#64: Nils Tamm och nova Cygni 1920

Av Gustav Holmberg

På kvällen den 20 augusti 1920 upptäckte den brittiske amatörastronomen W. F. Denning en ljusstark nova i stjärnbilden Svanen. Nyheten kablades ut och astronomer världen över observerade den ljusstarka stjärnan, så även i Sverige där Nils Tamm observerade den på kvällen den 24.

Nils Tamm (1876–1957) var vid den här tiden den ledande svenska amatörastronomen. Han hade precis byggt sitt Kvistabergs observatorium som var välförsett med instrument – framförallt en stor Zeissrefraktor som installerats sensommaren 1919 – och han hade dessutom spelat en roll vid grundandet av Svenska astronomiska sällskapet. Hans observationsjournaler, förvarade i familjen Tamms släktarkiv, vittnar om de goda kontakter han odlade med Uppsalaastronomerna som han både korresponderade med och träffade; på våren 1920 hade såväl Östen Bergstrand som Knut Lundmark och Bertil Lindblad besökt honom på Kvistaberg i olika omgångar.

På Kvistaberg utfördes olika slags observationer med den stora refraktorn med tillhörande spektroskop. Men det var inte bara det stora och exklusiva teleskopets styrka som gjorde det möjligt för Tamm att göra intresseväckande observationer. Han hade börjat fotografera större områden av stjärnhimlen med en vanlig amatörkamera placerad på en enklare montering som följde stjärnhimlen, och när han efter upptäckten av Nova Cygni gick igenom sitt plåtarkiv kunde han hitta en bild på novan tagen flera dagar före Dennings första observation. ”På ett par plåtar tagna med ett par av mina amatörkameror den 16 dennes på kvällen kl. 10t 25m MET. är novan synlig såsom en stjärna av omkr. 7e storleken!” skriver han entusiastiskt i sin observationsjournal den 24 augusti 1920 (Tamms enfas). Han meddelade förstås sin upptäckt till Uppsala observatorium. Därifrån kontaktade Knut Lundmark observatoriet i Köpenhamn som därefter skickade uppgifterna vidare ut i världen via astronomernas telegrambyrå.

Cirkuläret som tillkännagav Tamms observation av nova Cygni 1920. Foto: Gustav Holmberg.

På plåtarna syntes alltså novan tydligt när den fortfarande var på väg att stiga i ljusstyrka, en observation som var närmast unik – många novor hade vid den här tiden oftast observerats först då de nått maximal ljusstyrka. Upptäckten katapulterade Tamm till astronomins parnass. Nu hade han inte bara ett storstilat och nyinvigt observatorium som uppmärksammats i dagspressen och tillika varit med om att starta upp Svenska astronomiska sällskapet, nu hade han dessutom gjort astronomiska observationer som rönte internationell uppmärksamhet bland professionella astronomer.

Tamm fortsatte att observera stjärnhimlen med små kameror. Han utvecklade metoder för att jämföra bilder av stjärnhimlen tagna vid olika tillfällen för att hitta avvikelser genom en egenkonstruerad så kallad stereokomparator, ett hemmabygge delvis konstruerat av Meccanodelar (se bilden nedan). Dessa observationer bar frukt, och under 1930- och 1940-talen upptäckte han flera andra novor och tidigare okända variabla stjärnor på bilder tagna med en enkel amatörkamera. Han beskrev även den här patrullfotografiska metoden i boken Amatörastronomen: Handledning i observationskonst som han gav ut tillsammans med Uppsalaastronomen Åke Wallenquist.

Nils Tamm vid stereokomparatorn, delvis konstruerad av Meccanodelar. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Det magnifika observatoriet på Kvistaberg med dess fina refraktor under den stora kupolen kom sedan att doneras, tillsammans med en större summa medel för uppförandet av ännu större instrument, till Uppsala universitet. Men det var med de små amatörkamerorna och det betydligt mer anspråkslösa observatoriet med avdragbart tak istället för stor kupol, det han kallade det ”lilla observatoriet”, uppfört 1925, som Tamm gjorde flera av sina mest givande observationer.

Det lilla observatoriet på Kvistaberg, byggt 1925. I bakgrunden syns kupolen på det stora observatoriet. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Tamms upptäckter av novor och variabler visar att intressanta amatörobservationer alltså inte behöver extremt dyrbar instrumentering för att komma till stånd, utan kan ske med vanliga kameror och hemmabyggd utrustning. En sann amatörastronomisk dygd.

* * *

Artikeln bygger på arkivmaterial och bilder i Nils Tamms arkiv, förvarat i Släktföreningen Tham och Tamms arkiv, Riddarhuset, Stockholm. Bilderna publiceras med tillstånd av familjen Tamm.

#63: Astronomisk Ungdom

Av Mikael Ingemyr

Under våren 2012 föddes hos mig idén om en nationell förening för astronomi- och rymdintresserade barn och unga. Jag hade under åren dess för innan som student vid Rymdgymnasiet i Kiruna och senare på astronomiprogrammet vid Uppsala universitet, fått uppleva glädjen i att till vardags omges av människor som delar mitt intresse för rymden. Från tidigare engagemang inom föreningslivet, visste jag hur stor skillnad det kan göra att få engagera sig för sitt intresse i föreningsform och träffa likasinnade i uppmuntrande sammanhang.

Frida Stenebo, Mikael Ingemyr och Assi Süer, sällskapets tre ungdomsstipendiater 2009, 2011 respektive 2010. Taget i samband med mötet där idén om Astronomisk Ungdom presenterades för Frida och Assi i början av augusti 2012. Foto: Mikael Ingemyr.

Idén diskuterades under försommaren med vänner och bekanta inom astronomivärlden. Bland annat myntades under ett samtal namnet ”Astronomisk Ungdom” av Populär Astronomis redaktör, Robert Cumming. Under sommaren kontaktade jag sedan en mångfald av ungdomar runt om i landet, och som jag tänkte kunde bli ett bra team för att utgöra föreningens första styrelse: de tidigare mottagarna av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium, Assi Süer i Göteborg och Frida Stenebo i Skåne; den entusiastiska grundaren av en astronomiförening på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, Elisabeth Werner; en hängiven student i en övre årskurs på kandidatprogrammet i astronomi i Uppsala, Cecilia Gullström; en elev med föreningserfarenhet vid Rymdgymnasiet i Kiruna, Erik Liliequist; samt Sara Magnusson, tidigare elev på Rymdgymnasiet och sedermera student vid Linköpings universitet och aktiv i Unga Forskares förbundsstyrelse. Till min glädje hoppade samtliga tillfrågade på projektet mer eller mindre på stående fot, och med det hade vi representation över hela landet.

