Av Gunnar Welin
Åke Wallenquist växte upp i Västervik, där han redan som fjortonåring byggde ett eget teleskop. Han kom tidigt i kontakt med det nystartade Svenska astronomiska sällskapet, och bidrog redan i dess andra årgång till sällskapets Populär Astronomisk Tidskrift med en redogörelse för ett magnifikt norrsken som varit synligt i Västervik i mars 1920.
University of Chicago Photographic Archive, apf6-04375, Special Collections Research Center, University of Chicago Library.
År 1922 började Wallenquist studera vid Uppsala universitet, och var ett par år senare med och startade Astronomiska föreningen i Uppsala. Studierna gick raskt undan och 1927 blev han fil. lic. i astronomi. Året efter kom han till det nederländska Bosschaobservatoriet i Lembang på Java (nuvarande Indonesien var då kolonin Nederländska Ostindien), där han blev kvar till 1935 och under tiden träffade sin blivande hustru Phine. Han sägs ha varit den första svenska astronom som observerat från södra halvklotet.
Från början var hans huvudintresse dubbelstjärnor, men det utvidgades till öppna stjärnhopar, och 1931 disputerade han i Uppsala på en avhandling om Messier 7. Senare i livet kom han att bland annat att ägna sig åt den stora galaxhopen i Berenikes hår, Comahopen.
Men Åke Wallenquists intressen spände över i stort sett alla astronomins områden. Bland solsystemets medlemmar var han särskilt intresserad av planeten Mars. Han var också med om fem vetenskapliga solförmörkelseexpeditioner, i Sverige 1927, 1945 och 1954, på Sumatra 1929 och i Brasilien 1947. Flera andra observatorier världen över tog också emot honom som observatör.
På två helt olika vis blev Åke Wallenquist av stor betydelse för svensk astronomi. Redan som skolpojke kontaktade han konstnären och privatastronomen Nils Tamm på Kvistaberg för goda råd inför ett eget teleskopbygge. De kontakterna fortsatte och ledde till en långvarig vänskap med den nästan 30 år äldre Tamm. När Tamm funderade på hur han bäst skulle kunna använda sina resurser för att gynna den svenska astronomin kom Åke Wallenquist med idén att donera hans privatobservatorium med tillhörande herrgård till Uppsala universitet. Så skedde, tillsammans med en bra summa pengar till bygget av ett större teleskop – som senare fördubblades genom ett statligt anslag. Staten bidrog även med en tjänst som observatorieföreståndare, naturligtvis för Åke Wallenquist, som innehade tjänsten från 1959 till sin pensionering 1970; observator vid Uppsalaobservatoriet blev han 1948.
Det stora teleskopet, Kvistabergsschmidten, var under planeringsstadiet världens näst största i sitt slag, men innan det stod färdigt 1963 hade ytterligare ett par något större kommit till. Tyvärr hann Nils Tamm aldrig uppleva dess fullbordan; han avled 1957. Tillsammans med ett mindre teleskop, det fotoelektriska T40, stod Kvistabergs observatorium för mycket av observationsarbetet vid Uppsalaobservatoriet, till dess den växande bebyggelsen i trakten och söder om Mälaren gjorde betingelserna mindre gynnsamma.
Åke Wallenquist var också flitig skribent i populär astronomi. Han skrev många böcker och tidningsartiklar i skiftande astronomiska ämnen, bland annat ”Under strecket” i Svenska Dagbladet. Den första boken skrevs på holländska, men kom 1938 i svensk version, På väg mot oändligheten. Många blivande astronomer hämtade inspiration ur hans böcker, skrivna på en tämligen torr och saklig prosa, men samtidigt med en känsla av att detta var viktiga och intressanta kunskaper. Det var nog främst den delen som ledde till att han 1960 tilldelades professors namn.