#37: Tänk om ett X-15 lyfte från Onsala

Av Thommy Eriksson

Tänk om raketflygplanet X-15 startade från Onsala rymdobservatorium, i ett försök att nå omloppsbana.

Jag har så länge jag kan minnas haft en passion för den typen av ”tänk om”-scenarios. Jag har också haft en passion för vackra rymdfarkoster, och raketflygplanet X-15 har varit en av mina favoriter sedan jag var barn. Så, när jag i början av 2000-talet började specialisera mig på digital filmskapande och digitala specialeffekter, och behövde ett filmprojekt att öva på, så kom jag på idén att spela in en science fiction-långfilm om en resa till Mars. Första steget på resan skulle visa hur en grupp forskare renoverar en X-15, spänner på fyra Titan-bärraketer och startar den från Onsala rymdobservatorium. (Idén med Titan-raketerna var faktiskt ett förslag som på riktigt övervägdes av US Air Force i slutet av 60-talet, men man övergav idén när man insåg att X-15 saknar värmesköld.)

Den animerade raketen som skulle användas i filmen. Foto: Thommy Eriksson.

Varför Onsala rymdobservatorium? Onsala är ett radioobservatorium som drivs av Chalmers tekniska högskola. Det är en fantastisk miljö; stora radioteleskop ligger utspridda i ett vackert kustlandskap, en perfekt blandning av natur och high-tech. Jag hade haft kontakt med Onsala på olika sätt tidigare, så jag frågade om jag fick komma dit och spela in, och de sa ganska oceremoniellt ja.

Under en snöig vinterdag 2003 klättrade jag runt bland klipporna med min DV-kamera och filmade klipp till vyer av själva starten. Raketen då? Den fanns naturligtvis inte, den planerade jag att lägga in i efterproduktion som en animerad 3D-modell, det vill säga med datorgrafik.

Lite senare under våren var det dags för den stora dagen med mina skådespelare. Jag hade fått tillstånd att filma i det stora kontrollrummet under radiodomen, en fantastisk miljö med så mycket skärmar och paneler att det lätt kunde föreställa mission control för en raketuppskjutning. De lyckades få det att passa ihop med en tidslucka utan några observationer. Men, det var en kort tidslucka; på bara en och en halv timme skulle vi rigga, spela in några scener, och sedan lämna platsen så som den var när vi kom. Dessutom hade en av skådespelarna inte dykt upp när tidsluckan startade.

Skådespelare räknar ner till uppskjutningen i radiodomens kontrollrum. Foto: Thommy Eriksson.

Hela filmprojektet var nollbudget, så jag hade inte professionella skådespelare. Jag hade helt enkelt frågat tre kollegor och vänner som jag hoppades skulle tycka det var en kul grej. En av de tre var Maria Sundin, som var kursansvarig för orienteringskurserna i astronomi, och som jag hjälpt med kursutveckling tidigare. Jag visste också att Maria liksom jag hade kära barndomsminnen kring science fiction. Maria tackade ja. Att ägna sig åt populärvetenskap är en av de noblaste sysselsättningarna man kan hänge sig åt enligt mitt sätt att se på världen, och nu skulle självaste Maria Sundin vara med i min film!

Men, nu var självaste Maria Sundin sen till min filminspelning… Efter en orolig väntan så kommer äntligen hennes bil uppför backen mot radiodomen. Oro byts snabbt ut mot skuldkänslor; Maria hade varit stressad för att hon var sen, och krockat på vägen ut till Onsala. En sönderslagen billykta. Jag erbjöd mig att betala reparationerna (vilket Maria avböjde, om jag minns rätt), och vi skyndade oss sedan in i kontrollrummet. Vi hann precis; skådespelarna intensivt stirrande in i manöverpaneler under den dramatiska raketuppskjutningen (som jag stod bakom kameran och pratade dem igenom), och sedan glada tillrop när de tre skulle låtsas att X-15 nått omloppsbana!

Filmen, med arbetsnamnet Astronaut, blev aldrig färdig, men några korta klipp finns på Youtube. Foto: Thommy Eriksson.

Nämnde jag att filmprojektet var löjligt överambitiöst? Med dagens digitala filmteknik är det faktiskt möjligt att göra en långfilm med avancerade specialeffekter, ingen budget och inget filmteam. Man behöver bara en sak som jag egentligen saknade; väldigt mycket fritid. Det blev alltså ingen färdig film. Nuförtiden säger jag till mina filmstudenter att gör för guds skull många riktigt korta och enkla filmer, och inte en lång avancerad! Men även om filmprojektet varit avsomnat i många år nu så vem vet, när jag är pensionär kanske jag kan betala tillbaka en skadad billykta med en svensk science fiction-film.

#34: Svenska namn i rymden

Av Dan Kiselman

Christer Fuglesang under sitt första rymduppdrag 2006. Foto: ESA/NASA

Vem är den mest berömda svensken i rymden?  Hittills är det bara Christer Fuglesang som varit där och därmed vunnit berömmelse. (När Jessica Meir gjort sin rymdfärd blir de två om det.) Men det finns andra sätt att bli så berömd att ens namn lever vidare även när man själv är bortglömd. Bland svenska astronomer är tveklöst Anders Celsius nummer ett i kändisskap. Men då för sin temperaturskala, som ju mest används på jorden. Dessutom faller han utanför vår 100-årsram.

