#84: Det Nordiska Optiska Teleskopet (NOT)

Av Jesper Sollerman

Vi har redan skrivit om det svenska solteleskopet på Kanarieön La Palma, men även svenska nattastronomer har i många år regelbundet besökt den branta vulkanön. Högst upp bland teleskopen ligger det Nordiska Optiska Teleskopet (NOT). Ett alt-az-monterat teleskop med roterande dom och en primärspegel på 2,56 meter i diameter.

NOT-projektet startades som ett nordiskt samarbetsprojekt mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland redan tidigt i början av 1980-talet, och teleskopet började observera år 1990. Själv gjorde jag mitt första besök 1994, då jag observerade mina första supernovor. 2382 meter över havet tronar det nordiska teleskopet högst upp på vulkanbranten. Läget, och den redan från början moderna designen (till stora delar Torben Andersens förtjänst), har gjort att NOT alltid haft en konkurrenskraftig bildkvalitet, ofta bättre än de större teleskopen längre ner på bergsluttningen. NOT har sedan starten skötts av en svensk stiftelse, NOTSA, och det teleskop som den förste direktören Arne Ardeberg lämnade över år 1995 var av högsta kvalitet, även om den tidiga instrumentparken inte var lika välfungerande.

En natt på observatoriet. Film: NOT/Gintaras Barisevicius.

Många nordiska astronomer har startat sina observationskarriärer på NOT. Själv arrangerade jag några nordiska doktorandkurser på berget under tidiga 2000-talet, och flera av studenterna är idag yrkesastronomer runt omkring i norden. Numera ordnar flera nordiska universitet (däribland Stockholm) regelbundna kurser där studenterna får använda teleskopet. Att faktiskt själv få utföra alla moment som att rikta, fokusera och exponera är nämligen ett oslagbart sätt att lära sig observationsteknik – och många av Sveriges idag verksamma optiska observatörer lärde sig detta på NOT. På modernare teleskop, som Very Large Telescope (VLT) i Chile, får observatören inte ens se teleskopet, och alla handgrepp utförs av observatoriepersonalen.

Den stora bilden visar Virvelgalaxen (M51) och togs med NOT. De infogade bildrutorna visar ett område av galaxen före och efter en supernovaexplosion år 2011. På bilden längst ner, som togs före explosionen, är en stjärna markerad i centrum. På den övre bilden, som togs efter explosionen, har denna försvunnit. Foto: Mattias Ergon & medarbetare.

De senaste åren har varit lite skakiga för NOT. Sverige (via Vetenskapsrådet) beslutade att lämna NOTSA för att istället satsa på ESO:s nya flaggskepp, the Extremely Large Telescope (ELT). Den sortens bondeoffer förekommer ibland inom forskningspolitiken, men lämnade NOT i en osäker sits då ingen av de andra ländernas forskningsråd ville sitta ensamma med ansvaret för ett teleskop i Spanien. Som svensk representant i NOTSA har jag de senaste åren sett ett febrilt arbete för att rädda situationen. Nu i november (2019) kommer så NOTSA kunna lämna över NOT till en ny organisation där universiteten i Åbo och Århus står som huvudmän, med ambition att driva NOT vidare ytterligare 10 år. Stockholms universitet har gått in som delpartner, åtminstone under de första fyra åren. Med en planerad ny spektrograf färdig under 2021, ska NOT fortsätta vara ett aktivt och framgångsrikt teleskop även framöver. Jag tror nämligen att små flexibla teleskop som NOT kommer vara en förutsättning för att svenska astronomer ska kunna utarbeta forskningsansökningar som står sig i konkurrensen om teleskoptid vid framtidens jätteteleskop ELT.

#3: Svenska solteleskopet SST öppnar på La Palma

Den första riktiga bild som togs med SST:s fulla öppning. Tidpunkt: 22 maj 2002 klockan 11:33:07 UT. Bilden föreställer en solfläcksgrupp mitt på solskivan. Den största solfläcken visas i detalj medan hela bilden är infälld. Till skillnad från de flesta andra bilder från SST som publiceras har denna inte genomgått någon bildrestaurering för att bli skarpare. Foto: SST/Institutet för solfysik.

