Julafton 1948 hördes två herrar prata astronomi i radio. Båda var rikskändisar, men i helt olika gebit, och nu hade Sveriges radios redaktör sammanfört dem. Meningen var att de skulle samtala om stjärnor och vintergator, om himlarna där ovanför oss, och på så sätt skapa lite julstämning.
Inspelningen hade gjorts några dagar tidigare på observatoriet i Lund, och föreståndaren, astronomiprofessorn och kulturpersonligheten Knut Lundmark, var den ena samtalsparten. Vid hans sida satt Harry Martinson, vid tiden välkänd poet och författare, men ännu inte den litteräre rese han skulle erkännas som efter Aniara ett tiotal år senare.
Refraktorkupolen där inspelningen gjordes. Foto: Lunds observatorium.
Redaktören visste vad han gjorde. Både Lundmark och Martinson var känsliga för astronomins existentiella sidor, för det största frågorna; båda gav dessutom gärna uttryck för detta i sina skrifter. Dessutom var de bägge bekanta sedan tidigare. Men trots detta ville det sig inte riktigt. Samtalet ekar kallt och ödsligt från refraktorkupolen i Lund och någon julstämning lyckas de inte locka fram.
Vi vet från ett bevarat brev att Lundmark själv var mycket missnöjd med resultatet. Efter nyåret skrev han till Radiotjänst och menade att de bägge gjort ”ett mycket sorgligt intryck”, att allt gick på tok för långsamt och att inspelningen borde ha tagits om. (Detta ändrade emellertid inte hans uppskattning av Martinson, och det två skulle fortsätta hålla kontakten genom åren.) Men hur illa det egentligen var lämnar jag till läsaren att avgöra själv. Inslaget, eller iallafall större delen av det, finns bevarat i Sveriges radios arkiv (klicka här). Lundmark känns igen på sin norrländska dialekt (han var född i Älvsbyn), och Martinson på sin Blekingska (Jämshög). När vi kommer in i samtalet ställer Martinson precis en fråga om avståndet till stjärnan Vega.
Vega, huvudstjärna i stjärnbilden Lyran, är den femte ljusaste stjärnan på himlen och befinner sig på ungefär 25 ljusårs avstånd. Foto: Wikimedia commons/Stephen Rahn.
Redan 1923 föreslog Hugo von Zeipel att man skulle upprätta ett svenskt observatorium under den ännu inte så välutforskade södra stjärnhimlen. Det dröjde dock till sommaren 1948 innan idén började ge frukt. Då besökte Richard Woolley, chef för Samväldesobservatoriet på Mount Stromlo i Australien, Uppsala. Gunnar Malmquist som var professor och föreståndare för Astronomiska observatoriet i stan, tog nu upp tanken på ett svenskt teleskop på södra halvklotet och fick snabbt och positivt gensvar. Ett år senare kom ett formellt erbjudande från Australiens inrikesminister: om Uppsalaobservatoriet ville ställa upp ett instrument på Mount Stromlo så skulle de australiska myndigheterna stå för byggnaden, och en svensk astronom erbjudas arbetsplats och bostad på fördelaktiga villkor. Detta generösa erbjudande accepterades och man började planera instrumentet. Det stod klart att det borde vara ett teleskop som både kunde ge översiktsbilder över stora fält och spektrografisk information. Man valde ett Schmidt-teleskop som också skulle kunna bära ett objektivprisma. Storleken på instrumentet kom i praktiken att bestämmas av de glasstycken man kunde komma över.
Uppsala Southern Station på Mount Stromlo. Foto: Bengt Westerlund
Teleskopet kunde börja användas för reguljära observationer i juni 1957. Den första svenska astronomen som stationerades på Mount Stromlo var Uppsala-docenten Bengt Westerlund som upprättade en atlas över de Magellanska molnen vilken sedan kom att bli ett viktigt fokus i hans forskning och i programmen för teleskopet. Westerlund upptäckte också de märkliga stjärnhoparna Westerlund 1 och 2, där den senare unga hopen innehåller några av Vintergatans tyngsta och ljusstarkaste stjärnor. Också observatorn Tord Elvius från Uppsala var där och arbetade i olika Vintergatsfält. Teleskopet lär för övrigt ha varit först med att fånga en bild av Sputnik 1 i bana.
