#72: Astronomisk minneskultur

Av Johan Kärnfelt

En del av det vetenskapliga efterarbetet handlar om att minnas. Observationer ska bokföras, insamlade specimen prepareras, excerpter och arkivkopior ska sorteras. Men det finns också en annan sorts minnespraktiker som handlar mer om att högtidlighålla upptäckter, forskare, institutioner. På bilden nedan ses några olika uttryck för dessa praktiker.

Foto: Johan Kärnfelt.

Bilden är tagen på Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm. Här förvaras stora delar av Akademiens omfattande föremålssamling, däribland en stor mängd föremål tillskapade just för att minnas eller högtidlighålla.

De tre avbildade herrarna har alla det gemensamt att de uppburit tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom, och därmed basat över Stockholms observatorium på Observatoriekullen, och efter flytten över observatoriet i Saltsjöbaden. De har dessutom i tur och ordning efterträtt varandra.

Hugo Gyldén (1841-1896). Foto: Johan Kärnfelt.

Först ut av de tre är Hugo Gyldén, representerad i form av en så kallad dödsmask, det vill säga en avgjutning av hans ansikte gjord strax efter hans bortgång. (Idag kan det te sig märkligt, rent av lite groteskt, men förr var detta ganska vanligt bland bättre bemedlade. Syftet var bland annat att masken skulle kunna vara konstnärer behjälpliga om de till exempel ville skapa en byst av den bortgångne.) Gyldén kallades till tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom 1871, och kom då närmast från en tjänst vid observatoriet i Pulkova. I sin tid var han en av de mest framträdande rösterna inom den så kallade störningsteorin, en teoribildning inom den celesta mekaniken som syftade till att göra reda för planeternas gravitationella störningar på varandra för att sedan så noga som möjligt kunna beskriva deras banor runt solen.     

Karl Bohlin (1860-1939). Bysten utfördes av Giuseppe Alessandro Moretti 1914. Foto: Johan Kärnfelt.

När Gyldén gick ur tiden 1896 återbesattes posten som Vetenskapsakademiens astronom av Karl Bohlin, på bilden fångad i den mindre bysten. Även Bohlin intresserade sig för störningsteorin, och hade bland annat studerat Jupiters gravitationella störningar på asteroidernas banor, något som ledde fram till den nydanande gruppstörningsteorin som han är mest känd för. Bohlin var också en av de forskare som Nils Nordenmark överlade med när han tog initiativ till Svenska astronomiska sällskapet. När Sällskapet instiftades 1919 installerades Bohlin som dess förste ordförande, ett uppdrag han upprätthöll fram till 1926.  

Bertil Lindblad (1895-1965). Bysten utfördes av Gustaf Nordahl 1965. Foto: Johan Kärnfelt.

Sist ut, och den största bysten på bilden, är Bohlins efterträdare Bertil Lindblad. Han tillträdde som Vetenskapsakademiens astronom 1927, efter att Bohlin gått i pension. Där Gyldén och Bohlin var centralt placerade i den celesta mekaniken, representerade Lindblad (och många andra astronomer i hans generation) något helt annat. Astrofysiken hade gjort sitt intåg i Sverige några decennier tidigare, och med den försköts perspektiven bort från solsystemets inbyggare och ut till stjärnornas värld. Lindblads viktigaste insatser handlade här om Vintergatans dynamik, där han bland annat kunde visa hur olika stjärnpopulationer i galaxen har olika rörelsemönster. Lindblad var också sällskapets ordförande 1953-58.

#14: Före Frida

Av Anders Nyholm

Den astronomiska forskningen började få industriella drag under 1800-talet. Den nya fototekniken bidrog till detta. Allt fler stjärnor katalogiserades, allt fler asteroider upptäcktes och fick sina banor bestämda. Den mödosamma bokföring och det enformiga räknearbete som krävdes kom mot seklets slut i allt högre grad att utföras av kvinnliga räknebiträden. Dessa kunde, enligt tidens konvention, ges lägre lön än män. Att leda arbetet och skriva vetenskapliga artiklar förblev en manlig syssla.

Räknebiträden vid observatoriet i Lund, omkring 1914. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Carl Charliers brevsamling, vol 16: Ekonomiska handlingar.

Runt sekelskiftet 1900 började detta sakta ändras. Som vi sett i föregående inlägg gick kvinnliga räknebiträden vid Harvard-observatoriet bortom rutinarbetet och kom att publicera egna resultat som blev avgörande för astronomins utveckling. Även i Sverige förekom kvinnliga räknebiträden. Från 1870-talet tilläts kvinnor studera vid de svenska universiteten, men det skulle alltså dröja till 1939 innan Frida Palmér som första kvinna i Sverige blev filosofie doktor i astronomi. Palmérs pionjärinsats i Lund har uppmärksammats på senare år, men redan före Palmér fanns kvinnor vid svenska observatorier som sysslade med astronomi på forskningsnivå. Här ska vi uppmärksamma två sådana pionjärer.

