#84: Det Nordiska Optiska Teleskopet (NOT)

Av Jesper Sollerman

Vi har redan skrivit om det svenska solteleskopet på Kanarieön La Palma, men även svenska nattastronomer har i många år regelbundet besökt den branta vulkanön. Högst upp bland teleskopen ligger det Nordiska Optiska Teleskopet (NOT). Ett alt-az-monterat teleskop med roterande dom och en primärspegel på 2,56 meter i diameter.

NOT-projektet startades som ett nordiskt samarbetsprojekt mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland redan tidigt i början av 1980-talet, och teleskopet började observera år 1990. Själv gjorde jag mitt första besök 1994, då jag observerade mina första supernovor. 2382 meter över havet tronar det nordiska teleskopet högst upp på vulkanbranten. Läget, och den redan från början moderna designen (till stora delar Torben Andersens förtjänst), har gjort att NOT alltid haft en konkurrenskraftig bildkvalitet, ofta bättre än de större teleskopen längre ner på bergsluttningen. NOT har sedan starten skötts av en svensk stiftelse, NOTSA, och det teleskop som den förste direktören Arne Ardeberg lämnade över år 1995 var av högsta kvalitet, även om den tidiga instrumentparken inte var lika välfungerande.

En natt på observatoriet. Film: NOT/Gintaras Barisevicius.

Många nordiska astronomer har startat sina observationskarriärer på NOT. Själv arrangerade jag några nordiska doktorandkurser på berget under tidiga 2000-talet, och flera av studenterna är idag yrkesastronomer runt omkring i norden. Numera ordnar flera nordiska universitet (däribland Stockholm) regelbundna kurser där studenterna får använda teleskopet. Att faktiskt själv få utföra alla moment som att rikta, fokusera och exponera är nämligen ett oslagbart sätt att lära sig observationsteknik – och många av Sveriges idag verksamma optiska observatörer lärde sig detta på NOT. På modernare teleskop, som Very Large Telescope (VLT) i Chile, får observatören inte ens se teleskopet, och alla handgrepp utförs av observatoriepersonalen.

Den stora bilden visar Virvelgalaxen (M51) och togs med NOT. De infogade bildrutorna visar ett område av galaxen före och efter en supernovaexplosion år 2011. På bilden längst ner, som togs före explosionen, är en stjärna markerad i centrum. På den övre bilden, som togs efter explosionen, har denna försvunnit. Foto: Mattias Ergon & medarbetare.

De senaste åren har varit lite skakiga för NOT. Sverige (via Vetenskapsrådet) beslutade att lämna NOTSA för att istället satsa på ESO:s nya flaggskepp, the Extremely Large Telescope (ELT). Den sortens bondeoffer förekommer ibland inom forskningspolitiken, men lämnade NOT i en osäker sits då ingen av de andra ländernas forskningsråd ville sitta ensamma med ansvaret för ett teleskop i Spanien. Som svensk representant i NOTSA har jag de senaste åren sett ett febrilt arbete för att rädda situationen. Nu i november (2019) kommer så NOTSA kunna lämna över NOT till en ny organisation där universiteten i Åbo och Århus står som huvudmän, med ambition att driva NOT vidare ytterligare 10 år. Stockholms universitet har gått in som delpartner, åtminstone under de första fyra åren. Med en planerad ny spektrograf färdig under 2021, ska NOT fortsätta vara ett aktivt och framgångsrikt teleskop även framöver. Jag tror nämligen att små flexibla teleskop som NOT kommer vara en förutsättning för att svenska astronomer ska kunna utarbeta forskningsansökningar som står sig i konkurrensen om teleskoptid vid framtidens jätteteleskop ELT.

#83: Cosmonova, den svenska omniteatern

Av Aage Sandqvist

För länge sedan fanns det ett förstklassigt planetarium i Sverige men på fyrtiotalet såldes det till Chapel Hill i USA. Då jag 1971 kom till Sverige efter att ha doktorerat i astronomi vid University of Maryland i USA blev jag ganska bestört när jag upptäckte att det inte fanns något publikt planetarium i Sverige, ett tillstånd som landet delade med endast några få andra länder i den utvecklade världen.

Kjell Engström, tidigare museichef för Naturhistoriska riksmuseet samt Cosmonovas initiativtagare och första chef. Foto: Staffan Waerndt.

År 1972 fick jag kontakt med Kjell Engström, chef på Naturhistoriska riksmuseet. Han hade redan 1965 börjat propagera för ett planetarium placerat på Riksmuseet. Vi bildade en liten grupp och under många år studerade vi planetarier på olika ställen i världen och bedrev lobbyverksamhet i Sverige för att få ekonomiskt stöd. Samtidigt utvecklades planetarietekniken och möjligheten att projicera en datoriserad stjärnhimmel på kupolen samt vidvinkel 70-mm film som kunde täcka det mesta av kupolen. Golvet och kupolen fick lutning – konceptet ”omniteater” var fött. Det var som att förflytta åskådaren från ett hål i marken till toppen av ett berg, och med hjälp av den datoriserade planetarieprojektorn ”Digistar” kunde man numera för första gången visualisera rymdresor bortom solsystemet ut genom Vintergatan. Med dessa hjälpmedel kunde omniteatern också visa många andra naturvetenskapliga ämnen utöver astronomi, inte minst från växt- och djurvärlden.