Teleskopet under utprövning utanför verkstaden i Uppsala av Gunnar Malmquist. Spegeln, som slipades av AGA hade en diameter av 65 cm och korrektionsglaset längst fram på tuben, med en öppning av 52 cm, slipades av professor Yrjö Väisälä från Åbo. De mekaniska komponenterna konstruerades av ingenjör Fredrik Thorlin. Foto: Gunnar Malmquist.
Senare kom Curt Roslund, Gösta Lyngå, med flera från Lund, med projekt som bland annat ledde till en viktig katalog över stjärnhopar på södra stjärnhimlen, och däribland hopen Lyngå 7, som visade sig vara en metallrik klotformig stjärnhop. Från mitten av 70-talet, när Westerlund blivit professor i Uppsala, och ett par decennier framåt kom en rad yngre astronomer därifrån för att under hans ledning arbeta vid Schmidten i perioder, typiskt ett halvår i taget. En anmärkningsvärd upptäckt från den tiden var den så kallade Circinusgalaxen, en av de mest närbelägna aktiva spiralgalaxerna, som hittills legat osedd bakom skymmande stoftslöjor i Cirkelpassarens stjärnbild. I övrigt var de Magellanska molnen samt några andra dvärggalaxer i centrum för intresset, men även observationer av kometer och asteroider i program ledda av Claes-Ingvar Lagerkvist.
En plåt tagen av Bengt Westerrlund den 27 januari 1960 i riktning mot Stora magellanska molnets yttre delar. Exponeringstiden är som vanligt 15 minuter. På plåten har Westerlund upptäckt och markerat en avlägsen galaxhop.
De tilltagande ljusföroreningen från Canberra över Mount Stromlo gjorde att teleskopet flyttades norrut till Siding Spring 1982. 1999 uppdaterades instrumentet, som nu överlåtits till Australien. Det målades om från gräddvitt till blått och fick ett nytt datoriserat styrsystem och en stor CCD-detektor. Teleskopet kunde då rutinmässigt nå ner till 20:e magnitudens objekt och började användas för spaning efter jordbanekorsande asteroider; bortåt 400 potentiellt farliga sådana himlakroppar kom att identifierats. Ett antal kometer upptäcktes också med instrumentet, däribland C/2006 P1 som efter upptäckaren kallas McNaughts komet och setts som den ljusaste kometen på 40 år. Projektet har nu avvecklats på grund av medelbrist, och en läckande kupolbyggnad gör att teleskopets framtid är oviss.
Observationsresultat från Uppsala-schmidten i Australien har presenterats i drygt 250 vetenskapliga rapporter, varav ungefär hälften i referee-granskade tidskrifter. Detta står sig gott mot resultaten från till exempel Schmidt-teleskopet på Kvistaberg liksom andra svenska engagemang i mindre teleskop utomlands.
Det viktigaste med Uppsala-schmidten var kanske ändå något annat än nya upptäckter och många publikationer: den kom att öppna för ett svenskt aktivt deltagande i planerna på ett gemensamt europeiskt observatorium under sydhimlen, European Southern Observatory (ESO). Svenskarna kunde visa på kompetens och välgrundat vetenskapligt intresse för detta stora projekt.
Stora Magellanska molnet avbildat med Uppsala-schmidten på Mount Stromlo på 1960-talet av Bengt Westerlund. Den vänstra bilden är tagen i ultraviolett ljus, den högra i infrarött.
Indirekt har Uppsala-schmidten också givit spår i den svenska skönlitteraturen. Författaren Harry Martinson sändes ut av Dagens Nyheter 1962 på en resa till platser han besökt under sina sjömansår. Han hamnade då bland annat på svenska ambassaden i Canberra, och ambassadören sökte efter sätt att glädja den nu något uttröttade författaren. Martinson kördes upp till Mount Stromlo-observatoriet och fick kika genom ett teleskop på natten. En “stjärnman” ställde in instrumentet på den klotformiga stjärnhopen Omega Centauri. Och författaren skrev efter detta dikten “Stjärndagen” där han funderar över hur himlen strålar för dem som kan tänkas bo i hopen:
Rätt svårt att föreställa sig, men ändå synes en sådan solrik stjärnrymd vara lämpad som paradis och rum för ljusgestalter.
