#24: Voyager 3

Av Peter Rosén

1979 for sonderna Voyager 1 och 2 förbi  Jupiter och tog helt fantastiska närbilder av planetens molnformationer. Några år senare la NASA upp en svartvit animationssekvens på nätet som visar Voyager 1:s inflygning under 28 dagar och centrerad på den stora röda fläcken. Bilderna är tagna vid varje hel rotation det vill säga separerade med 9 timmar 56 minuter och visar bland annat ekvatorialzonen som flyter fram som en snabb fors, den stora röda fläckens rotation varv efter varv och en uppsjö av små intrikata virvlar.

Till väster en bild ur Voyager 1:s time lapse sekvens som inspirerade mig till detta projekt. Till höger en motsvarande bild ur vår virtuella inflygning från Voyager 3.

Vi vrider fram klockan till slutet av 2013. Sedan jag första gången såg inflygningssekvensen har jag klurat på om det skulle vara genomförbart att sätta ihop stillbilder tagna av amatörer till en liknande time lapse-animation, och då inte bara över några dagar utan över en hel säsong på flera månader. Det har aldrig gjorts tidigare och jag hade inte någon klar strategi för hur ett sådant projekt skulle kunna genomföras. Tur var kanske det för hade jag anat hur omfattande och tidskrävande det skulle bli, så hade det troligtvis stannat vid en dröm.

I sin 12-åriga bana runt solen skulle Jupiter stå högt på natthimmeln i början av 2014 så jag insåg att detta var det idealiska tillfället att köra igång och testa mina idéer. Jag kontaktade sex andra likasinnade svenska planetfotografer spridda över landet och satte ihop ett team i slutet av 2013. Uppgiften var att fotografera Jupiter så ofta som möjligt fram till slutet av mars 2014.

Gruppbild på teamet, från vänster Daniel Sundström, Torbjörn Holmqvist, initiativtagaren Peter Rosén, Göran Strand, Johan Warell med dottern Noomi, Martin Högberg och Roger Utas längst till höger.

Martin och jag körde omfattande tester och använde oss av Winjupos, ett program för att göra om Jupiterbilderna till cylindriska projektioner i ett precist koordinatsystem. Innan nyår 2014 hade vi redan lyckats få ihop en hel första karta vilket gav oss en rejäl kick. Men så kom januari och februari med det sämsta observationsvädret vi har upplevt sedan 1988 så det tog oss ytterligare två hela veckor innan vi fick ihop vår andra heltäckande karta. I slutet av mars hade vi satt ihop 18 stycken över perioden men tyvärr var de väldigt ojämnt fördelade i tiden vilket gav en ryckig animation.

Till vänster Jupiterbilder med passagen av den stora röda fläcken och till höger motsvarande cylindriska projektionskartor.
Sammanslagning av cylindriska projektioner till en heltäckande karta.

Jag jobbade vidare i ytterligare tre månader med att putsa på precisionen och använde mig av morfingteknik för att mjukvarumässigt utöka de ursprungliga 18 kartorna till totalt 90 som nu animerades mjukt och fint. Som sista steg kunde jag med programmet StarryNightPro+ projicera tillbaka kartorna till en tredimensionell modell av Jupiter och därmed visualisera planeten från valfri riktning och avstånd i rymden. Med så kallad stop-motion teknik byggde jag upp animationssekvenser bild för bild och kunde därmed återskapa vår egen förbiflygning. Detta tog flera veckor men då visste jag att projektet var i hamn.

I början av juni skickade jag över alla videosekvenser till Göran Strand som utförde videoredigeringen. I två veckors tid satt vi i timslånga telefonsamtal nattetid efter jobbet och diskuterade alla detaljer tills vi båda var nöjda med resultatet. Den 14 juni, efter sex långa månader och sammanlagt tusentals timmars arbete för teamet kunde jag äntligen lägga upp filmen på Vimeo under titeln “Voyager 3 Project”.

Slutresultatet av Voyager 3 Project. En mer utförlig presentation av projektet finns i ett gästinlägg på The Planetary Societys blog.

Filmen fick en stor spridning världen över och uppmärksammades bland annat av Glenn Orton och teamet på NASA/JPL som jobbar med rymdsonden Juno. I god tid inför Junos ankomst till Jupiter i början av juli 2016 satte de ihop ett samarbete mellan proffs och amatörer. Mitt bidrag blev en ny animation som jag har kallat “A Journey to Jupiter”. Filmen tog ett helt år att sammanställa och ligger på Youtube. Jag har fått en mängd nya internationella kontakter och har nyligen påbörjat ett samarbete för att utveckla nya verktyg som förhoppningsvis kommer att snabba upp och förenkla arbetsgången för den här typen av planetanimationer i framtiden.

#23: Kometåret 1996-97

Av Johan Warell

Vissa astronomiska händelser fäster sig i minnet, blir livslånga och går till historien, oavsett om man är amatörastronom eller inte. Den fyrfaldiga serien av totala solförmörkelser 1914, 1927, 1945 och 1954 hör dit. Så gör också återkomsten av Halleys komet 1910, liksom den ännu ljusare ”dagsljuskometen” tidigare samma år. Detta var spektakulära astronomiska händelser och naturupplevelser som fick gemene man att blicka uppåt, förundras och vilja veta lite mer. Sådana sker inte mer än några få gånger per århundrade, men det makalösa ”kometåret” 1996-1997 hör utan tvekan dit.