Under sensommaren skrev vi stadgar och utvecklade idéer till verksamhet. Den 19 augusti klockan 12:00 höll vi så ett konstituerande årsmöte över internettelefoni. Föreningens namn blev efter viss diskussion Astronomisk Ungdom (AU) och dess syfte att främja intresset för astronomi och rymdfart hos unga i Sverige, och det genom att arrangera astronomiläger, träffar, tävlingar och dela ut stipendier. Efter ansökan om anslutning till Svenska astronomiska sällskapet beslutade sällskapets styrelse, där jag sedan våren 2012 ingick som ledamot, att anta AU som dess officiella ungdomsförening. Under Astronomins dag och natt 2012 lanserades AU på bred front och började anta medlemmar via sin webbsida. Vårt mål var att bli uppemot 150 medlemmar på sikt.

Artikel i Populär Astronomi, nr 4, 2012. Foto: Mikael Ingemyr.

Att intresset för föreningen var större än väntat märkte vi direkt. En månad efter lanseringen samlade föreningen 65 medlemmar, och takten med vilka nya medlemmar anslöt sig bara ökade. I början av mars 2013 höll föreningen sitt första astronomiläger, Ungdomens Star Party, där 25 av föreningens då exakt 100 medlemmar deltog. I augusti 2013, ett år senare, hölls det andra lägret, då på Ven. Medlemstillväxten hade fortsatt, och flera diskussioner hölls om AU:s framtid. En lägerdeltagare, Lars Johansson från Vilhelmina, ansåg att AU hade potential att nå över 1000 medlemmar och därmed skulle kvalificera sig för organisationsbidrag från staten, och då få råd med egen kanslilokal, anställd personal, med mer. Med tiden skulle han få rätt.

Även verksamheten ökade i omfattning, och vi började tydligt rikta oss till alla former av rymdintresse — fans av både Carl Sagan, Elon Musk och Luke Skywalker inkluderades i samma gemenskap. I början av 2015 passerades 500 medlemmar, och efter mars månads astronomiläger i Stockholm uttryckte en grupp medlemmar bosatta där att de önskade ses mera frekvent och arrangera egna lokala aktiviteter, och undrade huruvida det var möjligt att inrymma det inom AU. Svaret blev att de gärna fick starta en egen lokalförening och ansluta den till AU. Detta blev startskottet för AU:s övergång från förening till förbund av föreningar. Med tiden startade medlemmar lokalföreningar i de flesta större städer i Sverige, och även föreningar på gymnasieskolor och universitet anslöt sig. Nya verksamheter, såsom poddradio, bloggportal, gatuastronomi, utdelning av projektbidrag, deltagande i temadagar och konferenser, startades upp. Sedan tidigare erbjöds Populär Astronomi till medlemmarna, stipendier delades ut, tävlingar hölls, och nyheter kring rymden och organisationen spreds i olika kanaler.

Gruppbild under Astronomisk ungdoms första läger på Ven, augusti 2013. Foto: Lars Johansson.

En ytterligare händelse av vikt för AU:s utveckling skedde i samband med utdelningen av vårt årliga hedersstipendium till en person utanför AU som verkat i linje med vårt syfte. Bland mottagare genom åren finns exempelvis Marie Rådbo och Ulf Danielsson. Hösten 2015 delades hedersstipendiet ut till Christer Fuglesang under ett seminarium på KTH, med flera ledande företrädare för rymdbranschen närvarande i publiken. I pausen, efter presentationen av vår organisation och verksamhet, kom VD:n för OHB Sweden, Gierth Olsson, fram och önskade ett möte med oss. Det blev starten för flertalet samarbeten med svenska rymdföretag, Rymdstyrelsen och andra institutioner. Dessa har framförallt möjliggjort den numera mest omfattande verksamheten i organisationen sedan 2016: Rymdforskarskolan, en tolv dagar lång sommarskola i astronomi och rymdteknik för begåvade och rymdintresserade gymnasieelever. Elever från hela landet kan ansöka om att bli antagna och delta, vilket är helt kostnadsfritt tack vare den generösa finansieringen. Christer Fuglesang ställer upp som rektor för programmet och signerar deltagarnas diplom.

Christer Fuglesang föreläser under Rymdforskarskolan 2016. Foto: Mikael Ingemyr.

Även internationella sällskapsresor genomförs årligen. Exempelvis firades förbundets femårsjubileum 2017 i Wyoming, USA, två dagar innan gruppen om 18 medlemmar framgångsrikt observerade den totala solförmörkelsen. Sedan det året uppbär AU också statsbidrag, vilket medger ett eget kansli med en anställd generalsekreterare, övrig personal och mycket annat. Sedan årsskiftet 2018/2019 är förbundets kansli lokaliserat i Stockholms gamla observatorium.

I slutet av 2018 hade förbundet Astronomisk Ungdom 46 ungdomsföreningar av olika typer anslutna till sig, samt 6 distrikt. Totalt samlade föreningarna 4827 medlemmar, varav ett par hundra årligen engagerar sig i organisationens verksamheter och föreningar på sin fritid. Det som jag, tidigare ordförande och numera generalsekreterare, tar med mig och anser mest värdefullt i AU är alla de otaliga nya vänskaper och relationer som skapats och skapas genom organisationen, och all den personliga utveckling som man ser medlemmar genomgå när de deltar och engagerar sig ideellt. Den inkluderande gemenskap som kännetecknar AU:s inre liv kan vara något som påverkar och berikar individer för många år framöver, ja kanske under hela livet.

#62: Ny multispektrograf kan skriva om Vintergatans historia

Av Sofia Feltzing

Vintergatan är en av miljardtals galaxer i universum. Fram till mitten av 1990-talet trodde vi att vår galax var en lugn plats. Men ett antal studier kom att ändra på det antagandet. De främsta av dessa är  Hipparcos-satellitens data som visar att i solens närhet hänger stjärnors banparametrar samman med deras ålder och innehåll av tyngre grundämnen. Den andra viktiga upptäckten är att man hittade Sagittariusdvärgen, en liten galax som håller på att slitas sönder av Vintergatan. Resterna efter den sträcker sig över hela himlavalvet. Vintergatan blev plötsligt en plats där oväntade saker kunde hända. Samtidigt blev en stor stjärnstudie, ledd av Uppsala-astronomer, klar. Tillsammans med kollegor i Austin, Texas, hade de tagit högupplösta spektra av nästan tvåhundra stjärnor. Analysen visade för första gången att man kan göra mycket precisa mätningar av grundämneshalterna för stora mängder stjärnor.

