Det högsta antalet citeringar enligt Astrophysics data system för en vetenskaplig artikel med respektive ordförande som förstaförfattare. Data inhämtade 2019-10-27.
I ett tal hållet vid 1892 års upplaga av det skandinaviska naturforskarmötet diskuterade Uppsalaastronomen Nils Dunér amatörastronomins utvecklingsmöjligheter. Han pekade på ett antal typer av objekt som amatörastronomer skulle kunna bidra med observationer av, och Dunér lyfte speciellt fram de stjärnor som varierar i ljusstyrka; här kunde amatörerna, förutsatt att de fick stöd av en kompetent ledning, göra nyttiga observationer även med mindre instrument. Dunér menade att sådana organiserade ”hjelptrupper verkligen äro af behofvet påkallade för arbetet på detta område”.
Det dröjde ett tag, men Dunér fick som han ville. Observationerna skedde till en början i ett nordiskt sammanhang under ledning av Elis Strömgren, som var professor i Köpenhamn och verksam i ledningen för Astronomisk Selskab. I det första numret av detta sällskaps Nordisk Astronomisk Tidsskrift uppmanade Strömgren 1920 intresserade amatörer att höra av sig, och det är här vi finner de första mer storskaliga observationsprogrammen av variabler med svenska deltagare.
Verksamheten i den strömgrenska variabelsektionen präglades
av ett välorganiserat arbetssätt. Man etablerade och spred uppgifter om de
jämförelsestjärnor som behövs för att observera variabler; reducerade,
sammanställde och publicerade observationer; analyserade och publicerade resultaten
i den vetenskapliga fackpressen. Trots att många observatörer hade tillgång
till modesta instrument kunde de här bidra till vetenskapen. Kommunikationen
mellan sektionsledningen och observatörerna skedde regelbundet genom tidskriften, där observatörerna fick
återkoppling på sina gjorda observationer, och mer specialiserade studier av
resultaten publicerades sedan i Astronomische Nachrichten.
Variabelbulletinen var ett viktigt led i Darsenius arbete med att leda Svenska Astronomiska Sällskapets variabelsektion. Foto: Gustav Holmberg.
Bland observatörerna i denna nordiska krets finner vi unga amatörer som längre fram i livet skulle komma att göra sig bemärkta som framstående yrkesastronomer, som Gunnar Larsson-Leander och Yngve Öhman. Det är även värt att notera att flera amatörer som senare kom att spela betydelsefulla roller i svensk amatörastronomi – som Rune Fogelquist och Gunnar Darsenius – här gjorde tidiga insatser.
Darsenius återfinner vi även i nästa skede av den svenska variabelastronomins historia. Vårvintern 1960 bestämde sig nämligen Svenska Astronomiska Sällskapet för att starta en sektion för observationer av variabler, och denna blev en av de mest aktiva av de amatörsektioner sällskapet drev under 1960-talet. Under Darsenius ledning var svenska amatörer igång med observationer av variabler, och via den stencilerade Variabelbulletinen kunde Darsenius kommunicera med sektionens observatörer. Bulletinerna gav uppdateringar av vunna resultat och lärde ut observationstekniker till medlemmarna. Darsenius såg även till att resultaten blev tillgängliga för professionella astronomer och han rådgjorde med ledande internationella astronomer som Boris Kukarkin kring sektionens program.
Före de digitala databasernas epok publicerades variabelobservationer i olika tryckta rapportserier. Foto: Gustav Holmberg.
Luften gick efterhand ur sällskapets amatörsektioner och efter ett drygt årtionde finner vi en mer organiserad variabelastronomi återigen anordnad över landgränserna i form av the Scandinavian Union of Amateur Astronomers, grundad 1972, och dess variabelsektion. Efter ytterligare en tid återgick så amatörerna till en svensk organisation, och i Svensk amatörastronomisk förening bildades så småningom en variabelsektion där amatörer som Hans Bengtsson, Margareta Westlund och Karl-Gustav Andersson från omkring 1990 spelade centrala roller.
Numera är variabelsektionens verksamhet digitaliserad. Svenska amatörastronomer lägger in sina observationer i SAAF:s variabeldatabas Svenska variabelobservationer (SVO). Även om många fortfarande observerar med de traditionella visuella teknikerna, använder amatörer numera även CCD-kameror och fotometriska filter på egna eller fjärrstyrda teleskop, vilket gör att sektionens observatörer numera kan mäta så pass svaga objekt som ner mot 17:e magnituden. Sektionen driver ett övervakningsprojekt över tidigare bortglömda pulserande stjärnor av miratypen, vilket bland annat lett till publikation i den internationella tidskriften Journal of the American association of variable star observers. I en gedigen rapport har Thomas Karlsson studerat långsiktiga periodförändringar hos mirastjärnor. Och i ett aktuellt observationsprojekt har variabelsektionen samarbetat med Gösta Gahm om övervakning av tre så kallade UX Orionis-variabler för att stödja fackastronomernas spektroskopiska observationer på Nordic Optical Telescope (NOT).
Ljuskurva för förmörkelsevariabeln V2331 Cyg, vars förmörkelser upptäcktes av svenska amatörer. Hans Bengtsson et al, ”V2331 Cygni is an Algol Variable With Deep Eclipses”, JAAVSO, vol. 41 (2013).
Dunér hade, om han kunde se vad amatörerna håller på med,
kanske förundrats över de nyare digitala metoderna för observationer och
databehandling. Men han hade definitivt känt igen sig i det trägna arbete
utfört av amatörer som under ett århundrade i olika organisatoriska sammanhang
gått samman för att observera stjärnor som varierar i ljusstyrka.