Hale-Bopp svävar majestätiskt på norrhimlen över en låg norrskensbåge den 2 april 1997. Koman befinner sig nära stjärnan Almaak i Andromeda och gassvansen sträcker sig över 15 grader norrut förbi Dubbelhopen i Perseus. 35mm f/3.5 Chinon Zoom, Kodak PPF 400, exponering 5 minuter. Fotograf: Mauritz Andersson.

Under dessa två senvintrar visade sig nämligen två osedvanligt ljusa kometer på jordens himmel, och båda var exceptionellt bra placerade för observatörer på våra breddgrader. Den närgångna kometen Hyakutake, närmare bestämt C/1996 B2, svepte snabbt fram i mars 1996. Vid det laget hade nästa celebra gäst varit känd i närmare ett år, C/1995 O1 (Hale-Bopp), men denna visade upp sig i alla sin prakt först ett år senare. Dessa två kometer upptäcktes av amatörastronomer och var helt olika varandra, men båda väckte stor förundran och gav betydande bidrag till vår kunskap om kometer.

Jag minns många stjärnklara nätter tillsammans med dessa håriga stjärnor, särskilt de tillfällen som jag och mina amatörastronomiska vänner i Uppsala amatörastronomer samlades för observationer under den mörka lanthimlen. På Sandvretens observatorium fanns då endast två fasta teleskopinstallationer, och observatoriet var i början på den expansion som fortsätter än i dag. Den gaffelmonterade 45 cm Newtonreflektorn var huvudinstrument, men där fanns även min egen plattform med en 22 cm Newton. Dessa, och många andra portabla teleskop och kameror som ställdes upp i närheten, användes för visuella observationer och fotografering med den tidens standardmässiga verktyg – vi talar systemkameror typiskt laddade med hyprad Kodak Technical Pan 2415 eller den tidens ledande färgfilm, Fujicolor SG800 Plus.

Kometen C/1996 B2 (Hyakutake) fotograferad av Margareta Westlund den 25 mars 1996. Koman befinner sig här norr om Karlavagnens tistelstång. Svansen är drygt 30 grader lång och sveper över stjärnfälten i Draken, Herkules, Stora björnen, Jakthundarna och Berenikes hår. 5 minuters exponering med 52 mm f/1.8 objektiv på hyprad TP 2415.

Min första observation av Hyakutake gjordes just med 45 cm teleskopet en tidig morgon tillsammans med Lars Hermansson under begynnande gryningsljus 21 februari 1996. Den stod då på fem graders höjd över södra horisonten i Vågens stjärnbild, och endast en diffus, mycket blek fläck av 8:e magnituden var synlig. Visuellt fanns ingen antydan om att den bara någon månad senare skulle vara synlig inifrån de ljusaste stadskärnorna och på en mörk himmel uppvisa en magnifik svans, tiotals grader lång.

Hyakutakes koma tecknad av Johan Warell tidigt den 19 mars 1996. Koman har en bågformad front och närmast pseudokärnan en solfjäderformad struktur i solriktningen och en ”spik” i svansriktningen. Observation med 45 cm-reflektorn på Sandvretens observatorium, x222, synfält 25′.

Den längsta svanslängderna sågs dagarna kring den 26:e mars då kometen också var som ljusast, nära magnitud 0 och med en koma över två grader i diameter. Komans distinkta blågröna färg av emission från C2 och CN kunde ses redan för blotta ögat. Den längsta svanslängden jag såg var fantastiska 65 grader – Hyakutakes huvud var då bara ett par grader från Polstjärnan med svansen riktad över Stora björnen och Jakthundarna långt ner i Berenikes hår, likt timvisaren på en jättelik klocka. En månad senare försvann kometen från synlighet på kvällshimlen i Perseus, då den fortfarande var runt andra magnituden.

Kometen Hale-Bopp var en helt annan historia. Till skillnad från Hyakutake var den synlig under lång tid, även för blotta ögat, men dess svans var förhållandevis kort på himlen. Detta berodde på att den passerade på ett över tiofaldigt större avstånd från jorden än Hyakutake, nästan 200 miljoner kilometer. Hale-Bopp var en ovanligt stor och ovanligt aktiv komet, och om Hyakutake hade passerat på samma avstånd hade den passerat revy helt utan uppståndelse. Under mars 1997 rörde sig Hale-Bopp sävligt över norra himlen under Cassiopeias ”W”. Svansen nådde en maximal längd av 20 grader men koman blev aldrig större än fullmånen, trots att den var dubbelt så ljusstark som Hyakutakes.

Kometen Hale-Bopp avtecknar sig mot Vintergatan i Ödlan och Cepheus den 11 mars 1997, med Deneb och Nordamerikanebulosan i Svanen mot höger. Gassvansen är cirka 20 grader lång. Fotograf: Margareta Westlund. 8 min exponering, 50 mm objektiv f/2,8, Kodak GPZ 1000.

Ur ett observationellt perspektiv var Hale-Bopp anmärkningsvärd särskilt ur två aspekter: dels de fantastiska striationerna i den vida stoftsvansen, dels de häpnadsväckande koncentriska bågarna i komans innersta del. Båda orsakades av stoft som spreds från aktiva områden på kärnan. Striationerna syntes bara på fotografier men bågarna kunde ses i amatörteleskop. Sällan har så mycket detaljer varit synliga visuellt i en komet, och Hale-Bopp kan i detta hänseende jämföras med kometen Donati 1858.

Komet Hale-Bopp fotograferad på kvällshimlen från Nacka. Foto: Dan Kiselman

Även om det efter kometåret 1996-97 vid ett par tillfällen har funnits förhoppningar att lovande kometer skulle bjuda på liknande skådespel väntar vi ännu på att detta ska ske. Statistiskt sett skulle detta kunna inträffa vilket år som helst – håll utkik och var redo!

