#41 Bengt Edlén

Av Nils Ryde

Bengt Edlén var en framgångsrik atomspektroskopist, som löste en viktig astronomisk fråga under tidigt 1940-tal. Han föddes 1906 i Östergötland, tog studenten i Norrköping, studerade vid Uppsala universitet, var doktorand hos Manne Siegbahn och blev docent och fil. dr 1934. Han var också lärjunge till The Svedberg i Uppsala. Sin första insats på forskarbanan gjorde Edlén som nybliven assistent på fysiska institutionen i Uppsala under ett sommarlov, då han letade reda på alla prov på grundämnen som fanns på institutionen och gjorde spektroskopiska studier på dem. Han utnämndes till professor i fysik vid Lunds universitet 1944, där han byggde vidare på institutionens spektroskopiforskning.

Ur Bengt Edlén “Om solkoronans spektrum och identifieringen av koronalinjerna”, Populär Astronomisk Tidskrift, vol. 22, 1941.

Edlén löste den så kallade koronagåtan i en artikel publicerad den 12 mars 1941. Detta visar hur fysiken och astronomin framgångsrikt kan växelverka och är beroende av varandra. Oidentifierade spektrallinjer från ultraviolett till nära infrarött, som hittats i solkoronans ljus, hade föreslagits komma från ett okänt grundämne som döptes till koronium. Det skall noteras att circa 70 år tidigare hade grundämnet helium identifierats i solljus under en solförmörkelse. I ett föredömligt kort papper i Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik kunde Edlén dock påvisa teoretiskt att koroniumlinjerna istället hade skapats av kraftigt joniserade atomer av järn, kalcium och nickel.

Edlén utvecklade sedan dessa idéer i en längre artikel i Zeitschrift für Astrophysik 1943. Linjer från upp till fjorton gånger joniserat järn hade identifierats. Dessa linjer var ett starkt argument för att temperaturen i koronaplasmat låg på flera miljoner grader, vilket var mycket förvånande, men det hade faktiskt funnits indikationer på detta under en tid. Den samtida fysikern Hannes Alfvén publicerade en i detta avseende viktig artikel, också den i Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik, den 26 februari 1941, det vill säga två veckor före Edléns artikel. I den går Alfvén igenom argument för att koronatemperaturen är mycket hög. Ett av argumenten han, med hänvisning till ”private communications”, framför är Edléns identifikation av koronalinjerna med förbjudna övergångar i kraftigt joniserade atomer. Dessa linjer passar också väl in i Alfvéns framlagda teori för koronan i denna artikel. Man kan nog säga att Edléns identifikation av koronalinjerna var ett avgörande bevis för de höga temperaturerna i koronan.

Ur Bengt Edlén “Om solkoronans spektrum och identifieringen av koronalinjerna”, Populär Astronomisk Tidskrift, vol. 22, 1941.

För denna upptäckt erhöll Bengt Edlén Arrhenius-medaljen i guld
1944, Royal Astronomical Societys guldmedalj 1945 och Henry Draper-medaljen 1968. Bengt Edlén brukade svara på frågan om han tyckte att han borde ha fått Nobelpriset, med att det var bättre att folk frågade varför han inte hade fått det än varför han hade fått det.

Bengt Edlén vid sitt skrivbord på Fysicum i Lund med ett porträtt av spektroskopisten Janne Rydberg på väggen. Foto: Fysiska institutionen, Lunds universitet.

Jag hade förmånen att tillsammans med min familj få besöka Bengt Edlén och hans fru Friedel Edlén på deras sommarställe utanför Örkelljunga på de nordöstra sluttningarna av Hallandsåsen. Vid dessa sammankomster kom också Carl Schalén med familj. Schalén var astronomiprofessor i Lund under samma tid som Edlén och var stjärnspektroskopist.

Edléns sommarställe var ett gammalt hus med lågt i tak och utan mycket ljusinsläpp som låg vid gamla Riksettan, alltså det uråldriga huvudstråket från Skåne till Stockholm. Det var dock bara en grusväg eftersom riksvägen hade dragits om många år tidigare. Det var på denna gamla Riksetta som Magnus Stenbocks kurir red på väg upp till Stockholms slott med bud om segern vid slaget i Helsingborg 1710, då Skåne förblev svenskt. Nu stod Edléns fina vita Peugeot 404 parkerad längs grusvägen.

Friedel Edlén brukade bjuda på kotunga vid dessa sommarbesök, vilket inte vi barn uppskattade. Det var dock alltid lika trevligt att höra lundaprofessorerna på sommarstället diskutera spektroskopi, som ju var en gammal svensk paradgren, och fortfarande är så på många sätt. Edlén brukade varje år berätta över kaffet, med sin pipa i mungipan, om hjortronen som faktiskt växte i myren nedanför huset.

Bengt Edlén dog i februari 1993 i Lund och ligger begravd på Östra kyrkogården söder om Botaniska trädgården i Lund med sin fru Friedel. Även Carl Schalén ligger begravd i närheten, död samma år som Bengt Edlén, två år före Hannes Alfvén.

#34: Svenska namn i rymden

Av Dan Kiselman

Christer Fuglesang under sitt första rymduppdrag 2006. Foto: ESA/NASA

Vem är den mest berömda svensken i rymden?  Hittills är det bara Christer Fuglesang som varit där och därmed vunnit berömmelse. (När Jessica Meir gjort sin rymdfärd blir de två om det.) Men det finns andra sätt att bli så berömd att ens namn lever vidare även när man själv är bortglömd. Bland svenska astronomer är tveklöst Anders Celsius nummer ett i kändisskap. Men då för sin temperaturskala, som ju mest används på jorden. Dessutom faller han utanför vår 100-årsram.