En av de många PR-aktiviteter som vi genomförde var Rymdveckan och Planetariedagen 1978 på Wenner-Gren Center. Inför detta evenemang utvecklade Björn Boström, Jan Högbom och jag ett portabelt ”planetarium” – ett stjärnparaply.  Ett mer avancerat portabelt planetarium kom så småningom till stånd år 1983.

Aage Sandqvist med det portabla ”planetariet”, stjärnparaplyet, som fortfarande säljs av Forskning & Framsteg. Stjärnorna samt konstellationerna är tryckta på insidan av paraplyet, och det finns instruktion hur man med hjälp av Karlavagnen ställer in paraplyet mot himlen, så att alla stjärnorna är på rätt plats och kan medverka till att identifiera det som finns på den riktiga stjärnhimlen. Foto: Karin Sandqvist.

I planetariedagens aktiviteter på Wenner-Gren Center deltog bland annat chefen för Statens delegation för rymdverksamhet Kerstin Fredga – hon skulle senare bli ordförande för en ny stiftelse, ”Svenska Omniteatern”. Denna stiftelse, som inrättades år 1984, hade som ändamål att inrätta en planetarieanläggning/omniteater i anslutning till Naturhistoriska riksmuseet med syfte att (1) bereda astronomisk och annan undervisning och utbildning, (2) främja vetenskaplig forskning, (3) genom anknytning till Riksmuseet åskådliggöra sambandet evolution – ekologi – miljö, samt (4) hos en bred allmänhet väcka intresse för industriell utveckling och modern teknologi. I stiftelsen ingick Statens delegation för rymdverksamhet (numera Rymdstyrelsen), Nationalkommittén för astronomi, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholms universitet, Uppsala universitet, Kungliga Vetenskapsakademin, Tekniska museet i Stockholm, Naturvetenskapliga Forskningsrådet och Forskningsrådsnämnden (det två senare numera Vetenskapsrådet).

Omniteatern, Cosmonova, döljer sig bakom Naturhistoriska riksmuseets kulturskyddade fasad i Stockholm, men i denna genomskärning framstår omniteatern tydligt. Teckning: Naturhistoriska riksmuseet.

Det tog lång tid innan omniteatern började byggas – många gjorde stora insatser, bland annat Gösta Gahm som i två år var tillförordnad museichef under Kjell Engströms ledighet. Den 16 oktober 1992 öppnade Cosmonova med sin 23-m kupol äntligen sina portar för publiken och det blev genast en stor succé. Under många år levde Cosmonova upp till sina fyra ovannämnda syften. Sedan dalade dock omniteaterns besökssiffror (såsom i många andra omniteatrar över hela världen). Värst blev det när Cosmonova gjorde sig av med sin interna astronomi-expertis för cirka tio år sedan. Olyckligtvis skedde detta kort tid efter att planetariumsystemet Uniview hade installerats och nya program blev inte utvecklade med denna teknik. Ändå användes Uniview av Magnus Näslund och Jesper Sollerman för mycket lyckade aktiviteter under Astronomins Dag och Natt åren 2012-2014, samt för ett inslag i Magnus Näslunds universitetskurs. Cosmonova drog sig dock ur även dessa aktiviteter. Uniview uppdaterades aldrig och det tekniska systemet förföll tills det i dag endast visas film.

Denna utveckling hade varit olycklig för populariseringen av astronomi i Sverige om inte Knut och Alice Wallenbergs Stiftelses 100-årsjubileumsfond år 2017 hade donerat 150 miljoner kronor till det storslagna visualiseringsprojektet Wisdome där 100 miljoner går till byggande och utveckling av fem domteatrar (något mindre än Cosmonova) i svenska ”Science Centers”: Umevatoriet i Umeå, Tekniska Museet i Stockholm, Science Center i Malmö, Universeum i Göteborg, och det redan existerande Visualiseringscenter i Norrköping. Resterande 50 miljoner kronor går till Visualiseringscenter i Norrköping för utveckling och produktion av mjukvara och program som distribueras till dessa fem domteatrar. Huvudman för detta projekt är professor Anders Ynnerman, konsortiedirektör vid Visualiseringscenter. Det bör nämnas att astronomi endast blir en del av de mångfaldiga visualiseringsmöjligheter som är på gång i detta projekt – precis som var tänkt från början i de fyra syften definierade för Cosmonova.

#82: Svenska astronomiska sällskapet – hela listan

Av Dan Kiselman

Inget onödigt snack här. De flesta, kanske alla, astronomiintresserade är något av kalenderbitare och uppskattar listor, tabeller och kataloger.

