#20: Värmland Star Party

[I dag den 8 mars startar den tjugonionde upplagan av Värmland Star Party. Vi uppmärksammar detta med ett inlägg från några av arrangörerna av årets träff. Samtidigt vill vi passa på att önska dem och alla tillresande klara skyar. /Red.]

Av Christer Jansson och Mats Yderstig  

Tankarna går till flydda tider. Året var 1990. Några amatörastronomer sitter framför brasan i Mats Yderstigs stuga i Lysvik. Diskussionerna löper längs slingrande vägar. Ett antal stjärnträffar och konferenser har besökts, och ur dessa erfarenheter väcks tanken på en egen träff här i Värmland. Drivande i samtalet är naturligtvis den legendariske Jan Sandström. Utan denna dynamiska kraft skulle det aldrig ha blivit något Värmland Star Party. Till pionjärgruppen hörde, förutom Yderstig och Sandström, också Conny Petersson, Calle Westlund och Christer Jansson.

Jan Sandström. Foto: Mats Yderstig.

Så genomfördes då den första träffen. Mats stuga var träffens centrum vid denna tid. Så småningom förflyttades dock tyngdpunkten till Berga Gård där både boende och föredragsmöjligheter gjorde det hela till en konferensanläggning.

Finns det något tydligt definierat framgångsrecept? Nej inget medvetet planerat. Möjligen att vi velat ha en tämligen informell träff med rätt mycket ”luft” i planeringen och en inriktning framför allt för de som gillar att observera natthimlen. Vi har utgått från att den främsta drivkraften för deltagarna är möjligheten att träffa andra amatörer. Vi är också lite ensamma om att ha en träff på våren. De första åren var det en höstträff, men vi flyttade den ganska snabbt till tidig vår och på detta sätt undvek vi kollisioner med Mariestads- och Sagittariusträffen.

Deltagarnas geografiska spridning har varit och är fortfarande imponerande. Från Skåne till övre Norrland, och även våra nordiska grannländer har bidragit till mångfalden. Antalet deltagare har stigit från ett 20-tal i början till som mest ett 80-tal.

Den uppskattade VSP-lunchen på Berga gård. En av författarna, Christer Jansson, sitter i röd tröja vi bordet närmast kameran. Foto: Mats Yderstig.

Man kan inte skriva om VSP utan att nämna tipspromenaderna. Många är de deltagare som i kyla och ishalka brytt sina små grå över mer eller mindre kluriga frågor. Med tiden har svårighetsgraden skruvats upp, för att numera närma sig en tentamen i kosmologi. Otaliga är också de föreläsare som gästats oss genom åren. Många av dessa har kommit från vetenskapens absoluta frontlinjer, ingen nämnd ingen glömd.

Teleskopdiskussioner under första träffen år 1990. Från vänster och närmast kameran syns Conny Jonsson, Christer Jansson och Curt Olsson. Foto: Mats Yderstig.

Nästa år blir den 30:e träffen i ordningen och då kommer det att bli lite mer pådrag än vanligt, det lovar vi.

Avslutningsvis ett VSP så som bloggredaktören vill minnas det — i vinterskrud och med några teleskop redan monterade för kvällens observationer. Foto: Johan Kärnfelt.

#16: En svensk supernova

Av Jesper Sollerman

I september 2006 gjordes den första upptäckten av en supernova från svensk mark. Upptäckare var amatörastronomen Gregor Duszanowicz. Han hade börjat sitt sökande två år tidigare från sin tomt i Åkersberga. Supernovan fick beteckningen SN 2006iv. Den låg 111 miljoner ljusår bort i Stora Björnens stjärnbild.

Gregor Duszanowic. Foto: SAAF.

En supernova är en exploderande stjärna som plötsligt flammar upp på stjärnhimlen. Supernova-forskningen är ett hett ämne inom svensk astronomi sedan länge, men hur hittar man egentligen en supernova – från Sverige?

Tycho Brahe såg en supernova med blotta ögat från Herrevads kloster år 1572, vilket var början på hans lysande astronomikarriär. På den tiden tillhörde dock Skåne Danmark, så vi kan knappast kalla det en svensk supernova. Supernovor är dessutom så pass ovanliga att vi tvingas vänta hundratals år mellan de stjärnsmällar som är närbelägna nog att ses med blotta ögat. Senast det hände var i februari år 1987 då supernova 1987A flammade upp i Stora magellanska molnet – som dessvärre bara syns från södra halvklotet. För att leta supernovor behövs därför teleskop som möjliggör att man söker igenom många, många avlägsna galaxer.

Gregor Duszanowicz är alltså amatörastronom men letar supernovor precis som proffsen gör. Han använder digitala bilder där man i datorn kan jämföra nattens bilder av avlägsna galaxer med tidigare tagna galaxbilder, allt för att försöka upptäcka en ny ljusprick. SN 2006iv blev alltså den första som upptäcktes från svensk horisont. Med det Nordiska optiska teleskopet (NOT) på La Palma kunde vi sedan visa att den supernovan var av det ovanligare slaget, en Typ IIb. Duszanowicz har sedan hittat ytterligare supernovor från Åkersberga, men letar numera även med ett fjärrstyrt teleskop beläget i Italien.

Duszanowicz bild av den första supernovan som hittats från svensk mark. Supernovan är den ljusa fläcken som pekas ut av de svarta strecken. Foto:
Gregor Duszanowicz.

Amatörastronomerna har varit viktiga just inom supernovaforskningen, och var länge i framkant med att upptäcka nya stjärnexplosioner. Numera hittas dock de flesta supernovorna av yrkesastronomer. Med vår nya kamera på Palomar Mountain kan övertecknad en bra morgon hitta flera supernovor innan frukost. Men Palomar ligger ju i Kalifornien och inte i Sverige.

Gregor Duszanowicz fick 2007 Svenska astronomiska sällskapets medalj för sin upptäckt.