#15: Planetariet

Av Johan Kärnfelt

En fråga som mången astronom brottats med är vad man ska göra med dyrbara instrument när de rangeras ut och ersätts av andra, nyare saker. Ska de bara skrotas? Ska de bevaras för eftervärlden? I så fall var? En variant på detta dilemma gick i dagen när Stockholmsutställningen monterades ner hösten 1930. En av utställningens riktiga dragplåster hade varit ett planetarium. Planetarieprojektorn hade efter en donation köpts in från tyska Carl Zeiss i Jena och sedan ställs upp i en speciell byggnad på utställningsområdet. På bara några månader hade 350 000 stockholmare fått ett och att om himlarna till livs under dess dom (samtidigt som de genererat en halv miljon i biljettintäkter). När utställningen stängdes blev maskinen stående.

Planetarieprojektor som användes i Stockholm hade tillverkats av Carl Zeiss i Jena. Projektorn hade producerats sedan 1926 och var av Modell II. Foto: Courtesy of ZEISS.

Nils Nordenmark, som ansvarat för visningar under utställningen och som dessutom var Svenska astronomiska sällskapets grundare och starke man, såg en chans till en bra affär. Varför inte ställa upp planetariet på Skansen, och sedan låta Sällskapet sköta driften? Allt som behövdes var en tomt och en mindre summa pengar för att resa en ny planetariebyggnad. Men detta var inget som gjordes i en handvändning. Nordenmark förankrar sin idé i utställningsstyrelsen och under flera år arbetar han oförtrutet vidare för att få affären till stånd. Han uppvaktade kronprins Gustav Adolf liksom olika Stockholmspolitiker. Han engagerade den nyinstiftade Nationalkommittén för astronomi för saken, och fick dem att i ärendet vända sig direkt till Kungl. Maj:t. Han fick till och med en audiens hos ecklesiastikministern Arthur Engberg, vilken emellertid visade sig föga intresserad. Några pengar blev det alltså inte. Efter mycket om och men lyckades han emellertid säkra ett överlämnande av planetarieprojektorn till Sällskapet, vilket formellt genomfördes hösten 1933.

Så nu var man i besittning av en maskin som bevisligen varit en publikmagnet och därmed skulle kunna bli en potentiell inkomstkälla för Sällskapet, frågan var bara var den skulle ställas upp. Nordenmark försökte bearbeta Skansen men där ville man inte släppa till någon tomtmark. Tillslut lyckades han genom att vända sig till Riksmarskalksämbetet komma över en tomt utanför, men i direkt anslutning till, Skansen. Återstod pengarna. Här steg amatörastronomen och godsägaren Nils Tamm in och räddade projektet genom att donera de medel som behövdes för att bygga ett nytt planetarium. Hösten 1934 var byggnaden rest, projektorn installerad och intrimmad.

1935 ordnades en sommarkurs i astronomi vilken avhölls i det nya planetariet. På bilden sitter lärarna på första raden, däribland Nordenmark (fyra från vänster). Foto: Populär astronomisk tidskrift, vol. 16, 1935, s. 147.

Under Stockholmsutställning hade planetariet verkligen varit en publikmagnet – inte minst nyhetens behag verkar ha attraherat huvudstadsbefolkningen – men efter nyinvigningen tappade det snart i attraktionskraft. Kritiska medlemmar i Sällskapet menade att man inte lyckades förnya programmet, att föreläsarna inte begrep hur man talar vetenskap med vanligt folk, och framförallt att man inte lyckades attrahera skolklasser i den utsträckning som man behövde för att verksamheten skulle bära sig. Men även om man försökte hantera en del av kritiken så lyckades man inte bryta den nedåtgående trenden. Man fortsatte dock att driva anläggningen in på 1940-talet, men med tiden blev den alltmer av en belastning. Tillslut tvingades man helt enkelt stänga. Nordenmark löste de akuta problemen genom att hyra ut planetariemaskinen till Liseberg i Göteborg.

Historien fick sin upplösning något år senare när man plötsligt hörde av sig från universitetet i Chapel Hill, North Carolina — man var på jakt efter en projektor till sitt planetarium och eftersom Zeiss-fabrikerna var stängda på grund av kriget tog man sikte på andrahandsmarknaden. Nordenmark var inte sen att acceptera erbjudandet, trots att han därmed tvingades bryta kontraktet med Liseberg och köpa ut dem. Projektorn såldes alltså till USA, och med god förtjänst.

