#2: Sweden Solar System

Av Gösta Gahm

Världens till utsträckning största modell av solsystemet finns i Sverige och heter Sweden Solar System (SSS). Planeter, asteroider, dvärgplaneter och två kometer är skalade i avstånd och storlek relativt arenan Globen i Stockholm, vilken utgör modellens sol. Skalan är 1:20 miljoner. Planeterna är uppradade i nord-sydlig riktning från Globen medan flera mindre kroppar är spridda över landet. Modellen, som uppmärksammats i Guinness rekordbok, sträcker sig från Karlshamn och Malmö i söder, till Kiruna i norr. För närvarande omfattar systemet 24 modeller, som alla har varsin värdinstitution, och de flesta är utformade av konstnärer eller designers.

Som en inledning till Internationella astronomiåret 2009 ordnade vi så att Globen lystes upp med två filmsekvenser, en föreställande solexplosioner på solskivan varvat med en föreställande exploderande stjärnor på natthimlen. Inte så lätt att begripa för den passerande nattvandraren, men praktfullt blev det. Foto: Ludvig Ehrenstråhle.

Det hela började i mitten av 1990-talet då Nils Brenning, plasmafysiker vid Kungl. Tekniska högskolan, under cykelturerna förbi Globen på vägen hem från jobbet undrade hur planeterna skulle te sig om solen föreställde Globen. Han ringde mig, vi träffades, och jag lär ha sagt ”Vi gör det Nisse!” Han hade redan prövat var planeterna hamnar genom att fästa ett gem i en gummisnodd och dra runt Globen på den tidens telefonkarta. Om de placerades norrut från Globen, så hamnar de på intressanta ställen. Vi insåg till exempel att Venus hamnar på Nisses arbetsplats, Kungl. Tekniska högskolan.

Vi hade inte väntat oss den starka responsen och entusiasmen när vi sonderade med museer, institutioner, skolor, affärscentra etcetera, som låg rätt till. De inre planeterna ligger tätare samlade än de yttre, och på kort tid kunde vi identifiera värdar till objekten över Stockholmsområdet. Men efter en helsida i Svenska Dagbladet hörde orter långt norrut av sig, och 1998 kunde vi inviga både modellen av Merkurius vid Slussen och modellen av Neptunus i Söderhamn.

Här inviger Sällskapets ordförande Jesper Sollerman en ny modell av Venus, utförd av Peter Varhelyi, utanför Vetenskapens hus i Stockholm år 2016. Venus har tidigare stått modell både på Observatoriemuseet (som stängdes under en lång period) och på KTH, där modellen blev stulen en mörk natt. Foto: Gösta Gahm.

Systemet har expanderat och de senaste åren har en rad dvärgplaneter gestaltats på olika platser. Vi brukar säga att projektet är en smula anarkistiskt. Vi har ingen central kassa eller organisation. Sponsring, i många fall från värdinstitutionerna, har varit avgörande och Svenska astronomiska sällskapet har stött projektet på många sätt, även ekonomiskt. I vissa fall rör det sig om ganska mycket pengar, till exempel för gestaltningen av jätteplaneten Jupiter, som kommer att invigas i början av 2019 på Clarion Hotell, Arlanda flygplats, och där de galileiska månarna radas upp från Sky City till hotellets reception. Försäkringsbolaget Storebrand och även Swedavia har sponsrat.

SSS uppmärksammas ofta i olika media över hela världen. Många skollärare tar sin klass till någon modell där eleverna direkt kan uppleva hur små planeterna är relativt solen och vilka enorma tomrum som skiljer dem åt. Många turister har rest från modell till modell och sommaren 2018 besökte ett polskt TV-team varje modell och gjorde en film om solsystemsmodellen.

Alla modellens himlakroppar.

SSS lever vidare, och varför inte göra en modell av närmaste stjärnan Alpha Centauri? Problemet är att den globen måste placeras fem gånger längre ut än månen. Sådana tankeexperiment kan ge insikter och upplevelser av den enorma rymd vi blickar ut i. Ljusets hastighet uppgår till exempel i modellens skala till dryga 50 km/timmen, det vill säga som hastighetsbegränsningen i städer, och för att skala solens totala energiflöde måste vi placera 1000 kärnkraftverk för full maskin inuti Globen.

