#42: SEST, en svensk utpost i öknen

Av Hans Olofsson

Historien om Swedish-ESO Submillimetre Telescope (SEST) tar sin början i bildandet av Onsala rymdobservatorium (OSO). Genom en donation av mark möjliggjordes att Chalmers etablerade ett radioastronomiskt observatorium på Onsalahalvön i närheten av Råö i slutet av 40-talet. Redan från början var intresset inriktat mot molekyler i den kosmiska rymden, men detta krävde ett större teleskop än de som inledningsvis fanns på Onsala. Genom samfinansiering med den Skandinaviska telesatellitkommittén uppfördes ett 25 m teleskop som invigdes 1963. Inledningsvis användes ungefär hälften av tiden på teleskopet för uttestning av telesatellitkommunikation, men efter några år tog den astronomiska användningen över på heltid.

Onsala-observatoriets 25-metersteleskop invigdes 1963. Foto: Onsala rymdobservatorium/L. Wennerbäck.

Utvecklingen av extremt känsliga detektorer, upptäckten av CH i kosmiska gasmoln, samt framgångsrika långbasinterferometri-observationer med teleskop i USA etablerade OSO internationellt.

Men framgång föder också en strävan efter något nytt. Observatoriets ledning lyckades få finansiering för ett teleskop som kunde mottaga radiovågor i millimeterområdet, ett våglängdsområde där ett snabbt ökande antal nya kosmiska molekyler upptäckts. Ett 20 m teleskop invigdes 1976, och det var världens största teleskop av sitt slag under ett decennium, en anmärkningsvärd bedrift av ett litet observatorium i ett litet land. Verksamheten vid detta teleskop etablerade Onsala rymdobservatorium som ett av de ledande radioobservatorierna i världen för millimetervågor.

I början av 80-talet började man intressera sig för allt kortare våglängder, så kallade submillimetervågor. Detta betydde att en plats som Onsala inte längre dög på grund av atmosfärsdämpningen. Att etablera ett teleskop i ett annat land var dock en stor utmaning för observatoriet. Detta löstes genom att man lyckades intressera det Europeiska sydobservatoriet (ESO) för projektet. ESO hade tidigare enbart arbetat med optiska teleskop, men man hade gedigen erfarenhet av att driva verksamhet i Chile, ett land som också erbjuder fantastiska möjligheter för observationer i sub-mm-vågsområdet. På så sätt etablerades SEST, ett 15 m teleskop som drevs gemensamt av OSO och ESO från 1987 fram till 2003 då det lades i malpåse.

La Silla sett från ovan. SEST återfinns längst bort i bild. Foto: Wikimedia commons.

SEST var ett unikt teleskop för observationer av, framförallt, den södra stjärnhimlen, vilket betyder att viktiga resultat erhölls inom ett brett område av astronomisk forskning, till exempel kometers fysik och kemi, egenskaperna hos gasen i stjärnbildnings-områden i vår egen och andra galaxer (speciellt Vintergatans centrum och de Magellanska molnen), den sena utvecklingen av stjärnor samt deras omgivningar (till exempel planetariska nebulosor och supernovor), och inom kosmologi.

OSO var tekniskt ansvarigt för SEST och många är de svenskar som spenderat kortare eller längre perioder i Chile. Personligen utförde jag tidiga testobservationer med teleskopet och under åren som följde tillbringade jag hundratals dagar och nätter i teleskopets kontrollrum. Verksamheten vid SEST bedrevs på traditionellt sätt genom att besökande astronomer utförde sina egna observationer. Detta ledde till att en stor mängd astronomer passerade revy genom åren, och många internationella samarbeten där svenska forskare ingick etablerades.

SEST tittar ut över bergen vid La Silla i de chilenska Anderna. Foto: Wikimedia Commons.

Men betydelsen av SEST skulle visa sig gå långt bortom den vetenskap som möjliggjordes av teleskopet självt. Avvecklingen av SEST ledde till ett nytt projekt, Atacama Pathfinder Experiment (APEX), nu i samarbete med ESO och Max-Planck-institutet för radioastronomi i Bonn. Detta är ett 12 m teleskop beläget längre norrut i Chile än SEST, på Llano Chajnantor på 5100 m höjd. De utmärkta förhållandena på denna plats gör det möjligt att göra observationer ner till cirka 0,2 mm våglängd.

SEST och APEX projekten hade nu etablerat radioastronomi inom ESO:s organisation så till den grad att man var villig att ta på sig den ledande rollen för Europa inom Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) projektet, världens största teleskop för mm- och sub-mm-vågor som bygger på interferometriteknik, också beläget på Llano Chajnantor. På så sätt hade OSO:s initiativ för att etablera SEST en avgörande inverkan på internationell radioastronomi. Projekten hade också positionerat OSO väl för att aktivt arbeta med den tekniska utveckling som var nödvändig för att realisera ALMA.

Sagan om SEST kan mycket väl vara på väg mot ett ”slutet gott, allting gott”. Det finns nämligen långtgående planer på att flytta SEST till Namibia i södra Afrika, till ett berg som heter Gamsberg, för att ingå i det så kallade Event Horizon Telescope som nyligen lyckades kartlägga omgivningen kring det supermassiva svarta hålet i centrum på galaxen M87. På så sätt skulle SEST återigen få lämna bidrag vid den absoluta forskningsfronten.

#41 Bengt Edlén

Av Nils Ryde

Bengt Edlén var en framgångsrik atomspektroskopist, som löste en viktig astronomisk fråga under tidigt 1940-tal. Han föddes 1906 i Östergötland, tog studenten i Norrköping, studerade vid Uppsala universitet, var doktorand hos Manne Siegbahn och blev docent och fil. dr 1934. Han var också lärjunge till The Svedberg i Uppsala. Sin första insats på forskarbanan gjorde Edlén som nybliven assistent på fysiska institutionen i Uppsala under ett sommarlov, då han letade reda på alla prov på grundämnen som fanns på institutionen och gjorde spektroskopiska studier på dem. Han utnämndes till professor i fysik vid Lunds universitet 1944, där han byggde vidare på institutionens spektroskopiforskning.

Ur Bengt Edlén “Om solkoronans spektrum och identifieringen av koronalinjerna”, Populär Astronomisk Tidskrift, vol. 22, 1941.