Ordförandelängd

1919Karl Bohlin
1926Hugo von Zeipel
1936Östen Bergstrand
1942Nils V. E. Nordenmark
1953Bertil Lindblad
1958Gunnar Malmquist
1964Erik Holmberg
1972Tord Elvius
1986Aina Elvius
1990Per Lindblom
1996Hans Rickman
2000Gösta Gahm
2010Jesper Sollerman

Viceordförandelängd

1919Svante Arrhenius
1928Nils V. E. Nordenmark
1942Bertil Lindblad
1953Gunnar Malmquist
1958Bertil Lindblad
1965Åke Wallenquist
1968Per Olof Lindblad
1976Bengt Westerlund
1982Kerstin Lodén
1984Gunnar Darsenius
1988Kerstin Lodén
1992Hans Rickman
1996Kerstin Lodén
1998Peter Linde

Sekreterarlängd

1919Nils V. E. Nordenmark
1927Knut Lundmark
1934Gunnar Malmquist
1942Carl Schalén
1953Yngve Öhman
1958Jöran Ramberg
1959Per Olof Lindblad
1967Gunnar Darsenius
1984Kerstin Lodén
1988Kurt Sundewall
1996Dan Kiselman

Skattmästarlängd

1919Oscar Holtermann
1921Nils V. E. Nordenmark
1953Tord Elvius
1972Per Lindblom
1990Karin Wallin Norman
1994Peter Lindroos

Sällskapets tidskrifter

1920Populär astronomisk tidskrift
1968Astronomisk tidsskrift
(tills. med Norsk astronomisk selskap och
Astronomisk selskab (Danmark))
2000Astronomisk tidskrift
2001Populär Astronomi

Astronomdagar

1923Stockholm och Uppsala (“kongress”)
1925Stockholm och Lund (“kongress”)
1929Stockholm (“kongress”)
1958Uppsala
1959Lund
1962Stockholm
1964Göteborg
1966Uppsala
1969Lund
1972Stockholm
1999Stockholm
2001Göteborg
2003Lund
2005Uppsala
2007Kiruna
2009Stockholm
2011Göteborg
2013Lund
2015Uppsala
2017Kiruna
2019Stockholm
2021Växjö

Nordenmarkföreläsarna

1999Hans Olofsson
2001Hans Rickman
2003Bengt Gustafsson
2005Marie Rådbo
2007Ella Carlsson
2009Lars Bergström
2011Gösta Gahm
2013Maria Sundin
2015Nils Bergvall
2017Johan Kärnfelt
2019Gabriella Stenberg Wieser

Mottagare av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium

2009Assiye Süer
2010Frida Stenebo
2011Mikael Ingemyr
2012Robin Andersson
2013Elisabeth Werner
2014Anna Larsson
2015Josefine Nittler
2016Wictor Arthur
2017Cornelia Ekvall
2018Anna Olsson
2019Jennifer Andersson
2019Måns Holmberg

Mottagare av Anna-Lisa Wolds stipendium för framstående amatörastronomisk insats

1994Lennart Dahlmark
1996Rune Fogelquist
1997Sven O. Rehnlund
1998Jan Persson
1999Margareta Westlund
2000Rickard Billeryd
2006Jan Sandström
2009Roger Persson

Mottagare av Svenska astronomiska sällskapets medalj

1996Claes-Ingvar Lagerkvist:
första svenska kometupptäcktaren
2007Grzegorz Duszanowicz:
första upptäckten av en supernova från Sverige.

Ordförandenas citattävling

Det högsta antalet citeringar enligt Astrophysics data system för en vetenskaplig artikel med respektive ordförande som förstaförfattare. Data inhämtade 2019-10-27.

Karl Bohlin2
Hugo von Zeipel736
Östen Bergstrand4
Nils V. E. Nordenmark3
Bertil Lindblad65
Gunnar Malmquist30
Erik Holmberg915
Tord Elvius12
Aina Elvius46
Per Lindblom
Hans Rickman101
Gösta Gahm88
Jesper Sollerman139

#81: Sällskapets ungdomsstipendium

Av Jesper Sollerman

Ungdomen är framtiden. Inte minst för en förening som Svenska astronomiska sällskapet. I vårt syfte att främja den astronomiska vetenskapen har vi naturligtvis velat uppmuntra ungdomar med brinnande intresse för astronomi och rymd. Dessa finns det gott om. Sedan Astronomiåret 2009 har vi delat ut Svenska Astronomiska Sällskapets ungdomsstipendium årligen till en ungdom vars astronomiintresse vi velat uppmärksamma och uppmuntra. Tio stycken har det alltså blivit fram tills i år.

Det är en entusiastisk skara ungdomar med ganska olika ingångar till astronomiintresset vi fått möta. Senast var det astrofotografen Anna Olsson som belönades, men stipendiaterna innehåller även amatörastronomer, föreningsdrivare, bloggare och lägerledare. Ofta har vi försökt dela ut stipendiet vid ett tillfälle där många har möjlighet att ta del av firandet och där stipendiaten kunnat berätta lite om sin egen verksamhet. Jag delade exempelvis ut Ungdomsstipendiet till Mikael Ingemyr i samband med Astronomdagarna i Göteborg 2011 – och Mikael fick då möjlighet att berätta lite om sina undersökningar av exoplaneten WASP-12b. Året efter startade Mikael förresten vårt ungdomsförbund Astronomisk Ungdom. Det året mottog Robin Andersson sitt stipendium inför ett fullsatt Cosmonova i Stockholm där vi körde rymdfilmer hela dagen under Astronomins dag och natt. 2017 fick Cornelia Ekvall ge en egen föreläsning på Vetenskapens hus för att berätta om sin väg till astronomin. Vi hoppas att stipendierna inte bara ska uppmuntra stipendiaterna, utan även stimulera fler ungdomar att hitta och utöka sitt rymdengagemang. De allra flesta av ungdomsstipendiaterna har varit verksamma just med att entusiasmera fler ungdomar i deras astronomiintresse.

