#10: Sandvretens observatorium

Av Dan Kiselman

Efter ett upprop i pressen bildades föreningen Uppsala Amatörastronomer i februari 1980. Medlemmarna var i huvudsak pojkar i alla åldrar: alltifrån skolåldern till nära på pensionärer (i skolpojkarnas ögon). Många var utrustade med smärre teleskop men hyste längtan efter mer. Ett riktigt observatorium vill man ju ha. Med ett stort teleskop. Helst långt utanför staden på en riktigt bra observationsplats.

Med sådana ambitioner kunde projektet verka omöjligt. Men ändå satte vi igång. Den snörika vintern 1981/82 letades platser utanför Uppsala. Kräsna var vi. Observatoriet krävde bra sikt mot söder och helst inte stadsljus i den riktningen, körväg så att det skulle gå att transportera en kupol, helst en elstolpe i närheten och så skulle det gå att få lov att bygga. Märkvärdigt nog fanns det en sådan plats. Sandvreten ett bra stycke utanför Uppsala.

Av vad för material skulle observatoriet byggas? En av oss hade erfarenhet av amatörobservatoriebyggen och hade gjort sådana i glasfiber och i trä. Alltså dags att pröva plåt. Logiken kan diskuteras, men så blev det. Hur gör man en kupol i plåt? Mariestadsmodellen, lanserad av Rune Fogelquists Bifrost-observatorium har formen av två cylindrar som skär varandra vinkelrätt. Plåtarna behöver alltså bara böjas i en riktning.

Författaren försöker såga metall. Foto: Dan Kiselman

Astronomiska observatoriet upplät generöst nog ett skjul vid sin verkstad för bygget. Sommaren 1982 var lång och varm. För mig ägnades den helt åt kapning medelst vinkelslip och elsvetsning. Gnistorna flög. Svetselektroderna gick upp i rök. (I mitt fall utan att något fogades samman.) En kväll fick den gamla svetsen propparna att gå varför en senarbetande forskare måste avbryta sitt arbete. (Förlåt, Bengt! Vi kunde iallafall ställa upp en bil med strålkastare så att du kunde avsluta och packa ihop på ett kontrollerat sätt.)

Fackverket till observatoriet svetsas ihop. Från vänster: Lars Hermansson, Roine Lönnholm, Bo Svensson. Foto: Dan Kiselman.

Själva teleskopkonstruktionen gjordes också av plåt av bara farten. Alt-az-montering var modernt och utrymmessparande. Huvudspegeln skickades efter från USA. Just när den beställts kom jättedevalveringen 1982 vilket innebar en ekonomisk smäll. Det var rätt mycket pengar som vi slantade in i bygget.

Kupolen lyfts på plats. Foto: Dan Kiselman.

Den 29 oktober 1983 gjordes det stora lyftet när kupolen transporterades ut och sattes på plats. En värmestuga tillkom. Så långt var jag med. Någon kort titt i teleskopet blev det också. Observatorieprojektet började gå långsammare och ryckigare. Men det dog inte och sköt så småningom fart igen. Nya entusiaster tog vid när de gamla försvann. En har dock varit med under hela historien och det är Lasse Hermansson som med lugn intensitet sett till att lågan hållits brinnande.

Galaxen NGC 4565 fotograferad från Sandvreten med teleskopet T41. Foto: Sandvretens Observatorium

En nutida besökare upptäcker att vårt teleskop (T45) med åren fått sällskap. Fler teleskop har tillkommit och amatörer från andra orter har fått montera sin utrustning på den lilla kullen. Numera kan många observationer göras på distans. Från Sandvreten kommer observationsresultat och bilder som skulle varit helt otroliga 1982.

Exoplanetpassage observerad fotometriskt 2013 med två teleskop från Sandvreten. Stjärnans ljusstyrka minskar en aning när planeten passerar framför den från jorden sett. En sådan observation var bokstavligen otänkbar när observatorieprojektet startade.

#9: International Union of Amateur Astronomers

Av Ulf R. Johansson

Egentligen var idén helt vansinnig: De flesta av oss var unga, inga akademiska meriter hade vi ännu, vi hade inga förmögenheter att ösa ur, en del av de verkligt unga, uppbar fortfarande barnbidrag, och cyberrymden fanns inte ens i begreppsvärlden. När vi kommunicerade med varandra över världen var det via brev med frimärke. Kanske flygpost. Gudskelov fanns Postverket men inte Postnord.

Författaren när det begav sig. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Vi skriver mitten av 1960-talet. International Union of Amateur Astronomers (IUAA) såg efter ett upprop i Sky & Telescope 1966 av Patrick Moore och undertecknad dagens ljus. Trots att IUAA fungerade ett antal år, ända in på 1980-talet, blev den med tanke på förutsättningarna där och då, en märklig parentes i amatörastronomins historia.

Starten? För min egen del började det med att vi grundade gymnasieföreningen Malmö Astronomi- och Rymdfartssällskap, mera känt som MARS, som hade sitt högkvarter på en gymnasieskola i centrala Malmö. Vi kalkerade verksamheten efter det äldre Tycho Brahe-sällskapets mall med bland annat månadsmöten, och till oss kom astronomiintresserade från de andra gymnasierna i staden. På Latinskolan gick till exempel Bertil Pettersson, som snabbt blev en stöttepelare och en av dem som MARS kan sägas ha fostrat som yrkesforskare inom astronomin (= Uppsala). Det finns flera.