Ett klassiskt sätt för en astronom att bli berömd är att upptäcka en komet. Det finns en enda svensk kometupptäckare, och han har tre kometer: P/1996 R2 (Lagerkvist), C/1996 R3 (Lagerkvist)  och 308P/Lagerkvist-Carsenty. Men för att bli riktigt berömd måste ens komet ställa till med något sensationellt. Och det har ingen ”svensk” komet gjort. Nära var det dock med Shoemaker-Levy 9 som 1994 kraschade in i Jupiter till stor uppståndelse. Uppsala-doktoranden Mats Lindgren hade fångat den splittrade kometen på en fotoplåt innan paret Shoemaker och David Levy identifierade den. Men objektet såg så underligt ut att det inte kändes igen som en komet. I Uppsala talade man sedan retsamt om kometen ”Almost-Lindgren”.

Vad gäller asteroider är det flera som getts svenska namn. Men om inte asteroiden besöks av en rymdfarkost eller krockar med jorden skänker den ingen större ryktbarhet. Något liknande gäller kratrar i solsystemet – där några getts svenska personnamn.

Upptäckter eller katalogisering av himmelsobjekt kan göra ditt namn odödligt. Stora katalogverk brukar få titlar efter institutioner eller instrument (exempelvis Peter Nilsons Uppsala General Catalogue of Galaxies). Det gäller därför att på egen hand göra en lagom liten katalog. Det kan räcka med forskningsartiklar där man presenterar några upptäckta objekt. Om sedan andra börjar använda ditt efternamn följt av ett nummer så är berömmelsen vunnen. Observatörer kan därför tala om stjärnhopar med namn av (Per) Collinder, (Lars Olof) Lodén, (Gösta) Lyngå och (Curt) Roslund. För mörka nebulosor finns (Claes) Bernes och (Aage) Sandqvist. Vissa dubbelstjärnesystem kan benämnas (Peter) Lindroos och galaxer (Erik) Holmberg. Wolf-Lundmark-Melotte (WLM) är en bekant galax men Knut Lundmarks person är nog än så länge mer känd än galaxen.

Den största kändisen i denna klass är nog Bengt Westerlund (1921-2008). Detta på grund av stjärnhoparna Westerlund 1 och Westerlund 2.

Westerlund 1 (t.v.) innehåller en av de största stjärnor man känner samt en misstänkt magnetar. Se den även som film! Foto: ESA/Hubble & NASA.
Westerlund 2 (t.h.) är en spektakulär ung stjärnhop. Även den har fått en film. Foto: NASA, ESA, the Hubble Heritage Team (STScI/AURA), A. Nota (ESA/STScI), and the Westerlund 2 Science Team

Det finaste för en läkare lär vara att få en sjukdom uppkallad efter sig. När det gäller astronomiska fenomen finns några svenska kandidater.

Gunnar Malmquist (1893-1982) räknade stjärnor för att kartlägga Vintergatan i början av 1920-talet. Med Malmquist bias brukar man avse urvalseffekter som grundar sig i att ljussvaga objekt är svårare att detektera än ljusstarka. Detta får exempelvis till följd att den absoluta medelljusstyrkan för stjärnor tycks öka med avståndet. Malmquists relationer består i korrektioner för att motverka sådant. Nu kanske inte stellarstatistik anses som det mest sexiga forskningsfältet. Men när mer hippa kosmologer började räkna galaxer för att kartlägga universum råkade de ut för samma problem. Då återupptäckte de Malmquist och hans relationer.

Bertil Lindblad (1895-1965) gjorde teoretiska pionjärarbeten inom galaxdynamik och upptäckte banresonanser med betydelse för bildandet av täthetsvågor – som kanske kan förklara uppkomsten av spiralarmar. Lindbladresonanserna dyker också upp i studier av Saturnus’ ringar och planetsystem under bildande.

Galaxforskaren Erik Holmberg (1908-2000) införde en definition för hur man ska mäta suddiga galaxers storlek. Den fick stort genomslag. ”De använder min radie” sa han stolt. Holmbergradien är avståndet från galaxens centrum ut till dess att ytljusstyrkan minskat till 26,5 magnituder per kvadratbågsekund i blått ljus.

Hannes Alfvén (1908-1995) föreslog förekomsten av en slags vågor i magnetiska plasmor. Tanken var att de kunde transportera energi från solens inre till dess korona, vars höga temperatur var och är en gåta. I alfvénvågor fungerar magnetfältslinjerna ungefär som vibrerande strängar. Som förklaring till koronaupphettningen debatteras de fortfarande livligt. Detsamma gäller andra ställen i universum där plasmor med magnetfält finns: nästan överallt! Observatörer letar efter dem och teoretiker räknar på deras effekter. Kanske är det Alfvén som är det kändaste svenska namnet i rymden?

