Den astronomiska observationskonsten är idag digital. Teleskopens detektorer producerar stora och ökande mängder data som det är en icke-trivial uppgift att hantera. Att ta hand om dessa accelererande datamängder har blivit en astronomisk specialitet i sig, och ibland talar man om astroinformatik, ett subdisciplinärt fält som har till uppgift att utveckla verktyg och metoder för sådan hantering.
Före den digitala epoken var observationell optisk astronomi under lång tid en fotografisk verksamhet. Den fotografiska plåten hade under andra hälften av 1800-talet ersatt observatörens öga i många (men inte alla!) observationstekniker och i observatoriernas plåtarkiv ansamlades mängder med glasplåtar tagna genom teleskop.
Övergången mellan den fotografiska och den digitala epoken skedde inte över en natt, de överlappar varandra och här skall vi rikta blicken mot ett sådant övergångsfenomen: mätdatorcentret Astol vid Lunds observatorium (förkortningen Astol brukade uttydas ”Astronomernas orakel i Lund”). Lundaastronomerna hade sedan tidigare en maskin för uppmätning av svärtningen på fotografiska plåtar, men det som verkligen fick mätdatorcentret att ta fart var när man 1977 införskaffade en mikrodensitometer, en PDS 1010, från Perkin-Elmer. Denna komplicerade och sällsynta apparat – någonstans har jag sett en uppgift om att lundamaskinen var den enda i Skandinavien – blev under en tid hjärtat i verksamheten på Astol.
I maskinen placerades en fotografisk plåt eller en filmremsa mellan två glasplattor. Ljus från en förhållandevis stabil ljuskälla skickades via ett intrikat optiskt arrangemang genom det fotografiska negativet, varpå styrkan på ljuset som kom ut på andra sidan mättes upp och registrerades i en mätdator. I PDS-maskinen förflyttades plåten i små steg styrd av mjukvara i form av programmet Scansalot, och sakta men säkert växte en digital representation av det analoga fotografiet fram, så småningom överförd till datorminne, hårddisk och bandstation. På dessa digitala representationer av de fotografiska bilderna kunde sedan astronomerna mäta objektens ljusstyrkor, positioner och annat. Senare vidtog tekniker för bildbehandling, som gjorde det möjligt att öka skärpan i astronomiska bilder, förändra kontrasten med mera.
Uppbyggnaden och skötseln av Astol var en förhållandevis komplicerad verksamhet, och det arkivmaterial från Astol som jag gått igenom visar vilken viktig roll som spelades av forskningsingenjören Hans Ove Hagerbo för att hålla det hela igång. Arkivmaterialet skvallrar även om en annan tids datorprestanda och pris: i en budget från 1980 är en av posterna en hårddisk på 120 MB uppsatt till 131 000 kr, 3 st minneskort till HP-datorn på vardera 128 kB kostade 58 800 kr, i en offert från Hewlett Packard i december 1982 finns ett skivminne ”av Winchestertyp” (det vill säga en hårddisk) på 67 MB uppsatt till 147 900 kr och så vidare.
Lundaastronomerna var emellertid skickliga på att få medel till Astol, och anslag från såväl statliga forskningsråd som privata stiftelser gjorde att det kunde växa fram till något av ett centrum för astronomisk bildanalys. Astronomer från andra observatorier bokade in sig för tid på Astol och kom till Lund för att mäta upp sina analoga fotografiska bilder och spektrum för vidare analys. Av en årsrapport för 1980 framgår att anläggningen utnyttjats flitigt, den har varit fullbokad 1-2 veckor i förväg, även nattetid. Förutom lundaastronomer kom astronomer från observatorierna i Uppsala, Stockholm, Köpenhamn, Helsingfors, Århus och Bonn till Lund för att göra mätningar. Anläggningen användes inte bara av astronomer, i sagda årsrapport talas även om användare från Institutionen för fysiologi och medicinsk fysik vid Lunds universitet.
Astol representerar en övergångsfas mellan analog och digital bildteknik inom astronomin. Datoriseringen av astronomin hade under 1970- och 1980-talen kommit en bit på vägen, och att analysera astronomiska data skedde i allt större utsträckning med hjälp av datorer. Men de astronomiska observationerna registrerades fortfarande i ganska hög utsträckning på ett analogt fotomaterial. Astol och dess PDS-maskin blev ett sätt att överbrygga den analoga och den digitala epoken i astronomins historia.
* * *
Vidare läsning: vetenskapshistorikern Patrick McCray har skrivit om i övergången till digitala metoder i ”The Biggest Data of All: Making and Sharing a Digital Universe”, Osiris, vol. 32 (2017): 243–263.