Edlén löste den så kallade koronagåtan i en artikel publicerad den 12 mars 1941. Detta visar hur fysiken och astronomin framgångsrikt kan växelverka och är beroende av varandra. Oidentifierade spektrallinjer från ultraviolett till nära infrarött, som hittats i solkoronans ljus, hade föreslagits komma från ett okänt grundämne som döptes till koronium. Det skall noteras att circa 70 år tidigare hade grundämnet helium identifierats i solljus under en solförmörkelse. I ett föredömligt kort papper i Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik kunde Edlén dock påvisa teoretiskt att koroniumlinjerna istället hade skapats av kraftigt joniserade atomer av järn, kalcium och nickel.

Edlén utvecklade sedan dessa idéer i en längre artikel i Zeitschrift für Astrophysik 1943. Linjer från upp till fjorton gånger joniserat järn hade identifierats. Dessa linjer var ett starkt argument för att temperaturen i koronaplasmat låg på flera miljoner grader, vilket var mycket förvånande, men det hade faktiskt funnits indikationer på detta under en tid. Den samtida fysikern Hannes Alfvén publicerade en i detta avseende viktig artikel, också den i Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik, den 26 februari 1941, det vill säga två veckor före Edléns artikel. I den går Alfvén igenom argument för att koronatemperaturen är mycket hög. Ett av argumenten han, med hänvisning till ”private communications”, framför är Edléns identifikation av koronalinjerna med förbjudna övergångar i kraftigt joniserade atomer. Dessa linjer passar också väl in i Alfvéns framlagda teori för koronan i denna artikel. Man kan nog säga att Edléns identifikation av koronalinjerna var ett avgörande bevis för de höga temperaturerna i koronan.

Ur Bengt Edlén “Om solkoronans spektrum och identifieringen av koronalinjerna”, Populär Astronomisk Tidskrift, vol. 22, 1941.

För denna upptäckt erhöll Bengt Edlén Arrhenius-medaljen i guld
1944, Royal Astronomical Societys guldmedalj 1945 och Henry Draper-medaljen 1968. Bengt Edlén brukade svara på frågan om han tyckte att han borde ha fått Nobelpriset, med att det var bättre att folk frågade varför han inte hade fått det än varför han hade fått det.

Bengt Edlén vid sitt skrivbord på Fysicum i Lund med ett porträtt av spektroskopisten Janne Rydberg på väggen. Foto: Fysiska institutionen, Lunds universitet.

Jag hade förmånen att tillsammans med min familj få besöka Bengt Edlén och hans fru Friedel Edlén på deras sommarställe utanför Örkelljunga på de nordöstra sluttningarna av Hallandsåsen. Vid dessa sammankomster kom också Carl Schalén med familj. Schalén var astronomiprofessor i Lund under samma tid som Edlén och var stjärnspektroskopist.

Edléns sommarställe var ett gammalt hus med lågt i tak och utan mycket ljusinsläpp som låg vid gamla Riksettan, alltså det uråldriga huvudstråket från Skåne till Stockholm. Det var dock bara en grusväg eftersom riksvägen hade dragits om många år tidigare. Det var på denna gamla Riksetta som Magnus Stenbocks kurir red på väg upp till Stockholms slott med bud om segern vid slaget i Helsingborg 1710, då Skåne förblev svenskt. Nu stod Edléns fina vita Peugeot 404 parkerad längs grusvägen.

Friedel Edlén brukade bjuda på kotunga vid dessa sommarbesök, vilket inte vi barn uppskattade. Det var dock alltid lika trevligt att höra lundaprofessorerna på sommarstället diskutera spektroskopi, som ju var en gammal svensk paradgren, och fortfarande är så på många sätt. Edlén brukade varje år berätta över kaffet, med sin pipa i mungipan, om hjortronen som faktiskt växte i myren nedanför huset.

Bengt Edlén dog i februari 1993 i Lund och ligger begravd på Östra kyrkogården söder om Botaniska trädgården i Lund med sin fru Friedel. Även Carl Schalén ligger begravd i närheten, död samma år som Bengt Edlén, två år före Hannes Alfvén.

#40: Sverige gillar månen

Av Gabriella Stenberg Wieser

Det är 50 år sedan i år som den första människan steg ut på månens yta i vad som möjligen kan betraktas som kulmen på den rymdkapplöpning som då pågått i mer än ett decennium. Det är lätt att tro att månen bara är ett mål för de stora rymdnationerna med ambitioner på permanenta bemannade baser. USA och Sovjetunionen för femtio år sedan. Indien och Kina idag. Men riktigt så är det faktiskt inte: Sverige var med från allra första början. Vi utvecklade och byggde de Hasselbladkameror som var med på månfärderna (se föregående inlägg) och tog några av världens mest berömda rymdbilder, och den svenska kopplingen till månen tar inte slut där. 

SMART 1 under slutmonteringen. Foto: ESA.

I september 2003 sköts en svenskbyggd satellit upp med destination månen. Dåvarande Rymdbolaget (numera Swedish Space Corporation) hade fått uppdraget från den europeiska rymdorganisationen ESA (European Space Agency) att utveckla månsatelliten SMART-1. Satelliten byggdes ihop på Saab Ericsson Space och dess främsta uppgift var att testa vad vi idag kallar jonmotorer. Jonmotorer är ett alternativ till traditionella raketmotorer när man väl kommit iväg en bit från jorden. De ger en väldigt liten dragkraft men kan ge den under enormt lång tid och blir därför effektiva när man inte behöver en stor dragkraft för att motverka jordens gravitation. I jonmotorerna på SMART-1 accelererades xenonjoner till höga hastigheter med hjälp av ett elektriskt fält innan de skickades ut genom raketdysan.

Månsatelliten inspirerade andra. Under ett antal år i början efter SMART-1-uppskjutningen diskuterades till och med att placera en klassiskt röd svensk stuga på månytan. Konstnären Mikael Genbergs förslag har visserligen ännu inte resulterat i någon svensk utpost i Stillhetens hav men diskussionen som fördes gjorde att fler forskare insåg att det fortfarande fanns mycket intressant att upptäcka på månen.

Genberg berättar om sitt projekt. Film: Vimeo/Clément Morin.

