#81: Sällskapets ungdomsstipendium

Av Jesper Sollerman

Ungdomen är framtiden. Inte minst för en förening som Svenska astronomiska sällskapet. I vårt syfte att främja den astronomiska vetenskapen har vi naturligtvis velat uppmuntra ungdomar med brinnande intresse för astronomi och rymd. Dessa finns det gott om. Sedan Astronomiåret 2009 har vi delat ut Svenska Astronomiska Sällskapets ungdomsstipendium årligen till en ungdom vars astronomiintresse vi velat uppmärksamma och uppmuntra. Tio stycken har det alltså blivit fram tills i år.

Det är en entusiastisk skara ungdomar med ganska olika ingångar till astronomiintresset vi fått möta. Senast var det astrofotografen Anna Olsson som belönades, men stipendiaterna innehåller även amatörastronomer, föreningsdrivare, bloggare och lägerledare. Ofta har vi försökt dela ut stipendiet vid ett tillfälle där många har möjlighet att ta del av firandet och där stipendiaten kunnat berätta lite om sin egen verksamhet. Jag delade exempelvis ut Ungdomsstipendiet till Mikael Ingemyr i samband med Astronomdagarna i Göteborg 2011 – och Mikael fick då möjlighet att berätta lite om sina undersökningar av exoplaneten WASP-12b. Året efter startade Mikael förresten vårt ungdomsförbund Astronomisk Ungdom. Det året mottog Robin Andersson sitt stipendium inför ett fullsatt Cosmonova i Stockholm där vi körde rymdfilmer hela dagen under Astronomins dag och natt. 2017 fick Cornelia Ekvall ge en egen föreläsning på Vetenskapens hus för att berätta om sin väg till astronomin. Vi hoppas att stipendierna inte bara ska uppmuntra stipendiaterna, utan även stimulera fler ungdomar att hitta och utöka sitt rymdengagemang. De allra flesta av ungdomsstipendiaterna har varit verksamma just med att entusiasmera fler ungdomar i deras astronomiintresse.

Ungdomsstipendiater närvarande vid sällskapets 100-årsjubileumsmiddag den 26 oktober 2019. F.v. Måns Holmberg, Jennifer Andersson, Cornelia Ekvall, Josefine Nittler, Robin Andersson, och Mikael Ingemyr. Foto: Robert Cumming.

Stipendiet kallas ibland Rosa Tengborgs stipendium, eftersom en del av pengarna som förvaltas av Planetariefonden kom från en donation från just Rosa Tengborg. Själv föredrar jag namnet Svenska astronomiska sällskapets ungdomsstipendium, eftersom det är just sällskapet som väljer ut stipendiaterna och delar ut stipendiet.

I år, 2019, fyller ju sällskapet 100 år, och därför delar vi ut två stipendier. De går till Jennifer Andersson och Måns Holmberg som båda är och har varit drivande i Astronomisk Ungdom – ungdomsförbundet som uppnått spektakulära 4800 medlemmar, och där det mesta av Sveriges rymdverksamhet för ungdomar numera organiseras. Stipendieutdelningen kommer att ske den 26 oktober i samband med 100-årsfesten för sällskapet. Förhoppningsvis finns flera av de gamla stipendiaterna på plats när Jennifer och Måns får chansen att berätta om sin verksamhet i AU.

#80: Astronomdagarna

Av Dan Kiselman

På 1920-talet anordnade Svenska astronomiska sällskapet tre astronomiska kongresser. Den första beskrivs i Populära astronomisk tidskrift som ett “i den svenska astronomiens historia hittills enastående företag”.

  • 5-17 november 1923 i Stockholm och Uppsala
  • 14 samt 16-18 oktober 1925 i Stockholm och Lund
  • 4-5 oktober 1929 i Stockholm

30 år senare beslöt man att återuppliva kongresserna under, som man sade, “enklare former”. Formuleringen tyder på att tidigare arrangemang ansetts alltför ambitiösa. Sålunda anordnade man den första “Astronomdagen” den 7 juni 1958 i Uppsala. Cirka 80 astronomer deltog och det hela avslutades med ett populärvetenskapligt föredrag som fick ett nittiotal åhörare. Den höga deltagarsiffran måste tolkas som att “alla var där”. Sällskapets ordförande, tillika dagens värd, professor Gunnar Malmquist inledde med förhoppningen att “detta skulle bli en årligen återkommande institution och att mötet skulle inleda en ny era av samarbete mellan de svenska astronomiska institutionerna”.

Gruppbild från Astronomdagen i Uppsala, 7 juni 1958. Från vänster till höger: Professor Bertil Lindblad (Kungl. Vetenskapsakademiens astronom, Stockholm); Professor Hannes Alfvén (elektronik, KTH), Professor Carl Schalén (Lund); Professor Gunnar Malmquist (Uppsala), Professor Gustaf Järnefelt (Helsingfors); Observator Åke Wallenquist (Uppsala), Observator Tord Elvius (Uppsala), Överingenjör Oscar Wiberg (Borggård, Finspång)

Malmquists förhoppning infriades eftersom det efter detta anordnades ytterligare sex Astronomdagar. Listan för den första omgången Astronomdagar ser ut så här:

  • 1958    7 juni i Uppsala
  • 1959    10-11 oktober i Lund med utflykt till Ven
  • 1962    2-3 juni i Stockholm
  • 1964    13-14 juni i Göteborg
  • 1966    3-5 juni i Uppsala, 150 deltagare, alla nordiska länder representerade
  • 1969    7 juni i Lund
  • 1972    23-24 september i Stockholm, deltagare från Skandinavien och Finland

Sällskapet övergick sedan till att anordna astronomidagar och ”rymdveckor” riktade mot allmänheten. Lade du märke till i:et i ”astronomidagar”? Det är skillnad på astronomidagar och astronomdagar. De förstnämnda kan vem som helst anordna för vem som helst. De senare är av astronomer för astronomer.