Sommaren 1994 gick många av oss i väntans tider – en komet
var på väg att kollidera med Jupiter! Mycket var märkligt med denna komet:
upptäckten, utseendet, banan, nedslaget, effekterna och det vi lärde oss av
den.
Kometen hette Shoemaker-Levy 9 efter de amerikanska astronomerna Gene och Carolyn Shoemaker och David Levy. Men sitt amerikanska namn till trots var den ändå lite av en ”svensk komet”! Den sågs nämligen för första gången på en bild tagen 19 mars 1993 av Mats Lindgren, doktorand i planetgruppen vid Astronomiska observatoriet i Uppsala. Han sökte efter kometer i närheten av Jupiter med 1-meters Schmidtteleskopet på La Silla, objekt som kunde ha påverkats av jätteplanetens gravitation. Han markerade en underlig suddig fläck på plåten, men kontrollerade inte närmare dess identitet. På samma sätt agerade två andra observatörer med sina egna bilder – den japanske amatörastronomen Satoshi Osomo och den amerikanska astronomen Eleanor Helin. Alla tre såg de kometen på bilder flera dagar innan den upptäcktes officiellt.
Den fragmentiserade kometen fångad med hjälp av Hubble-teleskopet den 17 maj 1994. Foto: NASA.
Redan vid denna tidpunkt hade Shoemaker-Levys komet ett mycket märkligt utseende, utdragen som den var till ett diffust streck på grund av otaliga fragment utspridda längs dess bana. När positionsmätningar strömmade in till Minor Planet Center insåg man snart två extremt intressanta banegenskaper: dels hade kometen i mitten av april 1992 passerat mycket nära Jupiter och då sannolikt brutits sönder av tidvattenkrafter, dels skulle den i juli följande år passera mycket nära planeten igen. Snart stod det klart att kometen hade fångats in av Jupiter långt tidigare, innan 1960 och sannolikt redan någon gång kring 1920-talet, och den skulle komma att kollidera med Jupiter året därpå!
Den 16-21 juli 1994 störtade så kometens fragment ner i
jätteplanetens atmosfär. Spekulationerna om vad som skulle hända vid nedslaget
var vilda. Ingen kunde säkert veta vad som skulle ske när fragmenten förintades
i atmosfären, men många trodde att åtminstone något skulle kunna gå att se i
teleskopen, kanske också i amatörinstrument. För svenska observatörer skulle
det dock bli svårt att studera Jupiter. Den stod nära horisonten på en ljus
sommarhimmel och var synlig bara en kort stund efter solnedgången.
Flera svenska amatörer spanade under nedslagsveckan mot
Jupiter. Ivrigast var Margareta Westlund och Karl-Gustav Andersson som tog
sikte redan den 16 juli, strax efter nedslaget av fragment A. Denna kväll såg
de inget ovanligt på Jupiters skiva, men den 18:e var det annorlunda: resultatet
av nedslag G var tydligt synligt som en mörk och mycket stor fläck nära
planetens sydpol.
Teckningar av Jupiters södra polarområde i samband med nedslagen av kometfragmenten. De mörka, runda fläckarna är spår efter de olika fragmenten. Teckningar av: a) Karl-Gustav Andersson, den 18 juli, b) Margareta Westlund, den 20 juli, c) Anders Wettergren, den 20 juli, d) Johan Warell, den 21 juli, e) Karl-Gustav Andersson, den 23 juli, f-i) Johan Warell, den 24, 25, 28 juli respektive den 16 augusti.
De följande veckorna följdes de nybildade fläckarna av flera
svenska amatörer. Det oregelbundna pärlbandet av smutsfläckar utvecklades från
dygn till dygn. Vissa fläckar varade länge, medan andra nedslag inte gav upphov
till något synligt resultat alls. Vissa av fläckarna växte ihop, drogs ut av
jetströmmarna och formade ett nytt, brett bälte, som under hösten blev allt
blekare. De effekter som nedslagen hade i atmosfären visade sig vara
korrelerade med fragmentens ljusstyrkor och relativa lägen i den sönderslitna
kometsträngen, och tolkades som skillnader i densitet, struktur och
sammansättning.
Bilderna ovan sammanfogade till ett så kallat driftdiagram. Diagrammet visar hur fragmenten slår ner ett efter ett varefter Jupiter roterar. Montage: Johan Warell.
Själv observerade jag fläckarna vid tjugo tillfällen från den 20 juli till den 28 augusti med 16 cm astrografen i Observatorieparken i Uppsala, och tog även ett antal foton. Det var spännande att följa tillkomsten av nya fläckar, deras inbördes storlekar, ljusstyrkor, rörelser och utveckling. Vädret samarbetade alltså, men några detaljer var inte möjliga att se på grund av den låga kontrasten och dåliga seeingen på Jupiters ringa höjd över horisonten. Jag beskrev resultaten av de observationer som samlades in av Svensk Amatörastronomisk Förenings solsystemssektion i Astronomisk Årsbok 1995 (Bokförlaget Inova), och en av mina teckningar rapporterades till British Astronomical Associations Jupiter Section och hamnade så småningom i boken The Great Comet Crash av John Spencer och Jacqueline Mitton (Cambridge University Press).
Shoemaker-Levys nedslag på Jupiter är ett av de mest spektakulära
astronomiska fenomen som jag har upplevt. Ännu högre på listan kommer dock ett
annat extraterrest atmosfärsfenomen som jag observerade med min 6 cm refraktor:
Saturnusmånen Titans ockultation av stjärnan 28 Sagittari den 3 juli fem år
tidigare, som var exakt central över Skandinavien och åtföljdes av en
häpnadsväckande, blixtrande ljusflash. Detta är förstås en helt annan historia,
men ett fenomen som nog är lika sällsynt som ett kometnedslag på Jupiter!