#22: Kosmologin 1919-2019

Av Jesper Sollerman

Svenska astronomiska sällskapet firar 100 år, och man kan passa på att fråga sig vad som hänt med vårt vetande om kosmologin – läran om universum i det stora hela – under denna epok. En hel del, får man nog säga.

I början av 1900-talet var astronomer ense om att universum bara består av ett enda stjärnsystem, Vintergatan. På bilden syns ett Vintergatspanorama som Knut Lundmark lät makarna Tatjana och Martin Kesküla förfärdiga på 50-talet. Målningen, vars yttermått är 229 x 118 cm, hänger idag på Institutionen för astronomi och teoretisk fysik i Lund. Foto: Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet.

År 1919, när sällskapet bildades, låg visserligen den allmänna relativitetsteorin färdig. Den utgör grunden för den moderna kosmologin. Det var ju också just år 1919 som relativitetsteorin bekräftades under en solförmörkelseexpedition och Einstein blev fysikens superkändis. Einsteins universum vid den tiden var dock begränsat till en statisk Vintergata, och en tegelsten till lärobok som Östen Bergstrands Astronomi från 1926 hade inte många meningar till övers för vad vi idag skulle kalla kosmologi. Detta förändrades såklart när Edwin Hubble, svenske Knut Lundmark och andra insåg att spiralnebulosorna i själva verket var avlägsna galaxer som dessutom avlägsnar sig från oss. Big bang-modellen var född. Teorin hade emellertid mothugg av Steady state-förespråkarna, som istället för en stor ursmäll tänkte sig kontinuerlig skapelse av en proton åt gången, långt in på 1960-talet. Upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen år 1965 var dödsstöten för Steady state – och startpunkten för modern observationell kosmologi. Universum hade alltså ändrats från en ändlig, evig Vintergata till ett dynamiskt oändligt universum med ett startögonblick.

Under 1970- och 80-talet dominerades diskussionen bland observationellt inriktade kosmologer av jakten på det exakta värdet på Hubble-konstanten – vilken bestämmer expansionshastigheten — något som historikerna i framtiden kanske kommer se som lite av en kvasidebatt. Svenska fysiker som Hannes Alfvén och Oskar Klein lade fram idéer om universum i det stora hela, men bland de svenska astronomerna var kosmologin ännu inte ett särskilt hett ämne. Även internationellt började det röra på sig först när fysiker och astronomer tillsammans började fundera på universums första tid, när den heta kosmiska ursoppan liknade ett stort partikelfysikexperiment.

Observationell kosmologi fick sedan raketfart under början av 1990-talet när supernovaexperiment, bakgrundstrålningssatelliter och genommönstringar av universums storskaliga struktur kunde genomföras efter stora teknologiska landvinningar. Precisions-kosmologin etablerade nu kosmologin som en del av den astronomiska vetenskapen – långt från en mer spekulativ verksamhet.

Hubble-teleskopets Extreme Deep Field. Bilden visar ett område stort som fullmånen i stjärnbilden Fornax, Ugnen. Med något undantag är alla lysande fläckarna på bilden mycket avlägsna galaxer. Bild: Wikimedia Commons.

År 2019 är kosmologin hetare än någonsin. Vid Oskar Klein-centret i Stockholm är kosmologin sedan 10 år tillbaka det sammanhängande temat för flera stora forskargrupper inom fysik och astronomi, och vid alla svenska astronomiinstitutioner bedrivs nu forskning med kosmologin som fond. De senare årens etablerade kosmologiska världsbild, dominerad av mörk energi och mörk materia, lämnar dock många frågetecken till framtida forskning, och mycket av forskningsfronten i dagens kosmologi handlar om ämnen som kaotisk inflation, multiversum, och parallella världar. Kanske lever den mer spekulativa sidan av kosmologin fortfarande.

#21: Hjalmar Branting och astronomin

Av Ulf R. Johansson

Hjalmar Branting (1860-1925), landets förste socialdemokratiske statsminister, var sedan ungdomen en stor astronomientusiast. Han studerade rentav ämnet vid Uppsala universitet i slutet av 1870-talet men tog aldrig någon examen. Andra intressen, de politiska, tog mer och mer över; Branting bekände sig öppet till den radikala studentgenerationen.

Brantings resa mot stjärnorna hade börjat i hemmet i Stockholm, som låg granngårds med Observatoriekullen. Allmänt tros att han entusiasmerades av populärastronomen Hjalmar Strömer, som skrev flera böcker om de astronomiska fenomenen. Men inte bara det: Strömer var en frän samhällskritiker av diverse ”samfundslyten”, och det budskapet gick hem hos den sökande överklassonen Branting.

Hjalmar Branting. Foto: Wikimedia commons.

Branting kom som gymnasist att bli vän med professorn uppe på kullen själv, Hugo Gyldén, och denne sa en gång att han beklagade att Branting valt socialismen före astronomin.

Branting hjälpte tidigt till vid observationer och kunde med tiden titulera sig amanuens. Astronomin kom att betyda mycket för Brantings intellekt. Hans sentida vän, konstnären Richard Berg, sa rentav att det var astronomin som gjorde Branting till ”rationell tänkare”. Ska man tro Hjalmar Brantings styvdotter Vera von Kraemer så kunde detta mycket väl ha timat: ”Han kunde ha blivit en damernas favorit – och ingenting mer! Han kunde ha blivit en slösare, en sportsman, en stilfull legationsherre, en ovanligt behaglig professor i astronomi.”

Jag gillar hennes uttryck om Branting som en ”ovanligt behaglig” astronomiprofessor. Borde inte alla astronomiprofessorer vara behagliga?