I vilken utsträckning har svenska personnamn blivit begrepp eller objektnamn i astronomi och rymdvetenskap? Hur ofta namnet finns med i titeln på vetenskapliga artiklar kan ses som ett mått på detta. Data hämtade från Nasa:s Astrophysics Data System i april 2019.

#32: Svenska asteroider

Av Jesper Sollerman

Visste du att Tjelvar svävar runt i rymden? Det är Asteroid 137052 Tjelvar som far omkring i planetsystemet. Asteroiden är döpt efter den man som enligt Gutasagan fick Gotland att sluta sjunka i havet om dagen genom att ta med sig elden till ön. Tjelvar har sällskap med hundratusentals andra småplaneter, så kallade asteroider, varav flera har svenska namn – vad sägs exempelvis om Uppsala, Celsius, Kvistaberg, Gahm, Sollerman och Gammelmaja, den senare uppkallad efter en av Pelle Svanslös kattkamrater. Pelle har naturligtvis även en egen småplanet uppkallad efter sig, nämligen Asteroid 8535 Pellesvanslos som ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Häromåret uppmättes att Pellesvanslos roterar med en period på 5 timmar och 43 minuter.

Gutasagans Tjelvar ska enligt traditionen vara begravd i denna skeppssättning på Gotland från yngre bronsåldern. Foto: Wikimedia commons/Håkan Svensson.

De flesta av de hundratusentals kända asteroiderna har inga märkvärdiga namn, utan får tråkiga beteckningar som 109018 2001 QA6 eller 382447 2000 DZ36. Ungefär 10000 är dock namngivna. Asteroiderna namnges formellt av Internationella astronomiska unionen (IAU) på förslag av upptäckaren, som dock inte får uppkalla dem efter sig själv. De allra flesta småplaneter som har ett svenskklingande namn är upptäckta och föreslagna av Claes-Ingvar Lagerkvist, professor emeritus i astronomi vid Uppsala universitet. Claes-Ingvar är också sommargotlänning, vilket förklarar asteroidnamn som Martebo, Bro, Burs, Babben och Digerhuvud.

En av de bilder som ledde fram till upptäckten av asteroiden Tjelvar. Det två tjocka strecken är gjorda med tusch direkt på negativet, detta för att markera det svaga, horisontella strecket som visar asteroidens rörelse. Foto: ESO/Claes-Ingvar Lagerkvist.

Asteroid Tjelvar upptäcktes 1998 från La Silla i Chile, liksom många andra av Claes-Ingvars asteroider. Den är en så kallad Apollo-asteroid vilket innebär att den kan komma relativt nära jorden, men någon risk för krock finns det inte. Den fick sitt namn genom en tävling som Svenska astronomiska sällskapet utlyste år 2011. Vinnarnamnet hade alltså även denna gång gotländsk anknytning: Tjelvar.

* * *

Läs mer om Claes-Ingvar Lagerkvist och jakten på asteroider i Populär astronomi.

#30: Odin

Av Aage Sandqvist

Odin har blivit vuxen! Den 20 februari 2019 fyllde den svenska forskningssatelliten, Odin, arton år. Arton år tidigare hade ryssarna konverterat en av sina fruktade START 1-missiler och ersatt stridsspetsen med en ny svensk satellit ägnad åt forskningsuppdrag inom astronomi och aeronomi (det vetenskapliga studiet av fysiska och kemiska egenskaper hos atmosfären).

Odin, som satelliten benämndes, är egentligen ett internationellt projekt där Sverige stod för ungefär 60 %, och resten delades mellan Kanada, Finland och Frankrike. Odin var tänkt att hålla i två år men har snart fungerat tio gånger längre tid.

Svobodny, Sibirien, nära den kinesiska gränsen den 20 februari 2001. En rysk interkontinental missil SMART-1 (även benämnd SS-25), där vätebomben har ersatts med Odin-satelliten, förbereds för uppskjutning. Notera Odin-logotypen mitt på missilen. Foto: Rymdbolaget (SSC).

Studier av det interstellära mediet och jordens atmosfär krävde likartade tekniska lösningar, vilket sammanförde astronomi och aeronomi i detta unika projekt. För astronomins del var huvudsyftet att upptäcka och studera förekomsten av vattenånga och molekylärt syre som förväntades existera i stora stoft- och gasmoln mellan stjärnorna. För aeronomins del var inriktningen inställd på kemiska reaktioner i jordens övre atmosfär med speciell inriktning på högtliggande nattlysande moln och även ozonhålsproblemet.

Teckning av Odin i sin omloppsbana på en höjd av 500-600 km och inställd i aeronomi- observationsmod där satelliten sveper upp och ner genom jordens atmosfär för kemiska studier. Över jorden syns Vintergatan, föremål för Odins andra huvuduppgift när den är i astronomi-observationsmod. Bild: Chalmers Tekniska Högskola.

