#34: Svenska namn i rymden

Av Dan Kiselman

Christer Fuglesang under sitt första rymduppdrag 2006. Foto: ESA/NASA

Vem är den mest berömda svensken i rymden?  Hittills är det bara Christer Fuglesang som varit där och därmed vunnit berömmelse. (När Jessica Meir gjort sin rymdfärd blir de två om det.) Men det finns andra sätt att bli så berömd att ens namn lever vidare även när man själv är bortglömd. Bland svenska astronomer är tveklöst Anders Celsius nummer ett i kändisskap. Men då för sin temperaturskala, som ju mest används på jorden. Dessutom faller han utanför vår 100-årsram.

Ett klassiskt sätt för en astronom att bli berömd är att upptäcka en komet. Det finns en enda svensk kometupptäckare, och han har tre kometer: P/1996 R2 (Lagerkvist), C/1996 R3 (Lagerkvist)  och 308P/Lagerkvist-Carsenty. Men för att bli riktigt berömd måste ens komet ställa till med något sensationellt. Och det har ingen ”svensk” komet gjort. Nära var det dock med Shoemaker-Levy 9 som 1994 kraschade in i Jupiter till stor uppståndelse. Uppsala-doktoranden Mats Lindgren hade fångat den splittrade kometen på en fotoplåt innan paret Shoemaker och David Levy identifierade den. Men objektet såg så underligt ut att det inte kändes igen som en komet. I Uppsala talade man sedan retsamt om kometen ”Almost-Lindgren”.

Vad gäller asteroider är det flera som getts svenska namn. Men om inte asteroiden besöks av en rymdfarkost eller krockar med jorden skänker den ingen större ryktbarhet. Något liknande gäller kratrar i solsystemet – där några getts svenska personnamn.

Upptäckter eller katalogisering av himmelsobjekt kan göra ditt namn odödligt. Stora katalogverk brukar få titlar efter institutioner eller instrument (exempelvis Peter Nilsons Uppsala General Catalogue of Galaxies). Det gäller därför att på egen hand göra en lagom liten katalog. Det kan räcka med forskningsartiklar där man presenterar några upptäckta objekt. Om sedan andra börjar använda ditt efternamn följt av ett nummer så är berömmelsen vunnen. Observatörer kan därför tala om stjärnhopar med namn av (Per) Collinder, (Lars Olof) Lodén, (Gösta) Lyngå och (Curt) Roslund. För mörka nebulosor finns (Claes) Bernes och (Aage) Sandqvist. Vissa dubbelstjärnesystem kan benämnas (Peter) Lindroos och galaxer (Erik) Holmberg. Wolf-Lundmark-Melotte (WLM) är en bekant galax men Knut Lundmarks person är nog än så länge mer känd än galaxen.

Den största kändisen i denna klass är nog Bengt Westerlund (1921-2008). Detta på grund av stjärnhoparna Westerlund 1 och Westerlund 2.

Westerlund 1 (t.v.) innehåller en av de största stjärnor man känner samt en misstänkt magnetar. Se den även som film! Foto: ESA/Hubble & NASA.
Westerlund 2 (t.h.) är en spektakulär ung stjärnhop. Även den har fått en film. Foto: NASA, ESA, the Hubble Heritage Team (STScI/AURA), A. Nota (ESA/STScI), and the Westerlund 2 Science Team

Det finaste för en läkare lär vara att få en sjukdom uppkallad efter sig. När det gäller astronomiska fenomen finns några svenska kandidater.

Gunnar Malmquist (1893-1982) räknade stjärnor för att kartlägga Vintergatan i början av 1920-talet. Med Malmquist bias brukar man avse urvalseffekter som grundar sig i att ljussvaga objekt är svårare att detektera än ljusstarka. Detta får exempelvis till följd att den absoluta medelljusstyrkan för stjärnor tycks öka med avståndet. Malmquists relationer består i korrektioner för att motverka sådant. Nu kanske inte stellarstatistik anses som det mest sexiga forskningsfältet. Men när mer hippa kosmologer började räkna galaxer för att kartlägga universum råkade de ut för samma problem. Då återupptäckte de Malmquist och hans relationer.

Bertil Lindblad (1895-1965) gjorde teoretiska pionjärarbeten inom galaxdynamik och upptäckte banresonanser med betydelse för bildandet av täthetsvågor – som kanske kan förklara uppkomsten av spiralarmar. Lindbladresonanserna dyker också upp i studier av Saturnus’ ringar och planetsystem under bildande.

