#19: Hur observatoriet i Uppsala fick en filial i Kvistaberg

Av Eric Stempels

Nils Tamm var målare utbildad vid konstakademin i Stockholm, men i hjärtat en mycket driven och självlärd astrofotograf som gjorde sig ett namn bland såväl amatörer som professionella astronomer. Han hade ett eget privat observatorium, med tillgång till de senaste och bästa fotoutrustningen. Vid observatoriet studerade han bland annat variabla stjärnor, och han upptäckte flera nya stjärnor av denna typ. Han upptäckte dessutom två novor 1936. Nils Tamm hade även ett brett kontaktnät i Stockholm och Uppsala, och fick redan tidigt tillträde till astronomins finrum genom att han blev invald i Svenska astronomiska sällskapets första styrelse 1919. Att sitta mellan renommerade professorer gjorde honom mycket glad och kanske också lite hedrad.

Nils Tamm vid sin refraktor 1919. Foto: Astronomiska institutionen, Uppsala.

Vid 67 år ålder började Nils Tamm fundera på hur hans samling astronomiska teleskop, fotografiska instrument, plåtar och böcker kunde bli till nytta även efter hans bortgång. Han var barnlös men hade ett stort välinvesterat kapital, samt ägde en mycket fin fastighet, Kvistaberg, belägen vid Mälaren i utkanten av Bro. I januari 1944 skrev Nils Tamm därför ett brev till sin vän och förtrogne Åke Wallenquist i Uppsala, där han presenterade ett förslag om att donera sina instrument, Kvistaberg liksom ett stort kapital, som han såg som en enhet, till Uppsala astronomiska observatorium. Nils Tamm var medveten om att förutsättningarna för astronomiska observationer från centrala Uppsala inte längre var optimala, och hoppades att Kvistaberg skulle kunna vara ett alternativ. Den första reaktionen från Uppsala var mycket positiv, och man föreslog initialt att hela observatorieverksamheten skulle flyttas till Kvistaberg.

Under våren av 1944 ritade Tamm flera konceptskisser till ett nytt och stort observatorium, ofta med tydlig inspiration av den neoklassiska stilen på sitt privatobservatorium, men också från Saltsjöbadens nyligen färdigställda observatorium. Dessutom blev Tamm tilldelad ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet, och promoverades den 31 maj 1944 för förtjänster inom astronomi, bland annat för hans systematiska letande efter variabla stjärnor och novor, och för utveckling av tillhörande observationstekniker. Några dagar tidigare, den 24 maj 1944, undertecknades gåvobrevet som överförde fastigheten och en del av Tamms kapital till Uppsala astronomiska observatorium.

Målning av Nils Tamm med hans vision av hur ett nytt observatorium på Kvistaberg skulle kunna ta sig ut. Foto: Eric Stempels/Uppsala universitet.

Att förflytta hela institutionen till Kvistaberg ansågs nu emellertid som alldeles för radikalt, och som ett första steg byggdes istället ett mindre Cassegrain-teleskop med tillhörande kupolbyggnad, vilken stod färdig redan 1950. Även ett mindre Schmidt-teleskop flyttades till Kvistaberg. Uppsalaastronomerna lyckades under tiden kompletterade donationen med statliga medel, och bestämde att ett nytt huvudinstrument skulle inrättas på Kvistaberg, och att detta skulle vara ett större Schmidt-teleskop med objektivprisma, en spegeldiameter på 135 cm och ett bildfält på cirka 4° x 4°. Bygget av huvudkupolen, inte i neoklassisk stil som Tamm föreställt sig men som ett funktionellt 50-talsbygge, påbörjades 1951 och instrumentet stod klart 1963. Nils Tamm fick tyvärr aldrig se det färdiga teleskopet – han gick bort 1957, kort efter att han bevittnade slipningen av primärspegeln i Uppsala. Tamms bostad blev därefter tjänstebostad för den nya föreståndaren Wallenquist, med övernattningsmöjligheter för observatörerna.

Observatoriet i Kvistaberg. Längst till höger, delvis skymd av träd, Tamms ursprungliga dom. I mitten Cassegrain-domen, uppförd 1950, och till vänster den stora domen för Schmidt-teleskopet, som stod klart 1963. Foto: Wikimedia commons/Annika Peterson.

Under perioden 1960-1980 användes Kvistaberg flitigt, i huvudsak för systematiska fotometriska och spektrofotometriska studier av stjärnor kring den norra galaktiska polen. Upptäckten hösten 1970 av utbrottet av V1057 Cyg, den andra stjärnan av FU Ori-typ som någonsin observerats, har en särskild plats i observatoriets annaler.
Bland svenska astronomer går den ofta under benämningen Welins stjärna efter upptäckaren Gunnar Welin. Fram till början av 00-talet har teleskopet också används för asteroidstudier, och ett femtiotal himlakroppar har upptäckts därifrån.

Kvistabergs observatorium är idag inte längre i aktivt bruk. Bostadshuset ägs numera av Bro kommun, som där bedriver dagverksamhet för äldre. I den stora Schmidtkupolen finns en liten utställning om Nils Tamm och astronomiska observationer under 1900-talet. Några gånger per år öppnas observatoriet för allmänheten.

#18: Med universum i bagaget

Av Marie Rådbo

Redan under mina första år på Chalmers började mitt engagemang för att stimulera intresset för naturvetenskap hos allmänheten, framför allt hos barn och ungdomar. För även då, i början på 70-talet, oroades man över det dåliga intresset för naturvetenskap i samhället. Men, intresset var egentligen inte dåligt alls, lika lite då som nu. Vi måste bara fånga upp det i tid! Så vad kunde vi från akademin göra?

