Av Aage Sandqvist
År 1875 var ett mycket bra år för astronomi och almanackor i Sverige. Från ursprunget på 1500-talet och fram till dess, hade svenska almanackor visserligen innehållit mycket bra information om solens och månens upp- och nedgång vid olika horisonter, samt även en del information om planeterna, men huvudinnehållet handlade om samhället i stort och smått. Men 1875 började Kung. Vetenskapsakademien ge ut Den svenska almanackan med utförliga astronomiska uppgifter. Vetenskapsakademien hade sedan år 1749 haft ”uteslutande privilegium”, det vill säga monopol, för att ge ut almanackor i Sverige vilket var en viktig inkomstkälla som finansierade stora delar av akademins verksamhet.
År 1906 då Almqvist & Wiksell började trycka Vetenskapsakademiens almanackor fick Den svenska almanackan sitt nuvarande utseende. Den mer samhällsinriktade almanackan, Vanliga almanackan, som utgavs för flera horisonter, hade vid den tiden också sina välkända lingonris på framsidan och i allmänt tal benämndes den ofta som ”lingonalmanackan”.
Det var Stockholms observatorium under ledning av Vetenskapsakademiens astronom, som hade ansvar för att ta fram astronomiska data för almanackorna och garantera att de färdiga produkterna var korrekta. Detta innebar inte bara manuella beräkningar utan också korrekturläsning, så största delen av observatoriets personal blev involverade i någon del av produktionen. Till exempel var det inte ovanligt på femtiotalet att se prefekten, professor Bertil Lindblad sitta tillsammans med amanuensen Per Olof Lindblad i full gång med att läsa mot varandra tusentals siffror från almanackorna.
De beräkningar av astronomiska fenomen som Stockholms observatorium gjorde, utgick från efemeriderdata (tabellerade positioner för himlakroppar som funktion av tid) inhämtade från Nautical Almanac Office vid Royal Greenwich observatory i England. Dessa data användes för att beräkna himlakropparnas upp- och nedgång vid olika svenska horisonter. Fram till 1957 gjordes dessa beräkningar manuellt, ett ganska omfattande arbete. Men här gjorde Per Olof Lindblad en stor insats för en automatisering. Han utvecklade ett Algol-kodat datorprogram som kunde utföra beräkningarna på de första svenska datormaskinerna BESK och FACIT EDB. Detta program användes vid beräkningar för 1959-1965 års almanackor. Därefter utvecklade systemerare Nils Carlborg programvara för att köras på modernare datorer.
Almanacksprivilegiet utställdes i tjugoårsperioder. Då perioden gick ut 1972 ansågs det inte längre förenligt med modern marknadsekonomi och det förnyades därför inte. Vem som helst kunde därefter ge ut almanackor och det gjorde man också. Det ledde till en ekonomisk katastrof för Vetenskapsakademien som inte längre kunde försörja vetenskapliga institutioner såsom Stockholms observatorium varför detta fick avhändas till Stockholms universitet. Samtidigt introducerade Nautical Almanac Office en tjänst där de för en relativ billig peng utförde alla beräkningar för himlakropparnas upp- och nedgång vid de olika svenska almanackshorisonterna. Dessa data sammanställdes på ett magnetband som skickades till Stockholms observatorium där de användes för produktionen av almanackorna.
Efter några år av osäker utgivning av de ”officiella” almanackorna utarbetades ett avtal mellan Stockholms observatorium och Almqvist & Wiksell Almanacksförlaget AB som innebar en halvtids forskartjänst med ansvar för almanackornas tillkomst och därutöver egen forskning. Jag sökte tjänsten 1976 och blev därmed redaktör för Den svenska almanackan och Vanliga almanackan. År 1990 ville Nautical Almanac Office kraftigt öka kostnaden för almanacksberäkningarna varför vi avslutade avtalet med dem och började utföra alla beräkningarna själva på Stockholms observatorium.
Almanacksjobbet innebar inte endast framtagande av himlakropparnas rörelser och skrivande av artiklar i båda almanackorna utan även intressanta interaktioner med samhället. Ett exempel var ansvaret att fastställa datum för bönedagarna som jag skickade till ärkebiskopen för godkännande. Detta gjorde han helt automatiskt utan några större koll och skickade därefter listan vidare till regeringen för fastställandet. Jag hade vissa regler att gå efter som jag fann i Psalmboken under kapitlet ”Kyrkoåret”. Ett år gick det inte så bra. Jag hade lagt ”Missionsdagen” på den 14 juli – det var där reglerna som jag följde bestämde att den skulle ligga – men man skulle helst inte lägga den på samma dag inom en två- eller tre-års period. Ärkebiskop Olof Sundby ringde upprört till mig: ”Vi har båda gjort ett jättemisstag – lagt Missionsdagen mitt i juli. Då är ju folk på semester! Då kommer ingen till kyrkan och vi får inte in någon kollekt!” Det var bara att tänja lite på reglerna i framtiden.
Almanackorna för 2007 var mina sista almanackor eftersom jag gick i pension är 2006 då dessa almanackor producerades. Jag hade då varit redaktör för Den svenska almanackan och Vanliga almanackan i trettio år. På grund av sviktande försäljning av pappersalmanackor, förorsakad bland annat av introduktionen av smartphones, beslöt Almanacksförlaget att dra tillbaka den tjänst för framtagandet av almanackorna som de finansierade. Efter min pension tog Cecilia Kozma över för de resterande två åren av avtalet och därefter var det slut med dessa almanackor. Trodde man. Men som en annan fågel Phoenix reste de sig igen, tack vara att David Kennedal tog över och upprättade ett nytt mycket billigare avtal med Almanacksförlaget. Almanackorna finns därför kvar även idag.