Ungdomsstipendiater närvarande vid sällskapets 100-årsjubileumsmiddag den 26 oktober 2019. F.v. Måns Holmberg, Jennifer Andersson, Cornelia Ekvall, Josefine Nittler, Robin Andersson, och Mikael Ingemyr. Foto: Robert Cumming.

Stipendiet kallas ibland Rosa Tengborgs stipendium, eftersom en del av pengarna som förvaltas av Planetariefonden kom från en donation från just Rosa Tengborg. Själv föredrar jag namnet Svenska astronomiska sällskapets ungdomsstipendium, eftersom det är just sällskapet som väljer ut stipendiaterna och delar ut stipendiet.

I år, 2019, fyller ju sällskapet 100 år, och därför delar vi ut två stipendier. De går till Jennifer Andersson och Måns Holmberg som båda är och har varit drivande i Astronomisk Ungdom – ungdomsförbundet som uppnått spektakulära 4800 medlemmar, och där det mesta av Sveriges rymdverksamhet för ungdomar numera organiseras. Stipendieutdelningen kommer att ske den 26 oktober i samband med 100-årsfesten för sällskapet. Förhoppningsvis finns flera av de gamla stipendiaterna på plats när Jennifer och Måns får chansen att berätta om sin verksamhet i AU.

#80: Astronomdagarna

Av Dan Kiselman

På 1920-talet anordnade Svenska astronomiska sällskapet tre astronomiska kongresser. Den första beskrivs i Populära astronomisk tidskrift som ett “i den svenska astronomiens historia hittills enastående företag”.

  • 5-17 november 1923 i Stockholm och Uppsala
  • 14 samt 16-18 oktober 1925 i Stockholm och Lund
  • 4-5 oktober 1929 i Stockholm

30 år senare beslöt man att återuppliva kongresserna under, som man sade, “enklare former”. Formuleringen tyder på att tidigare arrangemang ansetts alltför ambitiösa. Sålunda anordnade man den första “Astronomdagen” den 7 juni 1958 i Uppsala. Cirka 80 astronomer deltog och det hela avslutades med ett populärvetenskapligt föredrag som fick ett nittiotal åhörare. Den höga deltagarsiffran måste tolkas som att “alla var där”. Sällskapets ordförande, tillika dagens värd, professor Gunnar Malmquist inledde med förhoppningen att “detta skulle bli en årligen återkommande institution och att mötet skulle inleda en ny era av samarbete mellan de svenska astronomiska institutionerna”.

Gruppbild från Astronomdagen i Uppsala, 7 juni 1958. Från vänster till höger: Professor Bertil Lindblad (Kungl. Vetenskapsakademiens astronom, Stockholm); Professor Hannes Alfvén (elektronik, KTH), Professor Carl Schalén (Lund); Professor Gunnar Malmquist (Uppsala), Professor Gustaf Järnefelt (Helsingfors); Observator Åke Wallenquist (Uppsala), Observator Tord Elvius (Uppsala), Överingenjör Oscar Wiberg (Borggård, Finspång)

Malmquists förhoppning infriades eftersom det efter detta anordnades ytterligare sex Astronomdagar. Listan för den första omgången Astronomdagar ser ut så här:

  • 1958    7 juni i Uppsala
  • 1959    10-11 oktober i Lund med utflykt till Ven
  • 1962    2-3 juni i Stockholm
  • 1964    13-14 juni i Göteborg
  • 1966    3-5 juni i Uppsala, 150 deltagare, alla nordiska länder representerade
  • 1969    7 juni i Lund
  • 1972    23-24 september i Stockholm, deltagare från Skandinavien och Finland

Sällskapet övergick sedan till att anordna astronomidagar och ”rymdveckor” riktade mot allmänheten. Lade du märke till i:et i ”astronomidagar”? Det är skillnad på astronomidagar och astronomdagar. De förstnämnda kan vem som helst anordna för vem som helst. De senare är av astronomer för astronomer.

Mot slutet av 1990-talet återupplivade sällskapet idén med astronomdagar. I och för sig lider forskare sannerligen inte brist på vetenskapliga möten av alla möjliga slag att åka på. Det var klart för oss att ett nationellt möte aldrig kan tävla i status eller betydelse med de stora internationella specialiserade konferenserna. Ändå tyckte vi att det skulle vara trevligt med ett svenskt arrangemang – dock fanns det från början en osäkerhet om någon alls skulle komma. Men det gjorde det och från 1999 har Astronomdagar anordnats vartannat år av en värdinstitution med Nationalkommittén för astronomi och Svenska astronomiska sällskapet som medarrangörer. Huvuddelen av arrangörsarbetet och finansieringen har kommit från värdinstitutionen. Denna har bestämt utformningen av mötena med hjälp av en vetenskaplig organisationskommitté som utsetts ad hoc. Därmed har karaktären på programmet varierat från gång till gång.