IUAA:s historia är enkel att förklara. Patrick hade spelat in sitt tv-program Sky at Night på dagen i klassiska BBC-högkvarteret i London och jag satt med bakom kulisserna och följde jobbet. Vi kläckte idén om en amatörunion på tåget mellan London och det mooreska hemmet i Sussex. Brevet till Sky & Telescope författades, och det publicerades senare. Sen rullade processen på.

Peter Linde öppnar förhandlingarna vid International Union of Amateur Astronomers kongress i Malmö 1972. Sittande från vänster är vice-president Oto Oburka, Tjeckoslovakien, president Luigi Baldinelli, Italien, och vice-president Mike Flinsch, USA. Foto: Lars-Bertil Sjöström.

Responsen var överraskande stor. Till italienska Bologna förlades första kongressen 1969, Malmö följde 1972. Malmö stad stöttade oss, festmiddagen garanterades, och runt Stortorget smattrade samtliga deltagande länders flaggor. Vi sponsrades även av en och annan kändisbankdirektör, som Hans Cavalli-Björkman.

IUAA var ett nobelt misslyckande. Vi var för tidigt ute. För oss yngre i Malmö var det en kul (men arbetsam) grej, och vi struntade ganska högaktningsfullt i att responsen från en tung aktör som Svenska astronomiska sällskapet kunde upplevas som kall och likgiltig. Gubbarna i Tycho Brahe-sällskapet var mest förvånade. Och det var förstås 60 mil till Stockholm, men betydligt närmare till de goda vännerna i Danmark och övriga Europa.

Patrick Moore i talarstolen. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

I sina memoarer anklagar Patrick italienarna i IUAA-ledningen för att ha kört projektet i sank. Så långt vill jag inte gå, men vi gjorde flera misstag. IUAA skulle absolut inte ha börjat syssla med diverse ”kommissioner” — jag tror att variabelorganisationen AAVSO direkt reagerade negativt över konkurrens från IUAA:s sida och det kan jag faktiskt förstå. Vi skulle också ge ut publikationer (Proceedings, Newletters) på olika språk, och vi byråkratiserade tillvaron onödigt mycket. IUAA blev som jag sagt någon gång ”världens dyraste sociala klubb” med tanke på alla resor som folk gjorde och som de själva fick betala. Folk dök upp från USA, Kanada, Irland, Danmark, England, Polen, Tjeckoslovakien, Spanien, Brasilien, Japan, alla kända väderstreck.

Kongressen i Malmö 1972 var välbesökt och med tanke på inspelningsutrustningen på första bänk väldokumenterad. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Den enda kommission som gått till hävderna och som de då närvarande fortfarande pratar om var ”whisky-kommissionen”, som avslutade IUAA-kongressen hemma hos mig 1972. Patrick Moore undrade om jag hade en whiskysort kallad Tar of the Mountain. Det hade jag inte. ”Tjäran från berget” var en fiktiv whisky uppfunnen av Compton MacKenzie, som låg bakom boken/filmen Massor av whisky.

Det fanns också idéer i svang om att IUAA skulle försöka få stöd från FN-organet UNESCO:s sida, men jag har glömt hur det gick med de propåerna. Idén att förlägga IUAA:s högkvarter till Västberlin var 1972 naiv!

Teleskopen som visades vid kongressen ådrog sig förstås stort intresse. Foto:
Lars-Bertil Sjöström.

Det man inte kan ta ifrån IUAA är att likasinnade träffades i Malmö, och från de vänkretsarna kunde så småningom skapas både nordiska och inhemska sammanslutningar av vilka några lever och verkar i dag. Undrar till exempel om inte Svensk amatörastronomisk förenings yttersta DNA är från Malmökongressen 1972?

Fler bilder från tillställningen finns här.

#8: Harry Martinsons Aniara

Av Daniel Helsing

En augustikväll 1953 fick den svenske poeten och Nobelpristagaren Harry Martinson (1904–1978) syn på Andromedagalaxen genom en kikare. ”Jag stod och såg på det där lilla ljusskenet som rymmer miljarder av solar”, kommenterar Martinson upplevelsen i en intervju, och ”[u]tifrån den synen började jag skriva utan att vara riktigt medveten vart jag ville komma”. Det han började skriva var en diktsvit, ”Sången om Doris och Mima”, som publicerades senare samma år i diktsamlingen Cikada. Sviten kom att utgöra de 29 första sångerna av Martinsons kanske vackraste och starkaste verk: verseposet Aniara: En revy om människan i tid och rum från 1956.

Harry Martinson. Foto: Harald Borgström.