1919 skapades Svenska Astronomiska Sällskapet och bland ”uppropsmakarna” fanns Hjalmar Branting. Han ingick inte i den första styrelsen men valdes enhälligt in när Oscar Holtermann valde att dra sig tillbaka 1921. Men kunde han bidra med något i styrelsearbetet, som leddes av professor Karl Bohlin de första åren? Av protokollen att döma deltog han i en del möten och när frågan om Sveriges inträde i Internationella astronomiska unionen hamnade på styrelsens bord hade astronomerna genom Branting en direkt länk in i regeringskansliet. Men statsministeruppdraget innebar förstås att Branting var på väg in i det politiska spelet på allvar. Ärligt talat: Jag tror inte han hade tid över för astronomins musa Urania. Och några år senare, 1925 närmare bestämt, gick Branting ur tiden.

Hjalmar Branting talar i Folkets Park i Malmö den 1 maj 1921. Foto: Nils Jönsson, Malmö museer.

Vänskapen med astronomer släppte Hjalmar Branting dock aldrig. Känd är hans motion i riksdagen till förmån för den svenske Pulkovo-astronomen Magnus Nyrén. Efter den kommunistiska revolutionen drogs Nyréns ryska pension in och Nyrén återvände till Sverige. Därför motionerade gamle studiekamraten Branting om pension till honom i riksdagen och fick ledamöterna med sig.

Frågan om Brantings astronomiska intresse även sedan han gjort en enastående politisk karriär skulle kunna lösas genom att titta i hans privatbibliotek. Men enligt Jan Myrdal har detta mer eller mindre förskingrats av Brantings sentida partiefterträdare.

Avslutningsvis kan nämnas att ett originalmanus från 1909 skrivet av Hjalmar Branting och som lundaprofessorn i astronomi Knut Lundmark ägt, nu kommit till rätt adressat: Arbetarrörelsens arkiv. Manuset författades i samband med August Strindbergs 60-årsdag. Branting, den i ungdomen verksamme astronomen, önskar sig den samhällskritiske Strindberg tillbaka i stället för den alltmer ockulte svamlaren och svärmaren. Manuset, som återgavs i Social-Demokraten, har citerats i alla Hjalmar Branting-biografier, senast i Olle Svennings mäktiga biografi. Men det är övertecknad som suttit på originalet via arv. Manuset överlämnades härom året till den socialdemokratiska partigruppen i riksdagen och partisekreteraren Carin Jämtin tog emot. Hon var nästan rörd till tårar! Jag bjuder på det.

#20: Värmland Star Party

[I dag den 8 mars startar den tjugonionde upplagan av Värmland Star Party. Vi uppmärksammar detta med ett inlägg från några av arrangörerna av årets träff. Samtidigt vill vi passa på att önska dem och alla tillresande klara skyar. /Red.]

Av Christer Jansson och Mats Yderstig  

Tankarna går till flydda tider. Året var 1990. Några amatörastronomer sitter framför brasan i Mats Yderstigs stuga i Lysvik. Diskussionerna löper längs slingrande vägar. Ett antal stjärnträffar och konferenser har besökts, och ur dessa erfarenheter väcks tanken på en egen träff här i Värmland. Drivande i samtalet är naturligtvis den legendariske Jan Sandström. Utan denna dynamiska kraft skulle det aldrig ha blivit något Värmland Star Party. Till pionjärgruppen hörde, förutom Yderstig och Sandström, också Conny Petersson, Calle Westlund och Christer Jansson.

Jan Sandström. Foto: Mats Yderstig.

Så genomfördes då den första träffen. Mats stuga var träffens centrum vid denna tid. Så småningom förflyttades dock tyngdpunkten till Berga Gård där både boende och föredragsmöjligheter gjorde det hela till en konferensanläggning.

Finns det något tydligt definierat framgångsrecept? Nej inget medvetet planerat. Möjligen att vi velat ha en tämligen informell träff med rätt mycket ”luft” i planeringen och en inriktning framför allt för de som gillar att observera natthimlen. Vi har utgått från att den främsta drivkraften för deltagarna är möjligheten att träffa andra amatörer. Vi är också lite ensamma om att ha en träff på våren. De första åren var det en höstträff, men vi flyttade den ganska snabbt till tidig vår och på detta sätt undvek vi kollisioner med Mariestads- och Sagittariusträffen.

Deltagarnas geografiska spridning har varit och är fortfarande imponerande. Från Skåne till övre Norrland, och även våra nordiska grannländer har bidragit till mångfalden. Antalet deltagare har stigit från ett 20-tal i början till som mest ett 80-tal.

Den uppskattade VSP-lunchen på Berga gård. En av författarna, Christer Jansson, sitter i röd tröja vi bordet närmast kameran. Foto: Mats Yderstig.

Man kan inte skriva om VSP utan att nämna tipspromenaderna. Många är de deltagare som i kyla och ishalka brytt sina små grå över mer eller mindre kluriga frågor. Med tiden har svårighetsgraden skruvats upp, för att numera närma sig en tentamen i kosmologi. Otaliga är också de föreläsare som gästats oss genom åren. Många av dessa har kommit från vetenskapens absoluta frontlinjer, ingen nämnd ingen glömd.

Teleskopdiskussioner under första träffen år 1990. Från vänster och närmast kameran syns Conny Jonsson, Christer Jansson och Curt Olsson. Foto: Mats Yderstig.

Nästa år blir den 30:e träffen i ordningen och då kommer det att bli lite mer pådrag än vanligt, det lovar vi.