  • 1999    15-16 oktober i Stockholm
  • 2001    16-17 november i Göteborg
  • 2003    3-4 oktober i Lund
  • 2005    21-22 oktober i Uppsala
  • 2007    21-23 september i Kiruna
  • 2009    25-26 september i Stockholm
  • 2011    29 september – 1 oktober i Göteborg
  • 2013    10-12 oktober i Lund
  • 2015    22-24 oktober i Uppsala
  • 2017    13-15 september i Kiruna
  • 2019    24-26 oktober i Stockholm
Gruppbild från Astronomdagarna 2013 i Lund. Foto: Mandana Shahroodi och Tiphaine Lagadec.

En ursprunglig ambition var att det skulle hållas ett ”prisföredrag” – det blev Nordenmarkföreläsningen som riktar sig till en allmän publik. Annars är Astronomdagarna huvudsakligen en vetenskaplig konferens, men med visst utrymme för bidrag om undervisning, popularisering, kanske lite astropolitik och deltagare även utanför de aktiva forskarnas krets. Dagarna har funktionen att vara en social tillställning med möjlighet för framförallt yngre forskare och studenter att hålla presentationer och träffa varandra.

2019 års Astronomdagar – som startar 24 oktober i Stockholm – är speciella eftersom den sista dagen viks åt sällskapets 100-årsfirande.

#79: Peter Nilsons rymdepos

Av Daniel Helsing

Peter Nilson (1937–1998), bondsonen från Småland som blev astronomidocent i Uppsala, lämnade akademin 1977 för ett liv som heltidsförfattare. Hans författarskap präglas genomgående av förundran inför existensens mysterium och ett sökande efter mening, vare sig han skriver essäistiskt om solsystemets uppkomst eller skönlitterärt om medeltida trollkarlar. De flesta av hans romaner och noveller bär drag av magisk realism – omöjliga eller övernaturliga händelser skildras som om de vore en del av vår verklighet – och kan svårligen betecknas som science fiction. Men på 1990-talet skrev han två romaner som sammantagna utgör ett ”rymdepos”: Rymdväktaren (1995) och Nyaga (1996).

Handlingen i eposet spänner över ett drygt sekel – från 1980-talet till 2090-talet – och utspelar sig i trakterna kring Uppsala, i Vatikanen, på månen, till och med ute i kosmos. De två huvudpersonerna är matematikerna Diana Emerson, kallad Ninni, och Peter Lorentzen, kallad Danny. Det är en fartfylld berättelse med en invecklad handling som är berättad utifrån olika perspektiv, men i korthet kan sägas att vi får följa med Ninni och Danny i deras försök att med matematikens och datavetenskapens hjälp förstå universums innersta hemligheter och bevisa Guds existens. Deras sökande äger rum i en värld präglad av katastrofala klimatförändringar och märkliga händelser som involverar kosmiska besökare, maskhål och övermänskliga intelligenser. Berättelsen tar Ninni och Danny från blygsamma begynnelser i Uppsalatrakten till en världshistorisk scen på 2000-talet för att sluta i ett utomjordiskt och utommänskligt projekt, ”Nyaga-projektet”, i slutet av 2000-talet.

Många teman, frågeställningar och inspirationskällor från Nilsons tidigare böcker återkommer i eposet, exempelvis fascinationen inför medeltidens världsbild och kärleken till musiken, i synnerhet J. S. Bach. Två av Nilsons största influenser – Hermann Hesses Glaspärlespelet (1943) och Harry Martinsons Aniara (1956) – märks också redan i Rymdväktarens första kapitel, när superkvantdatorn Angelica, som bär drag både av glaspärlespelet i Hesses roman och Miman i Aniara, introduceras.

Med rymdeposet ville Nilson föra in det kosmiska perspektivet – de hisnande teorier och stora sammanhang som vår tids vetenskap målar upp – i skönlitteraturen. Även i detta påminner eposet om Aniara, där Martinson ville skildra och begrunda mänsklighetens öde i rymd- och atomåldern.

Till skillnad från det positiva mottagande som många tidigare romaner och essäböcker hade fått möttes rymdeposet av blandade reaktioner. Många recensenter reagerade på personskildringarna, som uppfattades som platta. Det kosmiska perspektivet köptes på bekostnad av ett mänskligt perspektiv. Även om berättelsen kretsar kring en grupp människor med Ninni och Danny i centrum är det kunskapen och kunskapssökandet som utgör bokens verkliga huvudperson. Ninni och Danny fortsätter sitt sökande medan miljarder människor dör i katastrofer runt om i världen. Människornas öden smälter in i den kosmiska väven utan att beröra någon nämnvärt. Här ser man också en av de stora skillnaderna gentemot Aniara – för Martinson var inte kunskapen eller det kosmiska perspektivet huvudsaken, utan de fungerade mer som en språngbräda för att utforska mänskliga känslor och handlingar.