Det vetenskapliga intresset för månen hade annars varit begränsat under en lång följd av år efter Apollo-expeditionerna men tog nu fart igen.

Några år efter SMART-1 var ett svenskt-indiskt instrument på den indiska månsatelliten Chandrayaan-1 en del av en stor vetenskaplig upptäckt: Tvärtemot vad man tidigare trott reflekterar månen en betydande del av den partikelstrålning från solen (solvinden) som träffar ytan. Måndammet – regoliten – som täcker ytan är väldigt poröst och borde vara riktigt bra på att absorbera vätejonerna (protonerna) i solvinden, men till allas förvåning reflekterades ungefär 20 % av de inkommande protonerna i form av väteatomer. Genom att mäta de reflekterade partiklarna är det möjligt att studera solvindens växelverkan med månytan på avstånd. Vi kan exempelvis se effekter av lokala magnetiska fält på ytan utan att mäta fälten direkt.

Advanced Small Analyzer for Neutrals (ASAN), som flög ombord på Chandrayaan 1, utvecklades av Institutet för rymdfysik i Kiruna i samarbete med det kinesiska nationella rymdforskningscentret. Foto: IRF.
Figuren som visar hur solvinden reflekteras från månytan är hämtad från Martin Weiser et al, Erratum to ‘‘Extremely high reflection of solar wind protons as neutral hydrogen atoms from regolith in space’’, Planetary and Space Science, vol. 59 (2011) 798–799.

I januari i år – nästan 50 år efter att Neil Armstrong satte ner foten i måndammet – lyckades kinesiska Chang’e 4 med den första mjuklandningen på månens baksida och återigen är Sverige med på ett hörn. På den rover som Chang’e-4 har med sig sitter ett svenskbyggt vetenskapligt instrument som utvecklats vid Institutet för rymdfysik. Förhoppningen är att vi genom att mäta alldeles nära månytan ska förstå bättre varför måndammet reflekterar så mycket bättre än vi trodde. Kanske får vi svar på frågan, men risken finns att vi bara blir ännu mer förbluffade. Helt säkert kommer utforskningen av månen att bjuda på många fler överraskningar och svenska forskare vill absolut vara med i framtiden också!

Strövaren Yutu-2 på månens yta. Bilden är tagen från landaren. Den röda cirkeln visar var ASAN-instrumentet sitter monterat. Bild: CNSA/CLEP; Foto på ASAN: Bild: M. Wieser, IRF
Strövaren Yutu-2 på månens yta. Bilden är tagen från landaren. Den röda cirkeln visar var ASAN-instrumentet sitter monterat. Bild: CNSA/CLEP; Foto på ASAN: M. Wieser, IRF

#39: Hasselblads kamera på månen

Av Katja Lindblom

Många känner till att kameran som Neil Armstrong bar med sig under historiens första månpromenad var av märket Hasselblad och att det är främst genom sin roll som rymdkamera som Hasselblad blev berömt världen över. Men kanske är det inte lika många som känner till hur det kom sig att NASA valde en Hasselblad.

Redan innan 1960-talet var Hasselblad världsledande vad det gällde mellanformatskameror. Kamerorna var kända för sin förträffliga bildkvalitet, men att det blev just en Hasselblad som fick följa med NASA:s astronauter ut i rymden, och senare även till månen, var tack vare astronauten Walter “Wally” Schirra – en hängiven amatörfotograf som under sin första rymdfärd med Mercury 8 hade tagit med sin egen Hasselblad 500C.

Kameran var framtagen för civilt bruk och det enda föremålet ombord som inte var speciellt utformat för rymdresan men när Schirra såg fotografiernas kvalitet blev han så imponerad att han föreslog att NASA snarare än att tillverka egna kameror skulle använda sig av Hasselblad. NASA var inte svåra att övertyga, då det skulle spara dem tid såväl som pengar att använda sig av en redan befintlig kameramodell och så kom det sig att NASAs officiella rymdkamera 1962 blev en Hasselblad.


Hasselblads kamera modell 500C modifieras för att fungera under viktlösa förhållande och på månen. Foto: Hasselblad.

Dock var det inte riktigt så enkelt som att bara förse astronauterna med inköpta 500C-modeller. För att kamerorna skulle vara optimala för bruk i rymden krävdes vissa modifikationer. Hasselbladsfabriken i Göteborg öppnade en specialavdelning där man tillverkade “rymdkamerorna”. I de modifierade modellerna togs spegelmekaniken bort helt, eftersom det var viktigt att göra kameran så lätt som möjligt. Man såg även till att avlägsna alla delar av plast som vid en eventuell brand skulle kunna utveckla giftiga gaser. De oljebaserade smörjmedlen ersattes av pulver för att inte riskera att små droppar av olja skulle förstöra kameran inuti. Dessutom tillverkades ett nytt magasin för ny Kodak-film som hade kapacitet för 70 fotografier istället för de vanliga 12. Utöver Hasselblad 500C modifierades även SWC-modellen, vilken var den typ av kamera som Michael Collins råkade tappa under en rymdpromenad 1966. I god humoristisk anda skulle man kunna säga att han därmed satte Sveriges första satellit i omloppsbana.

Då Saturn V-raketen med tillhörande Apollo 11-modul, som skulle föra Neil Armstrong, Edwin “Buzz” Aldrin och Michael Collins till månen, sköts upp den 16 juli 1969 hade inte mindre än drygt 9000 Hasselbladsfotografier tagits från rymden. För att kameran skulle hålla även på månen, som har en dagstemperatur på närmare 130°C, hade man bestrukit kameran med ett lager silverfärg som skulle reflektera bort så mycket värmestrålning som möjligt.

Den modifierade Hasselbladskameran som Armstrong bar under sin månpromenad var fast monterad på bröstet. Det krävde därför en hel del träning för att hantera den. Totalt tog han drygt 120 bilder under sin promenad. Foto: NASA.

