Av Johan Kärnfelt
Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med amatörastronomisk verksamhet. Amatörerna har sina egna sammanslutningar och organiseras nationellt sedan flera decennier av Svensk amatörastronomisk förening. Men det hindrar inte att Sällskapet ur ett historiskt perspektiv spelat en central roll för utvecklingen av området.
Redan från starten 1919 pekades, vid sidan av fackastronomer och allmänt astronomiinstresserade, amatörer ut som en målgrupp för Sällskapet. Vid tiden fanns bara en handfull aktiva amatörer, och ambitionen var att rekrytera en kader av tämligen avancerade amatörer som skulle kunna vara vetenskapen behjälplig. Även om ambitionen var vällovlig och flera initiativ togs i denna riktning så rann den ut i sanden en bit in på 20-talet. Ett skäl till detta var att teleskoppriserna var så höga att de i praktiken stängde dörren för alla utom de mest välbeställda. Det fanns en lösning på detta problem, men den skulle nå Sverige först på 40-talet.
I USA och i nära anslutning till tidskriften Scientific American, hade en amatörastronomisk folkrörelse börjat ta form. Man talade om Amateur Telscope Making, eller ATM kort och gott. Grundidén var enkel: Istället för att försöka spara ihop pengar för att köpa en liten refraktor, kunde man med små medel och hemma i garaget själv slipa optiken till en reflektor, det vill säga ett spegelteleskop. Kostnaden för materialet — råglas, slip och polermedel, virke och diverse beslag — inskränkte sig till några dollar; vad som krävdes var egentligen bara tid, noggrannhet och en stor portion uthållighet. Runt denna idé växte alltså en rörelse. Den bars fram av tidskriften och inte minst av en handbok redigerad av tidskriftens redaktör Albert Ingalls. Teleskopbyggarnas bibel, Amateur telescope making, kom i sin första av många upplagor 1926.
Ett exemplar av handboken letade sig med tiden över Atlanten och fångade intresse hos några av Sällskapets medlemmar, inte minst hos gruvingenjören och chefen för myntverket Alf Grabe liksom hos optikern och AGA-ingenjören Ragnar Schöldström. Med sällskapets välsignelse började de bägge sälja in idén om att amatörer själva skulle bygga sina teleskop. Schöldström satte, inspirerad av den amerikanska förlagan, ihop en 50-sidig handbok som gick igenom hela konstruktionsprocessen i detalj; Grabe publicerade artiklar i olika tidningar om saken. De lyckades också övertyga Clas Ohlson i Insjön, som själv var astronomiintresserad och dessutom medlem i Sällskapet, om att både börja sälja Schöldströms manual och att ta in det nödvändiga råmaterialet. 1945 kunde man från postorderfirman köpa allt som behövdes för att slipa en 15 cm spegel och bygga ett teleskop runt denna för under 100 kronor, vilket var en bråkdel av vad ett fabrikstillverkat teleskop kostade vid tiden.
Under de följande åren byggdes på detta sätt hundratals teleskop ute i stugorna. Plötsligt fanns det en snabbt växande grupp mer eller mindre aktiva amatörastronomer i landet. Sällskapet fortsatte att hjälpa fram amatörastronomin, bland annat genom att under 60-talet driva ett tiotal amatörsektioner. Men en konsekvens av att amatörastronomin börjat nå kritisk massa, var att amatörerna successivt började organisera sig i sina egna föreningar. Med tiden skulle detta innebära att amatörastronomin knoppades av från Sällskapet, och vid början av 70-talet var bodelningen i princip genomförd.
* * *
Jag har tidigare skildrat denna historia mer i detalj. Artikeln (på engelska) finns att läsa här.
”Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med amatörastronomisk verksamhet.”
Min mening är att SAS är, och alltid varit, en plats för amatörastronomer, precis som för alla andra astronomi-intresserade. Jag tycker det är viktigt att detta kommer fram, så att det blir tydligt att amatörastronomer hör hemma i vårt Sällskap.
Visst finns det kompletterande Amatörastronomiska föreningar och verksamheter, men jag framhåller att SAS är en förening även för amatörastronomer.
