#67: Den Svenska Almanackan

Av Aage Sandqvist

År 1875 var ett mycket bra år för astronomi och almanackor i Sverige. Från ursprunget på 1500-talet och fram till dess, hade svenska almanackor visserligen innehållit mycket bra information om solens och månens upp- och nedgång vid olika horisonter, samt även en del information om planeterna, men huvudinnehållet handlade om samhället i stort och smått. Men 1875 började Kung. Vetenskapsakademien ge ut Den svenska almanackan med utförliga astronomiska uppgifter. Vetenskapsakademien hade sedan år 1749 haft ”uteslutande privilegium”, det vill säga monopol, för att ge ut almanackor i Sverige vilket var en viktig inkomstkälla som finansierade stora delar av akademins verksamhet.

Foto: Leif Friberg.

År 1906 då Almqvist & Wiksell började trycka Vetenskapsakademiens almanackor fick Den svenska almanackan sitt nuvarande utseende. Den mer samhällsinriktade almanackan, Vanliga almanackan, som utgavs för flera horisonter, hade vid den tiden också sina välkända lingonris på framsidan och i allmänt tal benämndes den ofta som ”lingonalmanackan”.

Det var Stockholms observatorium under ledning av Vetenskapsakademiens astronom, som hade ansvar för att ta fram astronomiska data för almanackorna och garantera att de färdiga produkterna var korrekta. Detta innebar inte bara manuella beräkningar utan också korrekturläsning, så största delen av observatoriets personal blev involverade i någon del av produktionen. Till exempel var det inte ovanligt på femtiotalet att se prefekten, professor Bertil Lindblad sitta tillsammans med amanuensen Per Olof Lindblad i full gång med att läsa mot varandra tusentals siffror från almanackorna.

Foto: Leif Friberg.

De beräkningar av astronomiska fenomen som Stockholms observatorium gjorde, utgick från efemeriderdata (tabellerade positioner för himlakroppar som funktion av tid) inhämtade från Nautical Almanac Office vid Royal Greenwich observatory i England. Dessa data användes för att beräkna himlakropparnas upp- och nedgång vid olika svenska horisonter. Fram till 1957 gjordes dessa beräkningar manuellt, ett ganska omfattande arbete. Men här gjorde Per Olof Lindblad en stor insats för en automatisering. Han utvecklade ett Algol-kodat datorprogram som kunde utföra beräkningarna på de första svenska datormaskinerna BESK och FACIT EDB. Detta program användes vid beräkningar för 1959-1965 års almanackor. Därefter utvecklade systemerare Nils Carlborg programvara för att köras på modernare datorer.

Almanacksprivilegiet utställdes i tjugoårsperioder. Då perioden gick ut 1972 ansågs det inte längre förenligt med modern marknadsekonomi och det förnyades därför inte. Vem som helst kunde därefter ge ut almanackor och det gjorde man också. Det ledde till en ekonomisk katastrof för Vetenskapsakademien som inte längre kunde försörja vetenskapliga institutioner såsom Stockholms observatorium varför detta fick avhändas till Stockholms universitet. Samtidigt introducerade Nautical Almanac Office en tjänst där de för en relativ billig peng utförde alla beräkningar för himlakropparnas upp- och nedgång vid de olika svenska almanackshorisonterna. Dessa data sammanställdes på ett magnetband som skickades till Stockholms observatorium där de användes för produktionen av almanackorna.

Efter några år av osäker utgivning av de ”officiella” almanackorna utarbetades ett avtal mellan Stockholms observatorium och Almqvist & Wiksell Almanacksförlaget AB som innebar en halvtids forskartjänst med ansvar för almanackornas tillkomst och därutöver egen forskning. Jag sökte tjänsten 1976 och blev därmed redaktör för Den svenska almanackan och Vanliga almanackan. År 1990 ville Nautical Almanac Office kraftigt öka kostnaden för almanacksberäkningarna varför vi avslutade avtalet med dem och började utföra alla beräkningarna själva på Stockholms observatorium.

Almanacksjobbet innebar inte endast framtagande av himlakropparnas rörelser och skrivande av artiklar i båda almanackorna utan även intressanta interaktioner med samhället. Ett exempel var ansvaret att fastställa datum för bönedagarna som jag skickade till ärkebiskopen för godkännande. Detta gjorde han helt automatiskt utan några större koll och skickade därefter listan vidare till regeringen för fastställandet. Jag hade vissa regler att gå efter som jag fann i Psalmboken under kapitlet ”Kyrkoåret”. Ett år gick det inte så bra. Jag hade lagt ”Missionsdagen” på den 14 juli – det var där reglerna som jag följde bestämde att den skulle ligga – men man skulle helst inte lägga den på samma dag inom en två- eller tre-års period. Ärkebiskop Olof Sundby ringde upprört till mig: ”Vi har båda gjort ett jättemisstag – lagt Missionsdagen mitt i juli. Då är ju folk på semester! Då kommer ingen till kyrkan och vi får inte in någon kollekt!” Det var bara att tänja lite på reglerna i framtiden.

Foto: Aage Sandqvist.

Almanackorna för 2007 var mina sista almanackor eftersom jag gick i pension är 2006 då dessa almanackor producerades. Jag hade då varit redaktör för Den svenska almanackan och Vanliga almanackan i trettio år. På grund av sviktande försäljning av pappersalmanackor, förorsakad bland annat av introduktionen av smartphones, beslöt Almanacksförlaget att dra tillbaka den tjänst för framtagandet av almanackorna som de finansierade. Efter min pension tog Cecilia Kozma över för de resterande två åren av avtalet och därefter var det slut med dessa almanackor. Trodde man. Men som en annan fågel Phoenix reste de sig igen, tack vara att David Kennedal tog över och upprättade ett nytt mycket billigare avtal med Almanacksförlaget. Almanackorna finns därför kvar även idag.