Även om Rymdväktaren och Nyaga brister i karaktärsskildringarna och det mänskliga perspektivet väcker de intressanta och viktiga frågor. Går det att skriva gripande skönlitteratur som inte har ett mänskligt fokus? Hur långt kan man tänja berättandets gränser? Vad är forskarnas ansvar i en alltmer teknologiserad värld? Hur avgör man kunskapens pris? Vem avgör kunskapens pris?

#78: Peter Nilson

Av Jesper Sollerman

Få svenska astronomer har betytt så mycket för svensk astronomi som Peter Nilson (1937-1998). Inte bara för sin astronomiska forskning, den omfattande galaxkatalogen Uppsala general catalog of galaxies (UGC), utan framförallt för sitt populärvetenskapliga och skönlitterära författarskap.

Peter Nilson. Foto: Norstedts/Ulla Montan.

Peter Nilson var astronomen med det svindlande perspektivet, humanistiska kunnandet och förmågan att gestalta och berätta. Född i Småland hamnade han så småningom vid Uppsala observatorium där han började arbeta med sin doktorsavhandling vid 27 års ålder. Under knappt 10 år jobbade han med katalogisering av 12 921 galaxer, ett monumentalt arbete på den tiden. Med utgångspunkt i denna katalog utförde han sedan en statistisk undersökning av galaxernas orientering för sin doktorsavhandling, som blev klar 1974. Peter Nilson fortsatte som galaxastronom i Uppsala i några år till, men hans fokus låg inte längre på forskningen – det var författare han ville vara.

Uppsala general catalog of galaxies. Foto: Ebay.

De första böckerna var fast förankrade i astronomin och astronomins historia. Upptäckten av Universum (1975) och Himlavalvets sällsamheter (1977) är fortfarande bland mina favoriter när det gäller att beskriva vidden av de astronomiska landvinningarna i ett vidare mänskligt perspektiv.

Skönlitterär författare debuterade han som med boken Arken (1982). Den genre som Nilson använder sig av i denna och många av de kommande böckerna kallas magisk realism, och tillät honom att låta huvudpersonen i Arken vandra genom den mänskliga historien från biblisk tid och vidare in i framtiden, från jordens uppkomst till universums död. Med trilogin Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar (1993) var han tillbaka med essäer om rymden och skrev sedan om sin egen hembygd i Småland liksom de science fiction-inspirerade böckerna Rymdväktaren och Nyaga (1996). Jag avundas er som ännu inte läst Peter Nilsons böcker, ni har många spännande timmar framför er.

Ibland har jag fascinerats av diskrepansen mellan Peter Nilsons sprudlande fantasi och monumentala överblick över det mänskliga vetandet och det säkerligen trista sisofysarbetet med den galaxkatalog som blev hans inomvetenskapliga forskningsbidrag. Förlorade svensk astronomi en framstående galaxforskare när Nilson så tidigt hoppade av den akademiska karriären? Kanske var det så, men jag tror att detta uppvägdes flerfalt av det intresse för rymden, astronomi och naturvetenskap som Nilson genom sina böcker lyckades förmedla. På detta sätt nådde han bra många fler människor än via sin galaxkatalog. Undertecknad är inte den enda astronom som hade Nilsons böcker liggande på nattygsbordet i sin ungdom.

#77: Viking, en svensk rymdpionjär inom norrskensforskningen

Av Kerstin Fredga

Inom det svenska nationella rymdprogrammet hade vi under 1960- och 1970-talen byggt alltmer avancerade nyttolaster för sondraketer som sändes upp från Esrange-basen strax utanför Kiruna. Det var en teknik som vi behärskade. Det borde inte vara så mycket svårare att bygga en liten billig satellit tänkte Bengt Hultqvist, då chef för Kiruna geofysiska observatorium (numera Institutet för rymdfysik). Så startade Viking-projektet och Sveriges småsatellitprogram.

Viking var en liten platt satellit, knappt två meter i diameter och med ett stort antal bommar, spröt och antenner som stack ut åt olika håll, samt ett helt batteri av instrument för mätningar av partiklar, vågor liksom elektriska och magnetiska fält. Dessa mätningar kompletterades med två kameror ombord som tog bilder i ultraviolett ljus av norrskenet som befann sig längre ner under satelliten. Instrumenten var byggda av forskargrupper i Sverige, Danmark, Norge, Västtyskland, Kanada och USA. Rymdbolaget och Saab Space svarade för själva satelliten.

Förstadagsbrev med Viking-frimärke utgivet 1984. Foto: Colnect.com.

Viking sändes upp i februari 1986 med en Ariane 1 raket från den europeiska rymdbasen Kourou i Franska Guyana i Sydamerika. Ombord fanns också den franska fjärranalyssatelliten SPOT. Med en egen liten raketmotor placerades sedan Viking i en långsmal bana över polerna med en högsta höjd över jordytan på 13 500 km över nordpolen och en lägsta höjd på 820 km över sydpolen. Drift och datanedtagning skedde från Esrange och forskarna hade möjlighet att direkt växelverka med sina instrument. En första preliminär databearbetning skedde också omedelbart på plats. Den typen av drift var då mycket ovanlig i satellitsammanhang, men visade sig mycket lyckosam.

