#57: Guldår inom kosmologin: Ett personligt perspektiv

Av Ariel Goobar

I början på 1990 talet rådde stor optimism bland teoretiska partikelfysiker och kosmologer: Man var äntligen på väg att förstå universums begynnelse och innehåll. De banbrytande observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden som gjordes med COBE-satelliten hade resulterat i detektionen av små skillnader i strålningsintensitet i olika riktningar. Dessa gav en unik bild av de förhållanden som rådde i universum några hundra tusen år efter Big Bang. Själv hade jag precis kommit till Lawrence Berkeley Laboratory (LBL) när George Smoot höll det historiska seminariet där COBE-mätningarna presenterades. Upphetsningen visste inga gränser. Vid LBL ingick jag i supernovagruppen som då leddes av Richard Muller och George Smoot. Kosmologiprojektet som jag kom att arbeta med leddes av Carl Pennypacker och Saul Perlmutter.

Små temperaturvariationer i den kosmiska bakgrundsstrålningen uppmätta av COBE-satelliten. Bild: NASA/COBE.

Vid tiden fanns det vissa astronomer som hävdade att Typ Ia-supernovor (SNIa), som både lyser väldigt starkt och alltid förefaller ha en bestämd intensitet, kunde användas för att bestämma kosmologiska avstånd. LBL-projektet gick ut på att göra en precisionsmätning av universums expansionshistoria för att på så sätt ”väga” universums innehåll. Den enkla principen är att ju större kosmisk masstäthet desto större inbromsning av expansionen. Det rådde dock stor skepsis bland många astronomer. Dels hade ingen lyckats hitta en supernovaexplosion som var tillräckligt långt bort för att uppnå målet, dels rådde det olika meningar om supernovorna verkligen var tillförlitliga standardljuskällor. Supernovagruppen på LBL var under stor press att visa att man gjorde framsteg: en internutredning där man bjudit in områdets auktoriteter hade inte ställt sig särskilt positiv till den forskningen som bedrevs. Under tumultet som följde gjorde LBL-ledningen en omorganisation av gruppen och Saul Perlmutter blev den nya gruppledaren.

En bild från Berkeley 1992 med de då unga forskarna Ariel Goobar, Carl Pennypacker och Saul Perlmutter. Foto: Ariel Goobar.

Mot alla odds hittade vårt team under våren 1992 SNIa-kandidater med Isaac Newton-teleskopet på La Palma. För flera av dessa fanns det en rimlig chans att de hade tillräckligt stor rödförskjutning för att kunna användas för att mäta universums masstäthet. Det blev till slut Saul och jag som med stor vånda valde kandidaten på vilken vi skulle komma att satsa hela vår (och andras!) teleskoptid. Supernovan, som kom att benämnas SN1992bi, gjorde oss inte besvikna: efter ett tiotal misslyckade försök (dåligt väder, jordbävningar, trasiga instrument med mera) fick vi ett förlösande fax från Cambridgeastronomen Richard Ellis som lyckats få ett spektrum av supernovans värdgalax som visade att rödförskjutningen var z=0,458. Världsrekord!

Kritiken blev nu något mildare och vi fick utökad teleskoptid. Detta möjliggjorde upptäckten av avlägsna supernovor i en allt snabbare takt. Hela 42 stycken blev det fram till och med 1998. Under tiden blev vi uppmärksammade på en publikation som hävdade att Einsteins ökända kosmologiska konstant, inte kunde försummas. Einstein hade infört konstanten på fel grunder 1917 i ett försök att förklara att vi kunde leva i ett statiskt universum. Einstein sägs ha kallat  ”hans livs största blunder”, och bland teoretiska fysiker var den extremt impopulär, då den svarade mot ett orimligt värde om man gjorde en kvantmekanisk tolkning, den så kallade vakuumenergin.  

Under flera månader klurade Saul och jag på vad det skulle betyda för våra mätningar om nu den kosmologiska konstanten inte var noll. Vid första anblicken betydde det att vi hade ett stort problem: massan hos galaxerna skulle få universum att sakta ner expansionen, emedan konstanten skulle få motsatta effekt. Hur skulle vi då kunna tolka mätningarna när det fanns två tänkbara ”drivkrafter” som dessutom hade motsatt inverkan på expansionen?

