Av Johan Warell
Som ung och nybakad amatörastronom var det några astronomiska händelser som jag särskilt såg fram emot. Vissa skulle ske ganska snart och ge helt nya bidrag till vår världsbild, andra skulle ske så långt in i framtiden att de såg ut att vara nästan omöjliga att nå.
Till de förra hörde återkomsten av Halleys komet 1986, Voyager 2:s förbipassager av tvillingplaneterna Uranus 1986 och Neptunus 1989, jätteteleskopet VLT:s invigning 1998 samt den totala solförmörkelsen i Finland 1990. Till de senare hörde samma tvillingplaneters klättring upp mot norra stjärnhimlen för att bli någorlunda observerbara från våra breddgrader, vilket sker först nu – men framför allt Venuspassagerna den 8 juni 2004 och den 6 juni 2012.
Venuspassager, och för den delen även Merkuriuspassager, är ju solförmörkelser i miniatyr. Men liknelsen är lite vacklande eftersom en oinvigd betraktare just inte märker att något händer. Att tala om passagerna i termer av ockultationer ger en sannare bild, för det är just vad det är frågan om – en kropp passerar framför en annan och skymmer dess ljus. Månens ockultationer av stjärnor har många observerat, och de är spännande skådespel i sin majestätiska tysthet. Bara en handfull av oss i Sverige har dock observerat en asteroidockultation, då en småplanet passerar framför en stjärna och under några korta sekunder skymmer dess ljus – en mäktig påminnelse om att saker sker snabbt och plötsligt där ute i rymden.
Venuspassager är på många sätt något helt annat än ”vanliga” ockultationer. Under några timmars tid sveper planetens kolsvarta och perfekt rundade skiva graciöst fram över solens skiva och ger gott om tid för studier. Rent observationellt är större delen av fenomenet inte särskilt spännande, men det är ändå en pirrande känsla att följa planeten när den glider in på och ut från solskivan.
Jag hade den stora lyckan att kunna observera båda de senaste Venuspassagerna. Mängder av visningar, föredrag och aktiviteter anordnades för allmänheten runtom i landet och vi möttes åtminstone under 2012 av bra sommarväder över Sydsverige som gjorde observationer möjliga på många platser. Jag är säker på att många som såg någon av dessa passager bär med sig den sällsamma upplevelsen som ett tydligt minne, just eftersom fenomenet var så ovanligt och den visuella effekten så stark. Redan med ett solfilter framför blotta ögat var Venusskivan en märklig, malplacerad och kolsvart smutsfläck på solytan. Den så kallade svarta droppen och himlens skenbara intrång på solskivan vid andra och tredje kontakt var tydliga. (Mer om droppen står att läsa på s. 38 i detta nummer av Populär astronomi.)
Den svarta droppens och Venuspassagernas sällsamhet gör det omöjligt att inte reflektera över fenomenets historiska betydelse för vår världsbild och för statsmakternas kamp om vetenskaplig triumf och dominans. Målet att med Venuspassagerna som verktyg uppmäta det absoluta avståndet till solen, och därmed solsystemets storlek, var den ledande orsaken till kolonialmakternas stora intresse för passagerna under 1700- och 1800-talen. Den franske astronomen Le Gentils osjälviska uppoffringar och vedermödor i Ostasien för att med oförrättat ärende observera Venuspassagerna 1761 och 1769 ter sig närmast obegripliga i vår tid. Numera tar vi oss snabbt och lätt fram över världen, ständigt överösta av information från alla dess hörn och med instrument för noggrann tidmätning i var mans hand.
Svenska astronomer bidrog också till Venuspassagernas historia. Passagerna 1761 och 1769 observerades från många platser i landet, bland annat Torneå, Härnösand, Uppsala, Lund och Stockholm, och rapporterades till The Royal Society i London av Pehr Wilhelm Wargentin, Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Wargentin gav också den första korrekta förklaringen till den svarta droppen. Passagen 1769 observerades av botanikern Daniel Solander som medföljde James Cooks resa till Haiti. Han kunde konstatera att allt för många sekunder skiljde mellan hans egna och andra observatörers tidsbestämningar för att de skulle vara användbara för att beräkna längden på den astronomiska enheten.
Den svarta droppens oberäkneliga varaktighet gör det nämligen omöjligt att bestämma passagens början och slut med den sekundprecision som är nödvändig för att kunna bestämma avståndet till solen. Den dåliga optiska kvaliteten på instrumenten i kombination med dålig seeing på grund av den uppvärmda dagsluften gjorde uppdraget i princip omöjligt. Faktum är att bättre resultat nåddes med parallaxobservationer av Mars och närpasserande småplaneter. Det var först år 1901 som den astronomiska enheten kunde bestämmas med hög noggrannhet, och då på grundval av observationer av småplaneten Eros.
Avslutningsvis kan vi konstatera att det är långt till nästa Venuspassage, som inte sker förrän 2117. Men Merkurius rör sig framför solens skiva sker redan den 11 november i år – alldeles oavsett om vädret tillåter observationer eller inte. Njut av händelsen och låt dig dras med av historiens vingslag!