När Neil Armstrong nedsteg på månens yta och yttrade sina numera världsberömda ord “Det är ett litet steg för människan, men ett jättekliv för mänskligheten” hade han kameran fäst på bröstet. Med astronautdräktens klumpiga handskar, och hjälmens stora visir, var det inte tal om något precisionsarbete. För att ta sina fotografier var Armstrong helt enkelt tvungen att stå vänd rakt mot objektet och sedan hoppas på det bästa. Givetvis blev inte alla bilder bra, vilket förklarar varför endast en handfull av Armstrongs fotografier kom att publiceras efter hemkomsten. Allt som allt fick tre Hasselbladskameror följa med under Apollo 11:s färd men endast en, den som Michael Collins använde för att ta det berömda fotografiet av jorduppgång över månen, fick återvända till jorden. För att underlätta avfärden från månens yta var astronauterna tvungna att göra Eagle så lätt som möjligt och således fick två kameror lämnas kvar tillsammans med en mängd andra saker, inklusive den amerikanska flaggan, astronauternas ytterdräkter och diverse vetenskapliga instrument. Dock var det av största vikt att kameramagasinen kom med och Buzz Aldrin skulle senare beskriva det som ett spännande företag att hissa upp de två magasinen i någonting som mest kunde liknas vid en tvättlina.

Buzz Aldrin i färd med att packa upp ett seismiskt experiment på månen. Foto togs av Armstrong med Hasselbladskameran. Foto: NASA/Neil Armstrong.

Resten är, som vi vet, historia. När de tre astronauterna återvände till jorden kunde hela världen pusta ut, inte minst på Hasselbladskontoret i Göteborg, då det snart skulle visa sig att fotografierna som tagits under månfärden mycket riktigt hade blivit till de historiska dokument man hade hoppats på. I ett pressmeddelande som Hasselblad skickade ut i september 1969 stod det bland annat att läsa: “Vi som röker på Hasselblad, tände en segercigarett, precis som Houstonteknikerna tänder sina segercigarrer efter varje lyckad splashdown.”

Efter Apollo 11 följde Hasselbladskamerorna med på varje bemannad månfärd, ända fram tills 1972 då NASA i och med Apollo 17 för sista gången skickade människor till månen.

#38: Sällskapet lär ut konsten att bygga teleskop

Av Johan Kärnfelt

Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med amatörastronomisk verksamhet. Amatörerna har sina egna sammanslutningar och organiseras nationellt sedan flera decennier av Svensk amatörastronomisk förening. Men det hindrar inte att Sällskapet ur ett historiskt perspektiv spelat en central roll för utvecklingen av området.

Redan från starten 1919 pekades, vid sidan av fackastronomer och allmänt astronomiinstresserade, amatörer ut som en målgrupp för Sällskapet. Vid tiden fanns bara en handfull aktiva amatörer, och ambitionen var att rekrytera en kader av tämligen avancerade amatörer som skulle kunna vara vetenskapen behjälplig. Även om ambitionen var vällovlig och flera initiativ togs i denna riktning så rann den ut i sanden en bit in på 20-talet. Ett skäl till detta var att teleskoppriserna var så höga att de i praktiken stängde dörren för alla utom de mest välbeställda. Det fanns en lösning på detta problem, men den skulle nå Sverige först på 40-talet.

Amateur telescope making kom i sin första upplaga 1926 men har sedan dess tryckts om i en rad nya, och utökade, upplagor. Den finns fortfarande i tryck och utgörs idag av tre volymer om sammanlagt cirka 2000 sidor.

I USA och i nära anslutning till tidskriften Scientific American, hade en amatörastronomisk folkrörelse börjat ta form. Man talade om Amateur Telscope Making, eller ATM kort och gott. Grundidén var enkel: Istället för att försöka spara ihop pengar för att köpa en liten refraktor, kunde man med små medel och hemma i garaget själv slipa optiken till en reflektor, det vill säga ett spegelteleskop. Kostnaden för materialet — råglas, slip och polermedel, virke och diverse beslag — inskränkte sig till några dollar; vad som krävdes var egentligen bara tid, noggrannhet och en stor portion uthållighet. Runt denna idé växte alltså en rörelse. Den bars fram av tidskriften och inte minst av en handbok redigerad av tidskriftens redaktör Albert Ingalls. Teleskopbyggarnas bibel, Amateur telescope making, kom i sin första av många upplagor 1926.

Ett exemplar av handboken letade sig med tiden över Atlanten och fångade intresse hos några av Sällskapets medlemmar, inte minst hos gruvingenjören och chefen för myntverket Alf Grabe liksom hos optikern och AGA-ingenjören Ragnar Schöldström. Med sällskapets välsignelse började de bägge sälja in idén om att amatörer själva skulle bygga sina teleskop. Schöldström satte, inspirerad av den amerikanska förlagan, ihop en 50-sidig handbok som gick igenom hela konstruktionsprocessen i detalj; Grabe publicerade artiklar i olika tidningar om saken. De lyckades också övertyga Clas Ohlson i Insjön, som själv var astronomiintresserad och dessutom medlem i Sällskapet, om att både börja sälja Schöldströms manual och att ta in det nödvändiga råmaterialet. 1945 kunde man från postorderfirman köpa allt som behövdes för att slipa en 15 cm spegel och bygga ett teleskop runt denna för under 100 kronor, vilket var en bråkdel av vad ett fabrikstillverkat teleskop kostade vid tiden.

Annons från Clas Ohlson-katalogen 1944/45. Figuren visar slutresultatet om man byggde ett 15 cm teleskop efter Schöldströms anvisningar.
Sällskapets grundare Nils Nordenmark poserar med några hemmabyggda teleskop vid en utställning som Sällskapet organiserade i samband med dess 25-årsjubileum 1943. Teleskopet i bakgrunden var Schöldströms eget, och det i förgrunden byggt efter instruktionen i hans manual. Bilden från Yngve Öhman, “En utställning av amatörtillverkade teleskop”, Populär Astronomisk Tidskrift, vol. 25 (1944) 99.

Under de följande åren byggdes på detta sätt hundratals teleskop ute i stugorna. Plötsligt fanns det en snabbt växande grupp mer eller mindre aktiva amatörastronomer i landet. Sällskapet fortsatte att hjälpa fram amatörastronomin, bland annat genom att under 60-talet driva ett tiotal amatörsektioner. Men en konsekvens av att amatörastronomin börjat nå kritisk massa, var att amatörerna successivt började organisera sig i sina egna föreningar. Med tiden skulle detta innebära att amatörastronomin knoppades av från Sällskapet, och vid början av 70-talet var bodelningen i princip genomförd.