Galaxforskaren Erik Holmberg (1908-2000) införde en definition för hur man ska mäta suddiga galaxers storlek. Den fick stort genomslag. ”De använder min radie” sa han stolt. Holmbergradien är avståndet från galaxens centrum ut till dess att ytljusstyrkan minskat till 26,5 magnituder per kvadratbågsekund i blått ljus.

Hannes Alfvén (1908-1995) föreslog förekomsten av en slags vågor i magnetiska plasmor. Tanken var att de kunde transportera energi från solens inre till dess korona, vars höga temperatur var och är en gåta. I alfvénvågor fungerar magnetfältslinjerna ungefär som vibrerande strängar. Som förklaring till koronaupphettningen debatteras de fortfarande livligt. Detsamma gäller andra ställen i universum där plasmor med magnetfält finns: nästan överallt! Observatörer letar efter dem och teoretiker räknar på deras effekter. Kanske är det Alfvén som är det kändaste svenska namnet i rymden?

I vilken utsträckning har svenska personnamn blivit begrepp eller objektnamn i astronomi och rymdvetenskap? Hur ofta namnet finns med i titeln på vetenskapliga artiklar kan ses som ett mått på detta. Data hämtade från Nasa:s Astrophysics Data System i april 2019.

#18: Med universum i bagaget

Av Marie Rådbo

Redan under mina första år på Chalmers började mitt engagemang för att stimulera intresset för naturvetenskap hos allmänheten, framför allt hos barn och ungdomar. För även då, i början på 70-talet, oroades man över det dåliga intresset för naturvetenskap i samhället. Men, intresset var egentligen inte dåligt alls, lika lite då som nu. Vi måste bara fånga upp det i tid! Så vad kunde vi från akademin göra?

Min chef Curt Roslund och jag bestämde oss för att starta kvällskurser som vände sig till allmänheten – de så kallade orienteringskurserna, de första i sitt slag i Sverige. Och jag besökte även skolor. Framför allt vände jag mig mot låg- och mellanstadiet, eftersom jag anser det nödvändigt att ta nyfikenhet på allvar långt ner i åldrarna. Som ett resultat av vår utåtriktade verksamhet blev det dessutom allt mer radio och TV, bland annat adventskalendern Stjärnhuset. Men vad mer gick att göra?

Foto: Marie Rådbo.

Det var då jag såg en annons från USA om det mobila planetariet Starlab. Jag sökte medel, som till min stora förvåning – och glädje – beviljades. När så plötsligt en dag tre stora lådor på totalt 50 kilo damp ner på kontoret visste jag inget om planetarier i allmänhet, än mindre om Starlab, men det fick jag snabbt lära mig. Och så i januari 1983 var det dags att packa in lådorna i bilen och åka ut till skolorna – med universum i bagaget.

Ett planetarium består vanligen av ett rum med välvt tak, där man projicerar stjärnhimlen med hjälp av en projektor. Starlab i sin tur bestod av ett tält som blåstes upp med en fläkt. Tältet var så stort att det rymde en skolklass. Via en tunnel kröp man in i tältet, och väl där inne satt barnen på golvet i en ring runt stjärnprojektorn i mitten. Visningarna var ”live” och genom att besökarna fick styra innehållet med sina frågor blev de även helt olika.

Starlab blev omedelbart en succé, och jag blev fullkomligt nerringd av skollärare. Under flera år reste jag runt i Sverige så mycket jag hann; från Kiruna i norr till Ystad i söder, från Brännö i väster till Gotland i öster. Ingen hade sett något liknande, och i vårt moderna samhälle med gatljus och neonskyltar är det många som inte heller kan se en stjärnhimmel. Det visade sig att många inte ens hade upplevt mörker.

En skolklass väntar på att få krypa in i planetariet. Foto: Marie Rådbo.

Min bedömning är att jag har visat Starlab för 100 000–150 000 barn och även ett antal vuxna – de uppskattar det lika mycket som barnen. Och jag förstår att de som har sett det aldrig glömmer det, till exempel berättar studenter jag möter att de minns det från sin skoltid.