Resterna av Sagittariusdvärgen kretsar fortfarande kring Vintergatan. Figur: NASA/JPL-Caltech/R. Hurt, SSC & Caltech.

De yttre lagren av stjärnors atmosfärer innehåller information om var de bildades. Alla grundämnen förutom de allra lättaste bildas genom kärnprocesser i stjärnors inre eller i de explosiva slutstadierna av en stjärnas liv. Grundämnena slängs ut i rymden och nästa generations stjärnor kommer att få högre halter av grundämnena än den föregående generationen. Olika grundämnen ökar olika snabbt i gasen över tid. Kanske strömmar det in alldeles färsk gas i galaxen. Då minskar grundämneshalterna istället i nästa generation. Det visar sig alltså att studiet av grundämneshalter i stjärnor har stor potential att berätta hur en galax har bildats och utvecklats över tid. För att komma åt denna information behöver vi registrera absorptionslinjer i stjärnors spektrum. Dessa linjer uppstår på grund av att atomer i stjärnans atmosfär absorberar ljus vid mycket specifika våglängder. Varje grundämne sätter sitt eget speciella avtryck. Därför behöver vi spektra av så många stjärnor som möjligt för att kunna lägga det stora pusslet om hur Vintergatan bildades.

ESA:s Gaia-satellit visar hur stjärnor rör sig på himlen, men för de mer ljussvaga stjärnorna behöver vi jordbaserade spektra för att bestämma mängden av olika grundämnen och för att mäta stjärnornas rörelse längs synlinjen, en rörelsekomponent som Gaia inte kan fånga. Flera projekt har bidragit med sådana data och fler är på gång. Ett av de allra största är 4-metre Multi-Object Spectroscopic Telescope, förkortat 4MOST. Finessen med instrumentet är att det vi varje exponering, och med hjälp av optiska fibrer, kan ta spektrum på många stjärnor åt gången. Själva instrumentet består av tre spektrografer – två med mellanstor upplösning med vardera 800 optiska fibrer samt en högupplöst spektrograf också den med 800 fibrer. Det betyder att på en enda gång kan 4MOST registrera spektra för 2400 objekt. 4MOST kommer att monteras i Europeiska Sydobservatoriets VISTA-teleskop i Atacama-öknen i Chile och börjar observera i slutet av 2022. Synfältet är imponerande stort, hela 4 kvadratgrader. Totalt planerar vi att ta spektra för 15-20 miljoner stjärnor under en femårskampanj.

4MOST är ett mycket avancerat spektroskop som konstrueras för att monteras i det redan befintliga VISTA-teleskopet vid Paranal i Chile. Foto: ESO/H.H.Heyer.

För att bygga 4MOST och genomföra den stora genommönstringen har ett konsortium bildats (mer om instrumentet och vilka som är med på www.4most.eu). I ett så stort samarbete, mer än 300 forskare, måste arbetet delas upp. Flera institut bygger tillsammans de tre spektrograferna. Andra fokuserar på analysen av spektra. Alla deltar i att utforma observationsprogrammet. I Sverige jobbar forskare i Stockholm och Lund med att utveckla automatiserade analysprogram för stjärnspektra, medan forskare i Uppsala arbetar med att förbättra den fysikaliska analysen av dessa spektra. Själv är jag så kallad Project scientist och hjälper därmed till att leda mycket av forskningsorganisationen.

En ritning som visar 4MOST monterat i VISTA-teleskopet. Figur: 4MOST Consortium.

4MOST kommer att spotta ur sig omkring 10 000 stjärnspektra per natt. Detta ger stora utmaningar jämfört med tidigare projekt. Det går inte längre att lägga spektra på hög och analysera senare utan vi måste få till en process som kör kontinuerligt. Vi tittar därför på möjligheter att använda olika typer av maskininlärning för analysen. Detta är en ganska ny tillämpning inom astronomin. Metoderna har visat sig vara mycket effektiva. Det tar mindre än en sekund att analysera ett spektrum jämfört med den timslånga analysen som krävs om man använder en realistisk fysikalisk modell. Vi studerar hur bra analyserna kan bli och hur de två metodikerna bäst kan kombineras.

Vad tror vi då att vi skall hitta när vi väl får alla dessa data? Det kommer att bli en kombination av svar på specifika frågeställningar och nya, oväntade upptäckter. Till exempel kommer vi att kunna bättre beskriva utsträckningen och strukturen hos Vintergatans mörka materiehalo, i detalj kunna karakterisera Vintergatans stjärndisk och därmed också förstå hur den bildats och studera hur stjärnhalon har pusslats ihop. Vi kommer också lära oss nya saker. Så är det ofta inom astronomin – med nya observationer besvarar vi inte bara redan kända frågeställningar utan vi hittar helt nya fakta som hjälper oss att nyansera bilden av universum och dess beståndsdelar och får oss att ställa nya frågor.

I detta videoklipp berättar Sofia Feltzing mer om 4MOST och vad man hoppas lära sig av det. Film: Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

#61: Värmlandsboliderna och det svenska meteornätverket

Av Eric Stempels

Den 12 december 2012 blev jag uppringt av Värmlands radio, och en journalist frågade mig vad det starka ljusfenomenet som observerats kvällen innan kunde ha varit. Nåväl, inte hade jag varit i Värmland, eller ens sett fenomenet, så det blev genast spekulation. Det kunde ha varit allt möjligt, kanske en ljusstark planet vid horisonten, eller ett flygplan eller kanske en bolid. Vissa påstod sig ha hört ’nedslaget’. Utifrån vittnesuppgifterna var det sannolikt att det var en större bolid med ljudboom, dock utan nedslag, men det var ändå inget tillfredsställande samtal. Det var inte första gången jag varit med om att fina visuella observationer blev utan förklaring. Och ändå satt jag där som astronomen i telefonen, som ju självklart vet vad som händer på himlen. Astronomer tittar ju hela tiden på himlen, det är i alla fall vad många tror.

Boliden över Värmland en 13 augusti 2015, 01.51 CEST (se nedan). Foto: Thingvalla Photography/ Ove Rasmussen.