Aniara utspelar sig i en framtid när jorden har blivit nästintill obeboelig på grund av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Överlevare evakueras till Mars och Venus i stora rymdskepp kallade goldondrar. Under en evakuering till Mars tvingas goldondern Aniara att nödgira för att undvika en asteroid. I tumultet skadas väsentliga delar av Aniaras maskineri, och skeppet, med 8 000 emigranter ombord, hamnar ur kurs och börjar driva ohjälpligt mot Lyrans stjärnbild. Som läsare får vi följa passagerarnas försök att finna mening under den hopplösa och mållösa färden, ända till det obönhörliga slutet när den sista passageraren har dött.

Genom Aniara ljuder en ton av bottenlös förtvivlan – den förtvivlan passagerarna känner inför sin situation, den förtvivlan Martinson kände inför miljöförstöringens och kärnvapenhotets vansinne. Men där finns också stunder av lycka – lycka i konst och poesi, i mänsklig samhörighet, i sex och kärlek. Och där finns några av de vackraste verserna på det svenska språket.

Den tomma och sterila rymden skrämmer.
Glasartad är dess blick som omger oss
och stjärnsystemen stå orörligt stilla
i skeppets runda fönster av kristall.
(Sång 10)

Vid sidan om förtvivlan inför miljöförstöringen och kärnvapenhotet röjer Martinson en enastående lyhördhet inför svårigheten att poetiskt skildra de perspektiv som den moderna naturvetenskapen öppnar upp. I essän ”Stjärnsången” från 1938 frågar han: ”Diktens uråldriga rättighet var att framföra övertoner och överdrifter, men var ska överorden hämtas då det gäller den moderna astrofysikens världsbild?” Istället för att använda överord för att skildra universum använder Martinson en säregen kombination av suggestiva bilder och negativa beskrivningar som pekar mot omöjligheten att gripa det ogripbara.

Galaxen svänger runt
liksom ett hjul av upplyst rök
och röken det är stjärnor.
Det är solrök.
I brist på andra ord säger vi solrök,
har du fattat.
Jag menar, att språken inte räcker
till vad den synen inrymmer.
(Sång 85)

De första fyra raderna använder bilder från vår vardagsvärld – rök, hjul, ljus – för att beskriva fenomen vi kan se på natthimlen – stjärnor, galaxer. ”Solrök” är en originell metafor som för det okända tillbaka på det kända. Men i slutändan räcker det kända inte till för att greppa det okända: stjärnor involverar skalor och fysikaliska processer som ett sinnligt förankrat förstånd aldrig kan göra sig en rättvisande bild av. De fyra sista raderna kan förefalla övertydliga, men genom övertydligheten inskärper Martinson att den förståelse som solrökmetaforen kan ge är en högst begränsad form av förståelse. Universum självt förblir bortom språkets räckvidd. Samtidigt behöver vi försöka – för att kommunicera med varandra, orientera oss i världen, njuta av språklig skönhet. På det sättet blir Aniara själv en metafor för människans situation i rymdåldern: en jordisk poets försök att greppa miljöförstöringens vansinne, den moderna astrofysikens världsbild och den mänskliga förståelsens begränsningar.

En filmatisering av Aniara, regiserad av Hugo Lilja och Pella Kågerman, hade i september världspremiär på filmfestivalen i Toronto. I Sverige visas den första gången på filmfestivalen i Göteborg den 26 januari 2019. Mer om filmen finns att läsa i en artikel av Anna Härdig i Populär astronomi.

#7: Sällskapets tidskrifter

Av Johan Kärnfelt

Första numret av första årgången av Populär astronomisk tidskrift. I denna skriver bland annat Hugo von Zeipel om stjärnornas utveckling. Läs artikeln här.

I stadgarna som slogs fast när Svenska astronomiska sällskapet grundades 1919 sägs bland annat att sällskapet ska ge ut publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Detta förverkligades redan på andra året när husorganet Populär astronomisk tidskrift sjösattes 1920.

I tidskriftens anmälan meddelas att den kommer att ge utrymme för sammanfattningar av föreläsningar levererade i sällskapets regi, uppsatser om nya upptäckter, liksom populära framställningar av olika delar av astronomin. Därtill understryker man att amatörastronomin ska uppmuntras både genom vägledningar och genom att ge utrymme åt amatörernas observationsrapporter. I huvudsak upprätthölls denna programförklaring i flera decennier, även om intresset för amatörernas verksamhet svalnade redan efter några år (för att väckas till liv igen på 40-talet).

Adjektivbestämningen ”populär” kräver en kommentar. En sentida läsare av något gammalt nummer från säg 20-talet slås av att prosan många gånger är allt annat än populär, i själva verket varierar nivån kraftigt mellan olika artiklar. Här måste man emellertid ha i minnet att Sällskapet både var en intresseorganisation för Sveriges astronomer och en organisation som ville kommunicera med en bredare allmänhet. Dessutom var många av författarna inte vana att skriva populärt och visste helt enkelt inte hur man presenterar komplicerade saker på ett enkelt vis. Med tiden lärde man sig hantera de språkliga problemen, men dragkampen mellan de inomvetenskapliga och de utåtriktade ambitionerna skulle bestå.

