Av Gabriella Stenberg Wieser
Det är 50 år sedan i år som den första människan steg ut på månens yta i vad som möjligen kan betraktas som kulmen på den rymdkapplöpning som då pågått i mer än ett decennium. Det är lätt att tro att månen bara är ett mål för de stora rymdnationerna med ambitioner på permanenta bemannade baser. USA och Sovjetunionen för femtio år sedan. Indien och Kina idag. Men riktigt så är det faktiskt inte: Sverige var med från allra första början. Vi utvecklade och byggde de Hasselbladkameror som var med på månfärderna (se föregående inlägg) och tog några av världens mest berömda rymdbilder, och den svenska kopplingen till månen tar inte slut där.
I september 2003 sköts en svenskbyggd satellit upp med destination månen. Dåvarande Rymdbolaget (numera Swedish Space Corporation) hade fått uppdraget från den europeiska rymdorganisationen ESA (European Space Agency) att utveckla månsatelliten SMART-1. Satelliten byggdes ihop på Saab Ericsson Space och dess främsta uppgift var att testa vad vi idag kallar jonmotorer. Jonmotorer är ett alternativ till traditionella raketmotorer när man väl kommit iväg en bit från jorden. De ger en väldigt liten dragkraft men kan ge den under enormt lång tid och blir därför effektiva när man inte behöver en stor dragkraft för att motverka jordens gravitation. I jonmotorerna på SMART-1 accelererades xenonjoner till höga hastigheter med hjälp av ett elektriskt fält innan de skickades ut genom raketdysan.
Månsatelliten inspirerade andra. Under ett antal år i början efter SMART-1-uppskjutningen diskuterades till och med att placera en klassiskt röd svensk stuga på månytan. Konstnären Mikael Genbergs förslag har visserligen ännu inte resulterat i någon svensk utpost i Stillhetens hav men diskussionen som fördes gjorde att fler forskare insåg att det fortfarande fanns mycket intressant att upptäcka på månen.
Det vetenskapliga intresset för månen hade annars varit begränsat under en lång följd av år efter Apollo-expeditionerna men tog nu fart igen.
Några år efter SMART-1 var ett svenskt-indiskt instrument på den indiska månsatelliten Chandrayaan-1 en del av en stor vetenskaplig upptäckt: Tvärtemot vad man tidigare trott reflekterar månen en betydande del av den partikelstrålning från solen (solvinden) som träffar ytan. Måndammet – regoliten – som täcker ytan är väldigt poröst och borde vara riktigt bra på att absorbera vätejonerna (protonerna) i solvinden, men till allas förvåning reflekterades ungefär 20 % av de inkommande protonerna i form av väteatomer. Genom att mäta de reflekterade partiklarna är det möjligt att studera solvindens växelverkan med månytan på avstånd. Vi kan exempelvis se effekter av lokala magnetiska fält på ytan utan att mäta fälten direkt.
I januari i år – nästan 50 år efter att Neil Armstrong satte ner foten i måndammet – lyckades kinesiska Chang’e 4 med den första mjuklandningen på månens baksida och återigen är Sverige med på ett hörn. På den rover som Chang’e-4 har med sig sitter ett svenskbyggt vetenskapligt instrument som utvecklats vid Institutet för rymdfysik. Förhoppningen är att vi genom att mäta alldeles nära månytan ska förstå bättre varför måndammet reflekterar så mycket bättre än vi trodde. Kanske får vi svar på frågan, men risken finns att vi bara blir ännu mer förbluffade. Helt säkert kommer utforskningen av månen att bjuda på många fler överraskningar och svenska forskare vill absolut vara med i framtiden också!