När jag började luska lite mer i bolidfenomenet hittade jag många liknande nyhetsinslag – någon hade sett något, och astronomen tillskrev det en bolid, och så var det inte mer med det. Däremot återgavs nyheterna ofta alldeles för spekulativt, överdrivet och orealistiskt, mer i stil med en hollywoodfilm där eldklot slår ner i hög fart i byggnader och startar bränder. Vissa nätsajter hade dock en mer balanserad information, till exempel rapporterar många amatörastronomer sina iakttagelser på Astronet. Och där hittade jag även länkar till det danska meteornätverket Stierneskud, där man med flera himmelskameror övervakar himlen efter meteorer och bolider, mäter infallsvinklar och hastigheter och lämnar information om det inträffade till medierna. Det fanns dock inte några bra bilder på boliden från den 11 december 2012.

Meteorkamera. Foto: Sweden Allsky Meteor Network/Uppsala amatörastronomer.

Nästa vår, tidigt på morgonen den 3 april 2013, syntes och hördes en ny bolid över Värmland, men denna gång fanns bilder och videoinspelningar från meteorkameror i Danmark (Aalborg) och Norge (Oslo), samt ett stort antal ögonvittnesuppgifter. Observationerna visade att meteoroiden hade kommit in i atmosfären i en låg, gynnsam vinkel och med en relativ låg fart, vilket pekade på att ett eventuellt meteoritfall kunde ha ägt rum mellan Lesjöfors och Kopparberg. Tyvärr kunde nedfallsområdet inte bestämmas tillräckligt bra, eftersom meteorkamerastationerna låg för långt bort. Dessutom kändes det otillfredsställande att behöva förlita sig på observationer från grannländerna för att kunna säga något kvalificerat.

Frustrerad av händelserna i Värmland bestämde jag mig för att även Sverige borde ha ett nätverk av meteorkameror. För bara genom tydliga lokala mätningar går det att komplettera ögonvittnesuppgifterna och lämna rimliga och kvalificerade förklaringar på vad som inträffat. Inspirationen hämtades från Danmark, och den första svenska stationen byggdes under 2014, baserat på en enkel övervakningskamera med vidvinkellins. Samtidigt utvecklades tillsammans med kollegorna i Danmark och Norge en helautomatisk mjukvara, samt ett sätt att direkt utbyta observationer så att vi kunde dra nytta av varandra.

Den 16 mars 2014 lyckades meteorkamera i Uppsala fånga sin första bolid. Foto: Uppsala universitet.

Intresset för ljusstarka himlafenomen är stort, och många amatörastronomer var villiga att sätta upp egna himmelskameror. Nätverket — som kan nås här — har blivit ett fantastiskt sätt att etablera ett direkt samarbete mellan amatörer och professionella astronomer. Under kort tid anslöt sig Uppsala amatörastronomer, Institutet för Rymdfysik samt amatörastronomerna Daniel Sundström (Arvika), Jan Persson (Mölndal) och Jan Andersson (Borlänge). Under de senaste åren har det tillkommit stationer i Mörkret och Hoberg i Dalarna, Umeå och Västerås. Nya stationer byggs just nu i Örebro, Norrköping, Skåne och Halland.

Skallgång i Norge efter möjlig meteorit från boliden 13 augusti 2015. Foto: Morten Bilet.

Sedan nätverket startades har det inträffat ett antal ljusstarka bolider över Sverige. Och slumpen ville att den första stora boliden som nätverket registrerade, den 13 augusti 2015, gick, just det, i sydvästlig riktning över Värmland. Med anledning av denna gjordes en sökning på den norska sidan av gränsen, tyvärr utan resultat. Kameranätverket har sedan dess registrerat hundratals meteorer och bolider, och även kunnat ge värdefull information om mystiska explosioner och oförklarade himlafenomen. Så nästa gång journalisten ringer kommer jag att kunna ge ett riktigt svar.

#60: Sällskapets amatörsektioner

Av Johan Kärnfelt

Decennierna efter andra världskriget innebar ett mycket dynamiskt skede för Svenska astronomiska sällskapet. Framförallt strömmade nya medlemmar till — där man samlat ungefär trehundra personer 1950 hade sällskapet växt till det tredubbla 1970. Förklaringar till denna snabba utveckling var bland annat de stora barnkullarna efter kriget, den begynnande utbildningsexplosionen, liksom förstås rymdkapplöpningen som öppnade ögonen för astronomi och rymdfart för en hel generation. En annan verksam faktor var att den svenska amatörastronomin, framburen av ATM-rörelsen och de billiga massmarknadsteleskopen, på allvar börjat få luft under vingarna. Rent organisatoriskt skapade detta senare nya utmaningar, dels för att amatörerna började starta sina egna föreningar som kunde konkurrera med Sällskapet, och dels för att de som var medlemmar i Sällskapet hade delvis andra behov än den ordinarie medlemsstocken. Från styrelsens sida stod det klart att något måste göras för att tillgodose amatörernas intressen och på så sätt hålla dem kvar i Sällskapet. Detta något materialiserades i form av amatörsektioner.

Inspiration hämtades från England och från British astronomical association, vilken ända från starten 1890 hade organiserat mycket av sin verksamhet i form av mer eller mindre självstyrande sektioner fokuserade på någon aspekt av amatörastronomin: man hade till exempel sektioner för variabla stjärnor, för sol- och månobservationer. En liknande organisation fanns också i det danska Astronomisk selskab.

Idén om amatörsektioner fångades upp av Gunnar Larsson-Leander och presenterades för styrelsen i början av 1960. Larsson-Leander hade börjat sin bana som amatörastronom, men var vid tiden docent i astronomi verksam i Lund. Förslaget mötte styrelsens gillande och tillsammans med Gunnar Darsenius, trafikledare inom flygvapnet och mycket aktiv amatörastronom, utvecklade han ett skarpt förslag med tio sektioner ledda av var sin sektionsledare. Med styrelsens välsignelse tillkännagavs sektionerna i årets första nummer av Populär astronomisk tidskrift som kom senare på våren.

Svenska astronomiska sällskapets amatörsektioner skapades 1960.