Min chef Curt Roslund och jag bestämde oss för att starta kvällskurser som vände sig till allmänheten – de så kallade orienteringskurserna, de första i sitt slag i Sverige. Och jag besökte även skolor. Framför allt vände jag mig mot låg- och mellanstadiet, eftersom jag anser det nödvändigt att ta nyfikenhet på allvar långt ner i åldrarna. Som ett resultat av vår utåtriktade verksamhet blev det dessutom allt mer radio och TV, bland annat adventskalendern Stjärnhuset. Men vad mer gick att göra?

Foto: Marie Rådbo.

Det var då jag såg en annons från USA om det mobila planetariet Starlab. Jag sökte medel, som till min stora förvåning – och glädje – beviljades. När så plötsligt en dag tre stora lådor på totalt 50 kilo damp ner på kontoret visste jag inget om planetarier i allmänhet, än mindre om Starlab, men det fick jag snabbt lära mig. Och så i januari 1983 var det dags att packa in lådorna i bilen och åka ut till skolorna – med universum i bagaget.

Ett planetarium består vanligen av ett rum med välvt tak, där man projicerar stjärnhimlen med hjälp av en projektor. Starlab i sin tur bestod av ett tält som blåstes upp med en fläkt. Tältet var så stort att det rymde en skolklass. Via en tunnel kröp man in i tältet, och väl där inne satt barnen på golvet i en ring runt stjärnprojektorn i mitten. Visningarna var ”live” och genom att besökarna fick styra innehållet med sina frågor blev de även helt olika.

Starlab blev omedelbart en succé, och jag blev fullkomligt nerringd av skollärare. Under flera år reste jag runt i Sverige så mycket jag hann; från Kiruna i norr till Ystad i söder, från Brännö i väster till Gotland i öster. Ingen hade sett något liknande, och i vårt moderna samhälle med gatljus och neonskyltar är det många som inte heller kan se en stjärnhimmel. Det visade sig att många inte ens hade upplevt mörker.

En skolklass väntar på att få krypa in i planetariet. Foto: Marie Rådbo.

Min bedömning är att jag har visat Starlab för 100 000–150 000 barn och även ett antal vuxna – de uppskattar det lika mycket som barnen. Och jag förstår att de som har sett det aldrig glömmer det, till exempel berättar studenter jag möter att de minns det från sin skoltid.

Trots framgången, lämnade jag så småningom detta projekt, för jag anser att vi inom akademien gärna kan utarbeta nya idéer, men när de väl fungerar ska vi låta andra ta över, för att själva gå vidare med något nytt. Därför anlitade jag under några år en ”visare” som fortsatte arbetet i skolorna, men till sist var det dags att ta farväl av Starlab för gott. Jag skänkte det till Sydafrika, där jag lärde upp visare, och jag gläder mig nu åt att mitt Starlab fungerar lika bra på södra halvklotet. Där finns förstås samma nyfikenhet på universum som hos oss.

#17: Internationella astronomiåret 2009

Av Gösta Gahm

På förslag av IAU utsåg FN 2009 till Internationella astronomiåret, detta för att fira 400-årsjubileet av Galileis teleskopobservationer. Foto: Vita huset, Chuck Kennedy.

Under mina tio år som ordförande i Svenska astronomiska sällskapet var internationella astronomiåret 2009 det utan jämförelse mest intensiva och händelserika. När jag tittar igenom högen jag sparat av affischer, inbjudningar till evenemang, pressklipp, brev med mera undrar jag hur vi orkade genomföra så mycket på så många platser i landet, men vi ville ju att Sällskapet skulle delta över hela Sverige. Uppslutningen var enorm. Vilken imponerande mängd initiativ det togs att föra fram astronomin detta år och av så många entusiaster landet runt! Även musiken kom att få en framträdande roll med anknytande konserter i till exempel Berwaldhallen, Kungliga Operan i Stockholm, Nobelmuseet och i flera kyrkor. För egen del kom arbetet med två vandringsutställningar och ett skolprogram i Sällskapets regi att fylla en stor del av min tid före, under och efter 2009. Med dessa program landade vi på små och stora orter från Karlshamn och Malmö i söder till Kiruna i norr.

Utställningen ”Upptäck universum – i Galileis fotspår” produceras tillsammans med Charlotte Helin i Halland. Temat för astronomiåret var ju de 400 år som gått sedan Galileo Galilei började observera objekt på himlen i sin kikare. Utställningen var i lådformat och kunde lätt fällas ihop för transporter. Storbildsutställningen ”Utblick – tillbakablick” invigdes den 24 augusti i Kungsträdgården, Stockholm av chefen för Världsnaturfonden Lars Kristoferson och med dansgruppen Yria. Den hamnade därefter i miljöer av olika slag som bibliotek, museer, en flygplats, en konserthall och olika lärosäten. Den producerades i samarbete med Margareta Malmort och de 1.7 x 1 meter stora bilderna, som var inramade i massivt trä och placerade i tunga krukor, monterades på Konsthögskolan i Stockholm. Det behövdes flera personer att baxa in och ut dem i de pick-up bilar vi hyrde, men idén var att de skulle klara sig till och med i Stockholms innerstad då nattens busar är ute  – vi sa att de var terroristsäkrade.


Vandringsutställningen ”Utblick – tillbakablick” exponerades först i Kungsträdgården, Stockholm, och som framgår av kablarna var den belyst nattetid. Foto: Gösta Gahm.