Andrea Lindstedt (1886-1965) var under flera decennier verksam inom Utrikesdepartementet. Hon tog både licentiat- och doktorsexamen i statsvetenskap, men inledde sina studier som naturvetare. Astronomin fanns på nära håll. Far till Andrea var Anders Lindstedt, under 1870-talet astronom vid Lunds observatorium. Andrea Lindstedt tog studentexamen i Stockholm 1904, var en tid vid observatoriet i Paris innan hon 1911 blev amanuens vid observatoriet i Uppsala. Våren 1912 blossade en nova upp i stjärnbilden Tvillingarna och Lindstedt fick till uppgift att mäta novans ljusstyrka efterhand som den falnade. Från mars till maj 1912 genomförde hon och Hugo von Zeipel sitt observationsprogram och under andra halvan av april verkar de haft tur med vädret. Nya observationer av novan gjordes då nästan varje kväll. Våren 1916 skrev Lindstedt om observationerna i en av tidens ledande astronomitidskrifter, Astronomische Nachrichten. Lindstedt kom senare att lämna astronomin, men behöll kontakten genom att hon 1919 blev medlem i det då nygrundade Svenska astronomiska sällskapet.

Medlemmar i Vetenskapsakademiens solförmörkelseexpedition till Forssa i Ångermanland 1914. Från vänster: Knut Lundmark, Andrea Lindstedt och Karl Bohlin, två okända samt längst till höger Nils Tamm. Foto:
Östen Bergstrands arkiv, Uppsala universitetsbibliotek.

Karin Schultz (1892-1974) var en flitig föredragshållare, radioröst och kritiker med vass penna. Dessutom var hon under en period statistiker vid Systembolaget och i några år skådespelerska vid Helsingborgs stadsteater. Schultz föddes i Stockholm och började efter studentexamen 1911 läsa naturvetenskap vid dåvarande Stockholms högskola. Efter kandidatexamen 1915 fortsatte hon att specialisera sig i astronomi vid Stockholms observatorium. Chefen där, Karl Bohlin, var expert på celest mekanik och studerade störningar i asteroidernas banor. Vid observatoriet räknade Schultz bland annat på banan för dubbelstjärnan η Cassiopeiae. I sin licentiatavhandling undersökte Schultz hur banan för asteroiden Gisela störs av Jupiter och Saturnus. En sådan studie, vilket krävde slitsamt räknearbete, var på den tiden ett typiskt sätt för en astronom att börja sin forskarbana. Idag görs motsvarande beräkningar rutinmässigt med dator och ganska få astronomer är bekanta med detaljerna.

Asteroiden Gisela (vid pilen) rör sig genom ett litet område i Oxens stjärnbild. De två bilderna togs med 1,2 m Schmidt-teleskopet på Palomar Mountain, med drygt en timmes mellanrum 1 februari 2013. Det avbildade fältets höjd är ca 2 bågminuter. Foto: iPTF/Caltech/Anders Nyholm.

Våren 1919 presenterade Schultz studien i Astronomische Nachrichten. Året dessförinnan blev hon filosofie licentiat i astronomi. Att kvinnor var sällsynta i den tidens astronomi framgår av att Gisela-artikelns författare slentrianmässigt kallas ”Mr. Karin M. Schultz” i ett brittiskt referat från 1920.

Karin Schultz bok kom ut 1970 på Rebén & Sjögren.

Efter licentiaten lämnade Schultz forskningen och kom med tiden att engageras som kringresande föredragshållare för olika folkbildningsförbund. Under åren skrev hon några populärvetenskapliga böcker om astronomi, och boken Vintergatskrockar och svarta stjärnor från 1970 blev bland det sista hon skrev. Boken vände sig till ”barn och skolungdom”. Där möter oss en ganska sirlig skribent, vars berättariver inte går att ta miste på men som ibland gör ett smått förnumstigt intryck. Språkglädje fattas inte – till exempel kallar Schultz supernovor för ”överväldigande explosionsstjärnor”, och när ett teleskops rörelse skildras skriver hon att ”kolossen stegrar sig lydigt som en cirkushäst”. Trots bokens egenheter slås läsaren av att författaren under sitt liv aldrig tappade intresset och entusiasmen när det gällde astronomi.