Av bevarade dokument är det svårt att bilda sig en uppfattning om sektionsverksamhetens omfattning och kvalitet, detta speciellt som den sköttes helt och håller av sektionsledarna själva och utan egentlig insyn från Sällskapets styrelse. Men mest lyckosam verkar Juniorsektionen och Sektionen för variabla stjärnor ha varit. Den förra rekryterade snart ett fyrtiotal medlemmar, och fungerade i praktiken som en frågelåda där Kerstin Lodén svarade på ungdomarnas frågor om teleskop, lämpliga objekt att observera, utbildning etcetera. Den senare var ungefär hälften så stor, men hade å andra sidan de mest aktiva medlemmarna som regelbundet rapporterade in sina observationer så att Darsenius kunde sammanställda och vidarebefordra dem till internationella sambandscentraler för variabla stjärnor. Övriga sektioner hade högst varierande ambitionsnivå, helt beroende på den tid och det engagemang som sektionsledare orkade uppbåda.

En teckning av månkratern Capuanus urförd av Håkan Williams, som också var aktiv i Sällskapets månsektion. Källa: Per Olow Karlsson, ”Månsektionens verksamhet 1960”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 42, 1961, s. 75.

Även om Sällskapets sektionsverksamhet för en tid fyllde en viktig funktion, så skulle den snart spela ut sin roll. Mot slutet av 60-talet kroknade flera av sektionsledarna och en efter en avsomnade sektionerna. En viktig anledning till detta var den ökande konkurrensen från amatörernas egna föreningar, inte minst den mycket livaktiga sektionsverksamhet som kom att bedrivas inom Scandinavian union of amateur astronomers, grundad 1972. Sällskapet var förstås inte omedveten om denna utveckling och 1974 väcktes första gången frågan om att lägga ner sektionerna. Det dröjde dock till 1978 innan det formella beslutet togs, men då hade i praktiken all verksamhet redan upphört.

Detta beslut innebar också att Sällskapet i praktiken avhändade sig ansvaret för amatörastronomin, och att detta istället kom att axlas av amatörernas egna organisationer. Noteras kan emellertid att just ungdomsverksamheten, som alltså var tämligen livkraftig under 60-talet, har fått en renässans i och med Astronomisk ungdom (mer om denna i ett kommande inlägg). Föreningen, som idag kan ståta med nära femtusen medlemmar grundades utanför Sällskapets regi 2012, men är sedan några år tillbaka organiserad som dess ungdomsförbund.

#59: Rymdbaserad astrometri: Gaia

Av Lennart Lindegren

För nästan exakt 30 år sedan bevittnade jag den epokgörande uppskjutningen av Hipparcos, astrometrisatelliten som jag skrev om i föregående inlägg. Tidigt på morgonen den 19 december 2013 stod jag ännu en gång på rymdbasen i Franska Guyana och spanade österut mot uppskjutningsrampen. Nu var det Gaia som skulle upp: uppföljaren till Hipparcos som ska kartlägga närmare två miljarder stjärnor i Vintergatan. Den här gången gick allt perfekt. En månad senare var Gaia framme vid sin destination i L2, den andra Lagrangepunkten 1,5 miljoner km från jorden, och rutinmässiga observationer påbörjades i juli 2014. Det första femårsjubileet gick tämligen obemärkt förbi i somras.

Ett fotomontage med Gaia framför Vintergatan. Bild: ESA/D. Ducros.

Hittills har Gaia registrerat över en biljon (en miljon miljoner) astrometriska mätningar! Aktuell statistik finns här. Den 25 april 2018 släpptes den andra katalogen med provisoriska Gaia data för 1,7 miljarder objekt baserade på de första två årens observationer. Katalogen ger noggranna avstånd för miljontals stjärnor, och HR-diagrammet nedan visar nu en mängd intressanta detaljer. Exempelvis att de vita dvärgarna nere till vänster följer flera olika serier beroende på grundämnessammansättningen i deras ytlager, eller att huvudserien har ett litet “jack” vid absolut magnitud 10, eftersom den inre strukturen är olika för lättare och tyngre stjärnor. Och detta är förstås bara en liten glimt av vad Gaia förmår — jag har inte alls gått in på hur mätningarna av stjärnornas rörelser håller på att revolutionera vår bild av Vintergatan, eller vad asteroidobservationerna som vi får på köpet betyder för utforskningen av vårt solsystem. Förhoppningen är att Gaia ska fortsätta leverera data till 2024, innan gasen som styr satellitens rotation tar slut.

HR-diagram för drygt 2 miljoner stjärnor i Gaia Data Release 2 med en osäkerhet i avstånden på högst 1 %. Figur: Lennart Lindegren och ESA/Gaia/DPAC.

Hur är det möjligt för Gaia att prestera så mycket bättre än Hipparcos — 10 000 gånger så många objekt och upp till 100 gånger högre noggrannhet? En del av förklaringen är att Gaias teleskop är fem gånger större, med en öppning på 1,45 m jämfört med Hipparcos 29 cm, så att betydligt svagare stjärnor nås, samtidigt som den diffraktionsbegränsade upplösningen blir fem gånger bättre. Resten förklaras av utvecklingen på detektorfronten: medan Hipparcos bara kunde observera en stjärna i taget med en typ av fotomultiplikator, mäter Gaia i genomsnitt 30 000 stjärnor samtidigt med hjälp av alla sina CCD-detektorer, som dessutom har mycket högre ljuskänslighet än fotomultiplikatorn.

Gaias digitala kamera består av 106 tätt packade CCD-detektorer med totalt 938 megapixlar. Här under hopsättningen vid Astrium i Toulouse, Frankrike. Foto: Astrium.

Liksom var fallet i Hipparcos-projektet är hundratals astronomer, dataingenjörer och andra experter runt om i Europa engagerade i bearbetningen av Gaia-satellitens observationer. Men i motsats till Hipparcos finns bara ett konsortium som tar hand om Gaia-reduktionerna från början till slut. Sverige har en liten men nog så betydelsefull del i detta genom astronomer i Lund och Uppsala. En intressant detalj i sammanhanget: Sveriges medverkan i Hipparcos- och Gaia-projekten har alltsedan slutet på 1970-talet konsekvent stötts av den svenska Rymdstyrelsen, eller Statens delegation för rymdverksamhet, som den hette fram till 1991. Ett mer än 40-årigt engagemang av en statlig myndighet som förtjänar uppmärksammas!