* * *

Jag har tidigare skildrat denna historia mer i detalj. Artikeln (på engelska) finns att läsa här.

#37: Tänk om ett X-15 lyfte från Onsala

Av Thommy Eriksson

Tänk om raketflygplanet X-15 startade från Onsala rymdobservatorium, i ett försök att nå omloppsbana.

Jag har så länge jag kan minnas haft en passion för den typen av ”tänk om”-scenarios. Jag har också haft en passion för vackra rymdfarkoster, och raketflygplanet X-15 har varit en av mina favoriter sedan jag var barn. Så, när jag i början av 2000-talet började specialisera mig på digital filmskapande och digitala specialeffekter, och behövde ett filmprojekt att öva på, så kom jag på idén att spela in en science fiction-långfilm om en resa till Mars. Första steget på resan skulle visa hur en grupp forskare renoverar en X-15, spänner på fyra Titan-bärraketer och startar den från Onsala rymdobservatorium. (Idén med Titan-raketerna var faktiskt ett förslag som på riktigt övervägdes av US Air Force i slutet av 60-talet, men man övergav idén när man insåg att X-15 saknar värmesköld.)

Den animerade raketen som skulle användas i filmen. Foto: Thommy Eriksson.

Varför Onsala rymdobservatorium? Onsala är ett radioobservatorium som drivs av Chalmers tekniska högskola. Det är en fantastisk miljö; stora radioteleskop ligger utspridda i ett vackert kustlandskap, en perfekt blandning av natur och high-tech. Jag hade haft kontakt med Onsala på olika sätt tidigare, så jag frågade om jag fick komma dit och spela in, och de sa ganska oceremoniellt ja.

Under en snöig vinterdag 2003 klättrade jag runt bland klipporna med min DV-kamera och filmade klipp till vyer av själva starten. Raketen då? Den fanns naturligtvis inte, den planerade jag att lägga in i efterproduktion som en animerad 3D-modell, det vill säga med datorgrafik.

Lite senare under våren var det dags för den stora dagen med mina skådespelare. Jag hade fått tillstånd att filma i det stora kontrollrummet under radiodomen, en fantastisk miljö med så mycket skärmar och paneler att det lätt kunde föreställa mission control för en raketuppskjutning. De lyckades få det att passa ihop med en tidslucka utan några observationer. Men, det var en kort tidslucka; på bara en och en halv timme skulle vi rigga, spela in några scener, och sedan lämna platsen så som den var när vi kom. Dessutom hade en av skådespelarna inte dykt upp när tidsluckan startade.

Skådespelare räknar ner till uppskjutningen i radiodomens kontrollrum. Foto: Thommy Eriksson.

Hela filmprojektet var nollbudget, så jag hade inte professionella skådespelare. Jag hade helt enkelt frågat tre kollegor och vänner som jag hoppades skulle tycka det var en kul grej. En av de tre var Maria Sundin, som var kursansvarig för orienteringskurserna i astronomi, och som jag hjälpt med kursutveckling tidigare. Jag visste också att Maria liksom jag hade kära barndomsminnen kring science fiction. Maria tackade ja. Att ägna sig åt populärvetenskap är en av de noblaste sysselsättningarna man kan hänge sig åt enligt mitt sätt att se på världen, och nu skulle självaste Maria Sundin vara med i min film!

Men, nu var självaste Maria Sundin sen till min filminspelning… Efter en orolig väntan så kommer äntligen hennes bil uppför backen mot radiodomen. Oro byts snabbt ut mot skuldkänslor; Maria hade varit stressad för att hon var sen, och krockat på vägen ut till Onsala. En sönderslagen billykta. Jag erbjöd mig att betala reparationerna (vilket Maria avböjde, om jag minns rätt), och vi skyndade oss sedan in i kontrollrummet. Vi hann precis; skådespelarna intensivt stirrande in i manöverpaneler under den dramatiska raketuppskjutningen (som jag stod bakom kameran och pratade dem igenom), och sedan glada tillrop när de tre skulle låtsas att X-15 nått omloppsbana!

Filmen, med arbetsnamnet Astronaut, blev aldrig färdig, men några korta klipp finns på Youtube. Foto: Thommy Eriksson.

Nämnde jag att filmprojektet var löjligt överambitiöst? Med dagens digitala filmteknik är det faktiskt möjligt att göra en långfilm med avancerade specialeffekter, ingen budget och inget filmteam. Man behöver bara en sak som jag egentligen saknade; väldigt mycket fritid. Det blev alltså ingen färdig film. Nuförtiden säger jag till mina filmstudenter att gör för guds skull många riktigt korta och enkla filmer, och inte en lång avancerad! Men även om filmprojektet varit avsomnat i många år nu så vem vet, när jag är pensionär kanske jag kan betala tillbaka en skadad billykta med en svensk science fiction-film.

#36: Karlskrona astronomiförenings utveckling 1975-2019

Av Bernth Svensson

Karlskrona astronomiförening (KAF) började ursprungligen sin historia för 65 år sedan på våren 1954. Jag var nio år och hade bestämt mig för att ha astronomi som hobby. Det som väckte astronomiintresset var den totala solförmörkelsen den 30 juni 1954. Jag hade då ingen aning om hur enorm den tekniska utvecklingen skulle bli, eller hur den skulle påverka både föreningsliv och astronomins utveckling. Det var vänstertrafik i Sverige och TV fanns inte.

Författaren astronomiintresse väcktes redan i unga år. Foto: Bernth Svensson.

Åren som följde fram till 1973, bestod för min del mestadels av utbildning, och inom rymdforskningen var det rymdkapplöpningen som dominerade. Apollo-programmet blev höjdpunkten. Jag fick idén om att starta en astronomiförening i Karlskrona i samband med bokrean 1973. Då tog jag kontakt med Svenska astronomiska sällskapet och fick information om dess verksamhet. Föreningsbildandet fick hjälp av komet Kohoutek som oväntat dök upp i slutet av 1973 och fick stor uppmärksamhet i massmedia. Vid denna tidpunkt kände vetenskapen till 9 planeter och 31 månar i solsystemet och bara Saturnus hade ringar.