För Nisse och mig har resan med SSS varit upplevelserik med många möten runt om i landet med personer som deltagit och bidragit med underbara idéer om modellen och ja, om livet självt.

#1: Svenska astronomiska sällskapet grundas

Foto: Ian Insch.

Av Johan Kärnfelt

I år firar Svenska astronomiska sällskapet seklet jämt. Det grundades närmare bestämt vid ett sammanträde den 6 oktober 1919. Initiativtagare till sällskapet var Nils Nordenmark. Han hade disputerat i astronomi i Uppsala 1894, men sedan lämnat akademin för vad som skulle bli en mycket framgångsrik karriär inom försäkringsbranschen. Astronomiintresset odlade han sedan på fritiden, dels som framstående populärvetenskaplig författare och dels som sällskapets starke man under många år.

Nils Nordenmark. Foto: Svenskt biografiskt lexikon.

Redan vid slutet av 1800-talet hade svenska astronomer börjat tala om vikten av en sammanslutning för aktiva på fältet liksom för människor som var mer allmänt intresserade av astronomin. Förebilder kunde man hitta utomlands. I England fanns till exempel fackastronomiskt orienterade Royal Astronomical Society (grundat 1820) och även amatörastronomernas sammanslutning British Astronomical Association (1890). Och i grannlandet Danmark hade Astronomiskt Selskab grundats 1916. Men i Sverige saknades alltså en motsvarande organisation, något som Nordenmark sommaren 1919 bestämde sig för att ändra på.

Efter preliminära sonderingar där han sökte stöd hos Vetenskapsakademiens astronom Karl Bohlin, geofysikern och astronomen Vil­helm Carlheim-Gyllen­sköld, och kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius, kallade han till ett konstituerande sammanträde på Restaurang Rosenbad i Stockholm. Ett femtiotal intresserade dök upp och mötet antog ett tidigare utarbetat stadgeförslag och tillsatte samtidigt en styrelse där Bohlin gjordes till ordförande, Arrhenius till vice ordförande, Carlheim-Gyllensköld till bibliotekarie och Nordenmark själv gavs det viktiga uppdraget som sekreterare. Utöver dessa ingick ytterligare några universitetsprofessorer, liksom ett par amatörastronomer i styrelsen.

Interiör från Restaurang Rosenbad. Här höll Sällskapet sitt konstituerande sammanträde 1919. Foto: Stockholms stadsmuseum, okänd fotograf.

Den bredd som antyds av styrelsens sammansättning återkommer också i stadgarnas första paragraf som säger att sällskapet ska vara ”en sammanslutning av den astronomiska vetenskapens utövare och vänner i Sverige”. I ett upprop i pressen specificerar man detta till ”fackmännen, amatörastronomer och övriga astronomiska intresserade”. Jämför man med den engelska scenen ville man alltså vara både Royal Astronomical Society och British Astronomical Association på en gång, ett förhållande som har präglat sällskapets hundraåriga historia och både skapat möjligheter och en del slitningar.

Läser vi vidare i de första stadgarna så talar den andra paragrafen om att sällskapets övergripande mål är att ”främja den astronomiska forskningen”, och att man i detta ärende ska anordna föreläsningar och förevisningar liksom utge publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Föreläsningsverksamheten drogs igång tämligen omgående, och vid det första tillfället talade Bohlin om Nova Aquilae 1918, Östen Bergstrand, föreståndare för observatoriet i Uppsala, om solförmörkelsen 1914, och Carlheim-Gyllenskiöld om amatörfotografier av solkoronan. Denna tradition med mer eller mindre populära föredrag har sedan upprätthållits in i vår egen tid. Sällskapets språkrör Populär astronomisk tidskrift startades året därpå, 1920, och jag ska återkomma till den i ett senare inlägg.

I samband med Sällskapets 25-årsjubileum skrev Nordenmark en kort historik, vilken också publicerades i tidskriften. Läs hela artikeln här.