Vi var också rätt många som engagerade oss i Sällskapets skolprogram där vi typiskt gav vår show i en stor aula med ett antal gymnasieklasser bänkade, alltså mer än hundra elever åt gången. Här berättade vi om Galileis upptäckter och de gillade uppenbart att fara ut i rymden med den 3D film, som producerats av bland annat Alexis Brandeker. På vissa håll höll vi också diskussioner med elever i mindre grupper, där eleverna hade förberett frågor.


Med Sällskapets skolprogram samlade vi gymnasister på många orter i Sverige, som här i Jönköping då vi tog med flera hundra ungdomar på en resa genom rymden i tre dimensioner. Foto: Gösta Gahm.

Det är svårt att välja ut några extra vackra pärlor från allt som hände detta år. Sweden Solar System (se nr #2) fick ett mycket fint tillskott med gestaltningen av komet Halley vid vetenskapscentret Balthazar i Skövde och i Uppsala blev det gatudans på en bild av Saturnus.

Jag kommer alltid minnas spänningen, för att inte säga anspänningen, inför några evenemang som utgjorde startskotten till ”Året”. Jag fanns på plats med Galilei-utställningen när Göteborg inledde vid Naturhistoriska museet den 10 januari och där vi engagerat den norske författaren Atle Naess för ett föredrag.

Stockholm fick uppleva två invigningsceremonier förutom presskonferensen på Gamla observatoriet den 15 januari. Först var vi i Storkyrkan den 4 januari med Alexis 3D-resa projicerad på en jätteskärm under predikstolen, varifrån tidigare Bengt Gustafsson berättat om Galileo Galilei och hans samtid. Galileisk orgelmusik framfördes av Mattias Wager och så fick vi barnen att ingå i ett solsystem mobile på stengolvet. Solen var en långsamt roterande blond flicka omgiven av andra barn i snabbare rotation och som kretsade runt ”solen”. Kaplanen Kristina Ljunggren var utklädd till Urban målares fru och klättrade under makens tavla av vädersolar i kyrkan.

Och så kom galakvällen i Stockholm den 15 januari. Vi ordnade en samling i en sky bar på Söder varifrån vi kunde se Globen tändas och sen drog vi till Handelshögskolan där Bengt Gustafsson och Ulf Danielsson kåserade. Kvällen avslutades med besök på Gamla observatoriet där Stockholms amatörastronomer (STAR) höll öppet för stjärnskådning.

Astronomiårets logotyp.

Astronomiåret bjöd också på ”100 timmar astronomi” i april månad och som blev en stor succé på de flesta orter. Det var från den erfarenheten som idén om ”Astronomins Dag och Natt” växte fram och som i år inträffar 27-28 september. Sällskapet har också initierat ”Astronomdagarna” då forskare och lekmän samlas, detta år i oktober  i Stockholm, då även Sällskapets 100-årsjubileum ska uppmärksammas.

#16: En svensk supernova

Av Jesper Sollerman

I september 2006 gjordes den första upptäckten av en supernova från svensk mark. Upptäckare var amatörastronomen Gregor Duszanowicz. Han hade börjat sitt sökande två år tidigare från sin tomt i Åkersberga. Supernovan fick beteckningen SN 2006iv. Den låg 111 miljoner ljusår bort i Stora Björnens stjärnbild.

Gregor Duszanowic. Foto: SAAF.

En supernova är en exploderande stjärna som plötsligt flammar upp på stjärnhimlen. Supernova-forskningen är ett hett ämne inom svensk astronomi sedan länge, men hur hittar man egentligen en supernova – från Sverige?

Tycho Brahe såg en supernova med blotta ögat från Herrevads kloster år 1572, vilket var början på hans lysande astronomikarriär. På den tiden tillhörde dock Skåne Danmark, så vi kan knappast kalla det en svensk supernova. Supernovor är dessutom så pass ovanliga att vi tvingas vänta hundratals år mellan de stjärnsmällar som är närbelägna nog att ses med blotta ögat. Senast det hände var i februari år 1987 då supernova 1987A flammade upp i Stora magellanska molnet – som dessvärre bara syns från södra halvklotet. För att leta supernovor behövs därför teleskop som möjliggör att man söker igenom många, många avlägsna galaxer.

Gregor Duszanowicz är alltså amatörastronom men letar supernovor precis som proffsen gör. Han använder digitala bilder där man i datorn kan jämföra nattens bilder av avlägsna galaxer med tidigare tagna galaxbilder, allt för att försöka upptäcka en ny ljusprick. SN 2006iv blev alltså den första som upptäcktes från svensk horisont. Med det Nordiska optiska teleskopet (NOT) på La Palma kunde vi sedan visa att den supernovan var av det ovanligare slaget, en Typ IIb. Duszanowicz har sedan hittat ytterligare supernovor från Åkersberga, men letar numera även med ett fjärrstyrt teleskop beläget i Italien.

Duszanowicz bild av den första supernovan som hittats från svensk mark. Supernovan är den ljusa fläcken som pekas ut av de svarta strecken. Foto:
Gregor Duszanowicz.

Amatörastronomerna har varit viktiga just inom supernovaforskningen, och var länge i framkant med att upptäcka nya stjärnexplosioner. Numera hittas dock de flesta supernovorna av yrkesastronomer. Med vår nya kamera på Palomar Mountain kan övertecknad en bra morgon hitta flera supernovor innan frukost. Men Palomar ligger ju i Kalifornien och inte i Sverige.

Gregor Duszanowicz fick 2007 Svenska astronomiska sällskapets medalj för sin upptäckt.