Vid slutet av 1960-talet ombildades tidskriften. Man hade länge varit väl medveten om att både det danska och det norska systersällskapets tidskrifter konkurrerade om såväl läsare som artikelförfattare, och en idé föddes om en gemensam samnordisk tidskrift. Denna blev också verklighet 1968 när Astronomisk tidsskrift startades, vilken samtidigt blev föreningstidskrift för de tre inblandade sällskapen. Att adjektivet populär hängdes av var inte bara ett sätt att markera att en ny era började, utan signalerar också en förskjutning av innehållet. Tidskriftens artiklar blev mer tekniska och den tilltänkta publiken förutsattes därmed vara mer initierad.

Att ge ut en tidskrift har varit en huvuduppgift alltsedan Sällskapet grundades. Här en bukett med de nummer där tidskriften antingen bytt namn eller typografi. Populär astronomisk tidskrift längst till vänster, några nummer av samnordiska Astronomisk tidsskrift på mitten, och ytterligare några, inklusive det senaste numret, av Populär astronomii.

Även om tidskriften fungerade väl under många år, så brottades den också med problem. Sällskapet hade växt kontinuerligt under 60- och 70-talet men runt 1980, när man hade ungefär 1500 medlemmar, vände kurvan nedåt. Förklaringar kan framförallt sökas i att amatörastronomerna nu på allvar börjat organisera sig i egna föreningar och därför lämnade Sällskapet, men också i att många läsare helt enkelt fann innehållet i Astronomisk tidsskrift för svårsmält. Aktiva inom Sällskapet kände därför att det började bli dags att stöpa om tidskriften igen.

Så skedde också. Efter att det norska sällskapet beslutat sig för att dra sig ur det nordiska tidskriftssamarbetet lämnade också det svenska. Under några år gav man ut en försvenskad version – Astronomisk tidskrift (med ett s) – innan man 2001 gjorde ett rejält omtag och skapade den tidskrift vi har med oss idag, det vill säga Populär astronomi. Som deklareras redan i titeln innebär detta ett sorts återvändande till den ursprungliga ambitionen om att nå ut till en bredare publik. Och denna ambition har också lyckats – tidskriften når idag omkring femtusen medlemmar.

Sammanställning av tidskriftsutgivningen.

#6: Nordliga försök flyttar söderut

Av Jesper Sollerman

I mitten av förra seklet var mycket av den astronomiska forskningen fortfarande tämligen nationell. Astronomiska observatorier och teleskop byggdes på hemmaplan innan internationaliseringen med dagens partikelacceleratorer och jätteobservatorieanläggningar tagit fart. Så invigdes exempelvis det stora Schmidt-teleskopet vid Kvistabergs observatorium i skogen utanför Upplands-Bro 1964 och kort dessförinnan ett lite mindre teleskop av samma typ i Saltsjöbaden.

De speciella förhållandena i nordligaste Sverige skulle potentiellt vara av intresse för astronomer och fysiker. Vi nämner här två exempel.

Med början sommaren 1950 ställde solforskaren Yngve Öhman upp sin koronagraf vid Abiskos fältstation (detta skildras utförligt här). Han ville undersöka om den friska fjälluften var tillräckligt klar för att bygga ett professionellt solobservatorium på platsen. I så fall skulle ju sommarmånaderna kunna erbjuda 24 timmars kontinuerlig observationstid. Faktum var att man var nöjd med luften, trots att man inte var på särskilt hög höjd. Dessvärre visade fortsatta undersökningar på problem; iskristaller i atmosfären och insekter på hög höjd ställde till det för observationerna. När en knottsvärm kom in i synfältet såg det ut som ett fyrverkeri. Kontentan blev att Vetenskapsakademiens solobservatorium istället kom att byggas på Capri i Medelhavet, för att senare hamna på La Palma, en av Kanarieöarna. 

Yngve Öhman och koronografen i Abisko. Foto: Yngve Öhmans arkiv, vol. 17, Centrum för vetenskapshistoria, Kungl. Vetenskapsakademien. Okänd fotograf.

Abisko ligger vid Torneträsk, en djup, iskall och kristallklar Lapplandssjö. Här tänkte sig svenska astropartikelfysiker, under ledning av Per-Olof Hulth, att det kunde vara en utmärkt plats för en neutrinodetektor. Neutriner är spökpartiklar som far fram obehindrat genom jordklotet och kräver gigantiska apparater för att fångas upp, exempelvis stora mängder ljusdetektorer nedsänkta i en klar sjö. Under 1990-talet studerades därför förhållandena i Torneträsk noga. Vattnet var dock inte tillräckligt klart för de noggranna mätningarna man ville göra, så Per-Olof och hans neutrinofysiker slog sig ihop med amerikanerna och flyttade till sydpolen där man istället placerade detektorerna i djupa hål som borrats ned i den genomskinliga isen. IceCube heter anläggningen idag. Den består av nära 700 ljusdetektorer nedborrade i Antarktis is över en volym på en kubikkilometer. Netrinoastronomin är fortfarande i sin linda – IceCube detekterade sina första neutriner från rymden så sent som 2013 – men blir sannolikt nästa stora fas inom astronomin.

Neutrinoteleskopet IceCube. Foto: Sven Lidström.

Försvarar sin plats i nordligaste Sverige gör dock Institutet för rymdfysik i Kiruna och rymdverksamheten på Esrange. För dessa är den höga latituden en tillgång.