Mot slutet av 1990-talet återupplivade sällskapet idén med astronomdagar. I och för sig lider forskare sannerligen inte brist på vetenskapliga möten av alla möjliga slag att åka på. Det var klart för oss att ett nationellt möte aldrig kan tävla i status eller betydelse med de stora internationella specialiserade konferenserna. Ändå tyckte vi att det skulle vara trevligt med ett svenskt arrangemang – dock fanns det från början en osäkerhet om någon alls skulle komma. Men det gjorde det och från 1999 har Astronomdagar anordnats vartannat år av en värdinstitution med Nationalkommittén för astronomi och Svenska astronomiska sällskapet som medarrangörer. Huvuddelen av arrangörsarbetet och finansieringen har kommit från värdinstitutionen. Denna har bestämt utformningen av mötena med hjälp av en vetenskaplig organisationskommitté som utsetts ad hoc. Därmed har karaktären på programmet varierat från gång till gång.

  • 1999    15-16 oktober i Stockholm
  • 2001    16-17 november i Göteborg
  • 2003    3-4 oktober i Lund
  • 2005    21-22 oktober i Uppsala
  • 2007    21-23 september i Kiruna
  • 2009    25-26 september i Stockholm
  • 2011    29 september – 1 oktober i Göteborg
  • 2013    10-12 oktober i Lund
  • 2015    22-24 oktober i Uppsala
  • 2017    13-15 september i Kiruna
  • 2019    24-26 oktober i Stockholm
Gruppbild från Astronomdagarna 2013 i Lund. Foto: Mandana Shahroodi och Tiphaine Lagadec.

En ursprunglig ambition var att det skulle hållas ett ”prisföredrag” – det blev Nordenmarkföreläsningen som riktar sig till en allmän publik. Annars är Astronomdagarna huvudsakligen en vetenskaplig konferens, men med visst utrymme för bidrag om undervisning, popularisering, kanske lite astropolitik och deltagare även utanför de aktiva forskarnas krets. Dagarna har funktionen att vara en social tillställning med möjlighet för framförallt yngre forskare och studenter att hålla presentationer och träffa varandra.

2019 års Astronomdagar – som startar 24 oktober i Stockholm – är speciella eftersom den sista dagen viks åt sällskapets 100-årsfirande.

#79: Peter Nilsons rymdepos

Av Daniel Helsing

Peter Nilson (1937–1998), bondsonen från Småland som blev astronomidocent i Uppsala, lämnade akademin 1977 för ett liv som heltidsförfattare. Hans författarskap präglas genomgående av förundran inför existensens mysterium och ett sökande efter mening, vare sig han skriver essäistiskt om solsystemets uppkomst eller skönlitterärt om medeltida trollkarlar. De flesta av hans romaner och noveller bär drag av magisk realism – omöjliga eller övernaturliga händelser skildras som om de vore en del av vår verklighet – och kan svårligen betecknas som science fiction. Men på 1990-talet skrev han två romaner som sammantagna utgör ett ”rymdepos”: Rymdväktaren (1995) och Nyaga (1996).

Handlingen i eposet spänner över ett drygt sekel – från 1980-talet till 2090-talet – och utspelar sig i trakterna kring Uppsala, i Vatikanen, på månen, till och med ute i kosmos. De två huvudpersonerna är matematikerna Diana Emerson, kallad Ninni, och Peter Lorentzen, kallad Danny. Det är en fartfylld berättelse med en invecklad handling som är berättad utifrån olika perspektiv, men i korthet kan sägas att vi får följa med Ninni och Danny i deras försök att med matematikens och datavetenskapens hjälp förstå universums innersta hemligheter och bevisa Guds existens. Deras sökande äger rum i en värld präglad av katastrofala klimatförändringar och märkliga händelser som involverar kosmiska besökare, maskhål och övermänskliga intelligenser. Berättelsen tar Ninni och Danny från blygsamma begynnelser i Uppsalatrakten till en världshistorisk scen på 2000-talet för att sluta i ett utomjordiskt och utommänskligt projekt, ”Nyaga-projektet”, i slutet av 2000-talet.

Många teman, frågeställningar och inspirationskällor från Nilsons tidigare böcker återkommer i eposet, exempelvis fascinationen inför medeltidens världsbild och kärleken till musiken, i synnerhet J. S. Bach. Två av Nilsons största influenser – Hermann Hesses Glaspärlespelet (1943) och Harry Martinsons Aniara (1956) – märks också redan i Rymdväktarens första kapitel, när superkvantdatorn Angelica, som bär drag både av glaspärlespelet i Hesses roman och Miman i Aniara, introduceras.

Med rymdeposet ville Nilson föra in det kosmiska perspektivet – de hisnande teorier och stora sammanhang som vår tids vetenskap målar upp – i skönlitteraturen. Även i detta påminner eposet om Aniara, där Martinson ville skildra och begrunda mänsklighetens öde i rymd- och atomåldern.

Till skillnad från det positiva mottagande som många tidigare romaner och essäböcker hade fått möttes rymdeposet av blandade reaktioner. Många recensenter reagerade på personskildringarna, som uppfattades som platta. Det kosmiska perspektivet köptes på bekostnad av ett mänskligt perspektiv. Även om berättelsen kretsar kring en grupp människor med Ninni och Danny i centrum är det kunskapen och kunskapssökandet som utgör bokens verkliga huvudperson. Ninni och Danny fortsätter sitt sökande medan miljarder människor dör i katastrofer runt om i världen. Människornas öden smälter in i den kosmiska väven utan att beröra någon nämnvärt. Här ser man också en av de stora skillnaderna gentemot Aniara – för Martinson var inte kunskapen eller det kosmiska perspektivet huvudsaken, utan de fungerade mer som en språngbräda för att utforska mänskliga känslor och handlingar.