#15: Planetariet

Av Johan Kärnfelt

En fråga som mången astronom brottats med är vad man ska göra med dyrbara instrument när de rangeras ut och ersätts av andra, nyare saker. Ska de bara skrotas? Ska de bevaras för eftervärlden? I så fall var? En variant på detta dilemma gick i dagen när Stockholmsutställningen monterades ner hösten 1930. En av utställningens riktiga dragplåster hade varit ett planetarium. Planetarieprojektorn hade efter en donation köpts in från tyska Carl Zeiss i Jena och sedan ställs upp i en speciell byggnad på utställningsområdet. På bara några månader hade 350 000 stockholmare fått ett och att om himlarna till livs under dess dom (samtidigt som de genererat en halv miljon i biljettintäkter). När utställningen stängdes blev maskinen stående.

Planetarieprojektor som användes i Stockholm hade tillverkats av Carl Zeiss i Jena. Projektorn hade producerats sedan 1926 och var av Modell II. Foto: Courtesy of ZEISS.

Nils Nordenmark, som ansvarat för visningar under utställningen och som dessutom var Svenska astronomiska sällskapets grundare och starke man, såg en chans till en bra affär. Varför inte ställa upp planetariet på Skansen, och sedan låta Sällskapet sköta driften? Allt som behövdes var en tomt och en mindre summa pengar för att resa en ny planetariebyggnad. Men detta var inget som gjordes i en handvändning. Nordenmark förankrar sin idé i utställningsstyrelsen och under flera år arbetar han oförtrutet vidare för att få affären till stånd. Han uppvaktade kronprins Gustav Adolf liksom olika Stockholmspolitiker. Han engagerade den nyinstiftade Nationalkommittén för astronomi för saken, och fick dem att i ärendet vända sig direkt till Kungl. Maj:t. Han fick till och med en audiens hos ecklesiastikministern Arthur Engberg, vilken emellertid visade sig föga intresserad. Några pengar blev det alltså inte. Efter mycket om och men lyckades han emellertid säkra ett överlämnande av planetarieprojektorn till Sällskapet, vilket formellt genomfördes hösten 1933.

Så nu var man i besittning av en maskin som bevisligen varit en publikmagnet och därmed skulle kunna bli en potentiell inkomstkälla för Sällskapet, frågan var bara var den skulle ställas upp. Nordenmark försökte bearbeta Skansen men där ville man inte släppa till någon tomtmark. Tillslut lyckades han genom att vända sig till Riksmarskalksämbetet komma över en tomt utanför, men i direkt anslutning till, Skansen. Återstod pengarna. Här steg amatörastronomen och godsägaren Nils Tamm in och räddade projektet genom att donera de medel som behövdes för att bygga ett nytt planetarium. Hösten 1934 var byggnaden rest, projektorn installerad och intrimmad.

1935 ordnades en sommarkurs i astronomi vilken avhölls i det nya planetariet. På bilden sitter lärarna på första raden, däribland Nordenmark (fyra från vänster). Foto: Populär astronomisk tidskrift, vol. 16, 1935, s. 147.

Under Stockholmsutställning hade planetariet verkligen varit en publikmagnet – inte minst nyhetens behag verkar ha attraherat huvudstadsbefolkningen – men efter nyinvigningen tappade det snart i attraktionskraft. Kritiska medlemmar i Sällskapet menade att man inte lyckades förnya programmet, att föreläsarna inte begrep hur man talar vetenskap med vanligt folk, och framförallt att man inte lyckades attrahera skolklasser i den utsträckning som man behövde för att verksamheten skulle bära sig. Men även om man försökte hantera en del av kritiken så lyckades man inte bryta den nedåtgående trenden. Man fortsatte dock att driva anläggningen in på 1940-talet, men med tiden blev den alltmer av en belastning. Tillslut tvingades man helt enkelt stänga. Nordenmark löste de akuta problemen genom att hyra ut planetariemaskinen till Liseberg i Göteborg.

Historien fick sin upplösning något år senare när man plötsligt hörde av sig från universitetet i Chapel Hill, North Carolina — man var på jakt efter en projektor till sitt planetarium och eftersom Zeiss-fabrikerna var stängda på grund av kriget tog man sikte på andrahandsmarknaden. Nordenmark var inte sen att acceptera erbjudandet, trots att han därmed tvingades bryta kontraktet med Liseberg och köpa ut dem. Projektorn såldes alltså till USA, och med god förtjänst.

På sin nya plats var projektorn i drift fram till början av 1969, när den ersattes av en modernare maskin. Förutom att under drygt två decennier ha betjänat den amerikanska allmänheten hade den då också kommit till användning för utbildning av astronauter i Mercury-, Gemini- och Apolloprogrammen. Det var under domens konstgjorda stjärnhimmel de tränade astronomisk navigation. Sista gången detta skedde var den 21 februari 1969 då Neil Armstrong och Apollo 11-besättningarna på detta sätt lärde sig navigera himlen. Därefter pensionerades projektorn.

Installerad i Morehead Planetarium användes projektorn från Stockholmsutställningen bland annat till att utbilda astronauter i celest navigation. Sittande till vänster astronauten Wally Schirra (Mercury 8, Gemini 6, Apollo 7) och i mitten Scott Carpenter (Mercury 7). Foto: NASA/Retro Space Images.

Minnet av planetariet har förstås falnat, men faktum är att Sällskapet fortfarande förvaltar arvet efter det. Pengarna som Nordenmark fick vid försäljningen av maskinen blev grundplåten i Sällskapets så kallade Planetariefond, en fond som alltsedan dess delat ut mindre anslag till bland annat Sveriges många astronomiföreningar.