#5: Rosetta, ICA och jag

Av Gabriella Stenberg Wieser

Det är som att ha barn. Man slutar aldrig oroa sig. Även om man vet att man inte kan påverka så mycket som man skulle önska. Man känner sig stolt. Fast det inte är man själv som står för prestationen.

Under drygt två år ingick jag i det team på några få personer som ansvarade för jonmasspektrometern ICA (Ion Composition Analyzer) på rymdsonden Rosetta och under den tiden utvecklade jag en personlig relation till en aluminiumcylinder som, efter att den skjutits upp, aldrig befann sig närmare än drygt en astronomisk enhet.

Rosetta med sin landare (Philae) och komet 
67P/Tjurjumov-Gerasimenko (bilden är ett montage). Bilden på kometen togs av navigationskameran ombord på Rosetta (ESA/Rosetta/NavCam). Rosetta sköts upp 2003 av den Europeiska rymdflygstyrelsen ESA. Kometen nåddes 2014 varefter Rosetta uppehöll sig i dess närhet i två års tid.
Foto: ESA/ATG medialab. 

Vi kastade oss över de mätdata som ICA producerade så fort de blev tillgängliga. Omgivningen kring kometen 67P/Tjurjumov-Gerasimenko överraskade oss, men ICA skötte sig utmärkt. Faktiskt fungerade instrumentet bättre och bättre ju längre expeditionen pågick. Vi glömde den ångest vi haft i början för att ICA skulle sluta fungera.

Jag och min man Martin, som också ingick i teamet runt ICA, kände oss därför inte särskilt nervösa när vi en kväll efter middagen laddade ner de senaste observationerna. Solen lyste in genom fönstret – det var i slutet på april och en månad kvar till midnattssolen i Kiruna.

Jonmasspektrometern ICA (Ion Composition Analyser) byggdes på Institutet för rymdfysik och flög med Rosetta. Foto: Institutet för rymdfysik.

Plötsligt var det något som fångade uppmärksamheten: Det fanns konstiga signaturer i mätningarna. Instrument som ICA använder högspänningar och det finns risk för överslag inne i instrumentet om ett fel uppstår. Hjärtat slog snabbare i bröstet. Kan det vara överslag? Höll ICA på att gå sönder? Jag kände mig maktlös.

Som två hysteriska föräldrar tittade jag och maken på varandra och det vred till i magen. Det är bråttom, manade en röst inuti huvudet. 

– Du måste ringa Hans, sa jag. Vi måste stänga av ICA!

För mätinstrumentföräldrar är det en reflex att i ett sådant här läge stänga av instrumentet för att analysera problemen innan de förvärras.

Hans Nilsson var huvudansvarig för ICA och han bodde längre bort på samma gata som vi. Vi skulle kunnat springa dit men det gick fortare att ringa. Det måste gå fort, upprepade rösten inuti mitt huvud.

Hans kunde förstås inte stänga av ICA själv. Han måste kontakta Emanuele, som samordnade de kommandosekvenser som styrde instrumentpaketet som ICA ingick i. Det visade sig att vi måste stänga av hela instrumentpaketet, med fyra ytterligare instrument. Och för att stänga av allt måste Emanuele ringa till MOC (Mission Operation Center) för att få dem att skicka rätt kommando. Och kommandot måste vänta tills nästa gång MOC hade kontakt med Rosetta. Det kändes som om ICA skulle kunna dö vilken sekund som helst. Och det skulle vara vårt fel för att vi inte hade upptäckt problemen i tid.

Först nästa dag kunde vi konstatera att ICA levererat data ända fram till det ögonblick vi stängde av. Pulsen sjönk och det gick att andas igen.

Det tog oss några veckor att konstatera att det inte skett några överslag i ICA och vi vågade börja mäta igen. ICA fungerade sedan perfekt ända till expeditionen avslutades med att Rosetta kraschlandade på kometen i september 2016. Men vi slutade aldrig att oroa oss.

#4: Att bygga galaxer av glödlampor

Av Anders Nyholm

Antenngalaxerna (NGC4038 och NGC 4039). Foto: Robert Gendler.

Många av de dimfläckar som teleskopen visar oss på himlen tillhör inte vår galax Vintergatan, utan är andra galaxer på miljontals ljusårs avstånd från oss. När smålänningen Erik Holmberg (1908–2000) disputerade i astronomi 1937 i Lund var denna kunskap om universum ny. Som doktorand hade Holmberg granskat fotografier tagna vid observatoriet i Heidelberg för att undersöka hur galaxer hopar sig i par och större grupper. Han diskuterade i en artikel 1940 möjligheten att galaxparen uppstod genom infångning, där tidvattenkrafterna som galaxerna utövade på varandra fick dem att förlora rörelseenergi och på så sätt göra det lättare för två galaxer som inte tidigare varit bundna till varandra att bilda ett galaxpar. Som exempel pekade Holmberg på Antenngalaxerna, ett berömt galaxpar vars inre struktur är oordnad och där långa strängar av material har kastats ut i rymden. Här såg tidvattenkrafter ut att verka under sammansmältningen av galaxerna. Att göra en teoretisk modell för hur ett galaxpar rör sig och studera den under en hel sammansmältning hade runt 1940 dock inneburit ett stort beräkningsarbete för hand, i en tid strax före den elektroniska datorn.