Avslutningsvis ett VSP så som bloggredaktören vill minnas det — i vinterskrud och med några teleskop redan monterade för kvällens observationer. Foto: Johan Kärnfelt.

#19: Hur observatoriet i Uppsala fick en filial i Kvistaberg

Av Eric Stempels

Nils Tamm var målare utbildad vid konstakademin i Stockholm, men i hjärtat en mycket driven och självlärd astrofotograf som gjorde sig ett namn bland såväl amatörer som professionella astronomer. Han hade ett eget privat observatorium, med tillgång till de senaste och bästa fotoutrustningen. Vid observatoriet studerade han bland annat variabla stjärnor, och han upptäckte flera nya stjärnor av denna typ. Han upptäckte dessutom två novor 1936. Nils Tamm hade även ett brett kontaktnät i Stockholm och Uppsala, och fick redan tidigt tillträde till astronomins finrum genom att han blev invald i Svenska astronomiska sällskapets första styrelse 1919. Att sitta mellan renommerade professorer gjorde honom mycket glad och kanske också lite hedrad.

Nils Tamm vid sin refraktor 1919. Foto: Astronomiska institutionen, Uppsala.

Vid 67 år ålder började Nils Tamm fundera på hur hans samling astronomiska teleskop, fotografiska instrument, plåtar och böcker kunde bli till nytta även efter hans bortgång. Han var barnlös men hade ett stort välinvesterat kapital, samt ägde en mycket fin fastighet, Kvistaberg, belägen vid Mälaren i utkanten av Bro. I januari 1944 skrev Nils Tamm därför ett brev till sin vän och förtrogne Åke Wallenquist i Uppsala, där han presenterade ett förslag om att donera sina instrument, Kvistaberg liksom ett stort kapital, som han såg som en enhet, till Uppsala astronomiska observatorium. Nils Tamm var medveten om att förutsättningarna för astronomiska observationer från centrala Uppsala inte längre var optimala, och hoppades att Kvistaberg skulle kunna vara ett alternativ. Den första reaktionen från Uppsala var mycket positiv, och man föreslog initialt att hela observatorieverksamheten skulle flyttas till Kvistaberg.

Under våren av 1944 ritade Tamm flera konceptskisser till ett nytt och stort observatorium, ofta med tydlig inspiration av den neoklassiska stilen på sitt privatobservatorium, men också från Saltsjöbadens nyligen färdigställda observatorium. Dessutom blev Tamm tilldelad ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet, och promoverades den 31 maj 1944 för förtjänster inom astronomi, bland annat för hans systematiska letande efter variabla stjärnor och novor, och för utveckling av tillhörande observationstekniker. Några dagar tidigare, den 24 maj 1944, undertecknades gåvobrevet som överförde fastigheten och en del av Tamms kapital till Uppsala astronomiska observatorium.

Målning av Nils Tamm med hans vision av hur ett nytt observatorium på Kvistaberg skulle kunna ta sig ut. Foto: Eric Stempels/Uppsala universitet.

Att förflytta hela institutionen till Kvistaberg ansågs nu emellertid som alldeles för radikalt, och som ett första steg byggdes istället ett mindre Cassegrain-teleskop med tillhörande kupolbyggnad, vilken stod färdig redan 1950. Även ett mindre Schmidt-teleskop flyttades till Kvistaberg. Uppsalaastronomerna lyckades under tiden kompletterade donationen med statliga medel, och bestämde att ett nytt huvudinstrument skulle inrättas på Kvistaberg, och att detta skulle vara ett större Schmidt-teleskop med objektivprisma, en spegeldiameter på 135 cm och ett bildfält på cirka 4° x 4°. Bygget av huvudkupolen, inte i neoklassisk stil som Tamm föreställt sig men som ett funktionellt 50-talsbygge, påbörjades 1951 och instrumentet stod klart 1963. Nils Tamm fick tyvärr aldrig se det färdiga teleskopet – han gick bort 1957, kort efter att han bevittnade slipningen av primärspegeln i Uppsala. Tamms bostad blev därefter tjänstebostad för den nya föreståndaren Wallenquist, med övernattningsmöjligheter för observatörerna.

Observatoriet i Kvistaberg. Längst till höger, delvis skymd av träd, Tamms ursprungliga dom. I mitten Cassegrain-domen, uppförd 1950, och till vänster den stora domen för Schmidt-teleskopet, som stod klart 1963. Foto: Wikimedia commons/Annika Peterson.

Under perioden 1960-1980 användes Kvistaberg flitigt, i huvudsak för systematiska fotometriska och spektrofotometriska studier av stjärnor kring den norra galaktiska polen. Upptäckten hösten 1970 av utbrottet av V1057 Cyg, den andra stjärnan av FU Ori-typ som någonsin observerats, har en särskild plats i observatoriets annaler.
Bland svenska astronomer går den ofta under benämningen Welins stjärna efter upptäckaren Gunnar Welin. Fram till början av 00-talet har teleskopet också används för asteroidstudier, och ett femtiotal himlakroppar har upptäckts därifrån.

Kvistabergs observatorium är idag inte längre i aktivt bruk. Bostadshuset ägs numera av Bro kommun, som där bedriver dagverksamhet för äldre. I den stora Schmidtkupolen finns en liten utställning om Nils Tamm och astronomiska observationer under 1900-talet. Några gånger per år öppnas observatoriet för allmänheten.

#18: Med universum i bagaget

Av Marie Rådbo

Redan under mina första år på Chalmers började mitt engagemang för att stimulera intresset för naturvetenskap hos allmänheten, framför allt hos barn och ungdomar. För även då, i början på 70-talet, oroades man över det dåliga intresset för naturvetenskap i samhället. Men, intresset var egentligen inte dåligt alls, lika lite då som nu. Vi måste bara fånga upp det i tid! Så vad kunde vi från akademin göra?