#14: Före Frida

Av Anders Nyholm

Den astronomiska forskningen började få industriella drag under 1800-talet. Den nya fototekniken bidrog till detta. Allt fler stjärnor katalogiserades, allt fler asteroider upptäcktes och fick sina banor bestämda. Den mödosamma bokföring och det enformiga räknearbete som krävdes kom mot seklets slut i allt högre grad att utföras av kvinnliga räknebiträden. Dessa kunde, enligt tidens konvention, ges lägre lön än män. Att leda arbetet och skriva vetenskapliga artiklar förblev en manlig syssla.

Räknebiträden vid observatoriet i Lund, omkring 1914. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Carl Charliers brevsamling, vol 16: Ekonomiska handlingar.

Runt sekelskiftet 1900 började detta sakta ändras. Som vi sett i föregående inlägg gick kvinnliga räknebiträden vid Harvard-observatoriet bortom rutinarbetet och kom att publicera egna resultat som blev avgörande för astronomins utveckling. Även i Sverige förekom kvinnliga räknebiträden. Från 1870-talet tilläts kvinnor studera vid de svenska universiteten, men det skulle alltså dröja till 1939 innan Frida Palmér som första kvinna i Sverige blev filosofie doktor i astronomi. Palmérs pionjärinsats i Lund har uppmärksammats på senare år, men redan före Palmér fanns kvinnor vid svenska observatorier som sysslade med astronomi på forskningsnivå. Här ska vi uppmärksamma två sådana pionjärer.

Andrea Lindstedt (1886-1965) var under flera decennier verksam inom Utrikesdepartementet. Hon tog både licentiat- och doktorsexamen i statsvetenskap, men inledde sina studier som naturvetare. Astronomin fanns på nära håll. Far till Andrea var Anders Lindstedt, under 1870-talet astronom vid Lunds observatorium. Andrea Lindstedt tog studentexamen i Stockholm 1904, var en tid vid observatoriet i Paris innan hon 1911 blev amanuens vid observatoriet i Uppsala. Våren 1912 blossade en nova upp i stjärnbilden Tvillingarna och Lindstedt fick till uppgift att mäta novans ljusstyrka efterhand som den falnade. Från mars till maj 1912 genomförde hon och Hugo von Zeipel sitt observationsprogram och under andra halvan av april verkar de haft tur med vädret. Nya observationer av novan gjordes då nästan varje kväll. Våren 1916 skrev Lindstedt om observationerna i en av tidens ledande astronomitidskrifter, Astronomische Nachrichten. Lindstedt kom senare att lämna astronomin, men behöll kontakten genom att hon 1919 blev medlem i det då nygrundade Svenska astronomiska sällskapet.

Medlemmar i Vetenskapsakademiens solförmörkelseexpedition till Forssa i Ångermanland 1914. Från vänster: Knut Lundmark, Andrea Lindstedt och Karl Bohlin, två okända samt längst till höger Nils Tamm. Foto:
Östen Bergstrands arkiv, Uppsala universitetsbibliotek.

Karin Schultz (1892-1974) var en flitig föredragshållare, radioröst och kritiker med vass penna. Dessutom var hon under en period statistiker vid Systembolaget och i några år skådespelerska vid Helsingborgs stadsteater. Schultz föddes i Stockholm och började efter studentexamen 1911 läsa naturvetenskap vid dåvarande Stockholms högskola. Efter kandidatexamen 1915 fortsatte hon att specialisera sig i astronomi vid Stockholms observatorium. Chefen där, Karl Bohlin, var expert på celest mekanik och studerade störningar i asteroidernas banor. Vid observatoriet räknade Schultz bland annat på banan för dubbelstjärnan η Cassiopeiae. I sin licentiatavhandling undersökte Schultz hur banan för asteroiden Gisela störs av Jupiter och Saturnus. En sådan studie, vilket krävde slitsamt räknearbete, var på den tiden ett typiskt sätt för en astronom att börja sin forskarbana. Idag görs motsvarande beräkningar rutinmässigt med dator och ganska få astronomer är bekanta med detaljerna.

Asteroiden Gisela (vid pilen) rör sig genom ett litet område i Oxens stjärnbild. De två bilderna togs med 1,2 m Schmidt-teleskopet på Palomar Mountain, med drygt en timmes mellanrum 1 februari 2013. Det avbildade fältets höjd är ca 2 bågminuter. Foto: iPTF/Caltech/Anders Nyholm.

Våren 1919 presenterade Schultz studien i Astronomische Nachrichten. Året dessförinnan blev hon filosofie licentiat i astronomi. Att kvinnor var sällsynta i den tidens astronomi framgår av att Gisela-artikelns författare slentrianmässigt kallas ”Mr. Karin M. Schultz” i ett brittiskt referat från 1920.

Karin Schultz bok kom ut 1970 på Rebén & Sjögren.

Efter licentiaten lämnade Schultz forskningen och kom med tiden att engageras som kringresande föredragshållare för olika folkbildningsförbund. Under åren skrev hon några populärvetenskapliga böcker om astronomi, och boken Vintergatskrockar och svarta stjärnor från 1970 blev bland det sista hon skrev. Boken vände sig till ”barn och skolungdom”. Där möter oss en ganska sirlig skribent, vars berättariver inte går att ta miste på men som ibland gör ett smått förnumstigt intryck. Språkglädje fattas inte – till exempel kallar Schultz supernovor för ”överväldigande explosionsstjärnor”, och när ett teleskops rörelse skildras skriver hon att ”kolossen stegrar sig lydigt som en cirkushäst”. Trots bokens egenheter slås läsaren av att författaren under sitt liv aldrig tappade intresset och entusiasmen när det gällde astronomi.