Den interstellära syrgasen ville inte låta sig upptäckas. Efter mycken möda lyckades Odin för första gången någonsin fånga en mycket svag syresignal nära stjärnan Rho i Ormbärarens stjärnbild där det närmaste stjärnbildningsområde ligger, bara 500 ljusår från jorden. Men syremängden var tusen gånger lägre än vad modeller förutsåg och teoretikerna tvingades korrigera modellerna om den komplexa kemin i gasmolnen. Däremot lyckades Odin med att detektera och kartlägga vattenånga i en mängd olika objekt såsom atmosfärerna på Mars och Jupiter, ett stort antal kometer, signifikanta stjärnbildningsområden såsom Orionnebulosan och Sagittarius B2. I Orionnebulosan kunde Odin identifiera 38 olika kända molekyler, bland annat olika former av svaveldioxid, kväveoxid, kolmonoxid och vatten. Över 60 olika signaler av okänt ursprung observerades också. I Vintergatans centrum upptäckte Odin en stor mängd vattenånga (motsvarande 200 000 gånger jordens massa) i en skiva med en diameter på sju ljusår som roterar kring det tunga svarta hålet, Sagittarius A*, som finns i Vintergatans mitt.

År 2009 fick världens astronomer tillgång till Herschel Space Observatory, European Space Agencys (ESA) magnifika infraröda teleskop som var 3,5 gånger större än Odins och mycket mer känsligt. Odin gick då över till att huvudsakligen övervaka jordens atmosfär i aeronomimod från och med år 2007 med fortsatt stöd från den svenska Rymdstyrelsen och även från ESA:s Earthnet program. Men viss astronomisk forskning bedrivs fortfarande med Odin: En (minst) 18-årig övervakning av vattenånga i Jupiters atmosfär, stora internationella samarbetsprojekt angående så kallade ”Targets of Opportunity” såsom observationer av NASA:s LCROSS månsond som genom en kollision med en krater på månens sydpol 2009 studerade vattenhalten däri, eller Comet Lovejoy där man 2015 för första gången hittade etylalkohol och socker på en komet – av några kallas denna komet ”Likörkometen”. Nyligen har Odin även detekterat en svag signal av vattenånga från en galax (NGC1365) som befinner sig på ett avstånd av 60 miljoner ljusår.

Odin fortsätter nu i sitt nittonde år med sina femton varv per dag runt jorden i en nord-syd bana. I början av juni i år har Odin genomfört 100 000 varv kring jorden!

#28: Från Ytterby till LIGO

Av Jesper Sollerman

Svenska astronomiska sällskapets vårutflykter har det senaste decenniet oftast gått till något observatorium. Men våren 2017 åkte vi istället till Ytterby på Resarö i Stockholms innerskärgård. Vi besökte där en övervuxen grusgrop som i själva verket är ett igenskottat gammalt gruvhål. Varför då, kan man undra.

Arbetare vid gruvan. Foto: Ytterby gruva, okänd fotograf.

Ytterby gruva är faktiskt ett svenskt industriminnesmärke dit främst kemister vallfärdar. I sten som hittats i gruvan har nämligen ett antal grundämnen identifierats för första gången. Det är därför flera av grundämnena i det välkända periodiska systemet har svenskklingande namn, såsom ytterbium, terbium, erbium och yttrium. Dessa grundämnen, som alltså fått sitt namn just från Ytterby, kunde utvinnas ur mineral som hittats i gruvan under mitten och slutet av 1800-talet.

Holmium, uppkallat efter Stockholm, upptäcktes 1879 och samma år utvanns tulium och skandium från mineral hittat i Ytterby. Skandium är ett grundämne som ofta ses i spektralobservationer av stjärnatmosfärer. Andreas Korn, stjärnforskare i Uppsala, berättade därför livfullt om skandiums ursprung och förekomst bland stjärnorna på vår utflykt till Ytterby.

Periodiska systemet (150-årsjubilerande!) med grundämnen som säkert identifierades första gången i mineral från Ytterby markerade med grönt. De gula identifierades i samma mineral, men stenen kom inte just från Ytterby.

Senare på sommaren samma år, närmare bestämt den 17 augusti 2017, hände så något som fick många astronomer att återigen fundera över varifrån de tyngsta grundämnena – som dessa sällsynta jordartsmetaller – egentligen kommer. I ett kosmiskt perspektiv alltså. Gravitationsstrålningsdetektorn LIGO (förkortning av Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory) uppfångade en gravitationsvåg från två kolliderande neutronstjärnor 130 miljoner ljusår bort. Markbaserade optiska teleskop kunde snart uppfånga en ny ljuskälla på himlen, och detaljerade studier av denna så kallade makronova verkar tyda på att sådana ligger bakom skapandet av de tyngsta så kallade r-processämnena i universum. Kanske skapades alltså ytterbiumet från Ytterby från början i kolliderande neutronstjärnor.

LIGO:s norra ben. Bild: Wikimedia Commons.