Trots framgången, lämnade jag så småningom detta projekt, för jag anser att vi inom akademien gärna kan utarbeta nya idéer, men när de väl fungerar ska vi låta andra ta över, för att själva gå vidare med något nytt. Därför anlitade jag under några år en ”visare” som fortsatte arbetet i skolorna, men till sist var det dags att ta farväl av Starlab för gott. Jag skänkte det till Sydafrika, där jag lärde upp visare, och jag gläder mig nu åt att mitt Starlab fungerar lika bra på södra halvklotet. Där finns förstås samma nyfikenhet på universum som hos oss.

#12: Orienteringskurser i astronomi

Av Maria Sundin

I mitten av 1970-talet startade astronomen Curt Roslund orienteringskurser i astronomi i Göteborg för att göra astronomin tillgänglig för studenter i olika åldrar och med varierande bakgrunder. Curt hade starka tvärvetenskapliga intressen, och förutom kurser med traditionella astronomiska teman såsom ”Universums byggnad” startade han kurser om astronomins kopplingar till navigation, historia, arkeoastronomi, etnologi, konst och astrologi. Kursen om astrologi kom av Curts hängivenhet för att tydligt visa att astrologi inte är en vetenskap, och han tvekade inte att ge sig in i muntliga eller skriftliga debatter om pseudovetenskap. Alla kurserna blev väldigt uppskattade och populära. Det gick fyra kurser per år kvällstid på kvartsfart, och roligt nog följs detta upplägg fortfarande vid Göteborgs universitet.

Ett programblad från tidigt 80-tal.

Jag träffade Curt första gången alldeles i slutet av 1980-talet då jag var doktorand inom galaxdynamik. Det första jag slogs av när jag kom in på hans kontor var den magnifika bokhyllan som täckte en lång vägg. Där fanns böcker inom vad jag tyckte var en blandning av extremt intressanta och oväntade ämnen.

En av Curts kurser (Interstellär kommunikation) hade ett avsnitt om science fiction, och just detta kände sig Curt inte helt bekväm med eftersom han själv inte läste science fiction. Han frågade därför mig 1992 (tror jag) om jag ville hålla en föreläsning på hans kurs, och jag tackade ja. Jag hade då undervisat ganska mycket som övningsledare i mekanik, men att stå inför cirka 80 studenter, där stor sett alla var äldre än mig själv, var en utmaning.

Curt Roslund guidar vid Ale stenar. Foto: Björn Stenholm.

Curts forskningsbakgrund var inom traditionell astronomi, men hans tvärvetenskapliga intressen fick honom att även starta projekt inom arkeoastronomi och etnoastronomi. Då och då försvann Curt iväg från Göteborg för att undersöka fjärran platser. Med glimten i ögat ser jag honom lite som astronomins Indiana Jones! Inför 1994 hade Curt fått ett stort anslag som gjorde att han kunde ägna sig åt sin tvärvetenskapliga forskning fram till sin pension 1995. Jag disputerade den 7 januari 1994, och tackade ja till att vikariera och hålla alla kurserna. Fyra dagar efter min disputation höll jag för första gången ”Universums byggnad” och två dagar senare ”Navigeringskonstens historia”. Curt gav mig helt fria händer att göra kurserna till mina egna. Det enda jag tog över från honom var titlarna på kurserna, bokhyllan och en stor mängd diabilder. Jag är full av beundran och tacksamhet över att han inte hade fler synpunkter, eller försökte styra mig, eftersom det gav mig chansen att bygga upp något eget.

Vårterminen 2019 kommer jag att ha föreläst i 25 år på dessa kurser. Curts bokhylla, som jag fortfarande tänker på den som, har jag fått packa ner fem gånger i samband med kontorsbyten. Utöver de kurser som Curt startade har jag utvecklat några till om galaxer och kosmologi, exoplaneter samt i samarbete med institutionen för matematik ”Matematikens guide till Ganymedes”. Ett snabbt överslag ger att cirka 400 studenter/år i 25 år blir tiotusen studenter. Många läser flera kurser, så individantalet är lägre, men jag hoppas att genom att nå ut till så många, och genom att studenterna sprider kunskapen vidare, har astronom nått långt. Studenterna är verkligen i alla åldrar och roligt nog är det en balans mellan kvinnor och män i alla ålderskategorier.

Curts arv nådde också utanför Göteborg. Flera astronomiinstitutioner vid andra universitet följde efter och har utvecklat orienteringskurser. Idag finns det tillgång till mycket spännande astronomi för allmänheten i stora delar av Sverige!