Min chef Curt Roslund och jag bestämde oss för att starta kvällskurser som vände sig till allmänheten – de så kallade orienteringskurserna, de första i sitt slag i Sverige. Och jag besökte även skolor. Framför allt vände jag mig mot låg- och mellanstadiet, eftersom jag anser det nödvändigt att ta nyfikenhet på allvar långt ner i åldrarna. Som ett resultat av vår utåtriktade verksamhet blev det dessutom allt mer radio och TV, bland annat adventskalendern Stjärnhuset. Men vad mer gick att göra?

Foto: Marie Rådbo.

Det var då jag såg en annons från USA om det mobila planetariet Starlab. Jag sökte medel, som till min stora förvåning – och glädje – beviljades. När så plötsligt en dag tre stora lådor på totalt 50 kilo damp ner på kontoret visste jag inget om planetarier i allmänhet, än mindre om Starlab, men det fick jag snabbt lära mig. Och så i januari 1983 var det dags att packa in lådorna i bilen och åka ut till skolorna – med universum i bagaget.

Ett planetarium består vanligen av ett rum med välvt tak, där man projicerar stjärnhimlen med hjälp av en projektor. Starlab i sin tur bestod av ett tält som blåstes upp med en fläkt. Tältet var så stort att det rymde en skolklass. Via en tunnel kröp man in i tältet, och väl där inne satt barnen på golvet i en ring runt stjärnprojektorn i mitten. Visningarna var ”live” och genom att besökarna fick styra innehållet med sina frågor blev de även helt olika.

Starlab blev omedelbart en succé, och jag blev fullkomligt nerringd av skollärare. Under flera år reste jag runt i Sverige så mycket jag hann; från Kiruna i norr till Ystad i söder, från Brännö i väster till Gotland i öster. Ingen hade sett något liknande, och i vårt moderna samhälle med gatljus och neonskyltar är det många som inte heller kan se en stjärnhimmel. Det visade sig att många inte ens hade upplevt mörker.

En skolklass väntar på att få krypa in i planetariet. Foto: Marie Rådbo.

Min bedömning är att jag har visat Starlab för 100 000–150 000 barn och även ett antal vuxna – de uppskattar det lika mycket som barnen. Och jag förstår att de som har sett det aldrig glömmer det, till exempel berättar studenter jag möter att de minns det från sin skoltid.

Trots framgången, lämnade jag så småningom detta projekt, för jag anser att vi inom akademien gärna kan utarbeta nya idéer, men när de väl fungerar ska vi låta andra ta över, för att själva gå vidare med något nytt. Därför anlitade jag under några år en ”visare” som fortsatte arbetet i skolorna, men till sist var det dags att ta farväl av Starlab för gott. Jag skänkte det till Sydafrika, där jag lärde upp visare, och jag gläder mig nu åt att mitt Starlab fungerar lika bra på södra halvklotet. Där finns förstås samma nyfikenhet på universum som hos oss.

#17: Internationella astronomiåret 2009

Av Gösta Gahm

På förslag av IAU utsåg FN 2009 till Internationella astronomiåret, detta för att fira 400-årsjubileet av Galileis teleskopobservationer. Foto: Vita huset, Chuck Kennedy.

Under mina tio år som ordförande i Svenska astronomiska sällskapet var internationella astronomiåret 2009 det utan jämförelse mest intensiva och händelserika. När jag tittar igenom högen jag sparat av affischer, inbjudningar till evenemang, pressklipp, brev med mera undrar jag hur vi orkade genomföra så mycket på så många platser i landet, men vi ville ju att Sällskapet skulle delta över hela Sverige. Uppslutningen var enorm. Vilken imponerande mängd initiativ det togs att föra fram astronomin detta år och av så många entusiaster landet runt! Även musiken kom att få en framträdande roll med anknytande konserter i till exempel Berwaldhallen, Kungliga Operan i Stockholm, Nobelmuseet och i flera kyrkor. För egen del kom arbetet med två vandringsutställningar och ett skolprogram i Sällskapets regi att fylla en stor del av min tid före, under och efter 2009. Med dessa program landade vi på små och stora orter från Karlshamn och Malmö i söder till Kiruna i norr.

Utställningen ”Upptäck universum – i Galileis fotspår” produceras tillsammans med Charlotte Helin i Halland. Temat för astronomiåret var ju de 400 år som gått sedan Galileo Galilei började observera objekt på himlen i sin kikare. Utställningen var i lådformat och kunde lätt fällas ihop för transporter. Storbildsutställningen ”Utblick – tillbakablick” invigdes den 24 augusti i Kungsträdgården, Stockholm av chefen för Världsnaturfonden Lars Kristoferson och med dansgruppen Yria. Den hamnade därefter i miljöer av olika slag som bibliotek, museer, en flygplats, en konserthall och olika lärosäten. Den producerades i samarbete med Margareta Malmort och de 1.7 x 1 meter stora bilderna, som var inramade i massivt trä och placerade i tunga krukor, monterades på Konsthögskolan i Stockholm. Det behövdes flera personer att baxa in och ut dem i de pick-up bilar vi hyrde, men idén var att de skulle klara sig till och med i Stockholms innerstad då nattens busar är ute  – vi sa att de var terroristsäkrade.


Vandringsutställningen ”Utblick – tillbakablick” exponerades först i Kungsträdgården, Stockholm, och som framgår av kablarna var den belyst nattetid. Foto: Gösta Gahm.

