Det högsta antalet citeringar enligt Astrophysics data system för en vetenskaplig artikel med respektive ordförande som förstaförfattare. Data inhämtade 2019-10-27.
I ett tal hållet vid 1892 års upplaga av det skandinaviska naturforskarmötet diskuterade Uppsalaastronomen Nils Dunér amatörastronomins utvecklingsmöjligheter. Han pekade på ett antal typer av objekt som amatörastronomer skulle kunna bidra med observationer av, och Dunér lyfte speciellt fram de stjärnor som varierar i ljusstyrka; här kunde amatörerna, förutsatt att de fick stöd av en kompetent ledning, göra nyttiga observationer även med mindre instrument. Dunér menade att sådana organiserade ”hjelptrupper verkligen äro af behofvet påkallade för arbetet på detta område”.
Det dröjde ett tag, men Dunér fick som han ville. Observationerna skedde till en början i ett nordiskt sammanhang under ledning av Elis Strömgren, som var professor i Köpenhamn och verksam i ledningen för Astronomisk Selskab. I det första numret av detta sällskaps Nordisk Astronomisk Tidsskrift uppmanade Strömgren 1920 intresserade amatörer att höra av sig, och det är här vi finner de första mer storskaliga observationsprogrammen av variabler med svenska deltagare.
Verksamheten i den strömgrenska variabelsektionen präglades
av ett välorganiserat arbetssätt. Man etablerade och spred uppgifter om de
jämförelsestjärnor som behövs för att observera variabler; reducerade,
sammanställde och publicerade observationer; analyserade och publicerade resultaten
i den vetenskapliga fackpressen. Trots att många observatörer hade tillgång
till modesta instrument kunde de här bidra till vetenskapen. Kommunikationen
mellan sektionsledningen och observatörerna skedde regelbundet genom tidskriften, där observatörerna fick
återkoppling på sina gjorda observationer, och mer specialiserade studier av
resultaten publicerades sedan i Astronomische Nachrichten.
Variabelbulletinen var ett viktigt led i Darsenius arbete med att leda Svenska Astronomiska Sällskapets variabelsektion. Foto: Gustav Holmberg.
Bland observatörerna i denna nordiska krets finner vi unga amatörer som längre fram i livet skulle komma att göra sig bemärkta som framstående yrkesastronomer, som Gunnar Larsson-Leander och Yngve Öhman. Det är även värt att notera att flera amatörer som senare kom att spela betydelsefulla roller i svensk amatörastronomi – som Rune Fogelquist och Gunnar Darsenius – här gjorde tidiga insatser.
Darsenius återfinner vi även i nästa skede av den svenska variabelastronomins historia. Vårvintern 1960 bestämde sig nämligen Svenska Astronomiska Sällskapet för att starta en sektion för observationer av variabler, och denna blev en av de mest aktiva av de amatörsektioner sällskapet drev under 1960-talet. Under Darsenius ledning var svenska amatörer igång med observationer av variabler, och via den stencilerade Variabelbulletinen kunde Darsenius kommunicera med sektionens observatörer. Bulletinerna gav uppdateringar av vunna resultat och lärde ut observationstekniker till medlemmarna. Darsenius såg även till att resultaten blev tillgängliga för professionella astronomer och han rådgjorde med ledande internationella astronomer som Boris Kukarkin kring sektionens program.
Före de digitala databasernas epok publicerades variabelobservationer i olika tryckta rapportserier. Foto: Gustav Holmberg.
Luften gick efterhand ur sällskapets amatörsektioner och efter ett drygt årtionde finner vi en mer organiserad variabelastronomi återigen anordnad över landgränserna i form av the Scandinavian Union of Amateur Astronomers, grundad 1972, och dess variabelsektion. Efter ytterligare en tid återgick så amatörerna till en svensk organisation, och i Svensk amatörastronomisk förening bildades så småningom en variabelsektion där amatörer som Hans Bengtsson, Margareta Westlund och Karl-Gustav Andersson från omkring 1990 spelade centrala roller.
Numera är variabelsektionens verksamhet digitaliserad. Svenska amatörastronomer lägger in sina observationer i SAAF:s variabeldatabas Svenska variabelobservationer (SVO). Även om många fortfarande observerar med de traditionella visuella teknikerna, använder amatörer numera även CCD-kameror och fotometriska filter på egna eller fjärrstyrda teleskop, vilket gör att sektionens observatörer numera kan mäta så pass svaga objekt som ner mot 17:e magnituden. Sektionen driver ett övervakningsprojekt över tidigare bortglömda pulserande stjärnor av miratypen, vilket bland annat lett till publikation i den internationella tidskriften Journal of the American association of variable star observers. I en gedigen rapport har Thomas Karlsson studerat långsiktiga periodförändringar hos mirastjärnor. Och i ett aktuellt observationsprojekt har variabelsektionen samarbetat med Gösta Gahm om övervakning av tre så kallade UX Orionis-variabler för att stödja fackastronomernas spektroskopiska observationer på Nordic Optical Telescope (NOT).
Ljuskurva för förmörkelsevariabeln V2331 Cyg, vars förmörkelser upptäcktes av svenska amatörer. Hans Bengtsson et al, ”V2331 Cygni is an Algol Variable With Deep Eclipses”, JAAVSO, vol. 41 (2013).