Kosmologiska avstånd har mätts med hjälp av Typ Ia-supernovor (datapunkterna) visar att endast modeller där universums expansion accelererar ger en bra beskrivning av observationerna. Den bästa modellen, där energitätheten nu domineras av en kosmologisk konstant pekar på att Big Bang inträffade för 13,8 miljarder år sedan. Bild: Ariel Goobar.

Efter en del klurande kom vi fram till att vi faktiskt borde både kunna väga universum och mäta värdet på Einsteins kosmologiska konstant om vi valde rätt strategi med våra supernovaobservationer. Nyckeln var att utnyttja vetskapen om hur de olika energidensiteterna ändras med kosmisk tid, vilket vi publicerade i en artikel 1995.

Vi fick faktiskt rätt. Mätningarna som publicerades mellan 1998 och 1999 kom att förändra den rådande uppfattningen om universums innehåll: den repulsiva komponenten dominerar den kosmiska sammansättningen och universums expansion accelererar!

Saul Perlmutter under sin Nobelprisföreläsning i Aula Magna 2011. Foto: Wikimedia commons/ Holger Motzkau.

Genombrottet ledde till att Saul Perlmutter belönades med Nobelpriset i fysik 2011, tillsammans med Brian Schmidt och Adam Riess. Schmidt och Riess hade gjort oberoende avståndsmätningar av supernovor och kom fram till samma överraskande resultat. Einstein hade inte haft helt fel trots allt!? Det råder idag viss tvekan om det verkligen handlar om vakuumenergin som svarar mot den kosmologiska konstanten eller om det är ett ännu mer mystiskt fenomen som har kommit att kallas ”mörk energi”. Jakten på förklaringen till vad det är som orsakar universums acceleration fortsätter!

#16: En svensk supernova

Av Jesper Sollerman

I september 2006 gjordes den första upptäckten av en supernova från svensk mark. Upptäckare var amatörastronomen Gregor Duszanowicz. Han hade börjat sitt sökande två år tidigare från sin tomt i Åkersberga. Supernovan fick beteckningen SN 2006iv. Den låg 111 miljoner ljusår bort i Stora Björnens stjärnbild.

Gregor Duszanowic. Foto: SAAF.

En supernova är en exploderande stjärna som plötsligt flammar upp på stjärnhimlen. Supernova-forskningen är ett hett ämne inom svensk astronomi sedan länge, men hur hittar man egentligen en supernova – från Sverige?

Tycho Brahe såg en supernova med blotta ögat från Herrevads kloster år 1572, vilket var början på hans lysande astronomikarriär. På den tiden tillhörde dock Skåne Danmark, så vi kan knappast kalla det en svensk supernova. Supernovor är dessutom så pass ovanliga att vi tvingas vänta hundratals år mellan de stjärnsmällar som är närbelägna nog att ses med blotta ögat. Senast det hände var i februari år 1987 då supernova 1987A flammade upp i Stora magellanska molnet – som dessvärre bara syns från södra halvklotet. För att leta supernovor behövs därför teleskop som möjliggör att man söker igenom många, många avlägsna galaxer.

Gregor Duszanowicz är alltså amatörastronom men letar supernovor precis som proffsen gör. Han använder digitala bilder där man i datorn kan jämföra nattens bilder av avlägsna galaxer med tidigare tagna galaxbilder, allt för att försöka upptäcka en ny ljusprick. SN 2006iv blev alltså den första som upptäcktes från svensk horisont. Med det Nordiska optiska teleskopet (NOT) på La Palma kunde vi sedan visa att den supernovan var av det ovanligare slaget, en Typ IIb. Duszanowicz har sedan hittat ytterligare supernovor från Åkersberga, men letar numera även med ett fjärrstyrt teleskop beläget i Italien.

Duszanowicz bild av den första supernovan som hittats från svensk mark. Supernovan är den ljusa fläcken som pekas ut av de svarta strecken. Foto:
Gregor Duszanowicz.

Amatörastronomerna har varit viktiga just inom supernovaforskningen, och var länge i framkant med att upptäcka nya stjärnexplosioner. Numera hittas dock de flesta supernovorna av yrkesastronomer. Med vår nya kamera på Palomar Mountain kan övertecknad en bra morgon hitta flera supernovor innan frukost. Men Palomar ligger ju i Kalifornien och inte i Sverige.

Gregor Duszanowicz fick 2007 Svenska astronomiska sällskapets medalj för sin upptäckt.