Även om Rymdväktaren och Nyaga brister i karaktärsskildringarna och det mänskliga perspektivet väcker de intressanta och viktiga frågor. Går det att skriva gripande skönlitteratur som inte har ett mänskligt fokus? Hur långt kan man tänja berättandets gränser? Vad är forskarnas ansvar i en alltmer teknologiserad värld? Hur avgör man kunskapens pris? Vem avgör kunskapens pris?

#78: Peter Nilson

Av Jesper Sollerman

Få svenska astronomer har betytt så mycket för svensk astronomi som Peter Nilson (1937-1998). Inte bara för sin astronomiska forskning, den omfattande galaxkatalogen Uppsala general catalog of galaxies (UGC), utan framförallt för sitt populärvetenskapliga och skönlitterära författarskap.

Peter Nilson. Foto: Norstedts/Ulla Montan.

Peter Nilson var astronomen med det svindlande perspektivet, humanistiska kunnandet och förmågan att gestalta och berätta. Född i Småland hamnade han så småningom vid Uppsala observatorium där han började arbeta med sin doktorsavhandling vid 27 års ålder. Under knappt 10 år jobbade han med katalogisering av 12 921 galaxer, ett monumentalt arbete på den tiden. Med utgångspunkt i denna katalog utförde han sedan en statistisk undersökning av galaxernas orientering för sin doktorsavhandling, som blev klar 1974. Peter Nilson fortsatte som galaxastronom i Uppsala i några år till, men hans fokus låg inte längre på forskningen – det var författare han ville vara.

Uppsala general catalog of galaxies. Foto: Ebay.

De första böckerna var fast förankrade i astronomin och astronomins historia. Upptäckten av Universum (1975) och Himlavalvets sällsamheter (1977) är fortfarande bland mina favoriter när det gäller att beskriva vidden av de astronomiska landvinningarna i ett vidare mänskligt perspektiv.

Skönlitterär författare debuterade han som med boken Arken (1982). Den genre som Nilson använder sig av i denna och många av de kommande böckerna kallas magisk realism, och tillät honom att låta huvudpersonen i Arken vandra genom den mänskliga historien från biblisk tid och vidare in i framtiden, från jordens uppkomst till universums död. Med trilogin Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar (1993) var han tillbaka med essäer om rymden och skrev sedan om sin egen hembygd i Småland liksom de science fiction-inspirerade böckerna Rymdväktaren och Nyaga (1996). Jag avundas er som ännu inte läst Peter Nilsons böcker, ni har många spännande timmar framför er.

Ibland har jag fascinerats av diskrepansen mellan Peter Nilsons sprudlande fantasi och monumentala överblick över det mänskliga vetandet och det säkerligen trista sisofysarbetet med den galaxkatalog som blev hans inomvetenskapliga forskningsbidrag. Förlorade svensk astronomi en framstående galaxforskare när Nilson så tidigt hoppade av den akademiska karriären? Kanske var det så, men jag tror att detta uppvägdes flerfalt av det intresse för rymden, astronomi och naturvetenskap som Nilson genom sina böcker lyckades förmedla. På detta sätt nådde han bra många fler människor än via sin galaxkatalog. Undertecknad är inte den enda astronom som hade Nilsons böcker liggande på nattygsbordet i sin ungdom.

#74: Björnar i rymden

Av Ingemar Jönsson

Den 14 september 2007 lyfte en Sojuzraket från Bajkonur-rampen i Kazakstan bärande på satellit-kapseln FOTON-M3 och på utsidan av denna satt experimentplattformen Biopan 6, konstruerad av den europeiska rymdorganisationen ESA. Bland flera provbehållare och mätinstrument i Biopan 6 fanns en svensktillverkad behållare med omkring 3000 mikroskopiskt små djur av en taxonomisk grupp som länge betraktats som en av de mest stresståliga på jorden, tardigrader eller björndjur som de ofta kallas på svenska. Experimentet i rymden gick under namnet Tardigrades in Space (TARDIS) och var det första där ett djur utsattes för samtidig exponering för rymdvakuum, kosmisk strålning, och UV-strålning från solen. Jag minns att jag väntade med spänning på de utlovade live-bilderna från uppskjutningen, men tekniken fallerade och inga bilder kom.

ESA:s experimentplattform Biopan 6 öppnad efter flygningen i september 2007. TARDIS-experimentet syns längst ner till höger. Foto: ESA.
Närbild på TARDIS-experimentet. Foto: Ingemar Jönsson.

Efter 10 dygns exponering drygt 250 km över havsytan återvände FOTON-kapseln och provbehållaren till jorden och landade på stäppen i Kazakstan. Biopan skickades till ESA:s rymdcentrum ESTEC i Nederländerna, där jag själv hämtade TARDIS-behållaren. Redan i samband med försökets genomförande var det mediala intresset överväldigande, och när resultaten ett år senare publicerades väckte de om möjligt ännu större uppmärksamhet världen över. Förutom att björndjuren hade klarat att utsättas för både den kosmiska strålningen och den extrema uttorkning som rymdvakuum innebär, hade några av djuren också klarat höga doser av UV-strålning, och kunde dessutom reproducera sig efter den spektakulära resan. Inget annat djur hade tidigare klarat detta, och ingen hade heller försökt testa det. Såvitt jag vet innehar björndjuren fortfarande positionen som det enda djur som överlevt i verklig rymdmiljö.

