Etikett: Buzz Aldrin

#55: Knockad av månen

Av Ulf R. Johansson

Det var, det fattade ju även jag, en historisk morgon när Apollo 11:s månlandare Eagle tog mark den 20 juli 1969 på månen och Neil Armstrong sen satte — då skrev vi svensk tid morgonen 21 juli – som fotbollsexperter säger sin ”känsliga” vänsterfot på månytan. Alla 40-talister har egna minnen från det ikoniskt historiska ögonblicket. Här är min historia med små utvikningar i korthet.

Tevebilderna från månlandningen var långt ifrån dagens högupplösta utsändningar. Så här såg det ut på svensk teve vid denna historiska begivenhet. Ett kollage med olika avsnitt från utsändningarna finns på SVT:s Öppet arkiv.

Jag hade börjat arbeta som journalist i Malmöpressen, jag var purung frilansande radiomedarbetare med några astronomiska program i CV:n och hade en astronomibok bakom mig, men befann mig denna morgon som radikalpacifist, vapenfri tjänstepliktig, som det hette, på en av civilförsvarets moduler ute i Solna och följde dramat. TV-bilderna, i svartvitt förstås, flimrade förbi i en skraltig liten TV, och när vi väl såg Armstrong försiktigt ta steget ner på månytan utan att sjunka ner i månens egen version av kvicksand, andades vi i TV-publiken ut. Månlandaren hade landat på någorlunda fast mark, så vi förstod att Armstrong inte heller skulle sjunka ner och försvinna ur vår åsyn. Men helt säkra kunde vi inte vara.

Teorin om det förrädiskt djupa måndammet hade steady state-kosmologen och Cornell-astronomen Thomas Gold kommit med, men han hade lika fel där som när han ställde upp för projektet med Dala Djupgas – professor Gold närmast garanterade att det fanns mängder av lättåtkomliga oljerikedomar att plocka upp under Siljansringen, vilket många riskvilliga svenskar bittert fick erfara inte stämde. Den historien är värd en egen berättelse och den bortre parentesen för Siljans-projektet är ännu inte satt.

Fotspår i måndammet. Foto: NASA.

Jag har från morgontumultet i Solna inget direkt minne av Armstrongs berömda sentens ”Ett litet steg för en människa men ett gigantiskt steg för mänskligheten”, men jag minns att jag var väldigt stolt över att ”tvåan” på månen var en amerikan med svenskrötter: Edwin (Buzz) Aldrin. Släkten Aldrin – med betoning på den andra stavelsen – kom från Stjärnfors i Värmland. I ett program i Sveriges Radio berättades härom året att månfararens pappa, som hette Edvin i förnamn, föddes 1896 och blev pionjärpilot och kamrat med Charles Lindberg. Så det fanns äventyrs-DNA i blodet!

Som civilist fick jag uppdraget att tjänstgöra på Sjöhistoriska museet, vilket ledde mig både till Birka och till Wasavarvet, och det var ett nöje att gaffla om månlandningen vid frukosten med gamle dykarlegenden och Wasa-utforskaren Per Edvin Fälting. Vad meningsutbytet exakt gick ut på har försvunnit ur minnets annaler, ni får ursäkta. Men detta minns jag: Fälting om någon visste vad det betydde att befinna sig i en fientlig miljö i en tät dräkt och vara beroende av att trycket höll och att syret rann till som det skulle. Legenden Fälting trodde fullt och fast att han hade en skyddsängel, ”den gamle”, som höll ett vakande öga över honom i djupet – hade Armstrong och Aldrin det också?

Historiker har definierat månlandningen 1969 som 1900-talets viktigaste enskilda händelse. Jag kan köpa det även om de bägge världskrigen med 10-tals miljoner döda konkurrerar om ”utmärkelsen”. På en punkt var ju månlandningen fullkomligt osannolik. 1957 satte Sovjet Sputnik 1 i omloppsbana. Tolv år senare, ett Jupitervarv runt solen, var vi på månen. Aldrig förr har ett liknande tekniskt kvantsprång ägt rum i mänsklighetens historia.

Fem och ett halvt kilo månsten insamlade av Armstrong under Apollo 11. Foto: NASA, Johnson.

Månlandningen formade inte specifikt mitt intresse för astronomi, det satt där redan. Jag var nog mer intresserad av vad månstenarna, som Apollo 11-trion tog hem, kunde avslöja, inte den tekniska bedriften som sådan (jag fattade den ändå inte). Däremot, det inser jag numera, toppade månlandningen en typisk ung 40-talists lista över viktiga världshändelser: månlandningen först, sen kom mordet på president Kennedy, och sen Ingemar Johanssons knock den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York. Mina föräldrar påstod att jag hade leviterat när Ingo slog ner Floyd Patterson. Det kan jag inte ha gjort här på jorden – möjligtvis på månen.

#39: Hasselblads kamera på månen

Av Katja Lindblom

Många känner till att kameran som Neil Armstrong bar med sig under historiens första månpromenad var av märket Hasselblad och att det är främst genom sin roll som rymdkamera som Hasselblad blev berömt världen över. Men kanske är det inte lika många som känner till hur det kom sig att NASA valde en Hasselblad.

