhenius (1859–1927) i flera populärvetenskapliga böcker, men också i vetenskapliga uppsatser. Arrhenius som beskrivits som den fysikaliska kemins grundare, tillika nobelpristagare i kemi 1903, var också en av grundarna av Svenska astronomiska sällskapet 1919 där han intog posten som vice ordförande. Men hans gärning tränger också in i vår tid. Han var den förste som beskrev växthuseffekten (1896), det vill säga hur koldioxiden i atmosfären stänger inne värmestrålningen. Tanken om atmosfärens betydelse för liv blir också en av huvudfrågorna för hans spekulationer rörande liv på andra planeter i vårt solsystem.

I sin bok Stjärnornas öden (1915) framlägger Arrhenius sin övertygelse att Venus har liv, en fuktig, ångande värld med frodig vegetation och primitivt liv. Han antar att medeltemperaturen på Venus var 47 grader och fuktigheten ”tre gånger så hög som i Kongo”. Utan tvivel täcktes därför, säger han, större delen av dess yta av sumpmarker. Där fanns troligen lägre stående former av liv, särskilt växter. Så småningom kommer emellertid temperaturen att sjunka, ”de täta molnen och dunklet skingras”, och när livet har slocknat på jorden, kommer högre växt- och djurformer där framträda.

Venus yta består enligt Arrhenius av sumpmarker påminnande om förhållanden vid tiden för stenkolslagrens bildande på jorden. Bild: Naracosaurus.

Föreställningen om kanaler på Mars tror Arrhenius inte på. Knappast någon annan planet i vårt solsystem skulle kunna vara hemvist för högre varelser än just vår jord. Men det är högst troligt, tillägger han, att det bland de otaliga solar som sänder sitt ljus till oss kretsar mörka kroppar som bebos av intelligenta varelser.

En av Arrhenius mest högtflygande tankar om liv i rymden, var den så kallade panspermiehypotesen, tanken att livet kunde spridas genom rymden likt frön i vinden. Tanken hade föresvävat redan Anaxagoras på 400-talet f.Kr. Kemisten Jöns Jacob Berzelius hade visat att meteoriter kunde innehålla organiskt material. På 1860-talet spekulerade Hermann Richter kring tanken att meteoriter skulle kunna bära med sig spår av utomjordiskt liv. År 1903 publicerade Arrhenius en artikel i den vetenskapliga tidskriften Die Umschau, där han förklarade hur mikroskopiskt liv kan spridas i rymden genom strålningstrycket från stjärnorna. Några år senare tar han upp frågan i Världarnas utveckling om hur livsfrön irrar omkring i världsalltets rymder, träffar planeter och när betingelserna är de rätta fyller dess yta med liv.

Schiaparellis karta över Marsytan (1888). Arrhenius förhåller sig kritisk till idén om kanaler på Mars, och menar att det är ”nog sangviniskt, att af de s. k. kanalernas förekomst sluta till att intelligenta väsen finnas på Mars. Många antaga ’kanalerna’ bero på synvillor.” Arrhenius, Världarnas utveckling (1906).

Arrhenius hypotes går ut på att det finns levande organismer, så små att strålningstrycket från solen kan driva ut dem i rymden. På 9000 år skulle de kunna nå vårt närmaste solsystem Alfa Centauri. Frön av lägre organismer strös beständigt ut från jorden och andra bebodda planeter. De flesta går ”döden till mötes i den kalla, oändliga, världsrymden”, men ett litet antal faller ned på himlakroppar med gynnsamma förhållanden och ger där upphov till en mångfald av levande varelser. Livet på andra bebodda världar skulle alltså sannolikt vara besläktad med de former som vi finner på jorden.

Diskussionen om att livet har spridits genom rymden har levt vidare alltsedan Arrhenius. Debatter har blossat upp i tolkningen av bland annat Murchinsonmeteoriten och meteoriten Allan Hills 84001. På senare tid har man också experimentellt visat att mikrobiskt liv, även så kallade björndjur, kan färdas och överleva i rymden. Kanske svävar Arrhenius livsfrön fortfarande där ute i världsrymden?

#38: Sällskapet lär ut konsten att bygga teleskop

Av Johan Kärnfelt

Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med amatörastronomisk verksamhet. Amatörerna har sina egna sammanslutningar och organiseras nationellt sedan flera decennier av Svensk amatörastronomisk förening. Men det hindrar inte att Sällskapet ur ett historiskt perspektiv spelat en central roll för utvecklingen av området.

