Etikett: Maria Sundin

Av Thommy Eriksson

Tänk om raketflygplanet X-15 startade från Onsala rymdobservatorium, i ett försök att nå omloppsbana.

Jag har så länge jag kan minnas haft en passion för den typen av ”tänk om”-scenarios. Jag har också haft en passion för vackra rymdfarkoster, och raketflygplanet X-15 har varit en av mina favoriter sedan jag var barn. Så, när jag i början av 2000-talet började specialisera mig på digital filmskapande och digitala specialeffekter, och behövde ett filmprojekt att öva på, så kom jag på idén att spela in en science fiction-långfilm om en resa till Mars. Första steget på resan skulle visa hur en grupp forskare renoverar en X-15, spänner på fyra Titan-bärraketer och startar den från Onsala rymdobservatorium. (Idén med Titan-raketerna var faktiskt ett förslag som på riktigt övervägdes av US Air Force i slutet av 60-talet, men man övergav idén när man insåg att X-15 saknar värmesköld.)

Varför Onsala rymdobservatorium? Onsala är ett radioobservatorium som drivs av Chalmers tekniska högskola. Det är en fantastisk miljö; stora radioteleskop ligger utspridda i ett vackert kustlandskap, en perfekt blandning av natur och high-tech. Jag hade haft kontakt med Onsala på olika sätt tidigare, så jag frågade om jag fick komma dit och spela in, och de sa ganska oceremoniellt ja.

Under en snöig vinterdag 2003 klättrade jag runt bland klipporna med min DV-kamera och filmade klipp till vyer av själva starten. Raketen då? Den fanns naturligtvis inte, den planerade jag att lägga in i efterproduktion som en animerad 3D-modell, det vill säga med datorgrafik.

Lite senare under våren var det dags för den stora dagen med mina skådespelare. Jag hade fått tillstånd att filma i det stora kontrollrummet under radiodomen, en fantastisk miljö med så mycket skärmar och paneler att det lätt kunde föreställa mission control för en raketuppskjutning. De lyckades få det att passa ihop med en tidslucka utan några observationer. Men, det var en kort tidslucka; på bara en och en halv timme skulle vi rigga, spela in några scener, och sedan lämna platsen så som den var när vi kom. Dessutom hade en av skådespelarna inte dykt upp när tidsluckan startade.

Hela filmprojektet var nollbudget, så jag hade inte professionella skådespelare. Jag hade helt enkelt frågat tre kollegor och vänner som jag hoppades skulle tycka det var en kul grej. En av de tre var Maria Sundin, som var kursansvarig för orienteringskurserna i astronomi, och som jag hjälpt med kursutveckling tidigare. Jag visste också att Maria liksom jag hade kära barndomsminnen kring science fiction. Maria tackade ja. Att ägna sig åt populärvetenskap är en av de noblaste sysselsättningarna man kan hänge sig åt enligt mitt sätt att se på världen, och nu skulle självaste Maria Sundin vara med i min film!

Men, nu var självaste Maria Sundin sen till min filminspelning… Efter en orolig väntan så kommer äntligen hennes bil uppför backen mot radiodomen. Oro byts snabbt ut mot skuldkänslor; Maria hade varit stressad för att hon var sen, och krockat på vägen ut till Onsala. En sönderslagen billykta. Jag erbjöd mig att betala reparationerna (vilket Maria avböjde, om jag minns rätt), och vi skyndade oss sedan in i kontrollrummet. Vi hann precis; skådespelarna intensivt stirrande in i manöverpaneler under den dramatiska raketuppskjutningen (som jag stod bakom kameran och pratade dem igenom), och sedan glada tillrop när de tre skulle låtsas att X-15 nått omloppsbana!

Nämnde jag att filmprojektet var löjligt överambitiöst? Med dagens digitala filmteknik är det faktiskt möjligt att göra en långfilm med avancerade specialeffekter, ingen budget och inget filmteam. Man behöver bara en sak som jag egentligen saknade; väldigt mycket fritid. Det blev alltså ingen färdig film. Nuförtiden säger jag till mina filmstudenter att gör för guds skull många riktigt korta och enkla filmer, och inte en lång avancerad! Men även om filmprojektet varit avsomnat i många år nu så vem vet, när jag är pensionär kanske jag kan betala tillbaka en skadad billykta med en svensk science fiction-film.