#13: Frida Palmér

Av Ulf R. Johansson

Frida Palmér (1905-1966) — som också syns på vinjettbilden till vänster — kom som en främmande fågel till Lunds observatorium. Kvinnor arbetade förvisso på observatoriet i Stadsparken, men inte som forskare. De fungerade som så kallade räknebiträden, hjälpgummor, i det träiga reducerandet av observationer, mätningar av plåtar med mera, för de manliga forskarna, ungefär så som Edward Pickerings ”Harvard computers”, fungerade på Harvard College Observatory.

Frida Palmér disputerade i Lund den 28 januari 1939. På bilden syns Palmér i katedern, medan hennes handledare Knut Lundmark sitter till vänster och de två opponenterna, Anders Reiz och Nils Ambolt, sitter till höger. Foto: Otto Ohm.

Frida Palmér bröt genusvallen, hon blev den andra kvinnan i Sverige med en fil. lic. avhandling i astronomi (efter Karin Schultz, mer om henne i nästa inlägg) och den första kvinnan som disputerade i ämnet. Avhandlingen lades fram 1939 och rörde oregelbundet variabla stjärnor.

Med sina omvittnade språkkunskaper (ryska!) och sitt nätverk, som fört henne till flera betydande observatorier i Europa (till exempel Babelsberg, Tyskland), låg vägen öppen för en forskarkarriär internationellt. Säkert lockade USA och Kalifornien med dels Mount Wilson-observatoriet, dels det kommande storbygget på Palomar Mountain. Knut Lundmark, hennes professor i Lund med goda kontakter inom den amerikanska astronomin, understödde hennes planer.

Men: Andra världskriget bröt ut och därmed förändrades (läs: avbröts) Frida Palmérs liv som astronom drastiskt. Hon erbjöds möjligheten att arbeta inom landets hemligaste militära institution, Försvarets radioanstalt, där hon kom att utföra avkodningar av den sovjetiska ishavsmarinens signaltrafik. Hon avancerade inom organisationen och när hon slutade på FRA skrev chefen skrev berömmande om henne.

Palmérs passerkort vid FRA.

Efter krigsslutet pockade en ny generation astronomer på uppmärksamhet, och Frida Palmér fann sig tvungen, av trygghetsskäl, söka vägen till gymnasiepedagogiken. Så småningom fick hon arbete som lektor i fysik och matematik i Halmstad och där förblev hon fram till sin död i cancer 1966. Bland de elever som tyckte om henne hedrades hon med att alltid kallas kort och gott ”Frida”, annars var öknamn på skolans lärare det vanliga.

Inom den sydsvenska astronomiska kretsen vårdar vi minnet av Frida Palmér. Hon ligger begraven i skånska Blentarp; graven var ett tag hotad av ödet att läggas igen men släkten har nu räddat dess fortbestånd. Vilket är mycket bra!

Frida Palmér var en solitär på flera sätt. Hon gifte sig aldrig och man kan undra vilka försvarshemligheter hon bar på och som hon aldrig fick yppa. Den finska Stella Polaris-operationen i samband med krigsslutet och Finlands fred med Sovjet? Den svenska DC 3:an och Catalina-katastrofen in på 50-talet?

Intresset för astronomi släppte hon dock aldrig. Hon behöll kontakten med sina vänner inom vår vetenskap.

#12: Orienteringskurser i astronomi

Av Maria Sundin

I mitten av 1970-talet startade astronomen Curt Roslund orienteringskurser i astronomi i Göteborg för att göra astronomin tillgänglig för studenter i olika åldrar och med varierande bakgrunder. Curt hade starka tvärvetenskapliga intressen, och förutom kurser med traditionella astronomiska teman såsom ”Universums byggnad” startade han kurser om astronomins kopplingar till navigation, historia, arkeoastronomi, etnologi, konst och astrologi. Kursen om astrologi kom av Curts hängivenhet för att tydligt visa att astrologi inte är en vetenskap, och han tvekade inte att ge sig in i muntliga eller skriftliga debatter om pseudovetenskap. Alla kurserna blev väldigt uppskattade och populära. Det gick fyra kurser per år kvällstid på kvartsfart, och roligt nog följs detta upplägg fortfarande vid Göteborgs universitet.

Ett programblad från tidigt 80-tal.

Jag träffade Curt första gången alldeles i slutet av 1980-talet då jag var doktorand inom galaxdynamik. Det första jag slogs av när jag kom in på hans kontor var den magnifika bokhyllan som täckte en lång vägg. Där fanns böcker inom vad jag tyckte var en blandning av extremt intressanta och oväntade ämnen.

En av Curts kurser (Interstellär kommunikation) hade ett avsnitt om science fiction, och just detta kände sig Curt inte helt bekväm med eftersom han själv inte läste science fiction. Han frågade därför mig 1992 (tror jag) om jag ville hålla en föreläsning på hans kurs, och jag tackade ja. Jag hade då undervisat ganska mycket som övningsledare i mekanik, men att stå inför cirka 80 studenter, där stor sett alla var äldre än mig själv, var en utmaning.

Curt Roslund guidar vid Ale stenar. Foto: Björn Stenholm.