#58: Rymdbaserad astrometri: Hipparcos

Av Lennart Lindegren

Klockan är strax efter åtta på kvällen. Det är redan natt — skymningen är kort vid fem graders latitud. Åskådarna på den lilla observationsplattformen blickar oroligt mot horisonten västerut, där molnen emellanåt lyses upp av ett avlägset tropiskt åskväder. Uppskjutningsrampen syns bara som en obetydlig ljusfläck 12 km bort. Så börjar nedräkningen, och spänningen blir olidlig när minuterna övergår till sekunder: tio, nio, åtta, sju… En suck av lättnad och förundran hörs när den lilla ljuspricken förvandlas till ett intensivt sken som sakta höjer sig mot himlen. Det verkar gå osannolikt långsamt i början. Men accelerationen är våldsam och de tunna molnlagren passeras snabbt. Raketen viker av österut och passerar efter någon minut rakt över våra huvuden. Nästan 100 km upp avtecknar sig utblåsningsflamman otroligt vackert mot den mörka himlen, som en parabelformad komet. Efter mer än ett decennium av planering och förberedelser är Hipparcos äntligen uppe! Tillbaka i Kourou firas med champagne och kinamat.

Vad jag och mina kollegor bevittnade för 30 år sedan, vid den europeiska rymdbasen i Franska Guyana på Sydamerikas nordkust, var inledningen till en ny era inom den observationella astronomin. Uppskjutningen av Hipparcos den 8 augusti 1989 gick till en början perfekt, men senare misslyckades alla försök att få in satelliten i den avsedda geostationära banan. Till en början såg det ut som projektet var förlorat, men efter månader av snillrika och mödosamma räddningsaktioner kunde Hipparcos användas någorlunda normalt i den del av banan som låg ovanför jordens strålningsbälten. När Hipparcos-katalogen offentliggjordes nio år senare var triumfen ett faktum.

Hipparcos integreras med Ariane-4 innan uppskjutningen. Foto: ESA/CSG/Service Optique CSG

Tidigare har jag berättat om meridiancirklar och andra metoder för noggranna vinkelmätningar på himlen, astrometri. Att göra astrometriska observationer från rymden har stora fördelar: förutom att man slipper atmosfärens inverkan kan teleskopet i tyngdlösheten riktas mot olika delar av himlen utan att deformeras under sin egen tyngd. En som tidigt insåg dessa fördelar var den franske astronomen Pierre Lacroûte (1906-1993), mångårig chef för observatoriet i Strasbourg. Vid en astronomkonferens i Prag 1967 presenterade han ett första utkast till en astrometrisk satellit. Men det skulle dröja till 1980 innan idéerna hade mognat till ett tekniskt genomförbart projekt, godkänt och finansierat av den europeiska rymdstyrelsen (ESA), och ytterligare nio år innan satelliten sändes upp. Under tiden hade hundratals astronomer — mest från Frankrike, Italien, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna, och några från Danmark och Sverige — gjort en enorm kraftsamling för att förbereda observationsprogrammet och bearbetningen av observationerna. Datareduktionerna ansågs så pass besvärliga, att man för säkerhets skull hade två “konsortier” som oberoende av varandra genomförde hela kedjan av reduktioner från rådata till de färdiga resultaten.

I Sverige — närmare bestämt i Lund — hade jag och kollegan Staffan Söderhjelm ansvaret för den sista länken i den ena reduktionskedjan, ledd av Erik Høg. Efter att rådata kondenserats till exakta vinkelmätningar vid Greenwich-observatoriet i England, och satts samman till storcirkelkoordinater vid Köpenhamns observatorium, var det vår uppgift att pussla ihop storcirklarna till ett enhetligt gradnät över hela himlen och räkna ut de enskilda stjärnornas positioner, parallaxer och egenrörelser.

Det var alltså i Lund som de första stjärnavstånden baserade på Hipparcos-parallaxer kunde inspekteras. En första, ytterst preliminär beräkning blev klar i november 1990. Den baserades på enbart tre månaders observationer, utförda under satellitens första år i rymden, och omfattade bara 6000 stjärnor. För att undersöka om resultaten verkade rimliga tog vi till ett av astronomernas favoritknep: att plotta stjärnornas absoluta ljusstyrkor mot deras färgindex i ett så kallat Hertzsprung-Russell-diagram. Beroende på en stjärnas massa och utvecklingsfas hamnar den på olika ställen i ett HR-diagram, men oftast längs ett par någorlunda väldefinierade kurvor: huvudserien och jätteserien. För att räkna ut den absoluta ljusstyrkan behöver man veta stjärnans avstånd, och om Hipparcos gav felaktiga parallaxer skulle stjärnorna hamna tokigt i diagrammet.

Det allra första HR-diagrammet baserat på Hipparcos-mätningarna. från november 1990. Det innehåller ca 3000 stjärnor med ytterst provisoriska parallaxer baserade på endast tre månaders observationer. Färgindex (B-V) kommer från fotometriska observationer gjorda från marken. Figur: Lennart Lindegren.

Det allra första HR-diagrammet baserat på Hipparcos (bilden ovan) är inte särskilt imponerande. Men stjärnorna ligger ungefär där de ska, och för oss var detta en viktig bekräftelse att Hipparcos verkligen fungerade. När den färdiga Hipparcos-katalogen presenterades 1997 var HR-diagrammet en av höjdpunkterna (bilden nedan). För första gången hade astronomerna tillgång till pålitliga avstånd och egenrörelser för tiotusentals stjärnor inom några hundra ljusår från Solen!

HR-diagram för 16 631 stjärnor i Hipparcos-katalogen (1997) med högst 10 % osäkerhet i avstånden. Figur: ESA.

#57: Guldår inom kosmologin: Ett personligt perspektiv

Av Ariel Goobar

I början på 1990 talet rådde stor optimism bland teoretiska partikelfysiker och kosmologer: Man var äntligen på väg att förstå universums begynnelse och innehåll. De banbrytande observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden som gjordes med COBE-satelliten hade resulterat i detektionen av små skillnader i strålningsintensitet i olika riktningar. Dessa gav en unik bild av de förhållanden som rådde i universum några hundra tusen år efter Big Bang. Själv hade jag precis kommit till Lawrence Berkeley Laboratory (LBL) när George Smoot höll det historiska seminariet där COBE-mätningarna presenterades. Upphetsningen visste inga gränser. Vid LBL ingick jag i supernovagruppen som då leddes av Richard Muller och George Smoot. Kosmologiprojektet som jag kom att arbeta med leddes av Carl Pennypacker och Saul Perlmutter.

Små temperaturvariationer i den kosmiska bakgrundsstrålningen uppmätta av COBE-satelliten. Bild: NASA/COBE.