#27: Kosmisk kollision bildade sjön Hummeln

Av Sanna Alwmark

I östra Småland, cirka 15 km nordväst om Oskarshamn, ligger sjön Hummeln. Sjön ser ut som vilken svensk sjö som helst, och om man inte anstränger sig ser den inte ens särskilt rund ut, vilket ju en ”typisk” kratersjö bör göra. I början av mina doktorandstudier så såg jag sjön omnämnas som misstänkt nedslagskrater i en artikel av Herbert Henkel och Lauri Pesonen från 1992. Min man Carl hade några år tidigare fått höra från en äldre kollega (och legend inom svensk geologi) som hette Maurits Lindström att sjön ”helt klart är en krater, det handlar bara om att bevisa det”. Vidare studier visade att det fanns ganska mycket vetenskaplig litteratur om ”kratern” Hummeln, men ingen hade kunnat bevisa att det verkligen var en nedslagskrater. Det visade sig också att man diskuterat Hummelns ursprung sedan början av 1800-talet. När Carl och jag planerade en fältresa till Dalarna 2010 för att provta berggrunden i Siljan så tänkte vi att det är väl inte så mycket omväg att ta vägen förbi sjön Hummeln på vägen hem om vi nu ändå är ute och kör.

Hummeln, 15 km nordväst om Oskarshamn. Foto: Google maps.

Körde gjorde vi sen, först upp till Siljan och runt där som två stollar för att hitta de bäst blottade graniterna för provtagning, och sen med 200 kg sten i bagageluckan tillbaka söderut till Hummeln. Området kring Hummeln är väldigt vackert och väl värt ett besök. Humlenäs är ett naturreservat där man kan uppleva ett gammalt småländskt odlingslandskap med fantastisk flora och gärdesgårdar, odlingsrösen och timmerbebyggelse. Jag blev inte besviken när vi kom dit, trots att jag faktiskt var skeptisk till att sjön verkligen var en krater vid den här tidpunkten. Min man å andra sidan var stärkt av Maurits ord och trodde stenhårt på kraterteorin. Han satte genast igång med projekt gå ner till sjön för att bada, eftersom det (enligt honom) är väldigt viktigt att bada i alla kratersjöar som man besöker. Jag å andra sidan är en obotlig badkruka (till mitt försvar var det dessutom rätt kallt ute), så jag stannade på land och tittade på den blottade berggrunden. Jag kunde se att den var krossad, eller breccierad som vi geologer säger.

På vägen tillbaka till bilen skulle vi gå en promenad längs sjön och titta lite mer på berggrunden. Jag har aldrig blivit så myggbiten någonsin som jag blev på den promenaden, och vilse gick vi också på vägen tillbaka. Då hade vi gått en bra bit längs med sjön och tagit några prover med oss som vi släpade på. Men tillbaka till bilen kom vi, och lastade in stenproverna innan vi for hem till Lund. I Lund gjorde vi sen tunnslip av proverna (tunnslip är väldigt tunna skivor av berg), för att kunna titta på de i mikroskop. 

Chockad kvarts sedd genom mikroskop. Foto: L. Ferrieère, NHM Wien.

Det som vi letade efter i tunnslipen är något som kallas för chockad kvarts. Chockad kvarts kännetecknas av raka linjer i kvartskristaller, och de här linjerna har bildats genom en sorts deformation av kristallstrukturen. Denna typ av deformation kan bara bildas vid enormt höga tryck, så hittar man sådana vet man att det man tittar på måste ha utsatts för ett nedslag. Först efter flera veckor av letande, och efter att ha diskuterat med en internationell kollega, så kunde vi visa upp några kvartskristaller som var ”chockade”. Då visste vi att sjön faktiskt var en krater. Så efter ungefär 200 år av vetenskaplig diskussion om sjöns ursprung kunde vi äntligen rapportera att Hummeln faktiskt bildats genom att en stor meteorit slagit ner. Resultaten av det här arbetet publicerades i tidskriften Geology.

Karta över svenska och finska nedslagskratrar. Kartan är hämtad från en artikel i Populär astronomi (nr 2, 2018) som handlar om Sanna Alwmarks forskning. Läs hela artikeln här.

#26: En förening med ungdomen i centrum

Av Hans Thorgren

Västerås Astronomi-och Rymdforskningsförening (VARF) har sedan starten 1989 utvecklats till en av landets framgångsrikaste astronomiska föreningar vad avser det som i vetenskapliga sammanhang brukas kallas outreach. Med detta begrepp avses viljan och förmågan att nå ut till allmänheten genom spridning av kunskap och skapande av intresse för naturvetenskap i allmänhet och, i vårt fall, för astronomi och rymdfart i synnerhet. Under många år har nu VARF genom en liten skara medlemmar guidat tusentals skolelever vid teleskop eller vid dåligt väder verkat som astronomilärare i vårt klubbrum. Två kvällar i veckan är alltid avsatta för skolverksamhet. Före detta fysiklektorn Alf Borgström har under cirka 15 år avsatt varje tisdagskväll under säsong, oavsett köld och snö, tagit emot en skolklass, helt ideellt och hans föredöme har skapat efterföljare. Ja, all verksamhet i VARF sker på ideell basis.

För att hänga med i utvecklingen har en grupp medlemmar under ett antal år hängivet arbetat med att se till att observatoriet med sina nu två kupoler, Stjärnstugan och Urania, har modernast tänkbara utrustning vad gäller teleskop, kameror och datorer med lämpliga mjukvaror. De tusentals mantimmar som har lagts ner har utgjorts av en intensiv lobbyverksamhet förenat med en otrolig pappersexercis för att skapa ekonomiska förutsättningar, samt rent fysiskt byggarbete. En grupp medlemmars olika yrkeserfarenheter har tillvaratagits optimalt och har utgjort en nödvändig förutsättning för det som uppnåtts.