Ett klassiskt sätt för en astronom att bli berömd är att upptäcka en komet. Det finns en enda svensk kometupptäckare, och han har tre kometer: P/1996 R2 (Lagerkvist), C/1996 R3 (Lagerkvist)  och 308P/Lagerkvist-Carsenty. Men för att bli riktigt berömd måste ens komet ställa till med något sensationellt. Och det har ingen ”svensk” komet gjort. Nära var det dock med Shoemaker-Levy 9 som 1994 kraschade in i Jupiter till stor uppståndelse. Uppsala-doktoranden Mats Lindgren hade fångat den splittrade kometen på en fotoplåt innan paret Shoemaker och David Levy identifierade den. Men objektet såg så underligt ut att det inte kändes igen som en komet. I Uppsala talade man sedan retsamt om kometen ”Almost-Lindgren”.

Vad gäller asteroider är det flera som getts svenska namn. Men om inte asteroiden besöks av en rymdfarkost eller krockar med jorden skänker den ingen större ryktbarhet. Något liknande gäller kratrar i solsystemet – där några getts svenska personnamn.

Upptäckter eller katalogisering av himmelsobjekt kan göra ditt namn odödligt. Stora katalogverk brukar få titlar efter institutioner eller instrument (exempelvis Peter Nilsons Uppsala General Catalogue of Galaxies). Det gäller därför att på egen hand göra en lagom liten katalog. Det kan räcka med forskningsartiklar där man presenterar några upptäckta objekt. Om sedan andra börjar använda ditt efternamn följt av ett nummer så är berömmelsen vunnen. Observatörer kan därför tala om stjärnhopar med namn av (Per) Collinder, (Lars Olof) Lodén, (Gösta) Lyngå och (Curt) Roslund. För mörka nebulosor finns (Claes) Bernes och (Aage) Sandqvist. Vissa dubbelstjärnesystem kan benämnas (Peter) Lindroos och galaxer (Erik) Holmberg. Wolf-Lundmark-Melotte (WLM) är en bekant galax men Knut Lundmarks person är nog än så länge mer känd än galaxen.

Den största kändisen i denna klass är nog Bengt Westerlund (1921-2008). Detta på grund av stjärnhoparna Westerlund 1 och Westerlund 2.

Westerlund 1 (t.v.) innehåller en av de största stjärnor man känner samt en misstänkt magnetar. Se den även som film! Foto: ESA/Hubble & NASA.
Westerlund 2 (t.h.) är en spektakulär ung stjärnhop. Även den har fått en film. Foto: NASA, ESA, the Hubble Heritage Team (STScI/AURA), A. Nota (ESA/STScI), and the Westerlund 2 Science Team

Det finaste för en läkare lär vara att få en sjukdom uppkallad efter sig. När det gäller astronomiska fenomen finns några svenska kandidater.

Gunnar Malmquist (1893-1982) räknade stjärnor för att kartlägga Vintergatan i början av 1920-talet. Med Malmquist bias brukar man avse urvalseffekter som grundar sig i att ljussvaga objekt är svårare att detektera än ljusstarka. Detta får exempelvis till följd att den absoluta medelljusstyrkan för stjärnor tycks öka med avståndet. Malmquists relationer består i korrektioner för att motverka sådant. Nu kanske inte stellarstatistik anses som det mest sexiga forskningsfältet. Men när mer hippa kosmologer började räkna galaxer för att kartlägga universum råkade de ut för samma problem. Då återupptäckte de Malmquist och hans relationer.

Bertil Lindblad (1895-1965) gjorde teoretiska pionjärarbeten inom galaxdynamik och upptäckte banresonanser med betydelse för bildandet av täthetsvågor – som kanske kan förklara uppkomsten av spiralarmar. Lindbladresonanserna dyker också upp i studier av Saturnus’ ringar och planetsystem under bildande.

Galaxforskaren Erik Holmberg (1908-2000) införde en definition för hur man ska mäta suddiga galaxers storlek. Den fick stort genomslag. ”De använder min radie” sa han stolt. Holmbergradien är avståndet från galaxens centrum ut till dess att ytljusstyrkan minskat till 26,5 magnituder per kvadratbågsekund i blått ljus.

Hannes Alfvén (1908-1995) föreslog förekomsten av en slags vågor i magnetiska plasmor. Tanken var att de kunde transportera energi från solens inre till dess korona, vars höga temperatur var och är en gåta. I alfvénvågor fungerar magnetfältslinjerna ungefär som vibrerande strängar. Som förklaring till koronaupphettningen debatteras de fortfarande livligt. Detsamma gäller andra ställen i universum där plasmor med magnetfält finns: nästan överallt! Observatörer letar efter dem och teoretiker räknar på deras effekter. Kanske är det Alfvén som är det kändaste svenska namnet i rymden?

I vilken utsträckning har svenska personnamn blivit begrepp eller objektnamn i astronomi och rymdvetenskap? Hur ofta namnet finns med i titeln på vetenskapliga artiklar kan ses som ett mått på detta. Data hämtade från Nasa:s Astrophysics Data System i april 2019.