På observatoriet i Lund gav sig Holmberg därför i kast med ett finurligt experiment, där han på en 3 x 4 m bordsskiva efterliknade ett galaxpar som fångade in varandra. Hans idé byggde på att både gravitation och ljus avtar med kvadraten på avståndet – dubbleras en källas avstånd blir dess skenbara styrka en fjärdedel av den tidigare. Holmberg ställde i experimentet två uppsättningar glödlampor på bordet. I varje uppsättning, som representerade en galax, ingick 37 glödlampor (ställda i koncentriska cirklar, där yttersta cirkeln var 0,8 m i diameter). Ljus fick här alltså representera gravitation, och varje glödlampa motsvarade en klunga av stjärnor med en viss massa. Under försökets lopp ersattes en lampa i taget med en fotocell, ljusstyrkan från de övriga lamporna mättes och lamporna flyttades ett stycke enligt mätvärdena. Sedan upprepades mätningarna med fotocellen. Med ljuset till hjälp kunde Holmberg således efterlikna hur galaxerna påverkade varandra med gravitation. Genom lampornas förflyttning bevittnade han hur tidvattenkrafterna kunde underlätta en infångning, liksom hur spiralarmar bildades under passagens lopp.

Figur hämtad från Erik Holmberg, “On the Clustering Tendencies among the Nebulae, part II”, Astrophysical Journal, vol. 94, 1941, s. 391. © AAS. Reproduced with permission. 

November 1941, när andra världskriget rasat i över två år, gav Astrophysical Journal i USA ut Holmbergs studie. ”Bland mina mindre artiklar tycker jag särskilt om 1941”, skrev Holmberg 1986 i ett brev till en kollega. Angående experimentet konstaterade Holmberg i samma brev att han haft liten budget, att han fick göra allt själv (till exempel elinstallationerna) och att det gav extra krydda och tillfredsställelse när det gick att sköta allt på egen hand. Kurvlinjaler och mm-rutat papper var viktiga hjälpmedel i experimentet. Glödlamporna hade utvecklats i speciellt samarbete med Luma-fabriken i Stockholm.

Från 1950-talet och framåt har allt mer raffinerade datormodeller gjorts av såväl enskilda galaxer som större anhopningar. Holmbergs resultat bekräftades. Experimentet med glödlamporna blev med tiden en del av den muntliga berättartraditionen inom astronomin. Dock verkade ingen ha gjort om själva försöket. Det konstaterade studenten Aku Venhola vid Uleåborgs universitet, som 2013 rekonstruerade Holmbergs uppställning och framgångsrikt upprepade experimentet. Samma resultat av tidvattenkrafterna kunde ses och överensstämmelsen var god med de datormodeller som gjordes parallellt. Holmbergs arbete från 1941 är en levande klassiker.

#3: Svenska solteleskopet SST öppnar på La Palma

Den första riktiga bild som togs med SST:s fulla öppning. Tidpunkt: 22 maj 2002 klockan 11:33:07 UT. Bilden föreställer en solfläcksgrupp mitt på solskivan. Den största solfläcken visas i detalj medan hela bilden är infälld. Till skillnad från de flesta andra bilder från SST som publiceras har denna inte genomgått någon bildrestaurering för att bli skarpare. Foto: SST/Institutet för solfysik.

Av Dan Kiselman

Det var om kvällen den 20 maj 2002 som jag slog upp dörren till solobservatoriet på La Palma. Som vanligt var jag lite yr efter den timslånga slingriga bilresan från havsnivåns värme till den blåsiga bergstoppen. Mitt uppdrag var att ta över ansvaret för de första observationerna med det nya solteleskopet. Institutets föreståndare tillika teleskopprojektets ledare Göran Scharmer hade arbetat där tillsammans med ingenjören Pete Dettori. De försökte få den nya utrustningen att fungera. Om det lyckades skulle vi få se de skarpaste bilderna av solen någonsin – med hälften så små detaljer som någon dittills sett. Men det är sällan som teleskop fungerar bra från början. Det mest kända exemplet är Hubble Space Telescope vars spegelfel visade sig först när det kommit upp i omloppsbana år 1990. Det krävde reparationer i rymden till en ofantlig kostnad. Problemen med Hubble är definitivt inget undantag – skillnaden mot andra teleskop var att felen tilldrog sig så enorm publicitet.

Följande dag var jag mest åskådare till andras hårda arbete. Skulle det ge resultat? Fyra år tidigare hade jag hjälpt till att skriva ansökningar om pengar till det nya teleskopprojektet. Dessförinnan hade jag sett Göran Scharmer utforska möjliga teleskoplösningar med bland annat tomma toalettpappersrullar. Det färdiga teleskopet blev betydligt stadigare än så – en 20 ton tung stålkonstruktion monterad i det höga vita soltornet.