Vi var också rätt många som engagerade oss i Sällskapets skolprogram där vi typiskt gav vår show i en stor aula med ett antal gymnasieklasser bänkade, alltså mer än hundra elever åt gången. Här berättade vi om Galileis upptäckter och de gillade uppenbart att fara ut i rymden med den 3D film, som producerats av bland annat Alexis Brandeker. På vissa håll höll vi också diskussioner med elever i mindre grupper, där eleverna hade förberett frågor.


Med Sällskapets skolprogram samlade vi gymnasister på många orter i Sverige, som här i Jönköping då vi tog med flera hundra ungdomar på en resa genom rymden i tre dimensioner. Foto: Gösta Gahm.

Det är svårt att välja ut några extra vackra pärlor från allt som hände detta år. Sweden Solar System (se nr #2) fick ett mycket fint tillskott med gestaltningen av komet Halley vid vetenskapscentret Balthazar i Skövde och i Uppsala blev det gatudans på en bild av Saturnus.

Jag kommer alltid minnas spänningen, för att inte säga anspänningen, inför några evenemang som utgjorde startskotten till ”Året”. Jag fanns på plats med Galilei-utställningen när Göteborg inledde vid Naturhistoriska museet den 10 januari och där vi engagerat den norske författaren Atle Naess för ett föredrag.

Stockholm fick uppleva två invigningsceremonier förutom presskonferensen på Gamla observatoriet den 15 januari. Först var vi i Storkyrkan den 4 januari med Alexis 3D-resa projicerad på en jätteskärm under predikstolen, varifrån tidigare Bengt Gustafsson berättat om Galileo Galilei och hans samtid. Galileisk orgelmusik framfördes av Mattias Wager och så fick vi barnen att ingå i ett solsystem mobile på stengolvet. Solen var en långsamt roterande blond flicka omgiven av andra barn i snabbare rotation och som kretsade runt ”solen”. Kaplanen Kristina Ljunggren var utklädd till Urban målares fru och klättrade under makens tavla av vädersolar i kyrkan.

Och så kom galakvällen i Stockholm den 15 januari. Vi ordnade en samling i en sky bar på Söder varifrån vi kunde se Globen tändas och sen drog vi till Handelshögskolan där Bengt Gustafsson och Ulf Danielsson kåserade. Kvällen avslutades med besök på Gamla observatoriet där Stockholms amatörastronomer (STAR) höll öppet för stjärnskådning.

Astronomiårets logotyp.

Astronomiåret bjöd också på ”100 timmar astronomi” i april månad och som blev en stor succé på de flesta orter. Det var från den erfarenheten som idén om ”Astronomins Dag och Natt” växte fram och som i år inträffar 27-28 september. Sällskapet har också initierat ”Astronomdagarna” då forskare och lekmän samlas, detta år i oktober  i Stockholm, då även Sällskapets 100-årsjubileum ska uppmärksammas.

#16: En svensk supernova

Av Jesper Sollerman

I september 2006 gjordes den första upptäckten av en supernova från svensk mark. Upptäckare var amatörastronomen Gregor Duszanowicz. Han hade börjat sitt sökande två år tidigare från sin tomt i Åkersberga. Supernovan fick beteckningen SN 2006iv. Den låg 111 miljoner ljusår bort i Stora Björnens stjärnbild.

Gregor Duszanowic. Foto: SAAF.

En supernova är en exploderande stjärna som plötsligt flammar upp på stjärnhimlen. Supernova-forskningen är ett hett ämne inom svensk astronomi sedan länge, men hur hittar man egentligen en supernova – från Sverige?

Tycho Brahe såg en supernova med blotta ögat från Herrevads kloster år 1572, vilket var början på hans lysande astronomikarriär. På den tiden tillhörde dock Skåne Danmark, så vi kan knappast kalla det en svensk supernova. Supernovor är dessutom så pass ovanliga att vi tvingas vänta hundratals år mellan de stjärnsmällar som är närbelägna nog att ses med blotta ögat. Senast det hände var i februari år 1987 då supernova 1987A flammade upp i Stora magellanska molnet – som dessvärre bara syns från södra halvklotet. För att leta supernovor behövs därför teleskop som möjliggör att man söker igenom många, många avlägsna galaxer.

Gregor Duszanowicz är alltså amatörastronom men letar supernovor precis som proffsen gör. Han använder digitala bilder där man i datorn kan jämföra nattens bilder av avlägsna galaxer med tidigare tagna galaxbilder, allt för att försöka upptäcka en ny ljusprick. SN 2006iv blev alltså den första som upptäcktes från svensk horisont. Med det Nordiska optiska teleskopet (NOT) på La Palma kunde vi sedan visa att den supernovan var av det ovanligare slaget, en Typ IIb. Duszanowicz har sedan hittat ytterligare supernovor från Åkersberga, men letar numera även med ett fjärrstyrt teleskop beläget i Italien.

Duszanowicz bild av den första supernovan som hittats från svensk mark. Supernovan är den ljusa fläcken som pekas ut av de svarta strecken. Foto:
Gregor Duszanowicz.

Amatörastronomerna har varit viktiga just inom supernovaforskningen, och var länge i framkant med att upptäcka nya stjärnexplosioner. Numera hittas dock de flesta supernovorna av yrkesastronomer. Med vår nya kamera på Palomar Mountain kan övertecknad en bra morgon hitta flera supernovor innan frukost. Men Palomar ligger ju i Kalifornien och inte i Sverige.

Gregor Duszanowicz fick 2007 Svenska astronomiska sällskapets medalj för sin upptäckt.