Curts forskningsbakgrund var inom traditionell astronomi, men hans tvärvetenskapliga intressen fick honom att även starta projekt inom arkeoastronomi och etnoastronomi. Då och då försvann Curt iväg från Göteborg för att undersöka fjärran platser. Med glimten i ögat ser jag honom lite som astronomins Indiana Jones! Inför 1994 hade Curt fått ett stort anslag som gjorde att han kunde ägna sig åt sin tvärvetenskapliga forskning fram till sin pension 1995. Jag disputerade den 7 januari 1994, och tackade ja till att vikariera och hålla alla kurserna. Fyra dagar efter min disputation höll jag för första gången ”Universums byggnad” och två dagar senare ”Navigeringskonstens historia”. Curt gav mig helt fria händer att göra kurserna till mina egna. Det enda jag tog över från honom var titlarna på kurserna, bokhyllan och en stor mängd diabilder. Jag är full av beundran och tacksamhet över att han inte hade fler synpunkter, eller försökte styra mig, eftersom det gav mig chansen att bygga upp något eget.

Vårterminen 2019 kommer jag att ha föreläst i 25 år på dessa kurser. Curts bokhylla, som jag fortfarande tänker på den som, har jag fått packa ner fem gånger i samband med kontorsbyten. Utöver de kurser som Curt startade har jag utvecklat några till om galaxer och kosmologi, exoplaneter samt i samarbete med institutionen för matematik ”Matematikens guide till Ganymedes”. Ett snabbt överslag ger att cirka 400 studenter/år i 25 år blir tiotusen studenter. Många läser flera kurser, så individantalet är lägre, men jag hoppas att genom att nå ut till så många, och genom att studenterna sprider kunskapen vidare, har astronom nått långt. Studenterna är verkligen i alla åldrar och roligt nog är det en balans mellan kvinnor och män i alla ålderskategorier.

Curts arv nådde också utanför Göteborg. Flera astronomiinstitutioner vid andra universitet följde efter och har utvecklat orienteringskurser. Idag finns det tillgång till mycket spännande astronomi för allmänheten i stora delar av Sverige!

#11: Meridiancirkelastronomi

Av Lennart Lindegren

I början av 1970-talet, när jag läste mina första astronomikurser vid Lunds universitet, fanns det intill föreläsningssalen i den gamla observatoriebyggnaden ett praktfullt mässingsinstrument som ibland förevisades för studenter och besökare. Det var en meridiancirkel, tillverkad 1873 av A. Repsold & Söhne i Hamburg. Trots att instrumentet vid det laget var högst omodernt och inte hade använts på åtskilliga år, var det något i dess specifika och ändamålsenliga konstruktion som fascinerade mig. En meridiancirkel är en astronomisk kikare, konstruerad för ett enda syfte: att mäta stjärnors och planeters positioner med största möjliga noggrannhet. Alla delar var noga uttänkta för detta ändamål. På 1800-talet fanns meridiancirklar vid alla astronomiska observatorier av någon betydelse, så även i Uppsala och Stockholm, men den i Lund var på sin tid den modernaste i Sverige.


Frida Palmér, som vi återkommer till i ett senare inlägg, vid meridiancirkeln vid observatoriet i Lund. Foto: Lunds universitet .

Fram till 1940-talet genomfördes vid observatoriet flera mycket ambitiösa observationsprogram, bland annat för den stora internationella stjärnkatalogen Astronomische Gesellschaft Katalog (AGK). Observationerna gjordes visuellt, med observatören halvliggande under kikartuben medan assistenten avläste cirkelinställningarna. Den omständliga proceduren ansågs redan på 1920-talet vara otidsenlig och tämligen irrelevant för den snabbt framväxande astrofysikens behov. Nu var det större teleskop och fotografiska metoder som gällde, och när Stockholms observatorium flyttade till Saltsjöbaden 1931 fick den gamla meridiancirkeln stå kvar på Observatoriekullen. Även i Uppsala användes den fotografiska tekniken tidigt och med stor framgång (mer om detta nedan).

Noggrann bestämning av stjärnpositioner tillhör en specialitet inom astronomin som kallas astrometri – stjärnmätning. Häri ingår även differentiella mätningar, exempelvis av komponenterna i en dubbelstjärna, eller av de mycket små förändringar i en stjärnas position som orsakas av dess rörelse i förhållande till solen (egenrörelse) och jordens årliga omlopp kring solen (parallax). Den senare effekten är speciellt intressant eftersom den ger direkt information om avståndet: ju större parallax, desto närmare oss befinner sig stjärnan. De enorma avstånden i stjärnrymden medför att både parallaxer och egenrörelser är extremt små och svåra att mäta. En vanlig enhet för dessa små vinklar är 1 millibågsekund (milli-arcsec eller mas) = 0,001 bågsekund (arcsec). Ett knappnålshuvud (1 mm) betraktad på 200 km avstånd upptar en vinkel på ungefär 1 mas. Den närmaste stjärnan, Proxima Centauri, har en parallax på 769 mas, men för de flesta av Vintergatans stjärnor är parallaxen betydligt mindre än 1 mas.

