Av Ulf R. Johansson
Knappt hade Svenska astronomiska sällskapet bildats förrän sällskapets styrelse gav sig själv ett sällsynt hedersamt uppdrag: Att slå vakt om det som fortfarande fanns kvar av Tycho Brahes slott och observatorium på Ven (Uraniborg respektive Stjärneborg) och se till att de inte ytterligare förstördes.
I en framställning till Kungl. Maj:t 1921 menar Sällskapets styrelse att de ”Tychoniska ruinernas bevarande” var ett absolut krav för tidens svenska astronomi, och kritiken mot ansvariga myndigheter på den statliga sidan var inte särskilt inlindad: ”Ty det som från dessa myndigheters sida hittills har åtgjorts i saken, kan omöjligen anses på något sätt motsvara dessa minnesmärkens alldeles säregna och för vetenskapen enastående betydelse.” Skrivelsen var undertecknad av ordförande Karl Bohlin och ledamöter som Svante Arrhenius, Hjalmar Branting, Vilhelm Carlheim-Gyllensköld, Carl Charlier, Nils Tamm, Nils Nordenmark, Hugo von Zeipel och några till. Notabelt är styrelseledamöterna Charliers och Carlheim-Gyllenskölds namn, lundaprofessorn Charlier hade haft det vetenskapliga överansvaret vid utgrävningen på Ven 1901 och Carlheim-Gyllensköld hade också besökt ön och rapporterat till sällskapet därifrån. Även Branting var som sagt med på ett hörn – inte dåligt att ha en politiker på sin sida.
Men Sällskapet var nu inte först med att uppmärksamma förfallet. Redan på 1600-talet noterades hur raskt Tychos byggnader raserats. Tychos lärda syster Sophie bör ha kunnat se den systematiska vandalismen från sitt boende i Helsingör! På 1700-talet var Europas astronomer mest intresserade av att fastslå de astronomiskt viktiga koordinaterna för Tychos instrument, men på 1800-talet inleddes intresset på allvar för den arkeologiska sidan av slott och observatorium. Märkesår är 1823-24 då de första – i vår mening – seriösa arkeologiska grävningarna ägde rum. Bland annat grävdes Uraniborgs brunn fram. 1901 följde nästa stora utgrävning rum (Charlier) med en märklig tysk uppföljning: Berlin-astronomen, Treptowobservatoriets skapare Friedrich Archenhold smyggrävde utan tillstånd och fick med sig hem en del artefakter som fortfarande bör finnas i samlingar på observatoriet i Berlin.
På 1930-talet kom bitar av den berömda vattenmöllan i dagen, bland annat blottades en del av kvarnens gråstensgrund, kvarnrännan påträffades och ett vattenhjul och en kvarnsten. Resterna av den jättelika fördämningsvallen inhägnades år 1931. Fyndet av vattenkvarnen dokumenterade bilden av Tychos Ven som ett Big Science-projekt på renässansen: Här byggdes stora instrument och kvaliteten på observationerna var föredömligt exakta för tiden, hit kom elever och assistenter från hela Europa, här fanns en vattenmölla och eget boktryckeri, brev och böcker utväxlades med omvärlden. Tycho var i stort sett självförsörjande som vetenskapsman.
I samband med Sällskapets kongress i Lund 1926 gjordes en utflykt till ön, och alla kunde bevittna hur eländigt det var med Tychos lämningar. De planerade astronombesöken 1938 i samband med Internationella astronomiska unionens kongress i Stockholm ställde emellertid in. Men stenen hade trots allt kommit i rullning, och efter några årtionden började Tycho Brahe-minnenas skydd få struktur ute på ön. I början av 1950-talet kom det kupolformade betongvalvet över Stjärneborgs till, ett givet utflyktsmål för oss astronomer och amatörastronomer i södra Sverige de åren. Därefter har mycket hänt, och den 11 maj i år återinvigs den senaste versionen av Tycho Brahe-minnena samtidigt som Tycho Brahe-museet i den avkristnade kyrkan kommer att radikalt uppgraderas analogt och digitalt. Fokus kommer att sättas på andra sidor av Tycho Brahe än de rent astronomiska – även om dessa förblir viktiga.
Den förteleskopiska astronomin toppade på hans ö, och vi får se om Unesco, IAU med flera intressenter kan förvandla Tycho Brahe-minnena till ett världsarv – runt södra Östersjön har astronomin haft några av sina viktigaste historiska bopålar med Tychos ö som den kanske allra, allra viktigaste.