Sweden solar system – Svenska astronomiska sällskapet 100 år

#73: Astronomins dag och natt

Av Robert Cumming

— Nu syns gnistrande vita prickar som pryder en tätt virad spiral. Från håll ser den bara rund ut, tillplattad, med mörka och ljusa partier, och förnimmelsen av komplexa molekyler som avdunstar och lockar…

Galaxer i all ära, men ska vi prata om festivalen Astronomins dag och natt, som firas i Sverige för åttonde gången den 28 september 2019, måste vi börja med en kanelbulle.

Det är november 2011 och jag sitter på fik i min nya hemstad Göteborg med en bulle och en kopp kaffe. Jag läser epost i mobilen och idén kommer i ett mejl från Jesper Sollerman, nytillträdd ordförande för Svenska astronomiska sällskapet. Han tänker tillbaka till Internationella astronomiåret 2009. Som så många av oss som jobbar med astronomi upplevde han då en sällsynt inspirerande global våg av kreativitet och entusiasm för att sprida vår kärlek till stjärnhimlen.

Det var något som vi ville återskapa nu i mer lagom skala. En 365:e-del skulle räcka långt, och varför inte instifta en temadag, som Hembakningsrådet gjorde med kanelbullarna?

Birgit Nilsson Bergströms idé om Kanelbullens dag blev snabbt ett folkligt fenomen under åren efter starten 1999. Under det nya millenniets första år ville alla vara med på temadagståget. Geologins dag fanns sedan 2001 som en populärvetenskaplig förlaga, och det var liksom underförstått att astronomin lätt skulle bräcka geologerna med våra stjärnhimlar, teleskop och drömmar om liv på andra planeter.

En projektgrupp tillsattes, och Gabriella Stenberg (idag Stenberg Wieser) utsågs som koordinator för det första Astronomins dag och natt, den 13 oktober 2012. Som redaktör för Populär Astronomi blev jag ansvarig för att kommunicera om festivalen och samla in programpunkter från hela landet. Landets astronomiföreningar, science centers och högskolor ordnade föredrag och visningar, och kulturprojekt med astronomitema.

Motionsloppet längs Sweden Solar System på Astronomins dag 2015. Åke Dahllöf (längst till vänster) och vänner tar en paus framför Naturhistoriska riksmuseet på väg mellan solen (Globen) och Mars (Mörby centrum).
Foto: Emma Holmbro.

Jag tyckte det gick lite trögt första året men framförallt under de nästkommande åren var det kul att se hur Astronomins dag och natt växte till sig som tillfälle för nya entusiaster att ta plats och vara påhittiga. Läraren Åke Dahllöf i Stockholm ordnade en löparrunda mellan stationerna i skalmodellen Sweden Solar System. Astronomisk ungdom lanserades under den första Astronomins dag och natt och är idag bland landets mäktigaste organisationer i sitt slag. Skolor i Lidingö, Hallsberg och Sollentuna bjöd in forskare för första gången. Örebros Tuvalie Mellin seglade upp som landets mest astronomiska festivalgeneral.

Och på många håll samlades folk med sina teleskop på kvällen i hopp om att se, ja, stjärnorna. Det där med ”och natt” förpliktigar, trots att vårt avlånga, nordliga, regniga land aldrig är lagom för den som vill skåda stjärnhimlen. Är det inte för ljust, för kallt, eller för mulet så är det för mycket norrsken.

Astronomins dag och natt ska inträffa, argumenterade Jesper Sollerman, på hösten när hela landet har mörka men skapligt varma nätter i september och oktober. Det var och är en bra tanke, men i praktiken bjuder det svenska vädret på regn och rusk i september och oktober.

Därför är det allt mer inomhusaktiviteter som Astronomins dag och natt vilar på. Ändå hoppas vi varje gång att just det här året ska molnen skingras.

Vintergatan lyser över 25-metersteleskopet på Astronomins dag och natt under Onsala stjärnträff 2013. Foto: Per Hanstorp.

Ibland har man tur med vädret, och då kan det bli magiskt. Under den andra Astronomins dag och natt 2013 var jag och Per Bjerkeli värdar för Onsala stjärnträff, ett experiment som höll för tre årgångar och en forskningsartikel (av Eva Wirström och mig), och det blev strålande stjärnklart väder på Västkusten. Vintergatan lyste klart över de stora antennerna vid Onsala rymdobservatorium där deltagarna hade internat. Den lilla skaran på femton stycken adepter hade fått lyssna på föredrag hela dagen, men nu kunde de stanna uppe länge, samtala och kolla på vår vidsträckta galax, både med ögonen och med radioteleskop. Så här borde en Astronomins dag och natt alltid vara.