Inspelning från uppskjutningen av Viking från franska raketbasen Kourou den 22 februari 1986 (på franska och engelska).

Viking blev en stor framgång. En viktig uppgift för Viking var att ta reda på var och hur norrskenspartiklarna accelererades till sina höga energier. För att accelerera laddade partiklar behövs ett elektriskt fält och man hade indirekt kunnat sluta sig till att det borde finnas elektriska fält som är parallella med det jord-magnetiska fältet, och som spelar en viktig roll för uppkomsten av norrsken. Redan de första observationerna bekräftade att Viking hade hittat rätt och rörde sig rakt igenom accelerationsområdet och att detta låg på 1-2 jordradiers höjd över jordytan.

De två kamerorna ombord på Viking tog mer än 40 000 bilder av olika norrsken. Genom att filtrera ut två speciella våglängdsområden i ultraviolett ljus blev det möjligt att avbilda norrskenet även på jordens dagsida, vilket gav unika bilder av hela norrskensovalen över polarkalotten. Observationerna visade bland annat att aktiviteten på dagsidan i allmänhet är mycket större än på nattsidan.

Viking hittade också en typ av mycket intensiva radiovågor med våglängder på några kilometer. Dessa vågor kan endast observeras från rymden. Sedd på avstånd, utifrån rymden, kan jorden alltså uppföra sig som en stark radiokälla. Det är fascinerande att tänka sig att denna strålning kanske är det första en eventuell utomjordisk varelse skulle upptäcka när den närmar sig jorden.

I maj 1987, efter 444 dagar slutade Viking att fungera på grund av en gradvis försämring av kraftförsörjningen. Vikings livstid blev nära 15 månader, nästan dubbelt så lång som den ursprungligen planerade livstiden på åtta månader.

Några av de personer som var inblandade i Viking-projektet. Från vänster projektledaren Per Zetterquist och systemingenjören Sven Grahn, båda från Rymdbolaget, Kerstin Fredga från Statens delegation för rymdverksamhet, och Ulf Ohlsson som var chef för SAAB:s flyg- och robotsektor. De står samlade framför en modell av satelliten. Foto: Rymdbolaget.

Viking är nog den av alla våra satelliter som ligger mitt hjärta närmast. Jag var vetenskaplig projektledare för Viking och mitt jobb bestod huvudsakligen i att säkerställa projektets finansiering, samordna de olika forskargruppernas insatser och ta tillvara deras intressen. Ett hundratal forskare kom att arbeta med Viking-data.

Vad var det då som gjorde Viking så unik? Jo, vi var tidigt ute, väldigt tidigt. Fördelarna med Viking var de samtidiga mätningarna av de verkligt relevanta fysikaliska storheterna och på plats mitt i accelerationsområdet för norrskenspartiklarna. Dessutom den omedelbara informationen om vad som pågick. Allt syntes och registrerades när det verkligen skedde. Forskarna kunde justera sina instrument och ge nya order till satelliten när något inträffade. Detta kan låta självklart i dag, men det var faktiskt första gången det tillämpades i satellit-sammanhang. Det kom också att bilda skola för senare satellitobservationer.

#76: Nordenmark-föreläsningarna

Av Johan Kärnfelt

Den 6 oktober 1919 sammanträdde det som skulle bli Svenska astronomiska sällskapet för första gången. Nils Nordenmark hade efter att ha sonderat intresset bjudit in till konstituerande möte på restaurang Rosenbad i Stockholm. Resten är som det brukar heta historia.

Nordenmark hade disputerat i astronomi men skulle aldrig lämna några bestående bidrag till detta vetenskapsområde, istället gjorde han karriär inom försäkringsbranschen. Likafullt var han en central aktör inom, eller snarare strax intill, den svenska astronomin: han tog som sagt initiativ till Sällskapet och kom under många decennier att agera som dess starke man; han fick genom en artikel om den sorgfälliga statusen på svenska observatorier Knut Wallenberg att öppna plånboken och donera de medel som behövdes för att bygga observatoriet i Saltsjöbaden; han ordnade så att Stockholmsutställningens planetarium kom under Sällskapets kontroll, och senare så att det med god förtjänst kunde säljas till USA; och kanske viktigast av allt, han skrev och översatte en lång rad populärvetenskapliga böcker, som väckte intresset för astronomin hos flera generationer.

Affischen till Nordenmark-föreläsningen 2013 där Nils Bergvall pratade om galaxastronomi. Foto: Svenska astronomiska sällskapet.

Men denna bakgrund, och speciellt med tanke på hans populärvetenskapliga engagemang, är det helt följdriktigt att Sällskapet döpt de föreläsningar som är ett stående inslag i ämneskonferensen Astronomdagarna till just Nordenmark-föreläsningar. Dessa föreläsningar är, som det heter i Sällskapets vitbok, ”tänkt att vara ett festligt tillfälle när god föreläsarkonst premieras genom att en framstående astronomisk folkbildare får visa upp sig”. Föreläsningarna ges som regel på kvällen efter de ordinarie förhandlingarna, på svenska och är öppna för en bredare allmänhet.