Tanken att dessa djur skulle kunna klara sig i rymdmiljö var dock inte ny, redan 1923 skrev den tyske zoologen Gilbert Rahm i en kommentar om Svante Arrhenius panspermi-teori att ”The cold condition in space, the ultraviolet radiation, and even the lack of oxygen, can these animals, tardigrades, rotifers and nematodes withstand without damage.“ Men det tog alltså drygt 80 år innan vi fick detta bekräftat. Rahm gjorde själv en hel del undersökningar av björndjurens tålighet, och det var framför allt deras förmåga att klara uttorkning som väckte intresse.

Björndjur av en av de arter (Richtersius cf. coronifer) som ingick i TARDIS-studien. Denna art klarade rymdvakuumet utan problem men överlevde inte UV-strålningen alls, till skillnad från björndjur av en annan art (Milnesium tardigradum) som också ingick i försöket. Foto: Ingemar Jönsson.

Björndjur har också använts av andra forskargrupper för studier i rymden, och på FOTON-M3 flygningen 2007 fanns två projekt med björndjur, men dessa djur exponerades inte för vakuum eller UV-strålning. Som nyligen har rapporterats fanns björndjur också med i lasten på den israeliska rymdsonden Beresheet som kraschade på månen i april 2019. 

Jag var själv också inblandad i Phobos LIFE, ett projekt organiserat av den privata amerikanska rymdorganisationen Planetary Society. Projektet var knutet till det ryska rymdprojektet Phobos-Grunt som hösten 2011 skickade upp en rymdsond med destination Phobos, en av planeten Mars två månar. Sonden skulle landa på Phobos och samla in material från dess yta för att sedan återvända till jorden efter närmare tre år i rymden. Phobos LIFE innehöll förutom ett antal olika mikroorganismer även tre arter av björndjur som under resan skulle utsättas för tyngdlöshet och kosmisk strålning. Av detta blev dock intet, eftersom man redan kort efter uppskjutningen tappade kontrollen över sonden och i januari 2012 föll den ner i Stilla havet väster om Chile.

Björndjuren har sedan de upptäcktes 1773 fascinerat både biologer och allmänhet, och kommer med säkerhet att fortsätta göra det. Kombinationen av ett extremt tåligt djur och en extremt ogästvänlig miljö (rymden) har gjort dem omåttligt populära, och goda ambassadörer för astrobiologin. Och för den astrobiologiska forskningen kommer de naturligtvis att fortsatt vara intressanta organismer, eftersom de tillhör de djur som kan överleva i de mest extrema miljöerna.

Jag vill avsluta med en reflektion kring den akronym vi valde för Tardigrades in Space projektet, TARDIS. När akronymen bestämdes var jag helt ovetande om den engelska serien Doctor Who, och den poliskiosk som figurerar i denna under namnet TARDIS. Kiosken har den säregna egenskapen att vara betydligt större på insidan än på utsidan, och kan färdas i både tid och rum. Det ser nästan ut som en tanke att björndjursprojektet fick akronymen TARDIS, för jag har svårt att hitta ett djur som bättre knyter an till dessa egenskaper än miniatyrbjörnarna, som i sin litenhet ändå har den storslagna förmågan att kunna stänga av hela sitt livsmaskineri under långa perioder, för att sedan återgå till ett aktivt liv som om inget hänt. I detta kryptobiotiska tillstånd är de i stor utsträckning isolerade från det omgivande rummet, och avskärmade också i tiden eftersom den biologiska klockan stannar när metabolismen upphör.

#73: Astronomins dag och natt

Av Robert Cumming

— Nu syns gnistrande vita prickar som pryder en tätt virad spiral. Från håll ser den bara rund ut, tillplattad, med mörka och ljusa partier, och förnimmelsen av komplexa molekyler som avdunstar och lockar…

Galaxer i all ära, men ska vi prata om festivalen Astronomins dag och natt, som firas i Sverige för åttonde gången den 28 september 2019, måste vi börja med en kanelbulle.

Det är november 2011 och jag sitter på fik i min nya hemstad Göteborg med en bulle och en kopp kaffe. Jag läser epost i mobilen och idén kommer i ett mejl från Jesper Sollerman, nytillträdd ordförande för Svenska astronomiska sällskapet. Han tänker tillbaka till Internationella astronomiåret 2009. Som så många av oss som jobbar med astronomi upplevde han då en sällsynt inspirerande global våg av kreativitet och entusiasm för att sprida vår kärlek till stjärnhimlen.

Det var något som vi ville återskapa nu i mer lagom skala. En 365:e-del skulle räcka långt, och varför inte instifta en temadag, som Hembakningsrådet gjorde med kanelbullarna?

Birgit Nilsson Bergströms idé om Kanelbullens dag blev snabbt ett folkligt fenomen under åren efter starten 1999. Under det nya millenniets första år ville alla vara med på temadagståget. Geologins dag fanns sedan 2001 som en populärvetenskaplig förlaga, och det var liksom underförstått att astronomin lätt skulle bräcka geologerna med våra stjärnhimlar, teleskop och drömmar om liv på andra planeter.

En projektgrupp tillsattes, och Gabriella Stenberg (idag Stenberg Wieser) utsågs som koordinator för det första Astronomins dag och natt, den 13 oktober 2012. Som redaktör för Populär Astronomi blev jag ansvarig för att kommunicera om festivalen och samla in programpunkter från hela landet. Landets astronomiföreningar, science centers och högskolor ordnade föredrag och visningar, och kulturprojekt med astronomitema.