Dunér hade, om han kunde se vad amatörerna håller på med,
kanske förundrats över de nyare digitala metoderna för observationer och
databehandling. Men han hade definitivt känt igen sig i det trägna arbete
utfört av amatörer som under ett århundrade i olika organisatoriska sammanhang
gått samman för att observera stjärnor som varierar i ljusstyrka.
Decennierna efter andra världskriget innebar ett mycket dynamiskt skede för Svenska astronomiska sällskapet. Framförallt strömmade nya medlemmar till — där man samlat ungefär trehundra personer 1950 hade sällskapet växt till det tredubbla 1970. Förklaringar till denna snabba utveckling var bland annat de stora barnkullarna efter kriget, den begynnande utbildningsexplosionen, liksom förstås rymdkapplöpningen som öppnade ögonen för astronomi och rymdfart för en hel generation. En annan verksam faktor var att den svenska amatörastronomin, framburen av ATM-rörelsen och de billiga massmarknadsteleskopen, på allvar börjat få luft under vingarna. Rent organisatoriskt skapade detta senare nya utmaningar, dels för att amatörerna började starta sina egna föreningar som kunde konkurrera med Sällskapet, och dels för att de som var medlemmar i Sällskapet hade delvis andra behov än den ordinarie medlemsstocken. Från styrelsens sida stod det klart att något måste göras för att tillgodose amatörernas intressen och på så sätt hålla dem kvar i Sällskapet. Detta något materialiserades i form av amatörsektioner.
Inspiration hämtades från England och från British astronomical association, vilken ända från starten 1890 hade organiserat mycket av sin verksamhet i form av mer eller mindre självstyrande sektioner fokuserade på någon aspekt av amatörastronomin: man hade till exempel sektioner för variabla stjärnor, för sol- och månobservationer. En liknande organisation fanns också i det danska Astronomisk selskab.
Idén om amatörsektioner fångades upp av Gunnar Larsson-Leander och presenterades för styrelsen i början av 1960. Larsson-Leander hade börjat sin bana som amatörastronom, men var vid tiden docent i astronomi verksam i Lund. Förslaget mötte styrelsens gillande och tillsammans med Gunnar Darsenius, trafikledare inom flygvapnet och mycket aktiv amatörastronom, utvecklade han ett skarpt förslag med tio sektioner ledda av var sin sektionsledare. Med styrelsens välsignelse tillkännagavs sektionerna i årets första nummer av Populär astronomisk tidskrift som kom senare på våren.
Svenska astronomiska sällskapets amatörsektioner skapades 1960.
Av bevarade dokument är det svårt att bilda sig en uppfattning om sektionsverksamhetens omfattning och kvalitet, detta speciellt som den sköttes helt och håller av sektionsledarna själva och utan egentlig insyn från Sällskapets styrelse. Men mest lyckosam verkar Juniorsektionen och Sektionen för variabla stjärnor ha varit. Den förra rekryterade snart ett fyrtiotal medlemmar, och fungerade i praktiken som en frågelåda där Kerstin Lodén svarade på ungdomarnas frågor om teleskop, lämpliga objekt att observera, utbildning etcetera. Den senare var ungefär hälften så stor, men hade å andra sidan de mest aktiva medlemmarna som regelbundet rapporterade in sina observationer så att Darsenius kunde sammanställda och vidarebefordra dem till internationella sambandscentraler för variabla stjärnor. Övriga sektioner hade högst varierande ambitionsnivå, helt beroende på den tid och det engagemang som sektionsledare orkade uppbåda.
En teckning av månkratern Capuanus urförd av Håkan Williams, som också var aktiv i Sällskapets månsektion. Källa: Per Olow Karlsson, ”Månsektionens verksamhet 1960”, Populär astronomisk tidskrift, vol. 42, 1961, s. 75.
Även om Sällskapets sektionsverksamhet för en tid fyllde en viktig funktion, så skulle den snart spela ut sin roll. Mot slutet av 60-talet kroknade flera av sektionsledarna och en efter en avsomnade sektionerna. En viktig anledning till detta var den ökande konkurrensen från amatörernas egna föreningar, inte minst den mycket livaktiga sektionsverksamhet som kom att bedrivas inom Scandinavian union of amateur astronomers, grundad 1972. Sällskapet var förstås inte omedveten om denna utveckling och 1974 väcktes första gången frågan om att lägga ner sektionerna. Det dröjde dock till 1978 innan det formella beslutet togs, men då hade i praktiken all verksamhet redan upphört.
Detta beslut innebar också att Sällskapet i praktiken avhändade sig ansvaret för amatörastronomin, och att detta istället kom att axlas av amatörernas egna organisationer. Noteras kan emellertid att just ungdomsverksamheten, som alltså var tämligen livkraftig under 60-talet, har fått en renässans i och med Astronomisk ungdom (mer om denna i ett kommande inlägg). Föreningen, som idag kan ståta med nära femtusen medlemmar grundades utanför Sällskapets regi 2012, men är sedan några år tillbaka organiserad som dess ungdomsförbund.