#15: Planetariet

Av Johan Kärnfelt

En fråga som mången astronom brottats med är vad man ska göra med dyrbara instrument när de rangeras ut och ersätts av andra, nyare saker. Ska de bara skrotas? Ska de bevaras för eftervärlden? I så fall var? En variant på detta dilemma gick i dagen när Stockholmsutställningen monterades ner hösten 1930. En av utställningens riktiga dragplåster hade varit ett planetarium. Planetarieprojektorn hade efter en donation köpts in från tyska Carl Zeiss i Jena och sedan ställs upp i en speciell byggnad på utställningsområdet. På bara några månader hade 350 000 stockholmare fått ett och att om himlarna till livs under dess dom (samtidigt som de genererat en halv miljon i biljettintäkter). När utställningen stängdes blev maskinen stående.

Planetarieprojektor som användes i Stockholm hade tillverkats av Carl Zeiss i Jena. Projektorn hade producerats sedan 1926 och var av Modell II. Foto: Courtesy of ZEISS.

Nils Nordenmark, som ansvarat för visningar under utställningen och som dessutom var Svenska astronomiska sällskapets grundare och starke man, såg en chans till en bra affär. Varför inte ställa upp planetariet på Skansen, och sedan låta Sällskapet sköta driften? Allt som behövdes var en tomt och en mindre summa pengar för att resa en ny planetariebyggnad. Men detta var inget som gjordes i en handvändning. Nordenmark förankrar sin idé i utställningsstyrelsen och under flera år arbetar han oförtrutet vidare för att få affären till stånd. Han uppvaktade kronprins Gustav Adolf liksom olika Stockholmspolitiker. Han engagerade den nyinstiftade Nationalkommittén för astronomi för saken, och fick dem att i ärendet vända sig direkt till Kungl. Maj:t. Han fick till och med en audiens hos ecklesiastikministern Arthur Engberg, vilken emellertid visade sig föga intresserad. Några pengar blev det alltså inte. Efter mycket om och men lyckades han emellertid säkra ett överlämnande av planetarieprojektorn till Sällskapet, vilket formellt genomfördes hösten 1933.

Så nu var man i besittning av en maskin som bevisligen varit en publikmagnet och därmed skulle kunna bli en potentiell inkomstkälla för Sällskapet, frågan var bara var den skulle ställas upp. Nordenmark försökte bearbeta Skansen men där ville man inte släppa till någon tomtmark. Tillslut lyckades han genom att vända sig till Riksmarskalksämbetet komma över en tomt utanför, men i direkt anslutning till, Skansen. Återstod pengarna. Här steg amatörastronomen och godsägaren Nils Tamm in och räddade projektet genom att donera de medel som behövdes för att bygga ett nytt planetarium. Hösten 1934 var byggnaden rest, projektorn installerad och intrimmad.

1935 ordnades en sommarkurs i astronomi vilken avhölls i det nya planetariet. På bilden sitter lärarna på första raden, däribland Nordenmark (fyra från vänster). Foto: Populär astronomisk tidskrift, vol. 16, 1935, s. 147.

Under Stockholmsutställning hade planetariet verkligen varit en publikmagnet – inte minst nyhetens behag verkar ha attraherat huvudstadsbefolkningen – men efter nyinvigningen tappade det snart i attraktionskraft. Kritiska medlemmar i Sällskapet menade att man inte lyckades förnya programmet, att föreläsarna inte begrep hur man talar vetenskap med vanligt folk, och framförallt att man inte lyckades attrahera skolklasser i den utsträckning som man behövde för att verksamheten skulle bära sig. Men även om man försökte hantera en del av kritiken så lyckades man inte bryta den nedåtgående trenden. Man fortsatte dock att driva anläggningen in på 1940-talet, men med tiden blev den alltmer av en belastning. Tillslut tvingades man helt enkelt stänga. Nordenmark löste de akuta problemen genom att hyra ut planetariemaskinen till Liseberg i Göteborg.

Historien fick sin upplösning något år senare när man plötsligt hörde av sig från universitetet i Chapel Hill, North Carolina — man var på jakt efter en projektor till sitt planetarium och eftersom Zeiss-fabrikerna var stängda på grund av kriget tog man sikte på andrahandsmarknaden. Nordenmark var inte sen att acceptera erbjudandet, trots att han därmed tvingades bryta kontraktet med Liseberg och köpa ut dem. Projektorn såldes alltså till USA, och med god förtjänst.

På sin nya plats var projektorn i drift fram till början av 1969, när den ersattes av en modernare maskin. Förutom att under drygt två decennier ha betjänat den amerikanska allmänheten hade den då också kommit till användning för utbildning av astronauter i Mercury-, Gemini- och Apolloprogrammen. Det var under domens konstgjorda stjärnhimmel de tränade astronomisk navigation. Sista gången detta skedde var den 21 februari 1969 då Neil Armstrong och Apollo 11-besättningarna på detta sätt lärde sig navigera himlen. Därefter pensionerades projektorn.

Installerad i Morehead Planetarium användes projektorn från Stockholmsutställningen bland annat till att utbilda astronauter i celest navigation. Sittande till vänster astronauten Wally Schirra (Mercury 8, Gemini 6, Apollo 7) och i mitten Scott Carpenter (Mercury 7). Foto: NASA/Retro Space Images.

Minnet av planetariet har förstås falnat, men faktum är att Sällskapet fortfarande förvaltar arvet efter det. Pengarna som Nordenmark fick vid försäljningen av maskinen blev grundplåten i Sällskapets så kallade Planetariefond, en fond som alltsedan dess delat ut mindre anslag till bland annat Sveriges många astronomiföreningar.