I november 1974 höll föreningen sitt första möte, då under namnet Carlskrona rymdsällskap, och beslut fattades att officiellt bildande skulle ske den 1 januari 1975. Jag valdes till ordförande och kassör, vilket jag fortfarande är. Föreningen kom igång via en studiecirkel om astronomi, och 1976 började vi utge bulletinen Andromeda, som senare blev Castor, och som skrevs ut med skrivmaskin och klistrades ihop till en ”medlemstidning”. Vad vi 1974 inte visste, var att det tidigare funnits en astronomiförening i Karlskrona som hette Icarus.

Den tekniska utvecklingen inom rymdtekniken medförde att många intressanta upptäckter gjordes. Exempel på detta är upptäckten av Uranus ringar 1977, Plutos måne Charon 1978, väldigt många månar runt Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, samt ringarna runt Jupiter och Neptunus. Upptäckterna gjordes dels via rymdsonder och dels via bättre teleskop.

Några av sällskapets medlemmar som samlats för en fotokurs. Foto: Bernth Svensson.

Parallellt med utvecklingen inom astronomi och rymdfart gjorde informationstekniken stora framsteg. Från de första informationerna om astronomi som presenterades med hjälp av diabilder och overheadbilder, samt maskinskrivna informationsblad som Andromeda och Castor är det numera IT-tekniken som tagit över. Dessutom har fototekniken övergått från analog till digital teknik. Mörkrumsarbete är ett minne blott. Numera kan fotona kollas ”på plats”. En negativ sak som teknikutvecklingen medfört är ljusföroreningarna. Att hitta mörka observationsplatser blir allt svårare. Till exempel har Chapmanskolans observatorium, vilket föreningen har tillgång till, blivit mer och mer utsatt för bland annat vägbelysning såsom motorvägen in till centrala Karlskrona. Många händelser har KAF bevakat/observerat, till exempel Merkurius- och Venuspassager samt sol och månförmörkelser.

År 1975 anslöts föreningen till Scandinavian union of amateur astronomers (SUAA), och jag deltog i unionens kongresser 1976 i Malmö, 1977 i Aalborg, samt 1978 i Stockholm. Det var under denna period, som samarbetet mellan lokalföreningarna kom igång, och SUAA:s Telemed var ett bra forum. Jag blev redaktör för Telemed under ett halvår, men många tjänsteresor gjorde att jag fick avsäga mig uppdraget. Unionen upplöstes med tiden och ersattes under 1980-talet av Svensk amatörastronomisk förening.

Under åren som gått har KAF blivit etablerats som lokalavdelning till Svenska astronomiska sällskapet. Föreningen har samarbete med bland annat Karlskrona fotoklubb och Astronomiska sällskapet Aquila i Kristianstad samt Grönhögen astronomiska förening. Efter några års verksamhet på af Chapmangymnasiet, fick KAF driftansvaret för observatoriet, som huserar en refraktor tillverkad i München 1934. Studiebesök har gjorts på bland annat Onsala Observatoriet, Tycho Brahe-observatoriet och Jävans observatorium, samt grillkvällar vid sjön Mien, som är ett cirka 120 miljoner år gammalt meteoritnedslag. Marinens planetarium har besökts flera gånger.

Föreningens observatorium på taket på af Chapmanskolan. Foto: Bernth Svensson.

2010 föreslog tre av KAF:s medlemmar att föreningen skulle arrangera en astronomikonferens på Tjurkö i Karlskrona skärgård, med observationskväll på Uttorps naturreservat på Sturkö. Detta blev så lyckat att det fortsatt ett antal år. Observationskvällen har avslutat fredagsaktiviteterna, som startat med att Astrosweden informerat om sin verksamhet och KAF om observationsteknik. Lördagsprogrammet har bestått av två föreläsningar av aktiva föreläsare med anknytning till astronomin. Träffen har döpts till 6171 Uttorp, efter en asteroid med samma namn.  Dessutom har KAF medverkat i Astronomins dag och natt.

Några av föreningens medlemmar observerar Merkuriuspassagen 2016. Foto: Bernth Svensson.

Avslutningsvis kan nämnas att KAF planerar en resa till Ven i maj, och förbereder sig för firandet av sitt 45-årsjublieum 2020, bland annat genom att arrangera stjärnträffen 6171 Uttorp.

#35: Tycho Brahe-minnet på Ven

Av Ulf R. Johansson

Knappt hade Svenska astronomiska sällskapet bildats förrän sällskapets styrelse gav sig själv ett sällsynt hedersamt uppdrag: Att slå vakt om det som fortfarande fanns kvar av Tycho Brahes slott och observatorium på Ven (Uraniborg respektive Stjärneborg) och se till att de inte ytterligare förstördes.

Tycho Brahe-statyn på Ven. Foto: Kulturen Lund, okänd fotograf.

I en framställning till Kungl. Maj:t 1921 menar Sällskapets styrelse att de ”Tychoniska ruinernas bevarande” var ett absolut krav för tidens svenska astronomi, och kritiken mot ansvariga myndigheter på den statliga sidan var inte särskilt inlindad: ”Ty det som från dessa myndigheters sida hittills har åtgjorts i saken, kan omöjligen anses på något sätt motsvara dessa minnesmärkens alldeles säregna och för vetenskapen enastående betydelse.” Skrivelsen var undertecknad av ordförande Karl Bohlin och ledamöter som Svante Arrhenius, Hjalmar Branting, Vilhelm Carlheim-Gyllensköld, Carl Charlier, Nils Tamm, Nils Nordenmark, Hugo von Zeipel och några till. Notabelt är styrelseledamöterna Charliers och Carlheim-Gyllenskölds namn, lundaprofessorn Charlier hade haft det vetenskapliga överansvaret vid utgrävningen på Ven 1901 och Carlheim-Gyllensköld hade också besökt ön och rapporterat till sällskapet därifrån. Även Branting var som sagt med på ett hörn – inte dåligt att ha en politiker på sin sida.

Karta över Öresund från 1705. Texten talar om att tullen som passerande fartyg får betala utgör en av de största inkomstkällorna för den danske kungen. Ön Ven återfinns strax ovanför kompassrosen, och här är även Brahes observatorium utsatt. Foto: Sjöhistoriska museet.