Motionsloppet längs Sweden Solar System på Astronomins dag 2015. Åke Dahllöf (längst till vänster) och vänner tar en paus framför Naturhistoriska riksmuseet på väg mellan solen (Globen) och Mars (Mörby centrum).
Foto: Emma Holmbro.

Jag tyckte det gick lite trögt första året men framförallt under de nästkommande åren var det kul att se hur Astronomins dag och natt växte till sig som tillfälle för nya entusiaster att ta plats och vara påhittiga. Läraren Åke Dahllöf i Stockholm ordnade en löparrunda mellan stationerna i skalmodellen Sweden Solar System. Astronomisk ungdom lanserades under den första Astronomins dag och natt och är idag bland landets mäktigaste organisationer i sitt slag. Skolor i Lidingö, Hallsberg och Sollentuna bjöd in forskare för första gången. Örebros Tuvalie Mellin seglade upp som landets mest astronomiska festivalgeneral.

Och på många håll samlades folk med sina teleskop på kvällen i hopp om att se, ja, stjärnorna. Det där med ”och natt” förpliktigar, trots att vårt avlånga, nordliga, regniga land aldrig är lagom för den som vill skåda stjärnhimlen. Är det inte för ljust, för kallt, eller för mulet så är det för mycket norrsken.

Astronomins dag och natt ska inträffa, argumenterade Jesper Sollerman, på hösten när hela landet har mörka men skapligt varma nätter i september och oktober. Det var och är en bra tanke, men i praktiken bjuder det svenska vädret på regn och rusk i september och oktober.

Därför är det allt mer inomhusaktiviteter som Astronomins dag och natt vilar på. Ändå hoppas vi varje gång att just det här året ska molnen skingras.

Vintergatan lyser över 25-metersteleskopet på Astronomins dag och natt under Onsala stjärnträff 2013. Foto: Per Hanstorp.

Ibland har man tur med vädret, och då kan det bli magiskt. Under den andra Astronomins dag och natt 2013 var jag och Per Bjerkeli värdar för Onsala stjärnträff, ett experiment som höll för tre årgångar och en forskningsartikel (av Eva Wirström och mig), och det blev strålande stjärnklart väder på Västkusten. Vintergatan lyste klart över de stora antennerna vid Onsala rymdobservatorium där deltagarna hade internat. Den lilla skaran på femton stycken adepter hade fått lyssna på föredrag hela dagen, men nu kunde de stanna uppe länge, samtala och kolla på vår vidsträckta galax, både med ögonen och med radioteleskop. Så här borde en Astronomins dag och natt alltid vara.

#72: Astronomisk minneskultur

Av Johan Kärnfelt

En del av det vetenskapliga efterarbetet handlar om att minnas. Observationer ska bokföras, insamlade specimen prepareras, excerpter och arkivkopior ska sorteras. Men det finns också en annan sorts minnespraktiker som handlar mer om att högtidlighålla upptäckter, forskare, institutioner. På bilden nedan ses några olika uttryck för dessa praktiker.

Foto: Johan Kärnfelt.

Bilden är tagen på Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm. Här förvaras stora delar av Akademiens omfattande föremålssamling, däribland en stor mängd föremål tillskapade just för att minnas eller högtidlighålla.

De tre avbildade herrarna har alla det gemensamt att de uppburit tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom, och därmed basat över Stockholms observatorium på Observatoriekullen, och efter flytten över observatoriet i Saltsjöbaden. De har dessutom i tur och ordning efterträtt varandra.

Hugo Gyldén (1841-1896). Foto: Johan Kärnfelt.

Först ut av de tre är Hugo Gyldén, representerad i form av en så kallad dödsmask, det vill säga en avgjutning av hans ansikte gjord strax efter hans bortgång. (Idag kan det te sig märkligt, rent av lite groteskt, men förr var detta ganska vanligt bland bättre bemedlade. Syftet var bland annat att masken skulle kunna vara konstnärer behjälpliga om de till exempel ville skapa en byst av den bortgångne.) Gyldén kallades till tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom 1871, och kom då närmast från en tjänst vid observatoriet i Pulkova. I sin tid var han en av de mest framträdande rösterna inom den så kallade störningsteorin, en teoribildning inom den celesta mekaniken som syftade till att göra reda för planeternas gravitationella störningar på varandra för att sedan så noga som möjligt kunna beskriva deras banor runt solen.     

Karl Bohlin (1860-1939). Bysten utfördes av Giuseppe Alessandro Moretti 1914. Foto: Johan Kärnfelt.

När Gyldén gick ur tiden 1896 återbesattes posten som Vetenskapsakademiens astronom av Karl Bohlin, på bilden fångad i den mindre bysten. Även Bohlin intresserade sig för störningsteorin, och hade bland annat studerat Jupiters gravitationella störningar på asteroidernas banor, något som ledde fram till den nydanande gruppstörningsteorin som han är mest känd för. Bohlin var också en av de forskare som Nils Nordenmark överlade med när han tog initiativ till Svenska astronomiska sällskapet. När Sällskapet instiftades 1919 installerades Bohlin som dess förste ordförande, ett uppdrag han upprätthöll fram till 1926.  

Bertil Lindblad (1895-1965). Bysten utfördes av Gustaf Nordahl 1965. Foto: Johan Kärnfelt.