Hans-Göran Lindberg, Patric Tengwall och Jim Gage vid ODK-teleskopet. Foto: Hans Thorgren.

Stjärnstugan – som ursprungligen uppfördes 1939 av amatörastronomen Åke Odelberg och som 50 år senare kom föreningen till del – är utrustad med ett 25 cm Ritchey-Chrétien teleskop. Det är det som primärt används vid skolvisningar. Urania, uppförd av en grupp medlemmar åren 2007-2015, har ett 40 cm Optimized Dall-Kirkham-teleskop, med en förnämlig montering. Därtill flera CCD-kameror, filterhjul med mera. Vidare finns ett mindre solteleskop som i nästa etapp planeras bytas ut mot ett betydligt kraftfullare. Då kan det även bli verksamhet på dagtid.

VARF, som väl från början utgjordes av liten grupp entusiastiska ”gubbar”, har nu glädjande nog fått en helt annan karaktär och genomgått en kraftfull föryngringsprocess. Dessutom har en helt ny ungdomsförening, Mälardalens Yngre Observatörers Nätverk (MYON), bildats och har redan fler än 40 medlemmar.

Några av medlemmarna i Mälardalens yngre observatörers nätverk. Foto: Gabriella Habtezion.

Föreningens utrustning ger ju möjlighet till riktig skarp amatörastronomi och en grupp har kommit en bit på väg genom att nu börjat skaffa sig erfarenhet av stora teleskopet genom att lära sig astrofotografering med tillhörande bildbehandling. Men det skulle naturligtvis vara trevligt om medlemmar skulle ta chansen och börja med fotometri eller spektrometri eller annat ”vetenskapligt”. Eftersom föreningen har glädjen att ha ett par av landets skickligaste amatörastronomer som medlemmar finns mycken kompetens att utnyttja. Men VARF deltar nu i rent vetenskapligt arbete då vi genom vår meteorkamera är med i Swedish Allsky Meteor Network styrt från Institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala Universitet.

VARF har några år tillbaka ett fruktbart samarbete med Mälardalens Högskola. Vi samordnar föreläsningar då forskare bjuds in för att ge information om sina respektive forskningsfält. Det har varit astronomer och fysiker med olika forskningsinriktning som gett uppskattade föreläsningar.

Vårt observatorium hålls i mån av tid och tillgängliga guider öppet för allmänheten, särskilt i samband med Astronomins Dag och Natt eller vid spektakulära händelser på himlen.

#22: Kosmologin 1919-2019

Av Jesper Sollerman

Svenska astronomiska sällskapet firar 100 år, och man kan passa på att fråga sig vad som hänt med vårt vetande om kosmologin – läran om universum i det stora hela – under denna epok. En hel del, får man nog säga.

I början av 1900-talet var astronomer ense om att universum bara består av ett enda stjärnsystem, Vintergatan. På bilden syns ett Vintergatspanorama som Knut Lundmark lät makarna Tatjana och Martin Kesküla förfärdiga på 50-talet. Målningen, vars yttermått är 229 x 118 cm, hänger idag på Institutionen för astronomi och teoretisk fysik i Lund. Foto: Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet.

År 1919, när sällskapet bildades, låg visserligen den allmänna relativitetsteorin färdig. Den utgör grunden för den moderna kosmologin. Det var ju också just år 1919 som relativitetsteorin bekräftades under en solförmörkelseexpedition och Einstein blev fysikens superkändis. Einsteins universum vid den tiden var dock begränsat till en statisk Vintergata, och en tegelsten till lärobok som Östen Bergstrands Astronomi från 1926 hade inte många meningar till övers för vad vi idag skulle kalla kosmologi. Detta förändrades såklart när Edwin Hubble, svenske Knut Lundmark och andra insåg att spiralnebulosorna i själva verket var avlägsna galaxer som dessutom avlägsnar sig från oss. Big bang-modellen var född. Teorin hade emellertid mothugg av Steady state-förespråkarna, som istället för en stor ursmäll tänkte sig kontinuerlig skapelse av en proton åt gången, långt in på 1960-talet. Upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen år 1965 var dödsstöten för Steady state – och startpunkten för modern observationell kosmologi. Universum hade alltså ändrats från en ändlig, evig Vintergata till ett dynamiskt oändligt universum med ett startögonblick.

Under 1970- och 80-talet dominerades diskussionen bland observationellt inriktade kosmologer av jakten på det exakta värdet på Hubble-konstanten – vilken bestämmer expansionshastigheten — något som historikerna i framtiden kanske kommer se som lite av en kvasidebatt. Svenska fysiker som Hannes Alfvén och Oskar Klein lade fram idéer om universum i det stora hela, men bland de svenska astronomerna var kosmologin ännu inte ett särskilt hett ämne. Även internationellt började det röra på sig först när fysiker och astronomer tillsammans började fundera på universums första tid, när den heta kosmiska ursoppan liknade ett stort partikelfysikexperiment.