Vid tiden fanns det vissa astronomer som hävdade att Typ Ia-supernovor (SNIa), som både lyser väldigt starkt och alltid förefaller ha en bestämd intensitet, kunde användas för att bestämma kosmologiska avstånd. LBL-projektet gick ut på att göra en precisionsmätning av universums expansionshistoria för att på så sätt ”väga” universums innehåll. Den enkla principen är att ju större kosmisk masstäthet desto större inbromsning av expansionen. Det rådde dock stor skepsis bland många astronomer. Dels hade ingen lyckats hitta en supernovaexplosion som var tillräckligt långt bort för att uppnå målet, dels rådde det olika meningar om supernovorna verkligen var tillförlitliga standardljuskällor. Supernovagruppen på LBL var under stor press att visa att man gjorde framsteg: en internutredning där man bjudit in områdets auktoriteter hade inte ställt sig särskilt positiv till den forskningen som bedrevs. Under tumultet som följde gjorde LBL-ledningen en omorganisation av gruppen och Saul Perlmutter blev den nya gruppledaren.

En bild från Berkeley 1992 med de då unga forskarna Ariel Goobar, Carl Pennypacker och Saul Perlmutter. Foto: Ariel Goobar.

Mot alla odds hittade vårt team under våren 1992 SNIa-kandidater med Isaac Newton-teleskopet på La Palma. För flera av dessa fanns det en rimlig chans att de hade tillräckligt stor rödförskjutning för att kunna användas för att mäta universums masstäthet. Det blev till slut Saul och jag som med stor vånda valde kandidaten på vilken vi skulle komma att satsa hela vår (och andras!) teleskoptid. Supernovan, som kom att benämnas SN1992bi, gjorde oss inte besvikna: efter ett tiotal misslyckade försök (dåligt väder, jordbävningar, trasiga instrument med mera) fick vi ett förlösande fax från Cambridgeastronomen Richard Ellis som lyckats få ett spektrum av supernovans värdgalax som visade att rödförskjutningen var z=0,458. Världsrekord!

Kritiken blev nu något mildare och vi fick utökad teleskoptid. Detta möjliggjorde upptäckten av avlägsna supernovor i en allt snabbare takt. Hela 42 stycken blev det fram till och med 1998. Under tiden blev vi uppmärksammade på en publikation som hävdade att Einsteins ökända kosmologiska konstant, inte kunde försummas. Einstein hade infört konstanten på fel grunder 1917 i ett försök att förklara att vi kunde leva i ett statiskt universum. Einstein sägs ha kallat  ”hans livs största blunder”, och bland teoretiska fysiker var den extremt impopulär, då den svarade mot ett orimligt värde om man gjorde en kvantmekanisk tolkning, den så kallade vakuumenergin.  

Under flera månader klurade Saul och jag på vad det skulle betyda för våra mätningar om nu den kosmologiska konstanten inte var noll. Vid första anblicken betydde det att vi hade ett stort problem: massan hos galaxerna skulle få universum att sakta ner expansionen, emedan konstanten skulle få motsatta effekt. Hur skulle vi då kunna tolka mätningarna när det fanns två tänkbara ”drivkrafter” som dessutom hade motsatt inverkan på expansionen?

Kosmologiska avstånd har mätts med hjälp av Typ Ia-supernovor (datapunkterna) visar att endast modeller där universums expansion accelererar ger en bra beskrivning av observationerna. Den bästa modellen, där energitätheten nu domineras av en kosmologisk konstant pekar på att Big Bang inträffade för 13,8 miljarder år sedan. Bild: Ariel Goobar.

Efter en del klurande kom vi fram till att vi faktiskt borde både kunna väga universum och mäta värdet på Einsteins kosmologiska konstant om vi valde rätt strategi med våra supernovaobservationer. Nyckeln var att utnyttja vetskapen om hur de olika energidensiteterna ändras med kosmisk tid, vilket vi publicerade i en artikel 1995.

Vi fick faktiskt rätt. Mätningarna som publicerades mellan 1998 och 1999 kom att förändra den rådande uppfattningen om universums innehåll: den repulsiva komponenten dominerar den kosmiska sammansättningen och universums expansion accelererar!

Saul Perlmutter under sin Nobelprisföreläsning i Aula Magna 2011. Foto: Wikimedia commons/ Holger Motzkau.

Genombrottet ledde till att Saul Perlmutter belönades med Nobelpriset i fysik 2011, tillsammans med Brian Schmidt och Adam Riess. Schmidt och Riess hade gjort oberoende avståndsmätningar av supernovor och kom fram till samma överraskande resultat. Einstein hade inte haft helt fel trots allt!? Det råder idag viss tvekan om det verkligen handlar om vakuumenergin som svarar mot den kosmologiska konstanten eller om det är ett ännu mer mystiskt fenomen som har kommit att kallas ”mörk energi”. Jakten på förklaringen till vad det är som orsakar universums acceleration fortsätter!

#56: IAU:s kongress i Stockholm 1938

Av Eric Stempels

Det är inte enbart Svenska astronomiska sällskapet som firar hundra år i år, även Internationella astronomiska unionen (IAU) firar sitt hundraårsjubileum 2019, närmare bestämt den 28 juli. Detta uppmärksammar vi idag genom att dela en film med IAU-anknytning.

En av de största händelser för svenska astronomer under det senaste seklet måste ha varit IAU:s kongress i Stockholm år 1938. Det var sjätte gången IAU organiserade en kongress, och valet av Stockholm hade emottagits mycket positivt vid föregående kongress i Paris 1935. För svensk del innebar det möjligheten att sätta Sverige på den astronomiska kartan, och samtidigt visa upp Stockholms nybyggda och moderna observatorium i Saltsjöbaden.

Gruppbild framför observatoriet i Saltsjöbaden. Foto: Populär astronomisk tidskrift, vol. 19, 1938, s. 141, okänd fotograf.

Kongressen hölls i exceptionellt fina lokaler – sammanträden ägde rum i Riksdagshuset, det bjöds på supé med dans i Gyllene Salen, en temottagning på Slottet i närvaro av Gustav V, en utflykt till Saltsjöbaden och många andra ställen i Stockholm. Inom programmet rymdes även ett snabbt besök på Uppsala Observatorium, med lunch på Uppsala Slott. Utöver detta bjöd kongressen förstås vetenskapliga förhandlingar och möten.

Deltagarna kom från många länder (hela listan finns här). De flesta kom från USA, hela 62 stycken, sedan Sverige med 42 deltagare, och därefter Storbritannien med 41, Frankrike med 22 och Nederländerna med 14. Särskild lång resväg hade de två delegaterna från Japan.