Redan från starten 1919 pekades, vid sidan av fackastronomer och allmänt astronomiinstresserade, amatörer ut som en målgrupp för Sällskapet. Vid tiden fanns bara en handfull aktiva amatörer, och ambitionen var att rekrytera en kader av tämligen avancerade amatörer som skulle kunna vara vetenskapen behjälplig. Även om ambitionen var vällovlig och flera initiativ togs i denna riktning så rann den ut i sanden en bit in på 20-talet. Ett skäl till detta var att teleskoppriserna var så höga att de i praktiken stängde dörren för alla utom de mest välbeställda. Det fanns en lösning på detta problem, men den skulle nå Sverige först på 40-talet.

Amateur telescope making kom i sin första upplaga 1926 men har sedan dess tryckts om i en rad nya, och utökade, upplagor. Den finns fortfarande i tryck och utgörs idag av tre volymer om sammanlagt cirka 2000 sidor.

I USA och i nära anslutning till tidskriften Scientific American, hade en amatörastronomisk folkrörelse börjat ta form. Man talade om Amateur Telscope Making, eller ATM kort och gott. Grundidén var enkel: Istället för att försöka spara ihop pengar för att köpa en liten refraktor, kunde man med små medel och hemma i garaget själv slipa optiken till en reflektor, det vill säga ett spegelteleskop. Kostnaden för materialet — råglas, slip och polermedel, virke och diverse beslag — inskränkte sig till några dollar; vad som krävdes var egentligen bara tid, noggrannhet och en stor portion uthållighet. Runt denna idé växte alltså en rörelse. Den bars fram av tidskriften och inte minst av en handbok redigerad av tidskriftens redaktör Albert Ingalls. Teleskopbyggarnas bibel, Amateur telescope making, kom i sin första av många upplagor 1926.

Ett exemplar av handboken letade sig med tiden över Atlanten och fångade intresse hos några av Sällskapets medlemmar, inte minst hos gruvingenjören och chefen för myntverket Alf Grabe liksom hos optikern och AGA-ingenjören Ragnar Schöldström. Med sällskapets välsignelse började de bägge sälja in idén om att amatörer själva skulle bygga sina teleskop. Schöldström satte, inspirerad av den amerikanska förlagan, ihop en 50-sidig handbok som gick igenom hela konstruktionsprocessen i detalj; Grabe publicerade artiklar i olika tidningar om saken. De lyckades också övertyga Clas Ohlson i Insjön, som själv var astronomiintresserad och dessutom medlem i Sällskapet, om att både börja sälja Schöldströms manual och att ta in det nödvändiga råmaterialet. 1945 kunde man från postorderfirman köpa allt som behövdes för att slipa en 15 cm spegel och bygga ett teleskop runt denna för under 100 kronor, vilket var en bråkdel av vad ett fabrikstillverkat teleskop kostade vid tiden.

Annons från Clas Ohlson-katalogen 1944/45. Figuren visar slutresultatet om man byggde ett 15 cm teleskop efter Schöldströms anvisningar.
Sällskapets grundare Nils Nordenmark poserar med några hemmabyggda teleskop vid en utställning som Sällskapet organiserade i samband med dess 25-årsjubileum 1943. Teleskopet i bakgrunden var Schöldströms eget, och det i förgrunden byggt efter instruktionen i hans manual. Bilden från Yngve Öhman, “En utställning av amatörtillverkade teleskop”, Populär Astronomisk Tidskrift, vol. 25 (1944) 99.

Under de följande åren byggdes på detta sätt hundratals teleskop ute i stugorna. Plötsligt fanns det en snabbt växande grupp mer eller mindre aktiva amatörastronomer i landet. Sällskapet fortsatte att hjälpa fram amatörastronomin, bland annat genom att under 60-talet driva ett tiotal amatörsektioner. Men en konsekvens av att amatörastronomin börjat nå kritisk massa, var att amatörerna successivt började organisera sig i sina egna föreningar. Med tiden skulle detta innebära att amatörastronomin knoppades av från Sällskapet, och vid början av 70-talet var bodelningen i princip genomförd.

* * *

Jag har tidigare skildrat denna historia mer i detalj. Artikeln (på engelska) finns att läsa här.

#35: Tycho Brahe-minnet på Ven

Av Ulf R. Johansson

Knappt hade Svenska astronomiska sällskapet bildats förrän sällskapets styrelse gav sig själv ett sällsynt hedersamt uppdrag: Att slå vakt om det som fortfarande fanns kvar av Tycho Brahes slott och observatorium på Ven (Uraniborg respektive Stjärneborg) och se till att de inte ytterligare förstördes.

Tycho Brahe-statyn på Ven. Foto: Kulturen Lund, okänd fotograf.