Observationell kosmologi fick sedan raketfart under början av 1990-talet när supernovaexperiment, bakgrundstrålningssatelliter och genommönstringar av universums storskaliga struktur kunde genomföras efter stora teknologiska landvinningar. Precisions-kosmologin etablerade nu kosmologin som en del av den astronomiska vetenskapen – långt från en mer spekulativ verksamhet.

Hubble-teleskopets Extreme Deep Field. Bilden visar ett område stort som fullmånen i stjärnbilden Fornax, Ugnen. Med något undantag är alla lysande fläckarna på bilden mycket avlägsna galaxer. Bild: Wikimedia Commons.

År 2019 är kosmologin hetare än någonsin. Vid Oskar Klein-centret i Stockholm är kosmologin sedan 10 år tillbaka det sammanhängande temat för flera stora forskargrupper inom fysik och astronomi, och vid alla svenska astronomiinstitutioner bedrivs nu forskning med kosmologin som fond. De senare årens etablerade kosmologiska världsbild, dominerad av mörk energi och mörk materia, lämnar dock många frågetecken till framtida forskning, och mycket av forskningsfronten i dagens kosmologi handlar om ämnen som kaotisk inflation, multiversum, och parallella världar. Kanske lever den mer spekulativa sidan av kosmologin fortfarande.

#18: Med universum i bagaget

Av Marie Rådbo

Redan under mina första år på Chalmers började mitt engagemang för att stimulera intresset för naturvetenskap hos allmänheten, framför allt hos barn och ungdomar. För även då, i början på 70-talet, oroades man över det dåliga intresset för naturvetenskap i samhället. Men, intresset var egentligen inte dåligt alls, lika lite då som nu. Vi måste bara fånga upp det i tid! Så vad kunde vi från akademin göra?

Min chef Curt Roslund och jag bestämde oss för att starta kvällskurser som vände sig till allmänheten – de så kallade orienteringskurserna, de första i sitt slag i Sverige. Och jag besökte även skolor. Framför allt vände jag mig mot låg- och mellanstadiet, eftersom jag anser det nödvändigt att ta nyfikenhet på allvar långt ner i åldrarna. Som ett resultat av vår utåtriktade verksamhet blev det dessutom allt mer radio och TV, bland annat adventskalendern Stjärnhuset. Men vad mer gick att göra?

Foto: Marie Rådbo.

Det var då jag såg en annons från USA om det mobila planetariet Starlab. Jag sökte medel, som till min stora förvåning – och glädje – beviljades. När så plötsligt en dag tre stora lådor på totalt 50 kilo damp ner på kontoret visste jag inget om planetarier i allmänhet, än mindre om Starlab, men det fick jag snabbt lära mig. Och så i januari 1983 var det dags att packa in lådorna i bilen och åka ut till skolorna – med universum i bagaget.

Ett planetarium består vanligen av ett rum med välvt tak, där man projicerar stjärnhimlen med hjälp av en projektor. Starlab i sin tur bestod av ett tält som blåstes upp med en fläkt. Tältet var så stort att det rymde en skolklass. Via en tunnel kröp man in i tältet, och väl där inne satt barnen på golvet i en ring runt stjärnprojektorn i mitten. Visningarna var ”live” och genom att besökarna fick styra innehållet med sina frågor blev de även helt olika.

Starlab blev omedelbart en succé, och jag blev fullkomligt nerringd av skollärare. Under flera år reste jag runt i Sverige så mycket jag hann; från Kiruna i norr till Ystad i söder, från Brännö i väster till Gotland i öster. Ingen hade sett något liknande, och i vårt moderna samhälle med gatljus och neonskyltar är det många som inte heller kan se en stjärnhimmel. Det visade sig att många inte ens hade upplevt mörker.

En skolklass väntar på att få krypa in i planetariet. Foto: Marie Rådbo.

Min bedömning är att jag har visat Starlab för 100 000–150 000 barn och även ett antal vuxna – de uppskattar det lika mycket som barnen. Och jag förstår att de som har sett det aldrig glömmer det, till exempel berättar studenter jag möter att de minns det från sin skoltid.

Trots framgången, lämnade jag så småningom detta projekt, för jag anser att vi inom akademien gärna kan utarbeta nya idéer, men när de väl fungerar ska vi låta andra ta över, för att själva gå vidare med något nytt. Därför anlitade jag under några år en ”visare” som fortsatte arbetet i skolorna, men till sist var det dags att ta farväl av Starlab för gott. Jag skänkte det till Sydafrika, där jag lärde upp visare, och jag gläder mig nu åt att mitt Starlab fungerar lika bra på södra halvklotet. Där finns förstås samma nyfikenhet på universum som hos oss.

#17: Internationella astronomiåret 2009

Av Gösta Gahm

På förslag av IAU utsåg FN 2009 till Internationella astronomiåret, detta för att fira 400-årsjubileet av Galileis teleskopobservationer. Foto: Vita huset, Chuck Kennedy.

