Av Peter Rosén
Sirius A, α Canis Majoris, är natthimlens ljusstarkaste stjärna och ligger på magnitud -1,46. År 1844 upptäckte den tyska astronomen Fredrich Bessel att stjärnans egenrörelse uppvisade oregelbundenheter och drog slutsatsen att det måste finnas en osynlig följeslagare som orsakar störningarna. Alvan Graham Clark blev 1862 den första att observera denne visuellt när han testade optiken i ett nytillverkat 47 cm teleskop, dåtidens största refraktor. Stjärnan, som har visat sig vara en vit dvärg ungefär av jordens storlek, ligger på magnitud +8,3 och har fått namnet Sirius B, mera informellt även kallad “valpen”.
Idag är det flera amatörer som har lyckats observera eller fotografera Sirius B med betydligt mindre instrument men nästan alltid från sydliga breddgrader och rapporterna är samstämmiga om att allt hänger på seeingen som måste vara exceptionell. Sådana nätter inträffar kanske en eller två gånger per år och därför måste man framför allt vara rustad med ett stort mått av tålamod och envishet. Från Stockholm där jag observerar stiger Sirius som mest till en höjd av endast 14° ovanför horisonten vilket ytterligare försämrar oddsen.
Under sin 50-åriga vandring runt Sirius A varierar separationen mellan stjärnorna och är nu som mest gynnsam. Jag startade mina försök 2011 och öppnade en första tråd på Astronet i början av 2012 för att diskutera projektet. Jag fick mycket input och många intressanta tips som går att läsa här. Under de kommande sex åren genomförde jag varje vinter en mängd försök med olika kombinationer av teleskop, förstoringar, filter, exponeringstider och bildbehandlingsmetoder.
Jag stackade långa filmsekvenser, granskade tusentals bilder en och en, bearbetade och förstärkte resultaten på alla tänkbara sätt men lyckades inte få någon otvetydig detektion.
Vad är det då som gör det så svårt att observera eller fotografera Sirius B? Svaret är helt enkelt den stora skillnaden i ljusstyrka mellan komponenterna där följeslagaren formligen dränks i skenet från huvudstjärnan. Förhållandet är ca 1 till 10.000.
Genombrottet kom 2018. Jag hade precis köpt en begagnad 20 cm Maksutov, ett utpräglat planetinstrument som borde vara perfekt för den här typen av projekt. Den 28 mars riktade jag för första gången mitt nya teleskop mot Sirius och förhållandena visade sig äntligen vara väldigt goda. Trots att det var sent på säsongen, Sirius hade dalat till bara 8° höjd, såg jag ganska snart på dataskärmen en liten ljuspunkt ligga och dallra till vänster om Sirius A (se animationen ovan). Jag var säker på att äntligen ha lyckats efter alla år och kände ett stort glädjerus. Noggranna mätningarna på vinkel och avstånd från Sirius A bekräftade att det verkligen var Sirius B för den låg exakt där den skulle.
Jag tänker nu vidareutveckla detta projekt genom att fortsätta fotografera Sirius B under kommande år och sätta ihop bilderna till en liten animation som visar dess rörelse runt Sirius A som ett litet segment i dess omloppsbana.
Var det då så lätt med rätt teleskop och bra förutsättningar? Trots ett dussintal försök under 2019 har jag inte lyckats en enda gång, så jag får sänka ambitionsnivån och satsa på att få till en ny bild vartannat år i stället. Fortsättning följer… Förhoppningsvis.