Kongressen skildrades av Yngve Öhman i en fin artikel i Populär astronomisk tidskrift (vol. 19, 1938, läs den här). Intryck av kongressen har också bevarats genom Åke Wallenquist som filmade under några av kongressens sociala tillställningar. I filmen syns kända astronomer från hela världen. Belgaren Georges-Henri Lemaître, en av big bang-teorins fäder, samtalar till exempel med den japanske delegaten Yusuke Hagihara (2:46). Arthur Eddington, en av relativitetsteorins viktigaste förkämpar, dyker upp (5.37). Och bland svenska delegater syns till exempel Bertil Lindblad, föreståndare för observatoriet i Saltsjöbaden, i samspråk med Henri-Alexandre Deslandres (1.17) och Östen Bergstrand, föreståndare för observatoriet i Uppsala (4.57). De flesta kvinnor som syns i bild är medföljande fruar, men Annie Jump Cannon från Harvard college observatory var på plats (2:48), så också vår svenska astronom Frida Palmér.

Från IAU:s kongress i Stockholm 1938. Film: Åke Wallenquist.

* * *

Berätta gärna i en kommentar om du känner igen någon mer på filmen så lägger vi till flaggor här nedanför.

  • Elis Strömgren 00.35
  • Arthur Eddington 01.16 och 5.37
  • Bertil Lindblad 01.22
  • Harlow Shapley 01.51 och 05.06
  • Walter Baade 02.07
  • Georges-Henri Lemaître med Yusuke Hagihara 2:46
  • Annie Jump Cannon 2:48
  • Bengt Strömgren med Arthur Eddington 02.59
  • Jan Oort och Gerard Kuiper 03:05
  • Östen Bergstrand 4.57
  • Julie Vinter Hansen, 05.33

#55: Knockad av månen

Av Ulf R. Johansson

Det var, det fattade ju även jag, en historisk morgon när Apollo 11:s månlandare Eagle tog mark den 20 juli 1969 på månen och Neil Armstrong sen satte — då skrev vi svensk tid morgonen 21 juli – som fotbollsexperter säger sin ”känsliga” vänsterfot på månytan. Alla 40-talister har egna minnen från det ikoniskt historiska ögonblicket. Här är min historia med små utvikningar i korthet.

Tevebilderna från månlandningen var långt ifrån dagens högupplösta utsändningar. Så här såg det ut på svensk teve vid denna historiska begivenhet. Ett kollage med olika avsnitt från utsändningarna finns på SVT:s Öppet arkiv.

Jag hade börjat arbeta som journalist i Malmöpressen, jag var purung frilansande radiomedarbetare med några astronomiska program i CV:n och hade en astronomibok bakom mig, men befann mig denna morgon som radikalpacifist, vapenfri tjänstepliktig, som det hette, på en av civilförsvarets moduler ute i Solna och följde dramat. TV-bilderna, i svartvitt förstås, flimrade förbi i en skraltig liten TV, och när vi väl såg Armstrong försiktigt ta steget ner på månytan utan att sjunka ner i månens egen version av kvicksand, andades vi i TV-publiken ut. Månlandaren hade landat på någorlunda fast mark, så vi förstod att Armstrong inte heller skulle sjunka ner och försvinna ur vår åsyn. Men helt säkra kunde vi inte vara.

Teorin om det förrädiskt djupa måndammet hade steady state-kosmologen och Cornell-astronomen Thomas Gold kommit med, men han hade lika fel där som när han ställde upp för projektet med Dala Djupgas – professor Gold närmast garanterade att det fanns mängder av lättåtkomliga oljerikedomar att plocka upp under Siljansringen, vilket många riskvilliga svenskar bittert fick erfara inte stämde. Den historien är värd en egen berättelse och den bortre parentesen för Siljans-projektet är ännu inte satt.

Fotspår i måndammet. Foto: NASA.

Jag har från morgontumultet i Solna inget direkt minne av Armstrongs berömda sentens ”Ett litet steg för en människa men ett gigantiskt steg för mänskligheten”, men jag minns att jag var väldigt stolt över att ”tvåan” på månen var en amerikan med svenskrötter: Edwin (Buzz) Aldrin. Släkten Aldrin – med betoning på den andra stavelsen – kom från Stjärnfors i Värmland. I ett program i Sveriges Radio berättades härom året att månfararens pappa, som hette Edvin i förnamn, föddes 1896 och blev pionjärpilot och kamrat med Charles Lindberg. Så det fanns äventyrs-DNA i blodet!

Som civilist fick jag uppdraget att tjänstgöra på Sjöhistoriska museet, vilket ledde mig både till Birka och till Wasavarvet, och det var ett nöje att gaffla om månlandningen vid frukosten med gamle dykarlegenden och Wasa-utforskaren Per Edvin Fälting. Vad meningsutbytet exakt gick ut på har försvunnit ur minnets annaler, ni får ursäkta. Men detta minns jag: Fälting om någon visste vad det betydde att befinna sig i en fientlig miljö i en tät dräkt och vara beroende av att trycket höll och att syret rann till som det skulle. Legenden Fälting trodde fullt och fast att han hade en skyddsängel, ”den gamle”, som höll ett vakande öga över honom i djupet – hade Armstrong och Aldrin det också?

Historiker har definierat månlandningen 1969 som 1900-talets viktigaste enskilda händelse. Jag kan köpa det även om de bägge världskrigen med 10-tals miljoner döda konkurrerar om ”utmärkelsen”. På en punkt var ju månlandningen fullkomligt osannolik. 1957 satte Sovjet Sputnik 1 i omloppsbana. Tolv år senare, ett Jupitervarv runt solen, var vi på månen. Aldrig förr har ett liknande tekniskt kvantsprång ägt rum i mänsklighetens historia.

Fem och ett halvt kilo månsten insamlade av Armstrong under Apollo 11. Foto: NASA, Johnson.

Månlandningen formade inte specifikt mitt intresse för astronomi, det satt där redan. Jag var nog mer intresserad av vad månstenarna, som Apollo 11-trion tog hem, kunde avslöja, inte den tekniska bedriften som sådan (jag fattade den ändå inte). Däremot, det inser jag numera, toppade månlandningen en typisk ung 40-talists lista över viktiga världshändelser: månlandningen först, sen kom mordet på president Kennedy, och sen Ingemar Johanssons knock den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York. Mina föräldrar påstod att jag hade leviterat när Ingo slog ner Floyd Patterson. Det kan jag inte ha gjort här på jorden – möjligtvis på månen.