Redan innan 1960-talet var Hasselblad världsledande vad det gällde mellanformatskameror. Kamerorna var kända för sin förträffliga bildkvalitet, men att det blev just en Hasselblad som fick följa med NASA:s astronauter ut i rymden, och senare även till månen, var tack vare astronauten Walter “Wally” Schirra – en hängiven amatörfotograf som under sin första rymdfärd med Mercury 8 hade tagit med sin egen Hasselblad 500C.

Kameran var framtagen för civilt bruk och det enda föremålet ombord som inte var speciellt utformat för rymdresan men när Schirra såg fotografiernas kvalitet blev han så imponerad att han föreslog att NASA snarare än att tillverka egna kameror skulle använda sig av Hasselblad. NASA var inte svåra att övertyga, då det skulle spara dem tid såväl som pengar att använda sig av en redan befintlig kameramodell och så kom det sig att NASAs officiella rymdkamera 1962 blev en Hasselblad.


Hasselblads kamera modell 500C modifieras för att fungera under viktlösa förhållande och på månen. Foto: Hasselblad.

Dock var det inte riktigt så enkelt som att bara förse astronauterna med inköpta 500C-modeller. För att kamerorna skulle vara optimala för bruk i rymden krävdes vissa modifikationer. Hasselbladsfabriken i Göteborg öppnade en specialavdelning där man tillverkade “rymdkamerorna”. I de modifierade modellerna togs spegelmekaniken bort helt, eftersom det var viktigt att göra kameran så lätt som möjligt. Man såg även till att avlägsna alla delar av plast som vid en eventuell brand skulle kunna utveckla giftiga gaser. De oljebaserade smörjmedlen ersattes av pulver för att inte riskera att små droppar av olja skulle förstöra kameran inuti. Dessutom tillverkades ett nytt magasin för ny Kodak-film som hade kapacitet för 70 fotografier istället för de vanliga 12. Utöver Hasselblad 500C modifierades även SWC-modellen, vilken var den typ av kamera som Michael Collins råkade tappa under en rymdpromenad 1966. I god humoristisk anda skulle man kunna säga att han därmed satte Sveriges första satellit i omloppsbana.

Då Saturn V-raketen med tillhörande Apollo 11-modul, som skulle föra Neil Armstrong, Edwin “Buzz” Aldrin och Michael Collins till månen, sköts upp den 16 juli 1969 hade inte mindre än drygt 9000 Hasselbladsfotografier tagits från rymden. För att kameran skulle hålla även på månen, som har en dagstemperatur på närmare 130°C, hade man bestrukit kameran med ett lager silverfärg som skulle reflektera bort så mycket värmestrålning som möjligt.

Den modifierade Hasselbladskameran som Armstrong bar under sin månpromenad var fast monterad på bröstet. Det krävde därför en hel del träning för att hantera den. Totalt tog han drygt 120 bilder under sin promenad. Foto: NASA.

När Neil Armstrong nedsteg på månens yta och yttrade sina numera världsberömda ord “Det är ett litet steg för människan, men ett jättekliv för mänskligheten” hade han kameran fäst på bröstet. Med astronautdräktens klumpiga handskar, och hjälmens stora visir, var det inte tal om något precisionsarbete. För att ta sina fotografier var Armstrong helt enkelt tvungen att stå vänd rakt mot objektet och sedan hoppas på det bästa. Givetvis blev inte alla bilder bra, vilket förklarar varför endast en handfull av Armstrongs fotografier kom att publiceras efter hemkomsten. Allt som allt fick tre Hasselbladskameror följa med under Apollo 11:s färd men endast en, den som Michael Collins använde för att ta det berömda fotografiet av jorduppgång över månen, fick återvända till jorden. För att underlätta avfärden från månens yta var astronauterna tvungna att göra Eagle så lätt som möjligt och således fick två kameror lämnas kvar tillsammans med en mängd andra saker, inklusive den amerikanska flaggan, astronauternas ytterdräkter och diverse vetenskapliga instrument. Dock var det av största vikt att kameramagasinen kom med och Buzz Aldrin skulle senare beskriva det som ett spännande företag att hissa upp de två magasinen i någonting som mest kunde liknas vid en tvättlina.

Buzz Aldrin i färd med att packa upp ett seismiskt experiment på månen. Foto togs av Armstrong med Hasselbladskameran. Foto: NASA/Neil Armstrong.

Resten är, som vi vet, historia. När de tre astronauterna återvände till jorden kunde hela världen pusta ut, inte minst på Hasselbladskontoret i Göteborg, då det snart skulle visa sig att fotografierna som tagits under månfärden mycket riktigt hade blivit till de historiska dokument man hade hoppats på. I ett pressmeddelande som Hasselblad skickade ut i september 1969 stod det bland annat att läsa: “Vi som röker på Hasselblad, tände en segercigarett, precis som Houstonteknikerna tänder sina segercigarrer efter varje lyckad splashdown.”

Efter Apollo 11 följde Hasselbladskamerorna med på varje bemannad månfärd, ända fram tills 1972 då NASA i och med Apollo 17 för sista gången skickade människor till månen.