#60: Sällskapets amatörsektioner

Av Johan Kärnfelt

Decennierna efter andra världskriget innebar ett mycket dynamiskt skede för Svenska astronomiska sällskapet. Framförallt strömmade nya medlemmar till — där man samlat ungefär trehundra personer 1950 hade sällskapet växt till det tredubbla 1970. Förklaringar till denna snabba utveckling var bland annat de stora barnkullarna efter kriget, den begynnande utbildningsexplosionen, liksom förstås rymdkapplöpningen som öppnade ögonen för astronomi och rymdfart för en hel generation. En annan verksam faktor var att den svenska amatörastronomin, framburen av ATM-rörelsen och de billiga massmarknadsteleskopen, på allvar börjat få luft under vingarna. Rent organisatoriskt skapade detta senare nya utmaningar, dels för att amatörerna började starta sina egna föreningar som kunde konkurrera med Sällskapet, och dels för att de som var medlemmar i Sällskapet hade delvis andra behov än den ordinarie medlemsstocken. Från styrelsens sida stod det klart att något måste göras för att tillgodose amatörernas intressen och på så sätt hålla dem kvar i Sällskapet. Detta något materialiserades i form av amatörsektioner.

Inspiration hämtades från England och från British astronomical association, vilken ända från starten 1890 hade organiserat mycket av sin verksamhet i form av mer eller mindre självstyrande sektioner fokuserade på någon aspekt av amatörastronomin: man hade till exempel sektioner för variabla stjärnor, för sol- och månobservationer. En liknande organisation fanns också i det danska Astronomisk selskab.

Idén om amatörsektioner fångades upp av Gunnar Larsson-Leander och presenterades för styrelsen i början av 1960. Larsson-Leander hade börjat sin bana som amatörastronom, men var vid tiden docent i astronomi verksam i Lund. Förslaget mötte styrelsens gillande och tillsammans med Gunnar Darsenius, trafikledare inom flygvapnet och mycket aktiv amatörastronom, utvecklade han ett skarpt förslag med tio sektioner ledda av var sin sektionsledare. Med styrelsens välsignelse tillkännagavs sektionerna i årets första nummer av Populär astronomisk tidskrift som kom senare på våren.

Svenska astronomiska sällskapets amatörsektioner skapades 1960.

Av bevarade dokument är det svårt att bilda sig en uppfattning om sektionsverksamhetens omfattning och kvalitet, detta speciellt som den sköttes helt och håller av sektionsledarna själva och utan egentlig insyn från Sällskapets styrelse. Men mest lyckosam verkar Juniorsektionen och Sektionen för variabla stjärnor ha varit. Den förra rekryterade snart ett fyrtiotal medlemmar, och fungerade i praktiken som en frågelåda där Kerstin Lodén svarade på ungdomarnas frågor om teleskop, lämpliga objekt att observera, utbildning etcetera. Den senare var ungefär hälften så stor, men hade å andra sidan de mest aktiva medlemmarna som regelbundet rapporterade in sina observationer så att Darsenius kunde sammanställda och vidarebefordra dem till internationella sambandscentraler för variabla stjärnor. Övriga sektioner hade högst varierande ambitionsnivå, helt beroende på den tid och det engagemang som sektionsledare orkade uppbåda.

En teckning av månkratern Capuanus urförd av Håkan Williams, som också var aktiv i Sällskapets månsektion. Källa: Per Olow Karlsson, ”Månsektionens verksamhet 1960”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 42, 1961, s. 75.

Även om Sällskapets sektionsverksamhet för en tid fyllde en viktig funktion, så skulle den snart spela ut sin roll. Mot slutet av 60-talet kroknade flera av sektionsledarna och en efter en avsomnade sektionerna. En viktig anledning till detta var den ökande konkurrensen från amatörernas egna föreningar, inte minst den mycket livaktiga sektionsverksamhet som kom att bedrivas inom Scandinavian union of amateur astronomers, grundad 1972. Sällskapet var förstås inte omedveten om denna utveckling och 1974 väcktes första gången frågan om att lägga ner sektionerna. Det dröjde dock till 1978 innan det formella beslutet togs, men då hade i praktiken all verksamhet redan upphört.

Detta beslut innebar också att Sällskapet i praktiken avhändade sig ansvaret för amatörastronomin, och att detta istället kom att axlas av amatörernas egna organisationer. Noteras kan emellertid att just ungdomsverksamheten, som alltså var tämligen livkraftig under 60-talet, har fått en renässans i och med Astronomisk ungdom (mer om denna i ett kommande inlägg). Föreningen, som idag kan ståta med nära femtusen medlemmar grundades utanför Sällskapets regi 2012, men är sedan några år tillbaka organiserad som dess ungdomsförbund.

#36: Karlskrona astronomiförenings utveckling 1975-2019

Av Bernth Svensson

Karlskrona astronomiförening (KAF) började ursprungligen sin historia för 65 år sedan på våren 1954. Jag var nio år och hade bestämt mig för att ha astronomi som hobby. Det som väckte astronomiintresset var den totala solförmörkelsen den 30 juni 1954. Jag hade då ingen aning om hur enorm den tekniska utvecklingen skulle bli, eller hur den skulle påverka både föreningsliv och astronomins utveckling. Det var vänstertrafik i Sverige och TV fanns inte.