En meridiancirkel kunde sällan ge bättre noggrannhet än ett par hundra mas, vilket alltså knappt räckte för avståndsbestämning ens till solens närmaste grannar i stjärnrymden. Med fotografins hjälp fick man betydligt bättre noggrannhet, och i början av 1900-talet var Östen Bergstrand i Uppsala en av pionjärerna för den nya tekniken. Med hjälp av dubbelrefraktorn från 1893 mätte han bland annat parallaxen för 61 Cygni, och fick ett värde som ligger anmärkningsvärt nära dagens bästa uppskattningar (se tabell). Denna dubbelstjärna i Svanens stjärnbild, nätt och jämnt synlig för blotta ögat, är speciell i astrometrins historia: baserat på Bessels mödosamma visuella observationer från 1837-38 publicerades den första tillförlitliga parallaxbestämningen för just denna stjärna. Trots att proceduren rationaliserades genom fotografin förblev parallaxarbetet ytterligt besvärligt och tidskrävande, vilket avspeglades i den långsamma tillväxten av antalet kända parallaxer. För hundra år sedan kunde man räkna till något dussin parallaxavstånd med en relativ osäkerhet mindre än 20 %, och så sent som 1995 uppgick de till knappt två tusen.

Ett urval bestämningar av parallaxen för dubbelstjärnan 61 Cygni.

1974 var det dags för mig att välja inriktning för mitt doktorsarbete. Vad var det som fick mig att välja astrometrin – en obetydlig, till synes utsiktslös specialitet långt från den moderna forskningens huvudfåra? Kanske var det bara okunnighet, men jag vill gärna tro att det var fascinationen inför ett gammalt mässingsinstrument som ledde mig in på denna bana. Det var i vart fall inte fråga om framsynthet, för ingen kunde då ana den explosiva utveckling som astrometrin stod inför, i synergi med rymdteknologin, digitala kameror och datorer. En utveckling som började med uppskjutningen av Hipparcos-satelliten 1989 och accelererade med Gaia ett kvartssekel senare. En explosion som för övrigt fortfarande pågår: just nu ligger antalet tillförlitliga parallaxavstånd, med < 20% relativfel, runt 148 miljoner…

#10: Sandvretens observatorium

Av Dan Kiselman

Efter ett upprop i pressen bildades föreningen Uppsala Amatörastronomer i februari 1980. Medlemmarna var i huvudsak pojkar i alla åldrar: alltifrån skolåldern till nära på pensionärer (i skolpojkarnas ögon). Många var utrustade med smärre teleskop men hyste längtan efter mer. Ett riktigt observatorium vill man ju ha. Med ett stort teleskop. Helst långt utanför staden på en riktigt bra observationsplats.

Med sådana ambitioner kunde projektet verka omöjligt. Men ändå satte vi igång. Den snörika vintern 1981/82 letades platser utanför Uppsala. Kräsna var vi. Observatoriet krävde bra sikt mot söder och helst inte stadsljus i den riktningen, körväg så att det skulle gå att transportera en kupol, helst en elstolpe i närheten och så skulle det gå att få lov att bygga. Märkvärdigt nog fanns det en sådan plats. Sandvreten ett bra stycke utanför Uppsala.

Av vad för material skulle observatoriet byggas? En av oss hade erfarenhet av amatörobservatoriebyggen och hade gjort sådana i glasfiber och i trä. Alltså dags att pröva plåt. Logiken kan diskuteras, men så blev det. Hur gör man en kupol i plåt? Mariestadsmodellen, lanserad av Rune Fogelquists Bifrost-observatorium har formen av två cylindrar som skär varandra vinkelrätt. Plåtarna behöver alltså bara böjas i en riktning.

Författaren försöker såga metall. Foto: Dan Kiselman

Astronomiska observatoriet upplät generöst nog ett skjul vid sin verkstad för bygget. Sommaren 1982 var lång och varm. För mig ägnades den helt åt kapning medelst vinkelslip och elsvetsning. Gnistorna flög. Svetselektroderna gick upp i rök. (I mitt fall utan att något fogades samman.) En kväll fick den gamla svetsen propparna att gå varför en senarbetande forskare måste avbryta sitt arbete. (Förlåt, Bengt! Vi kunde iallafall ställa upp en bil med strålkastare så att du kunde avsluta och packa ihop på ett kontrollerat sätt.)

Fackverket till observatoriet svetsas ihop. Från vänster: Lars Hermansson, Roine Lönnholm, Bo Svensson. Foto: Dan Kiselman.

Själva teleskopkonstruktionen gjordes också av plåt av bara farten. Alt-az-montering var modernt och utrymmessparande. Huvudspegeln skickades efter från USA. Just när den beställts kom jättedevalveringen 1982 vilket innebar en ekonomisk smäll. Det var rätt mycket pengar som vi slantade in i bygget.

Kupolen lyfts på plats. Foto: Dan Kiselman.

Den 29 oktober 1983 gjordes det stora lyftet när kupolen transporterades ut och sattes på plats. En värmestuga tillkom. Så långt var jag med. Någon kort titt i teleskopet blev det också. Observatorieprojektet började gå långsammare och ryckigare. Men det dog inte och sköt så småningom fart igen. Nya entusiaster tog vid när de gamla försvann. En har dock varit med under hela historien och det är Lasse Hermansson som med lugn intensitet sett till att lågan hållits brinnande.

Galaxen NGC 4565 fotograferad från Sandvreten med teleskopet T41. Foto: Sandvretens Observatorium

En nutida besökare upptäcker att vårt teleskop (T45) med åren fått sällskap. Fler teleskop har tillkommit och amatörer från andra orter har fått montera sin utrustning på den lilla kullen. Numera kan många observationer göras på distans. Från Sandvreten kommer observationsresultat och bilder som skulle varit helt otroliga 1982.

Exoplanetpassage observerad fotometriskt 2013 med två teleskop från Sandvreten. Stjärnans ljusstyrka minskar en aning när planeten passerar framför den från jorden sett. En sådan observation var bokstavligen otänkbar när observatorieprojektet startade.