Av Johan Kärnfelt
Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med amatörastronomisk verksamhet. Amatörerna har sina egna sammanslutningar och organiseras nationellt sedan flera decennier av Svensk amatörastronomisk förening. Men det hindrar inte att Sällskapet ur ett historiskt perspektiv spelat en central roll för utvecklingen av området.
Redan från starten 1919 pekades, vid sidan av fackastronomer och allmänt astronomiinstresserade, amatörer ut som en målgrupp för Sällskapet. Vid tiden fanns bara en handfull aktiva amatörer, och ambitionen var att rekrytera en kader av tämligen avancerade amatörer som skulle kunna vara vetenskapen behjälplig. Även om ambitionen var vällovlig och flera initiativ togs i denna riktning så rann den ut i sanden en bit in på 20-talet. Ett skäl till detta var att teleskoppriserna var så höga att de i praktiken stängde dörren för alla utom de mest välbeställda. Det fanns en lösning på detta problem, men den skulle nå Sverige först på 40-talet.
I USA och i nära anslutning till tidskriften Scientific American, hade en amatörastronomisk folkrörelse börjat ta form. Man talade om Amateur Telscope Making, eller ATM kort och gott. Grundidén var enkel: Istället för att försöka spara ihop pengar för att köpa en liten refraktor, kunde man med små medel och hemma i garaget själv slipa optiken till en reflektor, det vill säga ett spegelteleskop. Kostnaden för materialet — råglas, slip och polermedel, virke och diverse beslag — inskränkte sig till några dollar; vad som krävdes var egentligen bara tid, noggrannhet och en stor portion uthållighet. Runt denna idé växte alltså en rörelse. Den bars fram av tidskriften och inte minst av en handbok redigerad av tidskriftens redaktör Albert Ingalls. Teleskopbyggarnas bibel, Amateur telescope making, kom i sin första av många upplagor 1926.
Ett exemplar av handboken letade sig med tiden över Atlanten och fångade intresse hos några av Sällskapets medlemmar, inte minst hos gruvingenjören och chefen för myntverket Alf Grabe liksom hos optikern och AGA-ingenjören Ragnar Schöldström. Med sällskapets välsignelse började de bägge sälja in idén om att amatörer själva skulle bygga sina teleskop. Schöldström satte, inspirerad av den amerikanska förlagan, ihop en 50-sidig handbok som gick igenom hela konstruktionsprocessen i detalj; Grabe publicerade artiklar i olika tidningar om saken. De lyckades också övertyga Clas Ohlson i Insjön, som själv var astronomiintresserad och dessutom medlem i Sällskapet, om att både börja sälja Schöldströms manual och att ta in det nödvändiga råmaterialet. 1945 kunde man från postorderfirman köpa allt som behövdes för att slipa en 15 cm spegel och bygga ett teleskop runt denna för under 100 kronor, vilket var en bråkdel av vad ett fabrikstillverkat teleskop kostade vid tiden.
Under de följande åren byggdes på detta sätt hundratals teleskop ute i stugorna. Plötsligt fanns det en snabbt växande grupp mer eller mindre aktiva amatörastronomer i landet. Sällskapet fortsatte att hjälpa fram amatörastronomin, bland annat genom att under 60-talet driva ett tiotal amatörsektioner. Men en konsekvens av att amatörastronomin börjat nå kritisk massa, var att amatörerna successivt började organisera sig i sina egna föreningar. Med tiden skulle detta innebära att amatörastronomin knoppades av från Sällskapet, och vid början av 70-talet var bodelningen i princip genomförd.
* * *
Jag har tidigare skildrat denna historia mer i detalj. Artikeln (på engelska) finns att läsa här.