Den 22 maj var jag uppe tidigt medan de andra fortfarande sov. Jag ville hålla på principen att ett solteleskop ska stå berett när solen går upp. Men när jag slog på strömmen till teleskopmotorerna startade en alarmsignal: bööpbööpbööp! Jag hade ingen aning om vad det kunde betyda och slog raskt av strömmen igen. Men kändes det inte en lukt? Jag sprang och slog upp ytterdörren. Vinden blåste från nordost. Över bergskammen bildades molntrasor. Det kändes som om de vispade mig i ansiktet. Luften var alldeles fuktig. På observatoriet är luften oftast extrem torr, men när moln stiger upp längs bergssidorna stiger fuktigheten. Är man erfaren lär man sig uppfatta denna varningssignal med sin uttorkade näsa – luktsinnet återvänder plötsligt. Blöta moln får inte vidröra teleskopobjektivet. Mina aningar besannades. Det var ett fuktighetslarm som tjutit.

Nåväl, när de andra vaknat fick vi gå och vänta på att luftfuktigheten skulle sjunka. Till slut öppnade vi teleskopet trots larmet. Inga moln syntes längre, så det verkade inte riskabelt. Vi testade systemen och riktade in teleskopet på en solfläcksgrupp. Kameran fick gå utan att spara några bilder och vi kastade då och då en bild på datorskärmen där bilden av solfläckarna fladdrade. Då utbrast Göran Scharmer: “Det ser ju riktigt bra ut!”. Och så tryckte han på knappen för att börja spara bilder. Den första bilden lagrades på hårddisken. Just i det ögonblicket var det den skarpaste solbild som någonsin tagits.  När vi inspekterade den såg vi detaljer i solfläckarna som aldrig setts förut. Teleskopets optik fungerade perfekt.

Swedish 1-m Solar Telescope, eller SST som det oftast kallas, blev den 22 maj 2002 i ett slag världens ledande solteleskop och försvarar ännu år 2019 denna plats.

SST observerar solen en eftermiddag i slutet av oktober 2016. När anläggningen byggdes var Institutet för solfysik en del av Kungl. Vetenskapsakademien. Verksamheten har sedermera överförts till Stockholms universitet. Foto: Dan Kiselman.

#2: Sweden Solar System

Av Gösta Gahm

Världens till utsträckning största modell av solsystemet finns i Sverige och heter Sweden Solar System (SSS). Planeter, asteroider, dvärgplaneter och två kometer är skalade i avstånd och storlek relativt arenan Globen i Stockholm, vilken utgör modellens sol. Skalan är 1:20 miljoner. Planeterna är uppradade i nord-sydlig riktning från Globen medan flera mindre kroppar är spridda över landet. Modellen, som uppmärksammats i Guinness rekordbok, sträcker sig från Karlshamn och Malmö i söder, till Kiruna i norr. För närvarande omfattar systemet 24 modeller, som alla har varsin värdinstitution, och de flesta är utformade av konstnärer eller designers.

Som en inledning till Internationella astronomiåret 2009 ordnade vi så att Globen lystes upp med två filmsekvenser, en föreställande solexplosioner på solskivan varvat med en föreställande exploderande stjärnor på natthimlen. Inte så lätt att begripa för den passerande nattvandraren, men praktfullt blev det. Foto: Ludvig Ehrenstråhle.

Det hela började i mitten av 1990-talet då Nils Brenning, plasmafysiker vid Kungl. Tekniska högskolan, under cykelturerna förbi Globen på vägen hem från jobbet undrade hur planeterna skulle te sig om solen föreställde Globen. Han ringde mig, vi träffades, och jag lär ha sagt ”Vi gör det Nisse!” Han hade redan prövat var planeterna hamnar genom att fästa ett gem i en gummisnodd och dra runt Globen på den tidens telefonkarta. Om de placerades norrut från Globen, så hamnar de på intressanta ställen. Vi insåg till exempel att Venus hamnar på Nisses arbetsplats, Kungl. Tekniska högskolan.

Vi hade inte väntat oss den starka responsen och entusiasmen när vi sonderade med museer, institutioner, skolor, affärscentra etcetera, som låg rätt till. De inre planeterna ligger tätare samlade än de yttre, och på kort tid kunde vi identifiera värdar till objekten över Stockholmsområdet. Men efter en helsida i Svenska Dagbladet hörde orter långt norrut av sig, och 1998 kunde vi inviga både modellen av Merkurius vid Slussen och modellen av Neptunus i Söderhamn.

Här inviger Sällskapets ordförande Jesper Sollerman en ny modell av Venus, utförd av Peter Varhelyi, utanför Vetenskapens hus i Stockholm år 2016. Venus har tidigare stått modell både på Observatoriemuseet (som stängdes under en lång period) och på KTH, där modellen blev stulen en mörk natt. Foto: Gösta Gahm.

Systemet har expanderat och de senaste åren har en rad dvärgplaneter gestaltats på olika platser. Vi brukar säga att projektet är en smula anarkistiskt. Vi har ingen central kassa eller organisation. Sponsring, i många fall från värdinstitutionerna, har varit avgörande och Svenska astronomiska sällskapet har stött projektet på många sätt, även ekonomiskt. I vissa fall rör det sig om ganska mycket pengar, till exempel för gestaltningen av jätteplaneten Jupiter, som kommer att invigas i början av 2019 på Clarion Hotell, Arlanda flygplats, och där de galileiska månarna radas upp från Sky City till hotellets reception. Försäkringsbolaget Storebrand och även Swedavia har sponsrat.