Under mina tio år som ordförande i Svenska astronomiska sällskapet var internationella astronomiåret 2009 det utan jämförelse mest intensiva och händelserika. När jag tittar igenom högen jag sparat av affischer, inbjudningar till evenemang, pressklipp, brev med mera undrar jag hur vi orkade genomföra så mycket på så många platser i landet, men vi ville ju att Sällskapet skulle delta över hela Sverige. Uppslutningen var enorm. Vilken imponerande mängd initiativ det togs att föra fram astronomin detta år och av så många entusiaster landet runt! Även musiken kom att få en framträdande roll med anknytande konserter i till exempel Berwaldhallen, Kungliga Operan i Stockholm, Nobelmuseet och i flera kyrkor. För egen del kom arbetet med två vandringsutställningar och ett skolprogram i Sällskapets regi att fylla en stor del av min tid före, under och efter 2009. Med dessa program landade vi på små och stora orter från Karlshamn och Malmö i söder till Kiruna i norr.

Utställningen ”Upptäck universum – i Galileis fotspår” produceras tillsammans med Charlotte Helin i Halland. Temat för astronomiåret var ju de 400 år som gått sedan Galileo Galilei började observera objekt på himlen i sin kikare. Utställningen var i lådformat och kunde lätt fällas ihop för transporter. Storbildsutställningen ”Utblick – tillbakablick” invigdes den 24 augusti i Kungsträdgården, Stockholm av chefen för Världsnaturfonden Lars Kristoferson och med dansgruppen Yria. Den hamnade därefter i miljöer av olika slag som bibliotek, museer, en flygplats, en konserthall och olika lärosäten. Den producerades i samarbete med Margareta Malmort och de 1.7 x 1 meter stora bilderna, som var inramade i massivt trä och placerade i tunga krukor, monterades på Konsthögskolan i Stockholm. Det behövdes flera personer att baxa in och ut dem i de pick-up bilar vi hyrde, men idén var att de skulle klara sig till och med i Stockholms innerstad då nattens busar är ute  – vi sa att de var terroristsäkrade.


Vandringsutställningen ”Utblick – tillbakablick” exponerades först i Kungsträdgården, Stockholm, och som framgår av kablarna var den belyst nattetid. Foto: Gösta Gahm.

Vi var också rätt många som engagerade oss i Sällskapets skolprogram där vi typiskt gav vår show i en stor aula med ett antal gymnasieklasser bänkade, alltså mer än hundra elever åt gången. Här berättade vi om Galileis upptäckter och de gillade uppenbart att fara ut i rymden med den 3D film, som producerats av bland annat Alexis Brandeker. På vissa håll höll vi också diskussioner med elever i mindre grupper, där eleverna hade förberett frågor.


Med Sällskapets skolprogram samlade vi gymnasister på många orter i Sverige, som här i Jönköping då vi tog med flera hundra ungdomar på en resa genom rymden i tre dimensioner. Foto: Gösta Gahm.

Det är svårt att välja ut några extra vackra pärlor från allt som hände detta år. Sweden Solar System (se nr #2) fick ett mycket fint tillskott med gestaltningen av komet Halley vid vetenskapscentret Balthazar i Skövde och i Uppsala blev det gatudans på en bild av Saturnus.

Jag kommer alltid minnas spänningen, för att inte säga anspänningen, inför några evenemang som utgjorde startskotten till ”Året”. Jag fanns på plats med Galilei-utställningen när Göteborg inledde vid Naturhistoriska museet den 10 januari och där vi engagerat den norske författaren Atle Naess för ett föredrag.

Stockholm fick uppleva två invigningsceremonier förutom presskonferensen på Gamla observatoriet den 15 januari. Först var vi i Storkyrkan den 4 januari med Alexis 3D-resa projicerad på en jätteskärm under predikstolen, varifrån tidigare Bengt Gustafsson berättat om Galileo Galilei och hans samtid. Galileisk orgelmusik framfördes av Mattias Wager och så fick vi barnen att ingå i ett solsystem mobile på stengolvet. Solen var en långsamt roterande blond flicka omgiven av andra barn i snabbare rotation och som kretsade runt ”solen”. Kaplanen Kristina Ljunggren var utklädd till Urban målares fru och klättrade under makens tavla av vädersolar i kyrkan.

Och så kom galakvällen i Stockholm den 15 januari. Vi ordnade en samling i en sky bar på Söder varifrån vi kunde se Globen tändas och sen drog vi till Handelshögskolan där Bengt Gustafsson och Ulf Danielsson kåserade. Kvällen avslutades med besök på Gamla observatoriet där Stockholms amatörastronomer (STAR) höll öppet för stjärnskådning.

Astronomiårets logotyp.

Astronomiåret bjöd också på ”100 timmar astronomi” i april månad och som blev en stor succé på de flesta orter. Det var från den erfarenheten som idén om ”Astronomins Dag och Natt” växte fram och som i år inträffar 27-28 september. Sällskapet har också initierat ”Astronomdagarna” då forskare och lekmän samlas, detta år i oktober  i Stockholm, då även Sällskapets 100-årsjubileum ska uppmärksammas.