#17: Internationella astronomiåret 2009

Av Gösta Gahm

På förslag av IAU utsåg FN 2009 till Internationella astronomiåret, detta för att fira 400-årsjubileet av Galileis teleskopobservationer. Foto: Vita huset, Chuck Kennedy.

Under mina tio år som ordförande i Svenska astronomiska sällskapet var internationella astronomiåret 2009 det utan jämförelse mest intensiva och händelserika. När jag tittar igenom högen jag sparat av affischer, inbjudningar till evenemang, pressklipp, brev med mera undrar jag hur vi orkade genomföra så mycket på så många platser i landet, men vi ville ju att Sällskapet skulle delta över hela Sverige. Uppslutningen var enorm. Vilken imponerande mängd initiativ det togs att föra fram astronomin detta år och av så många entusiaster landet runt! Även musiken kom att få en framträdande roll med anknytande konserter i till exempel Berwaldhallen, Kungliga Operan i Stockholm, Nobelmuseet och i flera kyrkor. För egen del kom arbetet med två vandringsutställningar och ett skolprogram i Sällskapets regi att fylla en stor del av min tid före, under och efter 2009. Med dessa program landade vi på små och stora orter från Karlshamn och Malmö i söder till Kiruna i norr.

Utställningen ”Upptäck universum – i Galileis fotspår” produceras tillsammans med Charlotte Helin i Halland. Temat för astronomiåret var ju de 400 år som gått sedan Galileo Galilei började observera objekt på himlen i sin kikare. Utställningen var i lådformat och kunde lätt fällas ihop för transporter. Storbildsutställningen ”Utblick – tillbakablick” invigdes den 24 augusti i Kungsträdgården, Stockholm av chefen för Världsnaturfonden Lars Kristoferson och med dansgruppen Yria. Den hamnade därefter i miljöer av olika slag som bibliotek, museer, en flygplats, en konserthall och olika lärosäten. Den producerades i samarbete med Margareta Malmort och de 1.7 x 1 meter stora bilderna, som var inramade i massivt trä och placerade i tunga krukor, monterades på Konsthögskolan i Stockholm. Det behövdes flera personer att baxa in och ut dem i de pick-up bilar vi hyrde, men idén var att de skulle klara sig till och med i Stockholms innerstad då nattens busar är ute – vi sa att de var terroristsäkrade.

Vandringsutställningen ”Utblick – tillbakablick” exponerades först i Kungsträdgården, Stockholm, och som framgår av kablarna var den belyst nattetid. Foto: Gösta Gahm.

Vi var också rätt många som engagerade oss i Sällskapets skolprogram där vi typiskt gav vår show i en stor aula med ett antal gymnasieklasser bänkade, alltså mer än hundra elever åt gången. Här berättade vi om Galileis upptäckter och de gillade uppenbart att fara ut i rymden med den 3D film, som producerats av bland annat Alexis Brandeker. På vissa håll höll vi också diskussioner med elever i mindre grupper, där eleverna hade förberett frågor.

Med Sällskapets skolprogram samlade vi gymnasister på många orter i Sverige, som här i Jönköping då vi tog med flera hundra ungdomar på en resa genom rymden i tre dimensioner. Foto: Gösta Gahm.

Det är svårt att välja ut några extra vackra pärlor från allt som hände detta år. Sweden Solar System (se nr #2) fick ett mycket fint tillskott med gestaltningen av komet Halley vid vetenskapscentret Balthazar i Skövde och i Uppsala blev det gatudans på en bild av Saturnus.

Jag kommer alltid minnas spänningen, för att inte säga anspänningen, inför några evenemang som utgjorde startskotten till ”Året”. Jag fanns på plats med Galilei-utställningen när Göteborg inledde vid Naturhistoriska museet den 10 januari och där vi engagerat den norske författaren Atle Naess för ett föredrag.

Stockholm fick uppleva två invigningsceremonier förutom presskonferensen på Gamla observatoriet den 15 januari. Först var vi i Storkyrkan den 4 januari med Alexis 3D-resa projicerad på en jätteskärm under predikstolen, varifrån tidigare Bengt Gustafsson berättat om Galileo Galilei och hans samtid. Galileisk orgelmusik framfördes av Mattias Wager och så fick vi barnen att ingå i ett solsystem mobile på stengolvet. Solen var en långsamt roterande blond flicka omgiven av andra barn i snabbare rotation och som kretsade runt ”solen”. Kaplanen Kristina Ljunggren var utklädd till Urban målares fru och klättrade under makens tavla av vädersolar i kyrkan.