Av Dan Kiselman

Det var om kvällen den 20 maj 2002 som jag slog upp dörren till solobservatoriet på La Palma. Som vanligt var jag lite yr efter den timslånga slingriga bilresan från havsnivåns värme till den blåsiga bergstoppen. Mitt uppdrag var att ta över ansvaret för de första observationerna med det nya solteleskopet. Institutets föreståndare tillika teleskopprojektets ledare Göran Scharmer hade arbetat där tillsammans med ingenjören Pete Dettori. De försökte få den nya utrustningen att fungera. Om det lyckades skulle vi få se de skarpaste bilderna av solen någonsin – med hälften så små detaljer som någon dittills sett. Men det är sällan som teleskop fungerar bra från början. Det mest kända exemplet är Hubble Space Telescope vars spegelfel visade sig först när det kommit upp i omloppsbana år 1990. Det krävde reparationer i rymden till en ofantlig kostnad. Problemen med Hubble är definitivt inget undantag – skillnaden mot andra teleskop var att felen tilldrog sig så enorm publicitet.

Följande dag var jag mest åskådare till andras hårda arbete. Skulle det ge resultat? Fyra år tidigare hade jag hjälpt till att skriva ansökningar om pengar till det nya teleskopprojektet. Dessförinnan hade jag sett Göran Scharmer utforska möjliga teleskoplösningar med bland annat tomma toalettpappersrullar. Det färdiga teleskopet blev betydligt stadigare än så – en 20 ton tung stålkonstruktion monterad i det höga vita soltornet.

Den 22 maj var jag uppe tidigt medan de andra fortfarande sov. Jag ville hålla på principen att ett solteleskop ska stå berett när solen går upp. Men när jag slog på strömmen till teleskopmotorerna startade en alarmsignal: bööpbööpbööp! Jag hade ingen aning om vad det kunde betyda och slog raskt av strömmen igen. Men kändes det inte en lukt? Jag sprang och slog upp ytterdörren. Vinden blåste från nordost. Över bergskammen bildades molntrasor. Det kändes som om de vispade mig i ansiktet. Luften var alldeles fuktig. På observatoriet är luften oftast extrem torr, men när moln stiger upp längs bergssidorna stiger fuktigheten. Är man erfaren lär man sig uppfatta denna varningssignal med sin uttorkade näsa – luktsinnet återvänder plötsligt. Blöta moln får inte vidröra teleskopobjektivet. Mina aningar besannades. Det var ett fuktighetslarm som tjutit.

Nåväl, när de andra vaknat fick vi gå och vänta på att luftfuktigheten skulle sjunka. Till slut öppnade vi teleskopet trots larmet. Inga moln syntes längre, så det verkade inte riskabelt. Vi testade systemen och riktade in teleskopet på en solfläcksgrupp. Kameran fick gå utan att spara några bilder och vi kastade då och då en bild på datorskärmen där bilden av solfläckarna fladdrade. Då utbrast Göran Scharmer: ”Det ser ju riktigt bra ut!”. Och så tryckte han på knappen för att börja spara bilder. Den första bilden lagrades på hårddisken. Just i det ögonblicket var det den skarpaste solbild som någonsin tagits.  När vi inspekterade den såg vi detaljer i solfläckarna som aldrig setts förut. Teleskopets optik fungerade perfekt.

Swedish 1-m Solar Telescope, eller SST som det oftast kallas, blev den 22 maj 2002 i ett slag världens ledande solteleskop och försvarar ännu år 2019 denna plats.

SST observerar solen en eftermiddag i slutet av oktober 2016. När anläggningen byggdes var Institutet för solfysik en del av Kungl. Vetenskapsakademien. Verksamheten har sedermera överförts till Stockholms universitet. Foto: Dan Kiselman.