Av Marie Dacke
Vetenskapliga artiklar har ofta långa och torra titlar, men ibland dyker några upp som kittlar fantasin. En av mina favoriter är: “Can a shore crab see a star?” Svaret på denna vackra titel är att krabbor kan se Vega och kanske även Betelgeuse, men aldrig Polstjärnan eller Andromedagalaxen. När jag refererade till denna artikel 2003 i min doktorsavhandling anade jag inte att jag tio år senare skulle få en god anledning att ställa mig frågan: Kan en dyngbagge se en stjärna?
Dyngbaggar finns på alla kontinenter (förutom Antarktis), varierar i storlek från ett knappnålshuvud till imponerande sju cm och skimrar i svart, purpur eller smaragdgrönt. Några av dem kan dessutom tillverka och rulla bollar många gånger tyngre än dem själva. Bollen, som de skulpterar ur högar av antilop-pellets eller elefantbajs, fungerar som en take-away från den bråkiga dynghögen där hundratals insekter slåss om maten. Och kan de, stjäl de pillertrillande dyngbaggarna gärna en färdig boll från någon annan. En dyngbagge med boll gör därför bäst i att hålla en stadig kurs bort från dynghögen.
Kompassen som styr denna enkelriktade flykt är inbyggd i den del av ögat som är riktad mot himlen. Ett sätt att visa att en dyngbagge använder en sol- och månkompass är att lura den navigerande insekten med en spegelbild, som placerar solen eller månen 180° från dess ursprungliga position (samtidigt som du döljer den riktiga solen eller månen med en skärm). I dyngbaggens hjärna tolkas detta som att den nu är 180° grader ur kurs och den svänger därför helt om med sin boll. Tar du bort spegelbilden kommer den snart att svänga tillbaka till sin ursprungliga kurs.
Det är betydligt svårare att utföra samma trick med stjärnorna, då de ligger spridda över hela himlen. Istället tillverkade vi en keps till dyngbaggen, vars skärm effektivt hindrade dem från att snegla på himlen. När stjärnkompassen nu inte längre fick någon information att styra efter, rullade de kepsförsedda dyngbaggarna sina bollar i små cirklar. Ingen kom längre bort från dynghögen, bollar stals till höger och vänster och hela systemet bröt samman.
Så: kan en dyngbagge se en stjärna? Till skillnad från krabbor kan dyngbaggarna — enligt alla våra mätningar och beräkningar — inte ens se de ljusstarkaste stjärnorna (förutom solen då!). Men ändå ser vi dem hålla en rak kurs under en stjärnklar himmel. Efter många nätter tillsammans med dyngbaggarna i Johannesburgs planetarium förstod vi hur detta hänger ihop. Nej, dyngbaggarna kan inte se en stjärna, men däremot kan de se Vintergatan som ett ljust band över himlen. Och det är allt de behöver för att hålla en rak kurs över den mörka savannen.
Kontrollcentret för dyngbaggens navigationssystem sitter inte oväntat i dess huvud. Hit skickas riktningsformationen från solen, månen och stjärnorna, tolkas, läggs ihop och omvandlas till nervsignaler som styr dyngbaggen i rätt riktning. Att förstå hur detta går till i en hjärna som är mindre än ett riskorn är nästa station mot en komplett bild över hur en mycket, mycket liten kompass fungerar.