SSS uppmärksammas ofta i olika media över hela världen. Många skollärare tar sin klass till någon modell där eleverna direkt kan uppleva hur små planeterna är relativt solen och vilka enorma tomrum som skiljer dem åt. Många turister har rest från modell till modell och sommaren 2018 besökte ett polskt TV-team varje modell och gjorde en film om solsystemsmodellen.

Alla modellens himlakroppar.

SSS lever vidare, och varför inte göra en modell av närmaste stjärnan Alpha Centauri? Problemet är att den globen måste placeras fem gånger längre ut än månen. Sådana tankeexperiment kan ge insikter och upplevelser av den enorma rymd vi blickar ut i. Ljusets hastighet uppgår till exempel i modellens skala till dryga 50 km/timmen, det vill säga som hastighetsbegränsningen i städer, och för att skala solens totala energiflöde måste vi placera 1000 kärnkraftverk för full maskin inuti Globen.

För Nisse och mig har resan med SSS varit upplevelserik med många möten runt om i landet med personer som deltagit och bidragit med underbara idéer om modellen och ja, om livet självt.

#1: Svenska astronomiska sällskapet grundas

Foto: Ian Insch.

Av Johan Kärnfelt

I år firar Svenska astronomiska sällskapet seklet jämt. Det grundades närmare bestämt vid ett sammanträde den 6 oktober 1919. Initiativtagare till sällskapet var Nils Nordenmark. Han hade disputerat i astronomi i Uppsala 1894, men sedan lämnat akademin för vad som skulle bli en mycket framgångsrik karriär inom försäkringsbranschen. Astronomiintresset odlade han sedan på fritiden, dels som framstående populärvetenskaplig författare och dels som sällskapets starke man under många år.

Nils Nordenmark. Foto: Svenskt biografiskt lexikon.

Redan vid slutet av 1800-talet hade svenska astronomer börjat tala om vikten av en sammanslutning för aktiva på fältet liksom för människor som var mer allmänt intresserade av astronomin. Förebilder kunde man hitta utomlands. I England fanns till exempel fackastronomiskt orienterade Royal Astronomical Society (grundat 1820) och även amatörastronomernas sammanslutning British Astronomical Association (1890). Och i grannlandet Danmark hade Astronomiskt Selskab grundats 1916. Men i Sverige saknades alltså en motsvarande organisation, något som Nordenmark sommaren 1919 bestämde sig för att ändra på.

Efter preliminära sonderingar där han sökte stöd hos Vetenskapsakademiens astronom Karl Bohlin, geofysikern och astronomen Vil­helm Carlheim-Gyllen­sköld, och kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius, kallade han till ett konstituerande sammanträde på Restaurang Rosenbad i Stockholm. Ett femtiotal intresserade dök upp och mötet antog ett tidigare utarbetat stadgeförslag och tillsatte samtidigt en styrelse där Bohlin gjordes till ordförande, Arrhenius till vice ordförande, Carlheim-Gyllensköld till bibliotekarie och Nordenmark själv gavs det viktiga uppdraget som sekreterare. Utöver dessa ingick ytterligare några universitetsprofessorer, liksom ett par amatörastronomer i styrelsen.

Interiör från Restaurang Rosenbad. Här höll Sällskapet sitt konstituerande sammanträde 1919. Foto: Stockholms stadsmuseum, okänd fotograf.

Den bredd som antyds av styrelsens sammansättning återkommer också i stadgarnas första paragraf som säger att sällskapet ska vara ”en sammanslutning av den astronomiska vetenskapens utövare och vänner i Sverige”. I ett upprop i pressen specificerar man detta till ”fackmännen, amatörastronomer och övriga astronomiska intresserade”. Jämför man med den engelska scenen ville man alltså vara både Royal Astronomical Society och British Astronomical Association på en gång, ett förhållande som har präglat sällskapets hundraåriga historia och både skapat möjligheter och en del slitningar.

Läser vi vidare i de första stadgarna så talar den andra paragrafen om att sällskapets övergripande mål är att ”främja den astronomiska forskningen”, och att man i detta ärende ska anordna föreläsningar och förevisningar liksom utge publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Föreläsningsverksamheten drogs igång tämligen omgående, och vid det första tillfället talade Bohlin om Nova Aquilae 1918, Östen Bergstrand, föreståndare för observatoriet i Uppsala, om solförmörkelsen 1914, och Carlheim-Gyllenskiöld om amatörfotografier av solkoronan. Denna tradition med mer eller mindre populära föredrag har sedan upprätthållits in i vår egen tid. Sällskapets språkrör Populär astronomisk tidskrift startades året därpå, 1920, och jag ska återkomma till den i ett senare inlägg.

I samband med Sällskapets 25-årsjubileum skrev Nordenmark en kort historik, vilken också publicerades i tidskriften. Läs hela artikeln här.