#46: Arton och en halv minut levande astronomihistoria

En fantastisk svartvit film från mitten av 1930-talet finns nu tillgänglig på nätet. Den visar astronomer och teleskop vid Stockholms observatorium i Saltsjöbaden. Exakt när den tillkommit eller vem som filmat vet vi inte, men Per-Olof Lindblad berättar att en konkursad fotofirma tog kontakt med honom under 1960-talet och berättade om filmen. Per-Olof själv agerade sedan berättarröst och talade in det ljudspår vi nu kan höra på den digitaliserade versionen som finns tillgänglig på hemsidan till Stockholms universitets Institution för astronomi.

Sten Asklöf vid okularet på refraktorn vid observatoriet i Saltsjöbaden. Klicka här för att titta på filmen.

Ingen kunde vara en bättre ciceron till denna astronomihistoriska sensation än Per-Olof Lindblad. Som son till Saltsjöbadsobservatoriets förste föreståndare, Bertil Lindblad, flyttade Per-Olof själv som treåring till observatoriet i samband med invigningen 1931 – och bor fortfarande kvar! Efter en egen lång astronomikarriär syns professor emeritus P-O fortfarande till då och då på den ’nya’ institutionen vid Albanova. Vem annars skulle kunna guida oss bland kryssfotometrar, gärtnerapparater, ledmikroskop, handtastar och schiltfotometrar? Själv hade jag inte hört talas om hälften av dessa teknikhistoriska underverk, och fick skicka denna text till Per-Olof för att försäkra mig om att jag hört rätt på filmen.

Filmen visar även några av Sveriges kändisastronomer. På den tiden huserade nämligen exempelvis Bertil Lindblad, Gunnar Malmquist, Jöran Ramberg och Yngve Öhman i Saltsjöbaden, och de ses här observera med refraktorn, spegelteleskopet och astrografen. Det handlar alltså om ett stycke levande astronomihistoria, och en unik beskrivning av hur man faktiskt handhade de gamla teleskopen och apparaterna. Även tidstypiska vyer över Saltsjöbaden och en titt in i biblioteket erbjuds. Titta och njut!

#44: Stockholms observatorium flyttar till Saltsjöbaden

Av Jesper Sollerman

I början av 1900-talet höll stockholmsastronomerna fortfarande till mitt inne i stan där observatoriet legat sedan mitten av 1700-talet. Svenska astronomiska sällskapets sekreterare, Nils Nordenmark, propagerade för att det var hög tid att bygga ett nytt modernt observatorium långt från stadens störande ljus och rök. År 1926 höll han ett föredrag som också publicerades i Populär astronomisk tidskrift. I denna appell hotade han med att väcka upp 1700-talsastronomer ur graven för att få något att hända. Detta fångade Knut Wallenbergs uppmärksamhet och därmed var finansieringen klar. Men var skulle observatoriet byggas? Som av en händelse fann man ett lämpligt berg i Saltsjöbaden, som ju är en Stockholmsförort i skärgården tillkommen genom initiativ från Wallenberg.

Observatoriet i Saltsjöbaden. Foto: Teknik- och industrihistoriska arkivet/Tekniska museet.

Den 5 juni 1931 kunde det nya observatoriet invigas i närvaro av en rad gäster, varav den mest prominente var kung Gustav V. Att kungen inte bar krona vid tillfället noterades besviket av treårige Per Olof, son till Bertil Lindblad som var observatoriets föreståndare tillika Kungl. Vetenskapsakademiens astronom. År 1966 skulle Per Olof Lindblad efterträda sin far på dessa poster.

De stora tegelbyggnaderna är ritade av Axel Anderberg, som också var arkitekten bakom bland annat operahuset och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Flera stora teleskop gjorde Stockholms observatorium slagkraftigt. Dubbelrefraktorn i huvudbyggnaden är kanske den mest majestätiska pjäsen. Ett 8 meter långt, 11 ton tungt, linsteleskop placerat högst upp i kupolen med höj- och sänkbart golv.

Bertil Lindblad vid dubbelrefraktorn. Foto: Teknik- och industrihistoriska arkivet/Tekniska museet.

Spegelteleskopet har en spegel på 1 meter i diameter och var länge det största teleskopet i Sverige. Det står i en egen kupol, och i en av de andra kopparbeklädda kupolerna står Schmidtteleskopet, även det med en spegel på 1 meter. Schmidtteleskopet stod klart först 1965. Berget rymde dock inte bara stjärnkikare, det var ett eget forskningscentrum med bibliotek, verkstad och bostäder för professorer, observatorer och annan personal. Många av bostäderna gjordes så småningom om till kontor för en växande institution. 1973 överfördes Stockholms observatorium till Stockholms universitet och blev dess astronomiinstitution.

I 70 år huserade astronomerna på berget i Saltsjöbaden, men tiden och stadsljuset kom så småningom ifatt. Yrkesastronomerna föredrog alltmer att observera stjärnhimlen från mer avlägsna bergstoppar, som exempelvis i chilenska Atacamaöknen, där Europeiska sydobservatoriet, ESO, etablerades under 1960-talet. År 2001 flyttade astronomerna till Albanova universitetscentrum närmare resten av Stockholms universitet. Saltsjöbadsobservatoriet är numera ett byggnadsminne som förvaltas av Statens fastighetsverk och inhyser idag en skola. Några av de mindre kupolerna utnyttjas av Stockholms amatörastronomer (STAR) och Ericssons astronomiförening.