Författaren astronomiintresse väcktes redan i unga år. Foto: Bernth Svensson.

Åren som följde fram till 1973, bestod för min del mestadels av utbildning, och inom rymdforskningen var det rymdkapplöpningen som dominerade. Apollo-programmet blev höjdpunkten. Jag fick idén om att starta en astronomiförening i Karlskrona i samband med bokrean 1973. Då tog jag kontakt med Svenska astronomiska sällskapet och fick information om dess verksamhet. Föreningsbildandet fick hjälp av komet Kohoutek som oväntat dök upp i slutet av 1973 och fick stor uppmärksamhet i massmedia. Vid denna tidpunkt kände vetenskapen till 9 planeter och 31 månar i solsystemet och bara Saturnus hade ringar.

I november 1974 höll föreningen sitt första möte, då under namnet Carlskrona rymdsällskap, och beslut fattades att officiellt bildande skulle ske den 1 januari 1975. Jag valdes till ordförande och kassör, vilket jag fortfarande är. Föreningen kom igång via en studiecirkel om astronomi, och 1976 började vi utge bulletinen Andromeda, som senare blev Castor, och som skrevs ut med skrivmaskin och klistrades ihop till en ”medlemstidning”. Vad vi 1974 inte visste, var att det tidigare funnits en astronomiförening i Karlskrona som hette Icarus.

Den tekniska utvecklingen inom rymdtekniken medförde att många intressanta upptäckter gjordes. Exempel på detta är upptäckten av Uranus ringar 1977, Plutos måne Charon 1978, väldigt många månar runt Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, samt ringarna runt Jupiter och Neptunus. Upptäckterna gjordes dels via rymdsonder och dels via bättre teleskop.

Några av sällskapets medlemmar som samlats för en fotokurs. Foto: Bernth Svensson.

Parallellt med utvecklingen inom astronomi och rymdfart gjorde informationstekniken stora framsteg. Från de första informationerna om astronomi som presenterades med hjälp av diabilder och overheadbilder, samt maskinskrivna informationsblad som Andromeda och Castor är det numera IT-tekniken som tagit över. Dessutom har fototekniken övergått från analog till digital teknik. Mörkrumsarbete är ett minne blott. Numera kan fotona kollas ”på plats”. En negativ sak som teknikutvecklingen medfört är ljusföroreningarna. Att hitta mörka observationsplatser blir allt svårare. Till exempel har Chapmanskolans observatorium, vilket föreningen har tillgång till, blivit mer och mer utsatt för bland annat vägbelysning såsom motorvägen in till centrala Karlskrona. Många händelser har KAF bevakat/observerat, till exempel Merkurius- och Venuspassager samt sol och månförmörkelser.

År 1975 anslöts föreningen till Scandinavian union of amateur astronomers (SUAA), och jag deltog i unionens kongresser 1976 i Malmö, 1977 i Aalborg, samt 1978 i Stockholm. Det var under denna period, som samarbetet mellan lokalföreningarna kom igång, och SUAA:s Telemed var ett bra forum. Jag blev redaktör för Telemed under ett halvår, men många tjänsteresor gjorde att jag fick avsäga mig uppdraget. Unionen upplöstes med tiden och ersattes under 1980-talet av Svensk amatörastronomisk förening.

Under åren som gått har KAF blivit etablerats som lokalavdelning till Svenska astronomiska sällskapet. Föreningen har samarbete med bland annat Karlskrona fotoklubb och Astronomiska sällskapet Aquila i Kristianstad samt Grönhögen astronomiska förening. Efter några års verksamhet på af Chapmangymnasiet, fick KAF driftansvaret för observatoriet, som huserar en refraktor tillverkad i München 1934. Studiebesök har gjorts på bland annat Onsala Observatoriet, Tycho Brahe-observatoriet och Jävans observatorium, samt grillkvällar vid sjön Mien, som är ett cirka 120 miljoner år gammalt meteoritnedslag. Marinens planetarium har besökts flera gånger.

Föreningens observatorium på taket på af Chapmanskolan. Foto: Bernth Svensson.

2010 föreslog tre av KAF:s medlemmar att föreningen skulle arrangera en astronomikonferens på Tjurkö i Karlskrona skärgård, med observationskväll på Uttorps naturreservat på Sturkö. Detta blev så lyckat att det fortsatt ett antal år. Observationskvällen har avslutat fredagsaktiviteterna, som startat med att Astrosweden informerat om sin verksamhet och KAF om observationsteknik. Lördagsprogrammet har bestått av två föreläsningar av aktiva föreläsare med anknytning till astronomin. Träffen har döpts till 6171 Uttorp, efter en asteroid med samma namn.  Dessutom har KAF medverkat i Astronomins dag och natt.

Några av föreningens medlemmar observerar Merkuriuspassagen 2016. Foto: Bernth Svensson.

Avslutningsvis kan nämnas att KAF planerar en resa till Ven i maj, och förbereder sig för firandet av sitt 45-årsjublieum 2020, bland annat genom att arrangera stjärnträffen 6171 Uttorp.