Sist ut, och den största bysten på bilden, är Bohlins efterträdare Bertil Lindblad. Han tillträdde som Vetenskapsakademiens astronom 1927, efter att Bohlin gått i pension. Där Gyldén och Bohlin var centralt placerade i den celesta mekaniken, representerade Lindblad (och många andra astronomer i hans generation) något helt annat. Astrofysiken hade gjort sitt intåg i Sverige några decennier tidigare, och med den försköts perspektiven bort från solsystemets inbyggare och ut till stjärnornas värld. Lindblads viktigaste insatser handlade här om Vintergatans dynamik, där han bland annat kunde visa hur olika stjärnpopulationer i galaxen har olika rörelsemönster. Lindblad var också sällskapets ordförande 1953-58.

#71: På spåret efter antimateria i den kosmiska strålningen

Av Mark Pearce

En banbrytande ny idé publiceras 1928 av den brittiska fysikern Paul Dirac. Han förutspådde förekomsten av subatomära antipartiklar – en slags spegelbild av vanliga partiklar (till exempel protoner och elektroner) med samma massa men motsatt elektrisk laddning. Diracs idé bekräftades 1932 när den svenskättade amerikanske fysikern Carl Anderson lyckats fånga en ”anti-elektron” eller positron med sin utrustning. Sannolikt producerades denna positron till följd av att en proton med hög energi i den kosmiska strålningen reagerar i atmosfären. Runt denna tid studerade många forskargrupper kosmisk strålning nära markytan, på bergstoppar och högt upp i atmosfären med hjälp av små väderballonger. Flera nya partiklar och antipartiklar kartlades vilket lagt grunden för utvecklingen av den partikelfysik som idag drivs med stora acceleratorer, exempelvis vid CERN i Schweiz.

På senare år har ballong- och satellitburna experiment specifikt undersökt antiprotoner och positroner i rymden. Anledning är att dessa antipartiklar kan ge insyn i hur den kosmisk strålning rör sig genom galaxen. En mer spektakulär strävan är att använda antipartiklar för att leta efter mörk materia, vilket skulle kunna bestå av tunga (och idag okända) subatomära partiklar. Kollisioner mellan sådana partiklar som kretsar i och runt galaxen kan ge upphov till antipartiklar med högre energi än vad som förväntas från vanliga processer, det vill säga när kosmiska protoner kolliderar med den interstellära gasen. 

Niclas Weber (doktorand), Tom Francke (NFR forskare) och Per Carlson i laboratoriet i New Mexico State University hösten 1993 med KTH:s Ring Imaging Cherenkov detektor, vilken användes för att mäta antimateria i den kosmiska strålningen. Foto: Per Carlson.

Under mitten av 1980-talet initierade Per Carlson (vid tiden professor i partikelfysik) experimentell verksamhet vid KTH med mål att bidra till studier av antimateria i rymden. Carlsons idé var att använda en ny elektronisk partikeldetektor, delvis utvecklad på CERN. Detektorn var inbyggd i ett system för att identifiera de små mängder kosmiska antipartiklar som krockade med jordens atmosfär. Samarbete upprättades med forskare i Frankrike, Indien, Italien, Tyskland och USA. Detektorsystemet, döpt till CAPRICE, utförde så småningom mätningar högt upp i atmosfären med hjälp av stora stratosfäriska ballonger som tillhandahölls av NASA. Under ett par flygningar i USA under 1990-talet observeras de mest energirika kosmiska antipartiklarna någonsin, om än med otillräcklig statistisk precision för att kunna dra konkreta slutsatser om mörk materia. 

För att kunna vidareutveckla forskningsfältet var man emellertid tvungen att komma undan den begränsningar som skapades av att mäta från ballonger i atmosfären. Det var dags att flytta undersökningar av kosmiska antipartiklar till en satellit! 

Tillsammans med kollegor i Italien, Ryssland och Tyskland, gick KTH-gruppen med i projektet Payload for Antimatter Matter Exploration and Light nuclei Astrophysics (PAMELA). Det var en viktig karriärhändelse för mig – jag gick från att vara partikelfysiker verksam på CERN till att bli astropartikelfysiker. PAMELA var ett relativt kompakt instrument — 1,3 meter lång och 450 kg tung — som monterades på en jordobservationsatellit, Resurs DK-1. PAMELA var specifikt utvecklad för att kunna utföra precisionsmätningar av antiprotoner och positroner i ett energiområde anpassat till sökandet efter mörk materia. KTH bidrog till konstruktionen av PAMELA-instrumentet med två så kallade antikoincidenssystem – en viktig komponent för att kunna skilja antipartiklarna från bakgrundsstörningar. Swedish Space Corporation bistod med mekanisk expertis.  

PAMELA lyfter ovanpå en Soyus-raket från ryska raketbasen Baikonur, och från samma startplatta som Gagarin startade från 1961. Foto: Mark Pearce.

Satelliten skickades upp från Bajkonur i Kazakstan den 15 juni 2006. Jag hade förmånen att vara på plats. Det var en häftig upplevelse blandat med en känsla av maktlöshet när Sojuz-raketen lyfte från marken och försvann i den klarblå himlen. Ett andra starkt minne kom några dagar senare. Jag ingick i forskargänget som hade rest vidare till Moskva för att jobba med den första data som skickats ner till jorden från PAMELA. Det var några stressfyllda dagar tills dataflödet var färdiganalyserat och det bekräftades att allt fungerade som förväntat.

PAMELA var onekligen en vetenskaplig succé under mer än 10 år av mätningar (den officiella livslängden var bara fyra år). Många nya resultat om den kosmiska strålningen publicerades, inklusive ett mycket omdiskuterat nytt rön om kosmiska positroner. Betydligt fler positroner med hög energi hittades än vad som kunde förklaras genom vanliga processer. Detta resultat gav upphov till en stor mängd artiklar som presenterade möjliga förklaringar till våra observationer. Efter att den första spänningen lagt sig visade det sig vara svårt att förena modeller av mörk materia med observationerna och en annan förklaring växte fram, nämligen att positronerna skapades i magnetosfären hos en närliggande pulsar. Det blev också tydligt att mer mätdata på högre energi skulle behövas för att kunna skilja mellan dessa två källor.  