Stjärnmannen var Bengt Westerlund.
Bengt Westerlund vid Uppsala-schmidten vid slutet av 1950-talet. Foto: Gunilla Westerlund.
Peter Nilson (1937–1998), bondsonen
från Småland som blev astronomidocent i Uppsala, lämnade akademin 1977 för ett
liv som heltidsförfattare. Hans författarskap präglas genomgående av förundran
inför existensens mysterium och ett sökande efter mening, vare sig han skriver
essäistiskt om solsystemets uppkomst eller skönlitterärt om medeltida
trollkarlar. De flesta av hans romaner och noveller bär drag av magisk realism –
omöjliga eller övernaturliga händelser skildras som om de vore en del av vår
verklighet – och kan svårligen betecknas som science fiction. Men på 1990-talet
skrev han två romaner som sammantagna utgör ett ”rymdepos”: Rymdväktaren (1995) och Nyaga (1996).
Handlingen i
eposet spänner över ett drygt sekel – från 1980-talet till 2090-talet – och
utspelar sig i trakterna kring Uppsala, i Vatikanen, på månen, till och med ute
i kosmos. De två huvudpersonerna är matematikerna Diana Emerson, kallad Ninni,
och Peter Lorentzen, kallad Danny. Det är en fartfylld berättelse med en
invecklad handling som är berättad utifrån olika perspektiv, men i korthet kan
sägas att vi får följa med Ninni och Danny i deras försök att med matematikens
och datavetenskapens hjälp förstå universums innersta hemligheter och bevisa
Guds existens. Deras sökande äger rum i en värld präglad av katastrofala
klimatförändringar och märkliga händelser som involverar kosmiska besökare,
maskhål och övermänskliga intelligenser. Berättelsen tar Ninni och Danny från
blygsamma begynnelser i Uppsalatrakten till en världshistorisk scen på
2000-talet för att sluta i ett utomjordiskt och utommänskligt projekt,
”Nyaga-projektet”, i slutet av 2000-talet.
Många teman,
frågeställningar och inspirationskällor från Nilsons tidigare böcker återkommer
i eposet, exempelvis fascinationen inför medeltidens världsbild och kärleken
till musiken, i synnerhet J. S. Bach. Två av Nilsons största influenser –
Hermann Hesses Glaspärlespelet (1943)
och Harry Martinsons Aniara (1956) – märks
också redan i Rymdväktarens första
kapitel, när superkvantdatorn Angelica, som bär drag både av glaspärlespelet i
Hesses roman och Miman i Aniara,
introduceras.
Med rymdeposet
ville Nilson föra in det kosmiska perspektivet – de hisnande teorier och stora
sammanhang som vår tids vetenskap målar upp – i skönlitteraturen. Även i detta
påminner eposet om Aniara, där
Martinson ville skildra och begrunda mänsklighetens öde i rymd- och atomåldern.
Till skillnad från
det positiva mottagande som många tidigare romaner och essäböcker hade fått
möttes rymdeposet av blandade reaktioner. Många recensenter reagerade på
personskildringarna, som uppfattades som platta. Det kosmiska perspektivet
köptes på bekostnad av ett mänskligt perspektiv. Även om berättelsen kretsar
kring en grupp människor med Ninni och Danny i centrum är det kunskapen och
kunskapssökandet som utgör bokens verkliga huvudperson. Ninni och Danny
fortsätter sitt sökande medan miljarder människor dör i katastrofer runt om i
världen. Människornas öden smälter in i den kosmiska väven utan att beröra
någon nämnvärt. Här ser man också en av de stora skillnaderna gentemot Aniara – för Martinson var inte
kunskapen eller det kosmiska perspektivet huvudsaken, utan de fungerade mer som
en språngbräda för att utforska mänskliga känslor och handlingar.
Även om Rymdväktaren och Nyaga brister i karaktärsskildringarna och det mänskliga
perspektivet väcker de intressanta och viktiga frågor. Går det att skriva
gripande skönlitteratur som inte har ett mänskligt fokus? Hur långt kan man
tänja berättandets gränser? Vad är forskarnas ansvar i en alltmer
teknologiserad värld? Hur avgör man kunskapens pris? Vem avgör kunskapens pris?