I styrelsen har vi genom åren försökt ha personer med kompetens från olika håll – inklusive amatörastronome, inte sällan som representatner för de lokalföreningar som sällskapet har. Det är ju numera just i Lokalföreningarna som det sysslas till stor del med amatörastronomi. Inga sektioner, men lokalföreningar. ADONs arrangemang är till stor del amatörastronomiska stjärnträffar. Populär astronomi har alltid haft till syfte att rikta sig även till amatörastronomer – vilket kan inkludera alla som gillar att titta upp mot stjärnhimlen. Vi har ju inte bara haft en ständig himmelsredaktör, men även djuprymdsredaktörer för de mer drivna amatörerna.
Bidragen från planetariefonden som SAS kanaliserat till amatörverksamhet är ytterligare en aspekt, liksom att vi oftast försökt få in amatörer även i de mer yrkesastronomsinriktade Astronomdagarna. Vi har ju även sett till att få med ordentligt med amatörastronomi i denna Blogg! Min poäng är alltså att man absolut bör associera SAS med amatörastronomisk verksamhet!
Jag känner naturligtvis väl till problematiken med att driva en förening med många olika ben – en balansgång som jag försökt illustrera med en trebent pall på mina återkommande Astronomdagar-föredrag om SAS. Exempelvis Ungdomarna eller Yrkesastronomerna skulle ju kunna säga samma sak: ”Idag är det väl få som associerar Svenska astronomiska sällskapet med yrkesastronomisk verksamhet.” Men jag hoppas att SAS kan erbjuda något även för den gruppen – vi försöker! Jag tror faktiskt en stor andel av yrkesastronomerna är med i SAS, åtminstone de som är intresserade av popularisering och kommunikation. För ungdomarna är ju AU toppenbra härvidlag, men SAS måste ändå fortsätta satsa på ungdomar med ett sådant anslag i delar av tidskriften, vårutflykter, Tengborg-stipendium o.s.v.
Åter till amatörerna. Jag upplevde aldrig under min tid i SAS att man velat avhända sig ansvaret för amatörerna. Vi har t.o.m. försökt få till närmare samarbeten. Vi vill ha även dessa astronomi-intresserade under våra vingar. Att några av dem dessutom organiserar sig på annat sätt ser jag bara positivt på, men det är mer en komplettering än en skilsmässa?
Jag ser verkligen fram emot att se din och Gustavs bok om amatörastronomins historia, där ni helt säkert kommer beskriva hur Sällskapets roll förändrats visavi amatörastronomin. Spännande!
Jesper!
Tackar för dina kommentarer. Egentligen tror jag inte vi har så olika uppfattningar i denna fråga. Skillnaden är nog främst att jag närmar mig frågan som historiker och med ett hundraårsperspektiv. I boken du nämner, som fortfarande bara nästan är färdig, ägnar jag ett långt kapitel åt amatörastronomins föreningsliv under 1900-talet och sett i detta större perspektiv kan seklet delas i två hälften, en första där SAS stod mer eller mindre ensamt som samlande kraft för alla med någon sorts intresse för astronomi, och en andra hälft där verksamheten diversifierades över de närmare hundra små och stora föreningar som funnits i landet. Under den första perioden togs flera initiativ av SAS för att uppmuntra amatörastronomin, men det fick inte riktigt styrfart förrän amatörerna själva blev så många att det kunde driva på, och då ofta inom ramen för nybildade mindre föreningar.
Sen ska det understrykas att det jag avser med ”amatörastronomisk verksamhet” är den observationella sidan av amatörastronomi, den som en gång organiserades av sällskapets sektioner innan den flyttade över till amatörernas organisationer, först SUAA och sedan SAAF. Det kan handla om att organisera observationsprojekt, lära ut observationstekniker, koordinera insamlandet av data med mera. När SAS sektioner somnade av vid slutet av 60-talet är mitt intryck att sällskapet var rätt nöjd när SUAA plockade upp stafettpinnen. Det blev en sorts arbetsfördelning som gynnade båda parter. Samma tankar uttrycktes också inom SUAA där man inte vill konkurrera direkt med de nationella sällskapen.
Givetvis är det så att många amatörer fortfarande är medlemmar i sällskapet, antingen direkt eller genom någon av sällskapets lokalföreningar. Jag tror till exempel att få astronomiintresserade vill vara utan PA, eller de stöd som sällskapet innebär för resten av föreningslivet.
/Johan