Och så kom galakvällen i Stockholm den 15 januari. Vi ordnade en samling i en sky bar på Söder varifrån vi kunde se Globen tändas och sen drog vi till Handelshögskolan där Bengt Gustafsson och Ulf Danielsson kåserade. Kvällen avslutades med besök på Gamla observatoriet där Stockholms amatörastronomer (STAR) höll öppet för stjärnskådning.

Astronomiårets logotyp.

Astronomiåret bjöd också på ”100 timmar astronomi” i april månad och som blev en stor succé på de flesta orter. Det var från den erfarenheten som idén om ”Astronomins Dag och Natt” växte fram och som i år inträffar 27-28 september. Sällskapet har också initierat ”Astronomdagarna” då forskare och lekmän samlas, detta år i oktober i Stockholm, då även Sällskapets 100-årsjubileum ska uppmärksammas.

#2: Sweden Solar System

Av Gösta Gahm

Världens till utsträckning största modell av solsystemet finns i Sverige och heter Sweden Solar System (SSS). Planeter, asteroider, dvärgplaneter och två kometer är skalade i avstånd och storlek relativt arenan Globen i Stockholm, vilken utgör modellens sol. Skalan är 1:20 miljoner. Planeterna är uppradade i nord-sydlig riktning från Globen medan flera mindre kroppar är spridda över landet. Modellen, som uppmärksammats i Guinness rekordbok, sträcker sig från Karlshamn och Malmö i söder, till Kiruna i norr. För närvarande omfattar systemet 24 modeller, som alla har varsin värdinstitution, och de flesta är utformade av konstnärer eller designers.

Det hela började i mitten av 1990-talet då Nils Brenning, plasmafysiker vid Kungl. Tekniska högskolan, under cykelturerna förbi Globen på vägen hem från jobbet undrade hur planeterna skulle te sig om solen föreställde Globen. Han ringde mig, vi träffades, och jag lär ha sagt ”Vi gör det Nisse!” Han hade redan prövat var planeterna hamnar genom att fästa ett gem i en gummisnodd och dra runt Globen på den tidens telefonkarta. Om de placerades norrut från Globen, så hamnar de på intressanta ställen. Vi insåg till exempel att Venus hamnar på Nisses arbetsplats, Kungl. Tekniska högskolan.

Vi hade inte väntat oss den starka responsen och entusiasmen när vi sonderade med museer, institutioner, skolor, affärscentra etcetera, som låg rätt till. De inre planeterna ligger tätare samlade än de yttre, och på kort tid kunde vi identifiera värdar till objekten över Stockholmsområdet. Men efter en helsida i Svenska Dagbladet hörde orter långt norrut av sig, och 1998 kunde vi inviga både modellen av Merkurius vid Slussen och modellen av Neptunus i Söderhamn.

Här inviger Sällskapets ordförande Jesper Sollerman en ny modell av Venus, utförd av Peter Varhelyi, utanför Vetenskapens hus i Stockholm år 2016. Venus har tidigare stått modell både på Observatoriemuseet (som stängdes under en lång period) och på KTH, där modellen blev stulen en mörk natt. Foto: Gösta Gahm.

Systemet har expanderat och de senaste åren har en rad dvärgplaneter gestaltats på olika platser. Vi brukar säga att projektet är en smula anarkistiskt. Vi har ingen central kassa eller organisation. Sponsring, i många fall från värdinstitutionerna, har varit avgörande och Svenska astronomiska sällskapet har stött projektet på många sätt, även ekonomiskt. I vissa fall rör det sig om ganska mycket pengar, till exempel för gestaltningen av jätteplaneten Jupiter, som kommer att invigas i början av 2019 på Clarion Hotell, Arlanda flygplats, och där de galileiska månarna radas upp från Sky City till hotellets reception. Försäkringsbolaget Storebrand och även Swedavia har sponsrat.

SSS uppmärksammas ofta i olika media över hela världen. Många skollärare tar sin klass till någon modell där eleverna direkt kan uppleva hur små planeterna är relativt solen och vilka enorma tomrum som skiljer dem åt. Många turister har rest från modell till modell och sommaren 2018 besökte ett polskt TV-team varje modell och gjorde en film om solsystemsmodellen.

SSS lever vidare, och varför inte göra en modell av närmaste stjärnan Alpha Centauri? Problemet är att den globen måste placeras fem gånger längre ut än månen. Sådana tankeexperiment kan ge insikter och upplevelser av den enorma rymd vi blickar ut i. Ljusets hastighet uppgår till exempel i modellens skala till dryga 50 km/timmen, det vill säga som hastighetsbegränsningen i städer, och för att skala solens totala energiflöde måste vi placera 1000 kärnkraftverk för full maskin inuti Globen.

För Nisse och mig har resan med SSS varit upplevelserik med många möten runt om i landet med personer som deltagit och bidragit med underbara idéer om modellen och ja, om livet självt.