Sommaren 1961 bordade Carl Schalén en DC-8 och flög över Atlanten. Målet för resan var Berkeley, där IAU, den Internationella Astronomiska Unionen höll sin generalförsamling. Mellan 15 och 24 augusti samlades 763 delegater från 38 länder. På programmet fanns såväl möten och föredrag i plenum som en lång svit av möten för de 36 kommissioner som unionen då var uppdelad i, var och en ägnad något specifikt astronomiskt område.
Förutom de innehållsfyllda mötesdagarna på Berkeleys campus fanns även andra aktiviteter inplanerade. Man kunde göra studiebesök på partikelacceleratoranläggningen The Bevatron, på Mount Wilson-, Mount Palomar– och Lick-observatorierna eller ta del av San Franciscos många sevärdheter av mer icke-astronomiskt slag. Ett digert socialt program erbjöd konserter, mingel, middagsarrangemang och teaterföreställningar. Medföljande familjemedlemmar erbjöds något att göra medan astronomerna hölls med sitt. Ett ”ladies program” var ordnat där universitetet ”will welcome the ladies” till tebjudningar, hemma hos-besök och studiebesök med konstnärliga och designmässiga ämnen. För medföljande barn ordnades också ett program. Varje dag publicerades en IAU News Bulletin, producerad av dåtidens centrala astronomitidskrift Sky & Telescope som under konferensen satt upp en tillfällig redaktion på Berkeley; bulletinen gjorde det möjligt för deltagarna – och även en sentida historiker – att orientera sig i vad som hände på det jättelika arrangemanget.
Sådana här generalförsamlingar var en viktig arena för internationell interaktion mellan astronomer. När Schalén, Bertil Lindblad, Gunnar Larsson-Leander, Bengt Edlén och många andra astronomer korsade Atlanten för att mötas i Berkeley hade IAU vid det här laget funnits ganska länge. Organisationen grundades 1919, och firar därmed precis som Svenska Astronomiska Sällskapet sin hundraårsdag i år. Även om organisationens verksamhet ibland präglats av interferens från utomastronomiska politiska processer, som exempelvis de nationalistiska stämningarna som präglade åren efter det första världskriget eller de misstankar som ibland kunde försvåra samarbeten under det kalla kriget, har den varit något av en central faktor inom astronomin under de senaste hundra åren.
Här har astronomer kunnat mötas för att komma överens om alla de saker som behövs för att vetenskapen skall kunna fungera. Vilka enheter skall astronomerna använda för att ange avstånd, positioner, ljusstyrkor och annat, hur skall taxonomier upprättas inom spektralklassifikation och galaxmorfologi, var går egentligen gränserna mellan stjärnhimlens stjärnbilder, vad är de precisa våglängderna för standardspektrallinjer, hur standardisera tid med hög noggrannhet? Dessa och många andra saker har retts ut inom unionen, en för en vetenskap som astronomin fullständigt central standardiseringsfunktion där IAU fyllt ett i högsta grad praktiskt behov. Sällan har väl dess beslut rört speciellt många utanför astronomskrået – men undantag finns, som när unionen 2006 beslöt att Pluto inte skulle räknas bland planeterna längre – utan här har vi att göra med en mötesplats för inomvetenskapligt standardiseringsarbete som skapat viktiga delar av den verktygslåda som krävs för att astronomiämnet skall fungera.
***
Läs mer om IAU:s historia i Adriaan Blaauw, History of the IAU: The birth and first half-century of the International Astronomical Union (1994) och Johannes Andersen, David Baneke och Claus Madsen, The International Astronomical Union: uniting the community for 100 years (2019).