En del av PAMELA-kollaborationen som samlade på KTH ett år efter uppskjutningen av satelliten sommaren 2007. PAMELA:s Principal Investigator, Peirgiorgio Picozza, sitter i mitten av första raden. I bakre raden syns flera personer med kopplingar till KTH, och författaren står i grå tröja längst bak till höger. Foto: Mark Pearce.

Efter PAMELA togs stafettpinnen över av Alpha Magnetic Spectrometer (AMS), ett betydligt större instrument, som installerades 2011 på rymdstationen efter flera års förseningar. PAMELA:s observationer bekräftades och mätningarna utvidgades mot högre energier. Trots detta är det fortfarande oklart vad som ger upphov till energirika antipartiklar. AMS fortsätter att samla in data så sista ordet är kanske inte sagt än.

#69: Gustaf Strömberg, Bertil Lindblad och den asymmetriska driften

Av Per Olof Lindblad

Gustaf Strömberg (1882-1962) var amanuens vid Stockholms Observatorium 1906-1913. Efter disputation 1916 for han till USA på stipendium och fick året därpå tjänst vid Mount Wilson-observatoriet där han stannade fram till sin pensionering 1956.

Gustaf Strömberg. Foto: Mount Wilson.

Strömberg studerade stjärnornas rörelser i rymden, baserat på ett digert material av egenrörelser, radialhastigheter och avstånd för stjärnor i solens omgivning. Han indelade stjärnorna i naturliga grupper och studerade gruppernas medelhastigheter samt spridningen inom gruppen. Resultaten, som haft stor betydelse för vår kunskap om Vintergatan och dess rotation, publicerades 1924 i Astrophysical Journal, där de sammanfattades i nedanstående figur. Hastigheterna ges här i km/s, projicerade på Vintergatans plan.  Notera att figuren inte är ett positionsdiagram utan anger hastigheternas storlek och riktning relativt solen. Nollpunkten (uppe till höger) är solens hastighet. Grupperna är angivna med romerska siffror, deras medelhastigheter markerade och spridningen kring medelvärdet angivet med mer eller mindre avlånga ellipser.

Rörelsemönster för olika klasser av stjärnor: III: stjärnor av spektralklass B; IV: stjärnor av spektralklass A; VI: stjärnor av spektralklass F, G, K, M; VIII: långperiodiska variabla stjärnor av spektralklass Me; IX: kortperiodiska variabla stjärnor; X: höghastighetsstjärnor; XI: klotformiga stjärnhopar.
Figuren från Gustaf Strömberg, “The Asymmetry in Stellar Motions and the Existence of a Velocity-Restriction in Space”, Astrophysical Journal, vol. 59, 1924, s. 228.

Man ser en drift av medelhastigheterna på upp till flera hundra km/s i en viss riktning i Vintergatan och samtidigt en ökande hastighetsspridning. I motsatt riktning, från solen räknat, uppnås strax en gräns bortom vilken antalet stjärnor är försvinnande litet.

Innebörden av detta diagram sökte Uppsaladocenten Bertil Lindblad tolka. Som Strömberg påpekat tydde de höga hastigheterna på att stjärnorna ingår i ett Vintergatssystem betydligt större än det den holländske astronomen Jacobus Kapteyn framkastat. Strömberg anmärker också att riktningen för den asymmetriska driften är vinkelrät mot riktningen till centrum av de klotformiga stjärnhoparnas fördelning i rummet sådan den bestämts av Harvard-astronomen Harlow Shapley.

Bertil Lindblad. Foto: ESA.

Lindblad utgår nu från att stjärnorna i solens närhet går i banor runt ett avlägset massivt centrum. En del av dessa banor kan då vara nära cirkulära och andra mer eller mindre elliptiska. Om stjärnorna i elliptiska banor befinner sig på sitt största avstånd från centrum (apocentrum), är hastigheten i banan mindre än den cirkulära hastigheten och stjärnorna härrör från de inre delarna av systemet. Om de å andra sidan befinner sig på sitt minsta av stånd från centrum (pericentrum) är hastigheten större än den cirkulära och stjärnorna hör hemma i de yttre delarna av systemet. Om hastigheten är tillräckligt stor (över flykthastigheten), lämnar stjärnan systemet helt, och sådana banor blir försvinnande fåtaliga.

Lindblad antar nu att solen tillsammans med A- och B-stjärnorna rör sig i nära cirkulära banor. När vi flyttar oss längre ned i diagrammet, blir banorna mer och mer excentriska med apocentrumhastigheter mindre än de cirkulära ända tills vi når de klotformiga stjärnhoparna och höghastighetsstjärnorna, där Lindblad antar att medelhastigheten i apocentrum är nära noll och nästan lika många hopar går motsols runt centrum som medsols. Riktningen till centrum måste då vara vinkelrät mot riktningen för den asymmetriska driften, vilket visar sig stämma väl överens med Shapleys resultat. Av Strömbergs diagram ser vi då att den cirkulära hastigheten blir av storleksordningen 300 km/s. Med Shapleys värde på avståndet till centrum för systemet, härleder Lindblad Vintergatssystemets totala massa till 180 miljarder solmassor.