En augustikväll 1953 fick den svenske poeten och Nobelpristagaren Harry Martinson (1904–1978) syn på Andromedagalaxen genom en kikare. ”Jag stod och såg på det där lilla ljusskenet som rymmer miljarder av solar”, kommenterar Martinson upplevelsen i en intervju, och ”[u]tifrån den synen började jag skriva utan att vara riktigt medveten vart jag ville komma”. Det han började skriva var en diktsvit, ”Sången om Doris och Mima”, som publicerades senare samma år i diktsamlingen Cikada. Sviten kom att utgöra de 29 första sångerna av Martinsons kanske vackraste och starkaste verk: verseposet Aniara: En revy om människan i tid och rum från 1956.
Harry Martinson. Foto: Harald Borgström.
Aniara utspelar sig i en
framtid när jorden har blivit nästintill obeboelig på grund av miljöförstöring
och kärnvapenkrig. Överlevare evakueras till Mars och Venus i stora rymdskepp
kallade goldondrar. Under en evakuering till Mars tvingas goldondern Aniara att
nödgira för att undvika en asteroid. I tumultet skadas väsentliga delar av
Aniaras maskineri, och skeppet, med 8 000 emigranter ombord, hamnar ur
kurs och börjar driva ohjälpligt mot Lyrans stjärnbild. Som läsare får vi följa
passagerarnas försök att finna mening under den hopplösa och mållösa färden,
ända till det obönhörliga slutet när den sista passageraren har dött.
Genom Aniara ljuder en ton av bottenlös
förtvivlan – den förtvivlan passagerarna känner inför sin situation, den
förtvivlan Martinson kände inför miljöförstöringens och kärnvapenhotets
vansinne. Men där finns också stunder av lycka – lycka i konst och poesi, i
mänsklig samhörighet, i sex och kärlek. Och där finns några av de vackraste
verserna på det svenska språket.
Den tomma och sterila rymden skrämmer. Glasartad är dess blick som omger oss och stjärnsystemen stå orörligt stilla i skeppets runda fönster av kristall. (Sång 10)
Vid sidan om förtvivlan inför
miljöförstöringen och kärnvapenhotet röjer Martinson en enastående lyhördhet
inför svårigheten att poetiskt skildra de perspektiv som den moderna
naturvetenskapen öppnar upp. I essän ”Stjärnsången” från 1938 frågar han: ”Diktens
uråldriga rättighet var att framföra övertoner och överdrifter, men var ska
överorden hämtas då det gäller den moderna astrofysikens världsbild?” Istället
för att använda överord för att skildra universum använder Martinson en säregen
kombination av suggestiva bilder och negativa beskrivningar som pekar mot
omöjligheten att gripa det ogripbara.
Galaxen svänger runt liksom ett hjul av upplyst rök och röken det är stjärnor. Det är solrök. I brist på andra ord säger vi solrök, har du fattat. Jag menar, att språken inte räcker till vad den synen inrymmer. (Sång 85)
De första fyra raderna använder bilder
från vår vardagsvärld – rök, hjul, ljus – för att beskriva fenomen vi kan se på
natthimlen – stjärnor, galaxer. ”Solrök” är en originell metafor som för det
okända tillbaka på det kända. Men i slutändan räcker det kända inte till för
att greppa det okända: stjärnor involverar skalor och fysikaliska processer som
ett sinnligt förankrat förstånd aldrig kan göra sig en rättvisande bild av. De
fyra sista raderna kan förefalla övertydliga, men genom övertydligheten
inskärper Martinson att den förståelse som solrökmetaforen kan ge är en högst
begränsad form av förståelse. Universum självt förblir bortom språkets räckvidd.
Samtidigt behöver vi försöka – för att kommunicera med varandra, orientera oss
i världen, njuta av språklig skönhet. På det sättet blir Aniara själv en metafor för människans situation i rymdåldern: en
jordisk poets försök att greppa miljöförstöringens vansinne, den moderna
astrofysikens världsbild och den mänskliga förståelsens begränsningar.
En filmatisering av Aniara, regiserad av Hugo Lilja och Pella Kågerman, hade i september världspremiär på filmfestivalen i Toronto. I Sverige visas den första gången på filmfestivalen i Göteborg den 26 januari 2019. Mer om filmen finns att läsa i en artikel av Anna Härdig i Populär astronomi.