Nedan följer en lista på samtliga Nordenmark-föreläsningar, inklusive uppgifter om värdinstitutioner:

  • 1999: Hans Olofsson, “Stormen före lugnet: Om solliknande stjärnors dödskamp”, Stockholms observatorium
  • 2001: Hans Rickman, “Måltavlan jorden”, Chalmers
  • 2003: Bengt Gustafsson, “De äldsta stjärnorna: Urtid i gåtfull belysning”, Lunds observatorium
  • 2005: Marie Rådbo, “Kvällshimlens stjärnor – lyser de för evigt?”, Uppsala astronomiska observatorium
  • 2007: Ella Carlsson, “En dröm, en längtan, en plan: Följ med på en resa till Mars!”, Institutet för rymdfysik
  • 2009: Lars Bergström, “Världsrymdens okända under: Från svarta hål till mörk materia”, Stockholms observatorium
  • 2011: Gösta Gahm, “Jord Luft Vatten Eld – Länken till kosmos”, Chalmers
  • 2013: Nils Bergvall, “Den kosmiska våren, galaxerna och det stora livspusslet”, Lunds universitet
  • 2015: Maria Sundin, “En radioastronoms perspektiv inklusive rymdvädret och astrohippofysik”, Uppsala universitet
  • 2017: Johan Kärnfelt, “Knut Lundmark och galaxastronomins historia”, Institutet för rymdfysik
  • 2019: Gabriella Stenberg Wieser, “En rymdforskares vardag”, Stockholms observatorium
Affischen till Nordenmark-föreläsningen 2015 där Maria Sundin pratade om radioastronomi. Foto: Svenska astronomiska sällskapet.

Jag hade förmånen att själv ge en av dessa föreläsningar när Astronomdagarna samlades vid Institutet för rymdfysik i Kiruna 2017. Om några veckor och i samband med årets upplaga av konferensen kommer Gabriella Stenberg Wieser axla detta hedersuppdrag.

#75: Sällskapets medlemstal

Av Dan Kiselman

Vi vet inte exakt hur många de första medlemmarna var när Svenska astronomiska sällskapet bildades den 6 oktober 1919. Enligt en notis i Dagens Nyheter dagen efter var det ett fyrtiotal närvarande på restaurang Rosenbad där det konstituerande mötet hölls. DN räknar upp några för samtiden intressanta namn där det förutom en radda professorer finns ett par som än idag är kändisar, som “redaktör Branting” och “konstnären Carl Milles”. Av protokollet framgår att några icke närvarande hade skickat brev där de önskade bli upptagna som medlemmar och det fick de bli. DN avslutar sin notis så här: ”Sällskapet, vars namn är Astronomiska Sällskapet, kommer att under den instundande vintern anordna föreläsningar månatligen, vadan amatörastronomernas antal väl kommer att efter detta bli glädjande stort.”

Antalet medlemmar för år 1920 – det första hela verksamhetsåret – blev 251. Och det var kanske glädjande. Medlemsavgiften var 15 kr vilket uppräknat med konsumentprisindex motsvarar 270 kr idag. Det stämmer märkvärdigt väl med dagens medlemsavgift på 280 kr, men som andel av en typisk inkomst motsvarar det förstås betydligt mer.

Diagrammet visar medlemstalet varje år från 1920 till 2018. För de år när särskilda junior- eller ungdomsavgifter gällde så är ungdomarna markerade med rött. Till år 2001 är statistiken entydig eftersom medlemskapen löpte på kalenderår. Men från och med det året tillämpas ett rullande medlemskap och det måste göras vissa avvägningar för att rekonstruera ett medlemstal motsvarande läget den 31 december varje år.

Vad säger denna kurva? Vi ser först långsamma variationer mellan 200 och 400 medlemmar under ett par decennier. Alla tiders bottennotering noteras under krigsåren med 243 medlemmar både 1940 och 1941. Därefter en stadig tillväxt – kanske återspeglande den ekonomiska dito – fram till åren kring 1980. Så en tillbakagång under 1980- och 1990-talen. Den skulle kunna tolkas som tecken på en tid när föreningslivet i allmänhet började avta i styrka samtidigt som det blir lättare att komma åt astronomisk information på andra sätt. Som framgått av tidigare inlägg började Astronomisk Tidsskrift kännas otidsenlig och dess skandinaviska språkblandning var inte så populär. Samtidigt var det svårt att reformera detta skandinaviska samarbete. När så skedde till slut kommer ett hopp i kurvan. Tidningen blir helsvensk (2000) och byter namn till Populär astronomi (2001). På ett par år mer än fördubblas medlemstalet för att sedan lägga sig på en stadig nivå mellan 2600-2800.

Nästa förändring blir den kraftiga ökningen de senaste åren. Den beror på att Astronomisk ungdom bildas och dess medlemmar erbjuds Populär astronomi och medlemskap utan egen kostnad. Vi vet att detta arrangemang inte kommer att hålla länge till men nog ser kurvan vacker ut så här på 100-årsdagen!