Av Thommy Eriksson
Under 90-talet lyftes klubbtidningen Aurora upp till att bli en nationell astronomitidning – Astronomi & Rymdfart – för att sedan falla likt Ikaros. Jag var en av chefredaktörerna. Vad var det som hände egentligen?
Aurora började 1977 som en enkel klubbtidning för Göteborgs astronomiska klubb, med Göran Hasse som första redaktör. Nästan omedelbart började en lång process av förbättringar: Tidningen fick ett omslag, fler sidor, och illustrationer. Arbetsbördan ökade naturligtvis också, och flera redaktörer började hjälpas åt. Efter ett par år, 1979, gjorde Claes Tunälv sitt första nummer. Själv kom jag in i klubben 1984, samtidigt som jag började gymnasiet. Claes var duktig på att dra in andra i ambitiösa projekt. Jag var duktig på att teckna, och redan under hösten undrade Claes om jag kunde skriva och illustrera en artikel om Hubble-teleskopet. Jag växte upp tillsammans med Aurora; medan jag gjorde fler och fler illustrationer och artiklar och tillslut blev redaktör för mina egna nummer, så blev tidningen mer och mer omfattande och genomarbetad.
Varför gör man en tidskrift om astronomi egentligen? Det var inte något jag tänkte på egentligen; jag älskade astronomi, det var jätteroligt att göra tidningen, det var tillfredsställande att se ett konkret resultat. I början så plockade vi tidningen för hand; vi brukade samlas en liten grupp i klubbhuset i Göteborg, lägga upp sorterade högar med alla sidor på ett bord, och sedan gick vi varv efter varv runt bordet och plockade ihop, häftade. Fotografierna förstorade och rastrerade jag själv i klubbens mörkrum. Media var bokstavligt talat handgripligen på den tiden.
I början av 90-talet drev Claes Tunälv fram två viktiga förändringar. Först så fångade Claes upp den nyblivna klubbmedlemmen Ulrika Engström, som snabbt började skriva och vara redaktör. Sedan så hade vi en kampanj där medlemmarnas samlade in pengar till en dator, som slutligen installerades på Observatoriet i Slottsskogen. Aurora gjordes nu med desktop publishing, det vill säga text, sidor, bilder sattes ihop digitalt. Vi började också trycka på tryckeri. På sätt och vis saknar jag taktiliteten i att bokstavligt talat klistra ihop en tidning, men å andra sidan är det så mycket effektivare, mer flexibelt och mer exakt att göra det med en dator att det kändes som att bli fri från metaforiska bojor när jag satte mig vid datorn för att göra nummer efter nummer av tidningen.
Aurora hade i början av 90-talet cirka 500 läsare. Men, det innebar att Göteborgs astronomiska klubb hade lika många medlemmar, för det var enda sättet att få tag i tidningen. Aurora började helt enkelt växa ur klubben. Mer än hälften av klubbens medlemmar var inte göteborgare och merparten av klubbens ekonomi var egentligen tidningens ekonomi. Klubben och tidningen skiljdes åt som vänner, och jag, Claes, Ulrika och nyligen tillkomna Olov Alderholm startade en ny förening för att bara ge ut tidningen: Astronomi och rymdfartsfrämjandet. Vi bytte namn på tidningen till Astronomi & Rymdfart och satte upp ett mål – att lansera tidskriften i Pressbyrån så man kunde köpa den över disk, och att nå minst tusen prenumeranter.
Sommaren 1993 var Ulrika redaktör för vårt stora Pressbyrån-nummer, nr 4. Naturligtvis satsade vi mycket tid och en del pengar på att skapa och trycka ett så välgjort nummer som vi klarade av. Men veckor innan lanseringen i Pressbyrån gick distributören i konkurs och vi nådde aldrig ut så brett som hade hoppats. Vi toppade prenumerationskurvan på cirka 800 prenumeranter, vilket vi var mycket stolta över, men luften gick ändå ur redaktionen. Det var inte längre värt att lägga så mycket av fritiden på tidskriften, och vi började alla få familjer och bli klara med utbildningar. Ulrika gick vidare och blev journalist. Jag blev kommunikatör (och långt senare doktor i digital gestaltning av media). Sista numret gavs ut 1997.
Så här drygt tjugo år senare så ser jag tillbaka på Astronomi & Rymdfart med ömhet. Det var mycket roligt och jag lärde mig grunderna i mediaproduktion, något som gav mig mitt yrkesliv. Jag har sett mediaproduktion förändras i grunden; från sax och klister till tangentbord och mus. Men utvecklingen har gått ännu längre nu. Om jag idag tillsammans med goda vänner skulle göra en tidning om astronomi så skulle jag aldrig göra en tidning… jag skulle starta en YouTube-kanal.