Men Sällskapet var nu inte först med att uppmärksamma förfallet. Redan på 1600-talet noterades hur raskt Tychos byggnader raserats. Tychos lärda syster Sophie bör ha kunnat se den systematiska vandalismen från sitt boende i Helsingör! På 1700-talet var Europas astronomer mest intresserade av att fastslå de astronomiskt viktiga koordinaterna för Tychos instrument, men på 1800-talet inleddes intresset på allvar för den arkeologiska sidan av slott och observatorium. Märkesår är 1823-24 då de första – i vår mening – seriösa arkeologiska grävningarna ägde rum. Bland annat grävdes Uraniborgs brunn fram. 1901 följde nästa stora utgrävning rum (Charlier) med en märklig tysk uppföljning: Berlin-astronomen, Treptowobservatoriets skapare Friedrich Archenhold smyggrävde utan tillstånd och fick med sig hem en del artefakter som fortfarande bör finnas i samlingar på observatoriet i Berlin.

På 1930-talet kom bitar av den berömda vattenmöllan i dagen, bland annat blottades en del av kvarnens gråstensgrund, kvarnrännan påträffades och ett vattenhjul och en kvarnsten. Resterna av den jättelika fördämningsvallen inhägnades år 1931. Fyndet av vattenkvarnen dokumenterade bilden av Tychos Ven som ett Big Science-projekt på renässansen: Här byggdes stora instrument och kvaliteten på observationerna var föredömligt exakta för tiden, hit kom elever och assistenter från hela Europa, här fanns en vattenmölla och eget boktryckeri, brev och böcker utväxlades med omvärlden. Tycho var i stort sett självförsörjande som vetenskapsman.

I samband med Sällskapets kongress i Lund 1926 gjordes en utflykt till ön, och alla kunde bevittna hur eländigt det var med Tychos lämningar. De planerade astronombesöken 1938 i samband med Internationella astronomiska unionens kongress i Stockholm ställde emellertid in. Men stenen hade trots allt kommit i rullning, och efter några årtionden började Tycho Brahe-minnenas skydd få struktur ute på ön. I början av 1950-talet kom det kupolformade betongvalvet över Stjärneborgs till, ett givet utflyktsmål för oss astronomer och amatörastronomer i södra Sverige de åren. ​Därefter har mycket hänt, och den 11 maj i år återinvigs den senaste versionen av Tycho Brahe-minnena samtidigt som Tycho Brahe-museet i den avkristnade kyrkan kommer att radikalt uppgraderas analogt och digitalt. Fokus kommer att sättas på andra sidor av Tycho Brahe än de rent astronomiska – även om dessa förblir viktiga.

Modell tillverkad vid 1934 Tekniska museets modellverkstad i skala 1:20 av utgrävningarna av Tycho Brahes papperskvarn på Ven. Foto: Tekniska museet, Telefunken.

Den förteleskopiska astronomin toppade på hans ö, och vi får se om Unesco, IAU med flera intressenter kan förvandla Tycho Brahe-minnena till ett världsarv – runt södra Östersjön har astronomin haft några av sina viktigaste historiska bopålar med Tychos ö som den kanske allra, allra viktigaste.

#34: Svenska namn i rymden

Av Dan Kiselman

Christer Fuglesang under sitt första rymduppdrag 2006. Foto: ESA/NASA

Vem är den mest berömda svensken i rymden?  Hittills är det bara Christer Fuglesang som varit där och därmed vunnit berömmelse. (När Jessica Meir gjort sin rymdfärd blir de två om det.) Men det finns andra sätt att bli så berömd att ens namn lever vidare även när man själv är bortglömd. Bland svenska astronomer är tveklöst Anders Celsius nummer ett i kändisskap. Men då för sin temperaturskala, som ju mest används på jorden. Dessutom faller han utanför vår 100-årsram.

Ett klassiskt sätt för en astronom att bli berömd är att upptäcka en komet. Det finns en enda svensk kometupptäckare, och han har tre kometer: P/1996 R2 (Lagerkvist), C/1996 R3 (Lagerkvist)  och 308P/Lagerkvist-Carsenty. Men för att bli riktigt berömd måste ens komet ställa till med något sensationellt. Och det har ingen ”svensk” komet gjort. Nära var det dock med Shoemaker-Levy 9 som 1994 kraschade in i Jupiter till stor uppståndelse. Uppsala-doktoranden Mats Lindgren hade fångat den splittrade kometen på en fotoplåt innan paret Shoemaker och David Levy identifierade den. Men objektet såg så underligt ut att det inte kändes igen som en komet. I Uppsala talade man sedan retsamt om kometen ”Almost-Lindgren”.

Vad gäller asteroider är det flera som getts svenska namn. Men om inte asteroiden besöks av en rymdfarkost eller krockar med jorden skänker den ingen större ryktbarhet. Något liknande gäller kratrar i solsystemet – där några getts svenska personnamn.

Upptäckter eller katalogisering av himmelsobjekt kan göra ditt namn odödligt. Stora katalogverk brukar få titlar efter institutioner eller instrument (exempelvis Peter Nilsons Uppsala General Catalogue of Galaxies). Det gäller därför att på egen hand göra en lagom liten katalog. Det kan räcka med forskningsartiklar där man presenterar några upptäckta objekt. Om sedan andra börjar använda ditt efternamn följt av ett nummer så är berömmelsen vunnen. Observatörer kan därför tala om stjärnhopar med namn av (Per) Collinder, (Lars Olof) Lodén, (Gösta) Lyngå och (Curt) Roslund. För mörka nebulosor finns (Claes) Bernes och (Aage) Sandqvist. Vissa dubbelstjärnesystem kan benämnas (Peter) Lindroos och galaxer (Erik) Holmberg. Wolf-Lundmark-Melotte (WLM) är en bekant galax men Knut Lundmarks person är nog än så länge mer känd än galaxen.

Den största kändisen i denna klass är nog Bengt Westerlund (1921-2008). Detta på grund av stjärnhoparna Westerlund 1 och Westerlund 2.

Westerlund 1 (t.v.) innehåller en av de största stjärnor man känner samt en misstänkt magnetar. Se den även som film! Foto: ESA/Hubble & NASA.
Westerlund 2 (t.h.) är en spektakulär ung stjärnhop. Även den har fått en film. Foto: NASA, ESA, the Hubble Heritage Team (STScI/AURA), A. Nota (ESA/STScI), and the Westerlund 2 Science Team

Det finaste för en läkare lär vara att få en sjukdom uppkallad efter sig. När det gäller astronomiska fenomen finns några svenska kandidater.