#67: Den Svenska Almanackan

Av Aage Sandqvist

År 1875 var ett mycket bra år för astronomi och almanackor i Sverige. Från ursprunget på 1500-talet och fram till dess, hade svenska almanackor visserligen innehållit mycket bra information om solens och månens upp- och nedgång vid olika horisonter, samt även en del information om planeterna, men huvudinnehållet handlade om samhället i stort och smått. Men 1875 började Kung. Vetenskapsakademien ge ut Den svenska almanackan med utförliga astronomiska uppgifter. Vetenskapsakademien hade sedan år 1749 haft ”uteslutande privilegium”, det vill säga monopol, för att ge ut almanackor i Sverige vilket var en viktig inkomstkälla som finansierade stora delar av akademins verksamhet.

Foto: Leif Friberg.

År 1906 då Almqvist & Wiksell började trycka Vetenskapsakademiens almanackor fick Den svenska almanackan sitt nuvarande utseende. Den mer samhällsinriktade almanackan, Vanliga almanackan, som utgavs för flera horisonter, hade vid den tiden också sina välkända lingonris på framsidan och i allmänt tal benämndes den ofta som ”lingonalmanackan”.

Det var Stockholms observatorium under ledning av Vetenskapsakademiens astronom, som hade ansvar för att ta fram astronomiska data för almanackorna och garantera att de färdiga produkterna var korrekta. Detta innebar inte bara manuella beräkningar utan också korrekturläsning, så största delen av observatoriets personal blev involverade i någon del av produktionen. Till exempel var det inte ovanligt på femtiotalet att se prefekten, professor Bertil Lindblad sitta tillsammans med amanuensen Per Olof Lindblad i full gång med att läsa mot varandra tusentals siffror från almanackorna.

Foto: Leif Friberg.

De beräkningar av astronomiska fenomen som Stockholms observatorium gjorde, utgick från efemeriderdata (tabellerade positioner för himlakroppar som funktion av tid) inhämtade från Nautical Almanac Office vid Royal Greenwich observatory i England. Dessa data användes för att beräkna himlakropparnas upp- och nedgång vid olika svenska horisonter. Fram till 1957 gjordes dessa beräkningar manuellt, ett ganska omfattande arbete. Men här gjorde Per Olof Lindblad en stor insats för en automatisering. Han utvecklade ett Algol-kodat datorprogram som kunde utföra beräkningarna på de första svenska datormaskinerna BESK och FACIT EDB. Detta program användes vid beräkningar för 1959-1965 års almanackor. Därefter utvecklade systemerare Nils Carlborg programvara för att köras på modernare datorer.

Almanacksprivilegiet utställdes i tjugoårsperioder. Då perioden gick ut 1972 ansågs det inte längre förenligt med modern marknadsekonomi och det förnyades därför inte. Vem som helst kunde därefter ge ut almanackor och det gjorde man också. Det ledde till en ekonomisk katastrof för Vetenskapsakademien som inte längre kunde försörja vetenskapliga institutioner såsom Stockholms observatorium varför detta fick avhändas till Stockholms universitet. Samtidigt introducerade Nautical Almanac Office en tjänst där de för en relativ billig peng utförde alla beräkningar för himlakropparnas upp- och nedgång vid de olika svenska almanackshorisonterna. Dessa data sammanställdes på ett magnetband som skickades till Stockholms observatorium där de användes för produktionen av almanackorna.

Efter några år av osäker utgivning av de ”officiella” almanackorna utarbetades ett avtal mellan Stockholms observatorium och Almqvist & Wiksell Almanacksförlaget AB som innebar en halvtids forskartjänst med ansvar för almanackornas tillkomst och därutöver egen forskning. Jag sökte tjänsten 1976 och blev därmed redaktör för Den svenska almanackan och Vanliga almanackan. År 1990 ville Nautical Almanac Office kraftigt öka kostnaden för almanacksberäkningarna varför vi avslutade avtalet med dem och började utföra alla beräkningarna själva på Stockholms observatorium.

Almanacksjobbet innebar inte endast framtagande av himlakropparnas rörelser och skrivande av artiklar i båda almanackorna utan även intressanta interaktioner med samhället. Ett exempel var ansvaret att fastställa datum för bönedagarna som jag skickade till ärkebiskopen för godkännande. Detta gjorde han helt automatiskt utan några större koll och skickade därefter listan vidare till regeringen för fastställandet. Jag hade vissa regler att gå efter som jag fann i Psalmboken under kapitlet ”Kyrkoåret”. Ett år gick det inte så bra. Jag hade lagt ”Missionsdagen” på den 14 juli – det var där reglerna som jag följde bestämde att den skulle ligga – men man skulle helst inte lägga den på samma dag inom en två- eller tre-års period. Ärkebiskop Olof Sundby ringde upprört till mig: ”Vi har båda gjort ett jättemisstag – lagt Missionsdagen mitt i juli. Då är ju folk på semester! Då kommer ingen till kyrkan och vi får inte in någon kollekt!” Det var bara att tänja lite på reglerna i framtiden.

Foto: Aage Sandqvist.

Almanackorna för 2007 var mina sista almanackor eftersom jag gick i pension är 2006 då dessa almanackor producerades. Jag hade då varit redaktör för Den svenska almanackan och Vanliga almanackan i trettio år. På grund av sviktande försäljning av pappersalmanackor, förorsakad bland annat av introduktionen av smartphones, beslöt Almanacksförlaget att dra tillbaka den tjänst för framtagandet av almanackorna som de finansierade. Efter min pension tog Cecilia Kozma över för de resterande två åren av avtalet och därefter var det slut med dessa almanackor. Trodde man. Men som en annan fågel Phoenix reste de sig igen, tack vara att David Kennedal tog över och upprättade ett nytt mycket billigare avtal med Almanacksförlaget. Almanackorna finns därför kvar även idag.