På sin nya plats var projektorn i drift fram till början av 1969, när den ersattes av en modernare maskin. Förutom att under drygt två decennier ha betjänat den amerikanska allmänheten hade den då också kommit till användning för utbildning av astronauter i Mercury-, Gemini- och Apolloprogrammen. Det var under domens konstgjorda stjärnhimmel de tränade astronomisk navigation. Sista gången detta skedde var den 21 februari 1969 då Neil Armstrong och Apollo 11-besättningarna på detta sätt lärde sig navigera himlen. Därefter pensionerades projektorn.

Installerad i Morehead Planetarium användes projektorn från Stockholmsutställningen bland annat till att utbilda astronauter i celest navigation. Sittande till vänster astronauten Wally Schirra (Mercury 8, Gemini 6, Apollo 7) och i mitten Scott Carpenter (Mercury 7). Foto: NASA/Retro Space Images.

Minnet av planetariet har förstås falnat, men faktum är att Sällskapet fortfarande förvaltar arvet efter det. Pengarna som Nordenmark fick vid försäljningen av maskinen blev grundplåten i Sällskapets så kallade Planetariefond, en fond som alltsedan dess delat ut mindre anslag till bland annat Sveriges många astronomiföreningar.

#1: Svenska astronomiska sällskapet grundas

Foto: Ian Insch.

Av Johan Kärnfelt

I år firar Svenska astronomiska sällskapet seklet jämt. Det grundades närmare bestämt vid ett sammanträde den 6 oktober 1919. Initiativtagare till sällskapet var Nils Nordenmark. Han hade disputerat i astronomi i Uppsala 1894, men sedan lämnat akademin för vad som skulle bli en mycket framgångsrik karriär inom försäkringsbranschen. Astronomiintresset odlade han sedan på fritiden, dels som framstående populärvetenskaplig författare och dels som sällskapets starke man under många år.

Nils Nordenmark. Foto: Svenskt biografiskt lexikon.

Redan vid slutet av 1800-talet hade svenska astronomer börjat tala om vikten av en sammanslutning för aktiva på fältet liksom för människor som var mer allmänt intresserade av astronomin. Förebilder kunde man hitta utomlands. I England fanns till exempel fackastronomiskt orienterade Royal Astronomical Society (grundat 1820) och även amatörastronomernas sammanslutning British Astronomical Association (1890). Och i grannlandet Danmark hade Astronomiskt Selskab grundats 1916. Men i Sverige saknades alltså en motsvarande organisation, något som Nordenmark sommaren 1919 bestämde sig för att ändra på.

Efter preliminära sonderingar där han sökte stöd hos Vetenskapsakademiens astronom Karl Bohlin, geofysikern och astronomen Vil­helm Carlheim-Gyllen­sköld, och kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius, kallade han till ett konstituerande sammanträde på Restaurang Rosenbad i Stockholm. Ett femtiotal intresserade dök upp och mötet antog ett tidigare utarbetat stadgeförslag och tillsatte samtidigt en styrelse där Bohlin gjordes till ordförande, Arrhenius till vice ordförande, Carlheim-Gyllensköld till bibliotekarie och Nordenmark själv gavs det viktiga uppdraget som sekreterare. Utöver dessa ingick ytterligare några universitetsprofessorer, liksom ett par amatörastronomer i styrelsen.

Interiör från Restaurang Rosenbad. Här höll Sällskapet sitt konstituerande sammanträde 1919. Foto: Stockholms stadsmuseum, okänd fotograf.

Den bredd som antyds av styrelsens sammansättning återkommer också i stadgarnas första paragraf som säger att sällskapet ska vara ”en sammanslutning av den astronomiska vetenskapens utövare och vänner i Sverige”. I ett upprop i pressen specificerar man detta till ”fackmännen, amatörastronomer och övriga astronomiska intresserade”. Jämför man med den engelska scenen ville man alltså vara både Royal Astronomical Society och British Astronomical Association på en gång, ett förhållande som har präglat sällskapets hundraåriga historia och både skapat möjligheter och en del slitningar.

Läser vi vidare i de första stadgarna så talar den andra paragrafen om att sällskapets övergripande mål är att ”främja den astronomiska forskningen”, och att man i detta ärende ska anordna föreläsningar och förevisningar liksom utge publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Föreläsningsverksamheten drogs igång tämligen omgående, och vid det första tillfället talade Bohlin om Nova Aquilae 1918, Östen Bergstrand, föreståndare för observatoriet i Uppsala, om solförmörkelsen 1914, och Carlheim-Gyllenskiöld om amatörfotografier av solkoronan. Denna tradition med mer eller mindre populära föredrag har sedan upprätthållits in i vår egen tid. Sällskapets språkrör Populär astronomisk tidskrift startades året därpå, 1920, och jag ska återkomma till den i ett senare inlägg.

I samband med Sällskapets 25-årsjubileum skrev Nordenmark en kort historik, vilken också publicerades i tidskriften. Läs hela artikeln här.