Gunnar Malmquist (1893-1982) räknade stjärnor för att kartlägga Vintergatan i början av 1920-talet. Med Malmquist bias brukar man avse urvalseffekter som grundar sig i att ljussvaga objekt är svårare att detektera än ljusstarka. Detta får exempelvis till följd att den absoluta medelljusstyrkan för stjärnor tycks öka med avståndet. Malmquists relationer består i korrektioner för att motverka sådant. Nu kanske inte stellarstatistik anses som det mest sexiga forskningsfältet. Men när mer hippa kosmologer började räkna galaxer för att kartlägga universum råkade de ut för samma problem. Då återupptäckte de Malmquist och hans relationer.

Bertil Lindblad (1895-1965) gjorde teoretiska pionjärarbeten inom galaxdynamik och upptäckte banresonanser med betydelse för bildandet av täthetsvågor – som kanske kan förklara uppkomsten av spiralarmar. Lindbladresonanserna dyker också upp i studier av Saturnus’ ringar och planetsystem under bildande.

Galaxforskaren Erik Holmberg (1908-2000) införde en definition för hur man ska mäta suddiga galaxers storlek. Den fick stort genomslag. ”De använder min radie” sa han stolt. Holmbergradien är avståndet från galaxens centrum ut till dess att ytljusstyrkan minskat till 26,5 magnituder per kvadratbågsekund i blått ljus.

Hannes Alfvén (1908-1995) föreslog förekomsten av en slags vågor i magnetiska plasmor. Tanken var att de kunde transportera energi från solens inre till dess korona, vars höga temperatur var och är en gåta. I alfvénvågor fungerar magnetfältslinjerna ungefär som vibrerande strängar. Som förklaring till koronaupphettningen debatteras de fortfarande livligt. Detsamma gäller andra ställen i universum där plasmor med magnetfält finns: nästan överallt! Observatörer letar efter dem och teoretiker räknar på deras effekter. Kanske är det Alfvén som är det kändaste svenska namnet i rymden?

I vilken utsträckning har svenska personnamn blivit begrepp eller objektnamn i astronomi och rymdvetenskap? Hur ofta namnet finns med i titeln på vetenskapliga artiklar kan ses som ett mått på detta. Data hämtade från Nasa:s Astrophysics Data System i april 2019.

#33: Jakten på Sirius B

Av Peter Rosén

Sirius A, α Canis Majoris, är natthimlens ljusstarkaste stjärna och ligger på magnitud -1,46. År 1844 upptäckte den tyska astronomen Fredrich Bessel att stjärnans egenrörelse uppvisade oregelbundenheter och drog slutsatsen att det måste finnas en osynlig följeslagare som orsakar störningarna. Alvan Graham Clark blev 1862 den första att observera denne visuellt när han testade optiken i ett nytillverkat 47 cm teleskop, dåtidens största refraktor. Stjärnan, som har visat sig vara en vit dvärg ungefär av jordens storlek, ligger på magnitud +8,3 och har fått namnet Sirius B, mera informellt även kallad “valpen”.

Idag är det flera amatörer som har lyckats observera eller fotografera Sirius B med betydligt mindre instrument men nästan alltid från sydliga breddgrader och rapporterna är samstämmiga om att allt hänger på seeingen som måste vara exceptionell. Sådana nätter inträffar kanske en eller två gånger per år och därför måste man framför allt vara rustad med ett stort mått av tålamod och envishet. Från Stockholm där jag observerar stiger Sirius som mest till en höjd av endast 14° ovanför horisonten vilket ytterligare försämrar oddsen.

Stjärnfältet runt Sirius A. Foto: Författaren.

Under sin 50-åriga vandring runt Sirius A varierar separationen mellan stjärnorna och är nu som mest gynnsam. Jag startade mina försök 2011 och öppnade en första tråd på Astronet i början av 2012 för att diskutera projektet. Jag fick mycket input och många intressanta tips som går att läsa här. Under de kommande sex åren genomförde jag varje vinter en mängd försök med olika kombinationer av teleskop, förstoringar, filter, exponeringstider och bildbehandlingsmetoder.

Jag stackade långa filmsekvenser, granskade tusentals bilder en och en, bearbetade och förstärkte resultaten på alla tänkbara sätt men lyckades inte få någon otvetydig detektion.

Gif-animation med några bilder från detekteringstillfället. Sirius B syns som en svag ljuspuff ungefär klockan tio. Foto: Författaren.

Vad är det då som gör det så svårt att observera eller fotografera Sirius B? Svaret är helt enkelt den stora skillnaden i ljusstyrka mellan komponenterna där följeslagaren formligen dränks i skenet från huvudstjärnan. Förhållandet är ca 1 till 10.000.

Genombrottet kom 2018. Jag hade precis köpt en begagnad 20 cm Maksutov, ett utpräglat planetinstrument som borde vara perfekt för den här typen av projekt. Den 28 mars riktade jag för första gången mitt nya teleskop mot Sirius och förhållandena visade sig äntligen vara väldigt goda. Trots att det var sent på säsongen, Sirius hade dalat till bara 8° höjd, såg jag ganska snart på dataskärmen en liten ljuspunkt ligga och dallra till vänster om Sirius A (se animationen ovan). Jag var säker på att äntligen ha lyckats efter alla år och kände ett stort glädjerus. Noggranna mätningarna på vinkel och avstånd från Sirius A bekräftade att det verkligen var Sirius B för den låg exakt där den skulle.

Efter noggranna mätningar ritade jag in positionen i Photoshop för Sirius B som en röd prick och den hamnade nära nog spot on på den förväntade platsen. Foto: Författaren.

Jag tänker nu vidareutveckla detta projekt genom att fortsätta fotografera Sirius B under kommande år och sätta ihop bilderna till en liten animation som visar dess rörelse runt Sirius A som ett litet segment i dess omloppsbana.

Var det då så lätt med rätt teleskop och bra förutsättningar? Trots ett dussintal försök under 2019 har jag inte lyckats en enda gång, så jag får sänka ambitionsnivån och satsa på att få till en ny bild vartannat år i stället. Fortsättning följer… Förhoppningsvis.