I en framställning till Kungl. Maj:t 1921 menar Sällskapets styrelse att de ”Tychoniska ruinernas bevarande” var ett absolut krav för tidens svenska astronomi, och kritiken mot ansvariga myndigheter på den statliga sidan var inte särskilt inlindad: ”Ty det som från dessa myndigheters sida hittills har åtgjorts i saken, kan omöjligen anses på något sätt motsvara dessa minnesmärkens alldeles säregna och för vetenskapen enastående betydelse.” Skrivelsen var undertecknad av ordförande Karl Bohlin och ledamöter som Svante Arrhenius, Hjalmar Branting, Vilhelm Carlheim-Gyllensköld, Carl Charlier, Nils Tamm, Nils Nordenmark, Hugo von Zeipel och några till. Notabelt är styrelseledamöterna Charliers och Carlheim-Gyllenskölds namn, lundaprofessorn Charlier hade haft det vetenskapliga överansvaret vid utgrävningen på Ven 1901 och Carlheim-Gyllensköld hade också besökt ön och rapporterat till sällskapet därifrån. Även Branting var som sagt med på ett hörn – inte dåligt att ha en politiker på sin sida.

Karta över Öresund från 1705. Texten talar om att tullen som passerande fartyg får betala utgör en av de största inkomstkällorna för den danske kungen. Ön Ven återfinns strax ovanför kompassrosen, och här är även Brahes observatorium utsatt. Foto: Sjöhistoriska museet.

Men Sällskapet var nu inte först med att uppmärksamma förfallet. Redan på 1600-talet noterades hur raskt Tychos byggnader raserats. Tychos lärda syster Sophie bör ha kunnat se den systematiska vandalismen från sitt boende i Helsingör! På 1700-talet var Europas astronomer mest intresserade av att fastslå de astronomiskt viktiga koordinaterna för Tychos instrument, men på 1800-talet inleddes intresset på allvar för den arkeologiska sidan av slott och observatorium. Märkesår är 1823-24 då de första – i vår mening – seriösa arkeologiska grävningarna ägde rum. Bland annat grävdes Uraniborgs brunn fram. 1901 följde nästa stora utgrävning rum (Charlier) med en märklig tysk uppföljning: Berlin-astronomen, Treptowobservatoriets skapare Friedrich Archenhold smyggrävde utan tillstånd och fick med sig hem en del artefakter som fortfarande bör finnas i samlingar på observatoriet i Berlin.

På 1930-talet kom bitar av den berömda vattenmöllan i dagen, bland annat blottades en del av kvarnens gråstensgrund, kvarnrännan påträffades och ett vattenhjul och en kvarnsten. Resterna av den jättelika fördämningsvallen inhägnades år 1931. Fyndet av vattenkvarnen dokumenterade bilden av Tychos Ven som ett Big Science-projekt på renässansen: Här byggdes stora instrument och kvaliteten på observationerna var föredömligt exakta för tiden, hit kom elever och assistenter från hela Europa, här fanns en vattenmölla och eget boktryckeri, brev och böcker utväxlades med omvärlden. Tycho var i stort sett självförsörjande som vetenskapsman.

I samband med Sällskapets kongress i Lund 1926 gjordes en utflykt till ön, och alla kunde bevittna hur eländigt det var med Tychos lämningar. De planerade astronombesöken 1938 i samband med Internationella astronomiska unionens kongress i Stockholm ställde emellertid in. Men stenen hade trots allt kommit i rullning, och efter några årtionden började Tycho Brahe-minnenas skydd få struktur ute på ön. I början av 1950-talet kom det kupolformade betongvalvet över Stjärneborgs till, ett givet utflyktsmål för oss astronomer och amatörastronomer i södra Sverige de åren. ​Därefter har mycket hänt, och den 11 maj i år återinvigs den senaste versionen av Tycho Brahe-minnena samtidigt som Tycho Brahe-museet i den avkristnade kyrkan kommer att radikalt uppgraderas analogt och digitalt. Fokus kommer att sättas på andra sidor av Tycho Brahe än de rent astronomiska – även om dessa förblir viktiga.

Modell tillverkad vid 1934 Tekniska museets modellverkstad i skala 1:20 av utgrävningarna av Tycho Brahes papperskvarn på Ven. Foto: Tekniska museet, Telefunken.

Den förteleskopiska astronomin toppade på hans ö, och vi får se om Unesco, IAU med flera intressenter kan förvandla Tycho Brahe-minnena till ett världsarv – runt södra Östersjön har astronomin haft några av sina viktigaste historiska bopålar med Tychos ö som den kanske allra, allra viktigaste.